På något vis tycks det ha blivit mitt öde att skärskåda Svt:s journalistiska och uppdragsmässiga inkompetens när det gäller sexualdebatten. Det här är åttonde gången jag analyserar och påpekar hur Svt fullständigt struntar i sitt uppdrag att leverera saklig och opartisk bevakning i frågan om sexualpolitiken och -debatten (tidigare texter här, här, häroch här) för att istället moralistiskt ”uppfostra” den svenska befolkningen till att tycka ”rätt”.
På medeltiden var det den katolska kyrkan som stod för moralismen, men idag har radikalfeminismen tagit över rollen som moralens väktare, men med samma retorik som den medeltida kyrkan. I centrum står den ”goda” sexualiteten – och förställningen om att alla människor måste utöva sex på det ”rätta” sättet. De som har avvikande ”böjelser” blir till vidriga varelser som man ska hata, förakta och förgöra.
Det senaste (men jag kommer att komma med fler analyser) bottennappet i Svt:s moralpolisuppdrag är visserligen inte producerat av Svt självt. Det är en engelsk produktion, men presenteras av UR som någon sorts dokumentär. Denna ”dokumentär” är dock så långt från verklig dokumentär som man kan komma och är helt producerad i avsikten att skrämma människor och rättfärdiga moralistiska anslag.
Jag talar om programmet ”Besatt av porr”.
För en person med insikt och kunskap i ämnet är upplägget lätt att genomskåda. Man har låtit en tidigare ”porrtidningsredaktör” (snarare en herrtidning) ”undersöka” påståenden om porrens farlighet. Ganska enkelt lyser det dock igenom att denne ”undersökare” – vid namn Martin Daubney – har ett personligt skäl till att vara kritisk gentemot nätporren. Hans framgångsrika tidning fick nämligen läggas ned på grund av ökningen av denna, så redan där borde varningsklockorna ha ringt. Men inte hos Svt:s moralpoliser, för detta passar deras uppfostringsuppdrag utmärkt.
Programmet inleds också – enligt vanligt mönster – mycket känslosamt. Snart sitter denne detroniserade ”porredaktör” med en min av avsmak och finner på ett par sekunder en film som visar två vidöppna kroppsöppningar. Det liknar ett djur. Sedan är det en kvinna med två kukar i munnen. Här hör vi verkligen ekot från den katolska kyrkans föreställning om ”rätt” sex. Är oralsex det som upprör den ”objektive” programledaren, eller är det att man bryter mot parnormen? Jag kan tyvärr inte svara på det. Sen hamnar vi på porr med äldre kvinnor. Herregud här är en äldre kvinna som ser ut som en gammal man. Hon borde koka sylt, inte göra porr.
Ja, visst är det vidrigt med äldre kvinnor som har sex. Tänk er bara t ex Gudrun Schyman utöva en sådan akt. Det vore ju minst sagt vidrigt. Hon borde koka sylt istället!
Den obligatoriska, men helt ovetenskapliga, scenen med ungdomar som uttrycker sin indignation måste sedan in. Självklart tror alla som ser detta programmet att de som uttalar sig är sant uppriktiga, som t ex killen som säger: Jag tycker bara det är äckligt och obehagligt. Risken för att de inför kameran säger vad som förväntas av dem är ju minimal, eller? Man kan lugnt säga att detta inslag inte har någon som helst verklighetsrelevans!
Efter detta totalt ovetenskapliga inslag är det dags för ”skräckkabinettet”. Om detta säger antropologen och den liberala feministen Gayle Rubin (Misguided, Dangerous and Wrong: an Analysis of Anti-Pornography Politics. I Bad Girls and Dirty Pictures: The Challenge to Reclaim Feminism, 1993): Detta resonemang kring sexualitet är mindre en sexologi än en demonologi. Det uppvisar det mesta sexuella utövandet i sämsta möjliga ljus. Dessas beskrivning av erotiskt handhavande använder alltid de värsta tänkbara exempel som om de var representativa. De uppvisar den mest motbjudande pornografi, den mest exploaterade form av prostitution, och de minst smakliga eller mest chockerande manifesteringar av sexuell variation. Denna retoriska taktik är följaktligen helt felvisande för mänsklig sexualitet i alla former. Den bild av mänsklig sexualitet som härrör från denna litteratur är oförbehållsamt smutsig. Och programmakarna lever helt upp till detta. Den ”opartiske” programledaren säger: Äckligt. Jag tycker bara det är äckligt och obehagligt. Så får vi höra om en kvinna som ligger på bänk och en man som har sin knytnäve i henne samtidigt som en annan kissar på henne. Vi ska tro, att det är så här porr ser ut. Det gäller att skrämma, uppröra och med varje tänkbar vinkling främja sin egen bild – så fram med extremexemplen! Så avslutas det med att vi ska ”veta”, att nu ser vi nåt som bara handlar om manlig dominans och kvinnlig förnedring.
