Vad ska man nu säga om del fyra av ”Historien om Sverige”? För det första, att själva titeln är fel. Det som berättas är inte historien om Sverige, det är ”en historia om Sverige”. Det finns definitivt alternativ historia att berätta. Särskilt gäller det framställningen av den geografiska bilden av vad som var Sverige under 1100-talet.
Felaktiga kartor
På kartan över 1100-talets Sverige har Småland, Öland, Värmland, Dalarna och Gotland utelämnats. Jag ska be att få understryka att denna karta inte har någon som helst bäring i det bevarade dokumentmaterialet. Det enda den möjligen baseras på är att vissa områden inte finns omnämnda i något samtida dokument, men det betyder verkligen inte att områdena inte lytt under sveakungen. Redan Wulfstans reseberättelse från slutet av 800-talet anger att Möre (i Småland), Öland och Gotland löd under sveakungen. Dessutom säger gutarnas egen krönika, den s k ”Gutasagan” att ön redan under hednisk tid ställde sig skattskyldig under sveakungen (det finns anledning, enligt de senaste rönen, att räkna med att denna anslutning skett så tidigt som omkring år 700). Om inte någon som står bakom kartan kan uppvisa säkra dokument som uttryckligen säger att områdena frigjort sig, eller lytt under någon annan ska den s k ”Ockhams rakkninv” följas. D v s, att den enklaste förklaringen är den rimligaste och den enklaste förklaringen är att nämnda områden förblivit under sveakungen. Annorlunda förhåller det sig med Blekinge, vilket också av Wulfstan anges lyda under sveakungen. Där har vi ovedersägliga dokument som visar att landskapet kommit under danakungen istället.
De som står bakom dessa kartor är sannerligen undermåliga historiker. De har inte ens tagit hänsyn till den s k ”Florenslistan”, sannolikt utfärdad redan 1103, som Christian Lovén har visat, men avskriven i början av 1120-talet. I den nämns de ”öar” som tillhörde svearnas rike, nämligen Östergötland, Västergötland, Västmanland, Södermanland, Närke, Tiundaland (Uppland), Fjädrundaland (Uppland), Attundaland (Uppland), Gotland, Värend (i Småland), ”Findia” (Finnveden, Småland?), ”Hestia” (Gästrikland?), Hälsingland, Värmland och Tjust (Småland). Visserligen saknas Dalsland, Dalarna och Öland, men att därför tro att de inte tillhörde svearnas rike finns ingen anledning att göra, särskilt som det längre norrut liggande Hälsingland nämns, liksom även Värmland. Det snällaste man kan säga om kartframställningen är att den är rent trams! Som en självklar följd blir även kartan över 1200-talets Sverige rent trams!
Fundamentalistisk weibullianism
Den här föreställningen, som har sitt upphov i fundamentalistisk Weibullianism, är naturligtvis inget annat än en idé som växt fram under de senaste 50-60 åren och har inga dokument som stöttar den. Den vilar uteslutande på att ignorera allt som inte är samtida källor (och, som vi sett, även ignorera samtida för att få bilden att stämma) och kan jämföras med hur idén om frånvaron av hedniska kultbyggnader i Norden slog rot, i och med danske arkeologen Olaf Olsens avhandling 1966, och vilken de flesta slaviskt följde ända till dess man från 1980-talet och framåt började hitta spår efter hedniska kultbyggnader på flera platser runt om i Norden. Föreställningen byggde Olsen uteslutande på att ignorera andrahandskällor (och samtida, Adam av Bremen avfärdades med att den källan bara antydde att Uppsala hade ett hov), precis som de som vill hävda hur Sverige såg ut i TV-serien. På så lösa grunder ska man inte gå ut med tvärsäkra påståenden – särskilt som de inte stämmer.
Varför ägnas mer än halva programmet två helgon?
