Publicerat

MORALPOLISEN SLÅR TILL IGEN!

Idag publicerar moralpolisbulletinen Dagens Nyheter en memoriam-artikel över Sexköpslagen som ”firar” 10 år.  För att försöka ge substans till föreställningen att lagen har någon sorts berättigande måste man dra till med det fullständigt ogrundade påståendet om att lagen har svenska folkets stöd – vilket den inte har.  Så måste en kvinnlig polis i prostitutionsgruppen påstå att sexköpslagen är polisens främsta verktyg i kampen mot organiserad människohandel.  Det är en ren bluff, för sexköpslagen har inte gjort någonting för att minska sextraffickingen till Sverige.  Detta internationellt sett till antalet oerhört lilla brott utgör ett antal av 0,048 fall per 100.000 invånare som världsgenomsnitt.  Sverige har ett genomsnitt på 0,054 fall och ligger högre än t ex både Tyskland och Storbritannien.

Sexköpslagen är ett tydligt exempel på den typ av lagar som enligt sociologen Howard S Becker (Outsiders 1963) bara gör kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende.  Det är en hundraprocentig morallag som har tillkommit enbart i syfte att tillfredsställa moralistiska egos hos en drös medelklassabolitionister med radikalfeministiska förtecken.  Den har inte ens haft som syfte att hjälpa någon, utan enbart att visa att ”samhället” (d v s nämnda medelklassabolitionister) inte tolererar sexköp.  Den har införts utan vetenskapliga underlag, mot folkviljan och i vetskap om att den kommer drabba sexarbetares välbefinnande.  Den är precis lika mycket ”raslag” som någon av Nürnberglagarna, om dock inte lika förödande ännu.

Sexköpslagen är en skamfläck på det svenska samhället!

Första gången postad maj 2013.

Publicerat

LÖGNERNA OM PORREN

I ett antal texter i DN påstås att”porrimpotens” drabbar allt fler unga män, och man hänvisar bl a till en av sexualmoralismens nestorer, Sven-Axel Månsson.  I en debattartikel på Svt understryker fyra undertecknare från nätverket ”Queera sexologer” hur ovetenskapliga dessa DN-artiklar är, och hur moraliserande bl a Sven-Axel Månssons uttalanden är, och hur han och tidningen reproducerar föreställningarna om den ”goda” sexualiteten, till skillnad mot den ”onda”.

Ovetenskap, förvrängningar och falska påståenden går som en röd tråd genom moralismens fördömande av porr (och är lika kulturellt konstruerat som t ex ”sexmissbruk”), ända sedan kristendomens seger i Rom på 300-talet fram till idag.  Under antiken var hårdporr en självklarhet i olika kulturer och betraktades som ett skydd mot ondskan.  Enligt professor John Clarke, som studerat den erotiska konsten i det antika Rom, så fanns hårdporravbildningar i stort sett i varje hushåll i riket.  Att någon skulle ha tagit skada av dem, eller att det var något icke önskvärt, förfäktades bara av ett ytterligt litet fåtal, asexuella moralister.  Men effektiviteten i kyrkans utraderande av ”det snuskiga” visas av att det i Pompeji och Herculaneum återfunnits nästan lika mycket antikt porr som bevarats från resten av det romerska imperiet.  Och idag vårdar moralisterna arvet från kyrkan i sina fördömanden av porren som ”kvinnoförnedrande”, ”degraderande”, ”onaturlig” och annat.

Emellertid är vårt intresse för porr i allra högsta grad ”naturligt” och motviljan mot den är lika mycket en kulturell konstruktion baserad på sexualmoralism som motståndet mot ”avvikelser”.  Som alltid är det värt att åberopa sociologen Howard S Becker (boken ”Outsiders” 1963), vilken konstaterar, att måttet på ”perversitet” i en handling (eller fenomen) inte beror på handlingen (eller fenomenet) i sig, utan enbart på den värdering vi lägger i den (det).  Det är därför som tidigare ”perversiteter” – som t ex oralsex, homosexualitet och utomäktenskapliga barn – kan bli till ”normaliteter” när vi ändrar värderingarna.  Eller tidigare ”normaliteter” – som t ex sexköp och pedofili – plötsligt kan bli ”perversiteter” när vi ändrar värderingarna åt andra hållet.  Hur kulturellt betingat värderingarna av porr är ses tydligt av hur synen på den förändrades när kyrkan fördömde den.  Plötsligt blev den något förkastligt, från att istället tidigare ha varit något önskvärt.

Ett försök vid Duke University, North Carolina i USA, med hannar av rhesusmakaker år 2004, understryker också att intresset för porr är en evolutionär adaption.  Aporna försågs med en fruktjuice som de var väldigt förtjusta i, och vilken de lärdes att använda som betalningsmedel. Sedan fick de se olika bilder av andra, bekanta apors ansikten, liksom av honors könsdelar. Intressant nog var de beredda att betala mycket för bilder av honornas könsdelar och relativt mycket för bilder av ledarapor, men apor av lägre status krävde de betalning för att ens titta på.