Överhuvudtaget är porr – enligt den ”opartiske” programledaren och programmakarna – ett manligt fenomen. Endast i en ögoblickssekvens nämns också kvinnor i sammanhanget. Det uppges att 10 % av flickorna och 13 % av pojkarna i åldern sexton till nitton år säger att de ser alltmer extrema skildringar. D v s att skillnaden mellan pojkar och flickor är ganska liten, men det förbigås naturligtvis och istället fokuseras direkt på pojkarna: en femtedel av pojkarna sa sig vara beroende av porr som stimulans inför verklig sex. Oavsett om det är sant eller inte – vilket jag högeligen betvivlar (se nedan om ”porrforskaren” Gail Dines) – så frågar man sig alltså inte alls hur många flickor som gillar porr som sexstimulans. Det är åter detta mantra om den förövande, ”onde” mannen och den oskyldiga kvinnan som offer. För det vet ju alla, att egentligen vill ALLA kvinnor bara ha vaniljsex i parförhållanden. Eller hur? Att det finns en uppsjö av amatör(webbkamera)filmer på nätet med t ex kvinnor som njuter av att inför manliga tittare masturbera eller stoppa upp sin egen knytnäve i sitt kön förbigås helt. Man undrar om programmakarna ens tror att kvinnor är sexuella varelser.
Naturligtvis får män också erektionsproblem av porr. Jon Grant ”expert på missbruk och beroende” påstår att han ser allt fler unga män som får problem av porr, bl.a. erektionsproblem. Självklart finns det bara en enda sanning till dessa erektionsproblem, nämligen porren. Feminiseringen av samhället, kraven på män att förneka sin manlighet, nedvärderingen av ”den vita heterosexuella mannen” kan naturligtvis inte ha med saken att göra. Hur många gay män (som ju är ”rätt” män) kommer in med dessa problem? Hur många porrförbrukande kvinnor får slidförträngning? Själv hade jag i min ungdom svårt att få orgasm med tjejer under lång tid, för dåtidens debatt var att ”killar bara tar för sig”, ”killar får alltid sitt” och ”tjejerna blir utan orgasm”. Det gjorde att jag var totalfixerad på att göra det bra för tjejen. Så fixerad att jag själv fick problem med att ”komma”. Det hade inte ett enda dugg med porr att göra, men idag hade jag utan tvivel blivit diagnostiserad som ”porroffer”, eftersom jag också konsumerade porr.
Naturligtvis måste man också ha med ett manligt ”offer” för detta porrberoende. Man påvisar också, att hos vissa män (av någon outgrundlig anledning undersöker man åter igen bara män) blir det stimulansutslag som är högre för vissa män när de ser på porr. Precis som det skulle bli för kvinnor som är modenördar, matnördar (har de kört testet med att visa kokböcker? Den typ av ”litteratur” som är storsäljare nu), skonördar, manshatarnördar (kör radikalfeminister i ett sådant test och visa bilder på förnedrade män) m m om de fick presenterat för sig motsvarande stimulantia. Det ska vi tro ”bevisar” att detta är ett ”beroende”. Och naturligtvis är det porren som skapat ”beroendet”.