En annan sak som jag bara kan skaka på huvudet åt är den uppmärksamhet som ägnas två helgon. Hela 32 minuter, över halva programmet, går åt till att beskriva helgonen Elin av Skövde och heliga Birgitta. Har man verkligen inget bättre att komma med? En direkt felaktig uppgift är också att spaden kom till Norden med kristendomen. I Gokstadskeppet (800-talet) återfann man tre spadar av trä. Riktigt hade varit att säga att den järnskodda spaden kan beläggas först på 1100-talet. Om tack vare kyrkan eller inte kan vi inte veta säkert, även om det inte är otroligt. Det är irriterande när tvärsäkra påståenden görs på lös eller rentav felaktig grund!
Även Bo Erikssons påstående att Sverige blir en riksmakt först på 1200-talet bör man nog ta med en nypa salt. Nere på kontinenten hade de germanska stammarna visat att de var kapabla att bygga sammanhängande riken och varför skulle den förmågan vara totalt frånvarande uppe i Norden? Däremot får man nog anta, att centralmakten periodvis varit starkare eller svagare. Liksom idén om hur Sverige såg ut geografiskt är det webullianism, till skillnad mot ”Ockhams rakkniv”, som här får styra.
Ett annat mer eller mindre felaktigt påstående av Bo Eriksson är påståendet att klostren var de enda som erbjöd utbildning. Riktigt hade varit att säga att klostren dominerade utbildningen, vilken dock var helt knuten till kyrkan före 1300-talet. I Lund fanns en katedralsskola möjligen så tidigt som 1085, men definitivt från 1123. Under samma århundrade nämns också sådana skolor i Viborg, Ribe och Roskilde och all anledning finns att räkna med att en skola varit knuten till S:t Hans kyrka i Visby senast omkring 1100.
Bra skildrat
Vad jag däremot anser vara bra skildrat i avsnittet är delarna om straff, läkekonst och pest. Men, när det gäller den senare, kunde man gott nämnt visbyfranciskanernas begravningslista, som för ”normala” år före 1350 listar ett tiotal begravningar. 1350 var det ca 180!
Varför framställs kyrkan utan negativa synpunkter?
Gällande framställningen av kyrkan så frågar jag mig däremot varför man väljer att lyfta fram att den även ger kvinnor möjlighet att komma till ett paradis, men inte att den på ett avgörande sätt försvagade kvinnornas ställning i samhället? Visserligen tar man upp den situation som rådde för kvinnor som födde utomäktenskapliga barn, men varför nämner man inte att kyrkan avgörande bidrog till att skapa denna ”hederskultur” (vilket man faktiskt borde ha talat klarspråk och sagt att det var). T ex kunde inte ”oäkta barn” formellt sett bli prästvigda sedan Innocentius III:s tid. Det var emellertid, av de under kristen tid nedtecknade lagarna att döma, avgjort mindre skamligt med oäkta barn under heden tid, då ett lägersmål var ett brott mot släkten och inbringade förhållandevis låga böter.
Drottning Nud (förmodligen kung Hroriks av Friesland, senare Dordrecht, gemål) meddelar också det arabiska sändebudet Al-Ghazal år 844, att ”Vi har inte sådant i vår [gamla] religion, inte heller har vi svartsjuka. Våra kvinnor är med våra män enbart av fritt val. En kvinna stannar hos sin make så länge det passar henne att göra så, och lämnar honom om det inte längre roar henne. […] Det var seden hos vikingarna innan den romerska religionen nådde dem att ingen kvinna nekade någon man, utom om en frälsekvinna tog emot någon av låg rang, det klandrades hon för och hennes familj höll dem åtskilda.” Att det hon sade stämmer intygas av det sexuella förhållande hon hade med det arabiska sändebudet i konungens gård. Det visar också att det inte var skamligt att få oäkta barn (liksom att det biologiska faderskapet inte var särskilt viktigt, däremot kvalitén på fadern, för att förhindra att ätten ”försämrades”) i det förkristna samhället. Den skammen och hederskulturen infördes av kyrkan! Något som denna ”En historia om Sverige” del 4 missar att informera om.