Det är ingen som tvivlar på att olika människor går igång på olika saker som de nördar in på, men vad man fullständigt bortser från i detta program är att det inte är nördigheten i sig som är skadlig utan värderingarna kring den. Ingen stigmatiseras för att den t ex är helt såld på 50-talsmode och spelberoende har inte samma sociala indignationsstämpel på sig (även om det anses omanligt och ovärdigt att spela bort pengar). Men eftersom detta gäller sex – det snuskigaste som finns – så måste man stämpla porrnördarna som mer sjuka missbrukare än någon annan grupp. Borde vi alltså inte därför förbjuda mode, eftersom så många kvinnor blir beroende av det? Borde vi inte förbjuda bilar, eftersom så många killar nördar in på det? Borde vi inte förbjuda veckotidningar… borde vi inte… Ja, uppräkningen för ”beroende” kunde bli lång, men i slutänden är det ändå vår värdering av ”beroendet” som är avgörande. ”Besatt av porr”-programmet visar sig vara… blaha-blaha i sin ”vetenskaplighet”.
I det här läget kastar man emellertid in en ”porrforskare”, Gail Dines (om vilkens metoder jag skrivit här) en feministisk aktivist och ideologiskt övertygad porrmotståndare, som i andra sammanhang fabulerar friskt och uppenbarligen inte har någon som helst känsla för vetenskaplig forskning, saklighet eller objektivitet. Om 11-12-åringar (killar, naturligtvis) sägs att de kastas in i en värld av sexuellt våld, grymhet och kroppsbestraffning. Han har inte särskilt mycket egen erfarenhet av att ha sex. Han har troligen aldrig haft sex. Det här blir hans introduktion till sex… Porren skapar ett sexuellt trauma för en hel generation pojkar… Att lära sig sex via webbplatser som ”Gag me then fuck me”, ”Anally ripped whores” och ”First time with daddy” innebär ett sexuellt trauma för våra pojkar.
Men porrvärlden ser faktiskt inte ut på det sättet, även om sådana sajter finns. Det mesta är ganska ordinär porr – om dock kanske filmad i en lite ”häftigare” kringmiljö. Det rör sig i allmänhet om filmade fantasier. Och i det här inträder det som jag absolut inte kan acceptera med dessa rabiata moralister, nämligen deras totala oförståelse för att vi är olika! Om folk inte har sex på det sätt som moralisterna anser är det ”rätta” så är dessa folk så klart sjuka, perversa eller avvikande. Det här bygger på egocentrisk empati, där man antar att ens egen motvilja mot något också gäller alla andra. Det är en grundbult i intoleransens mekanismer och en ännu kraftigare grundbult i radikalfeminismens sexualbild.
Vad som också utelämnas fullständigt av ”porrforskaren” Gail Dines är varför unga söker sig till porr. Om det nu är så, vilket hävdas i programmet, att tonåringars hjärnor är så mottagliga för intryck så måste man ju fråga sig: ”Varför erbjuds de inte möjlighet till riktig sex förrän efter halva tonårens passerande? När vi förbjuder, förfular och fördömer blir inte effekten att de blir sedliga, sexuellt ointresserade varelser – som ju vår västerländska kultur egentligen strävar till – utan de greppar istället det alternativ som finns; porren. Martin Daubney och Gail Dines är alltså synnerligen ansvariga i sin moralism till att unga söker sig till porren, eftersom de inte erbjuder några alternativ!
Avslutningsvis i detta moralistpropagandprogram (som alltså inte har ett uns av objektivt och/eller sakligt anslag – Svt måste ju inte bry sig om sådant i praktiken) så måste man försöka fastslå att porr leder till våld. Man måste visserligen medge, att det inte finns en enda studie som kan visa att så är fallet, men däremot kan man helt förtiga att det finns ett flertal studier som visar på motsatsen. Nämligen att porr leder till mindre våld.
FBI rapporterade så sent som 2011, att det sexuella våldet minskat sedan porren blev lättillgänglig på nätet och ett flertal forskare har inte kunnat finna koppling mellan porr och sexuellt våld, som t ex Langevin 1983 (Sexual strands: Understanding and treating sexual anomalies in men), Gebhard & medförfattare 1965 (Sex Offenders: An Analysis of Types), Cook & Fosen 1970 (Pornography and the sex offender. In Technical Reports of the Commission on Obscenity and Pornography), Goldstein 1973 (Exposure to erotic stimuli and sexual deviance. Journal of Social Issues), Goldstein & Rant 1973 (Pornography and Sexual Deviance: A Report of the Legal and Behavioral Institute), Carter & medförfattare 1987 (Use of pornography in the criminal and developmental histories of sexual offenders. I Journal of Interpersonal Violence) och Cumberbatch & Howitt 1990 (A Measure of Uncertainty). Snarare är sexualbrottslingar mindre konsumenter av porr än andra. Även i Kanada kom en departementsstudie 1984 fram till att ”Det finns inga bevis från systematisk forskning tillgängliga som antyder ett orsakssammanhang mellan pornografi och det kanadensiska samhällets moral… [och inga] som antyder att ökning av speciella former av avvikande uppförande, speglat i brottstrendstatistik (till exempel våldtäkt) är orsaksmässigt relaterat till pornografi”. Nordiska rådets ministerrapport 2006 kom fram till, att ungdomar utan problem kan skilja på verklighetens och pornografins fantasivärld. De får alltså inte ”förvrängda idéer” av pornografin om hur sexlivet ska vara, så som ofta antyds av rabiata moralister typ Dines.
Även Kutchinsky (1970 Studies on Pornography and sex crimes in Denmark), som ingående undersökt brottsstatistik och porrtillgänglighet i Danmark, Sverige och Västtyskland, har klart visat, att då pornografimängden ökade så antingen sjönk nivån eller blev oförändrad när det gällde våldtäkter. Nivån på icke våldsamma sexbrott sjönk också, liksom sexbrott mot unga. Detsamma visar Diamonds & Uchiyamas undersökning av Japan (1999, Pornography, Rape and Sex Crimes in Japan. I International Journal of Law and Psychiatry). Den ökande tillgängligheten till pornografiskt material ledde till minskade våldtäkter, minskat antal sexbrott över lag och minskade attacker mot unga.
Intressant är också då Larry Baron 1990 (Pornography and gender equality: An empirical analysis. I Journal of Sex Research) skulle testa en feministisk hypotes, att jämlikheten var mindre i de amerikanska stater där tillgången på porr var större. Men tvärtemot feministiska förhoppningar kom han fram till att resultaten visade att jämlikheten var större i stater där mer porr var i omlopp, indikerandes att både jämlikhet och porr florerar i politiskt toleranta samhällen. Något som inte är en tillfällighet. I samhällen med fri porr har nämligen också kvinnor den största friheten. Det finns nu också svart på vitt på, att porrbranschens kvinnliga artister är lika friska, eller friskare än andra kvinnor.
Allt detta ignoreras i programmet ”Besatt av porr” och istället går man till en klinik (klinisk forskning är aldrig representativ för en befolkning, oavsett om det är på en klinik för sexbrottsutsatta eller hos skolpsykologen), nämligen Portman institute. Där låter man John Woods, som behandlar unga sexualförbrytare, ”bevisa” sambandet. Han säger: För tio år sedan var konsumtion av nätporr sällan en del i unga sexförbrytares beteende. Nu förekommer det hos majoriteten. När den ”objektive” programledaren undrar över att det inte finns några bevis för att ”våldsporr” leder till våldshandlingar säger samme Woods: Det är svårt att bevisa sambandet… men rent kliniskt ser vi ett samband. ”Dräpande” kommenterar Daubney: Det finns inga bevis för att man blir sexualförbrytare av våldsporr. Men allt fler av de unga som John möter tittar tvångsmässigt på porr.
Men hallå? Hur blev våldsporr plötsligt ”porr”? Och varför skulle inte sexualförbrytare konsumera mera porr när hela samhället gör det? Det finns inte tillstymmelse av bevisning i detta, men med just sådana här metoder vill Svt och programmakarna att du ska tro att porr leder till mer våld – fast det i själva verket är tvärtom! Och att Woods endast ordar om en ”majoritet” talar ju snarast för det som sagts ovan, att sexualförbrytare tittar på mindre porr än genomsnittet. Maken till undermålig ”dokumentär” har sällan setts på TV. Det rätta vore att – precis som med redan tidigare av mig kommenterade Svt-program – kalla det för en ”propagandtär”.
Man må tycka vad man vill om porr privat, men när Svt sänder så undermåliga ”dokumentärer” – enbart för att tillfredsställa radikalfeminismen och genusnormen – ska de inte ha ett öre i licensavgifter!
Ett svar på ”PROPAGANDTÄR I SVT OM PORREN”