Liksom all annan sexualmoralism så måste den om porren underhållas av lögner, överdrifter, ignorerande av ”fel” fakta, m m.  För det första måste man fråga sig hur adekvat åsikten om den förfärliga porren är, när fakta visar att en stor majoritet av människorna är förbrukare av den?  Här har vi samma mönster som i all annan sexualmoralism, att de förbudsivrande fördömarna upphöjer sig till så mycket mer ”rätt” än den stora majoriteten – samtidigt som de tycker att majoriteten är skyldiga att anpassa sig efter den ”rätta” synen på detta (som just moralisterna innehar).  Och trycket från denna ”rättroende” minoritet blir, tack vare medier, politiker och journalistkår, så starkt, att även porrkonsumenterna måste låtsas som om de inte är porrkonsumenter.  Timur Kuran beskriver fenomenet ”Private truths, Public lies”, hur ”preferensförfalskning” skapar kollektiva beslut, styr strukturella förändringar, vidmakthåller social stabilitet, mörkar mänskligt kunnande och döljer politiska möjligheter. För det är ju uppenbart att folk hycklar, eftersom porr ändå konsumeras så mycket.

Emellertid är de direkta lögnaktiga påståendena det som tyngst belastar dem som kämpar mot porren.  Det mest framträdande av dessa är påståendet om att porr leder till ökat sexuellt våld.  Ett påstående som det inte finns något som helst bärkraftigt vetenskapligt stöd för alls.  Tvärtom så rapporterade FBI så sent som 2011, att det sexuella våldet minskat sedan porren blev lättillgänglig på nätet och ett flertal forskare har inte kunnat finna koppling mellan porr och sexuellt våld, som t ex Langevin 1983 (Sexual strands: Understanding and treating sexual anomalies in men), Gebhard & medförfattare 1965 (Sex Offenders: An Analysis of Types), Cook & Fosen 1970 (Pornography and the sex offender. In Technical Reports of the Commission on Obscenity and Pornography), Goldstein 1973 (Exposure to erotic stimuli and sexual deviance. Journal of Social Issues), Goldstein & Rant 1973 (Pornography and Sexual Deviance: A Report of the Legal and Behavioral Institute), Carter & medförfattare 1987 (Use of pornography in the criminal and developmental histories of sexual offenders. I Journal of Interpersonal Violence) och Cumberbatch & Howitt 1990 (A Measure of Uncertainty).  Snarare är sexualbrottslingar mindre konsumenter av porr än andra.  Även i Kanada kom en departementsstudie 1984 fram till att ”Det finns inga bevis från systematisk forskning tillgängliga som antyder ett orsakssammanhang mellan pornografi och det kanadensiska samhällets moral… [och inga] som antyder att ökning av speciella former av avvikande uppförande, speglat i brottstrendstatistik (till exempel våldtäkt) är orsaksmässigt relaterat till pornografi”. Nordiska rådets ministerrapport 2006 kom också fram till, att ungdomar utan problem kan skilja på verklighetens och pornografins fantasivärld. De får alltså inte ”förvrängda idéer” av pornografin om hur sexlivet ska vara, så som ofta antyds av abolitionister.

Även Kutchinsky (1970 Studies on Pornography and sex crimes in Denmark), som ingående undersökt brottsstatistik och porrtillgänglighet i Danmark, Sverige och Västtyskland, har klart visat, att då pornografimängden ökade så antingen sjönk nivån eller blev oförändrad när det gällde våldtäkter. Nivån på icke våldsamma sexbrott sjönk också, liksom sexbrott mot unga. Detsamma visar Diamonds & Uchiyamas undersökning av Japan (1999, Pornography, Rape and Sex Crimes in Japan. I International Journal of Law and Psychiatry). Den ökande tillgängligheten till pornografiskt material ledde till minskade våldtäkter, minskat antal sexbrott över lag och minskade attacker mot unga.  Intressant är också då Larry Baron 1990 (Pornography and gender equality: An empirical analysis.  I Journal of Sex Research) skulle testa en feministisk hypotes, att jämlikheten var mindre i de amerikanska stater där tillgången på porr var större. Men tvärtemot feministiska förhoppningar kom han fram till att resultaten visade att jämlikheten var större i stater där mer porr var i omlopp, indikerandes att både jämlikhet och porr florerar i politiskt toleranta samhällen. Något som inte är en tillfällighet. I samhällen med fri porr har nämligen också kvinnor den största friheten. Vår nuvarande porrintoleranta diskurs är alltså ett tecken på ett allt mer intolerant samhälle!

Den slående skillnaden mellan den lilla gruppen antiporrmoralister och den stora gruppen porrkonsumenter är, att den sistnämnda i allmänhet inte försöker tvinga den förstnämnda att konsumera porr, under det att den förstnämnda däremot försöker tvinga på sina värderingar på den sistnämnda, med metoder som är högst tveksamma.  Det är ett synnerligen oanständigt beteende av moralisterna, som bryter mot punkterna 1, 2, 3, 4, 6, 7, 8, 9 och 10 ovan. Första gången postad maj 2013.

Publicerat

KATRINE KIELOS BERÄTTAR SKRÄCKSAGOR I AFTONBLADET

I en ledarkrönika i Aftonbladet 12 maj har Katrine Kielos sagostund i skräck för oss.  Anledningen är de ovanliga bortrövandena av flickor/kvinnor, som hålls fängslade av sjuka, avskyvärda män i källare och annat.  Det är absolut ingen tvekan om, att detta är vidriga brott och att de utsatta drabbas av hemska trauman och upplevelser.  Brott som hårt och bestämt ska straffas.  Men det är, som sagt, brott som inträffar väldigt, väldigt sällan.  Men vad som är så oanständigt i sammanhanget är att Kielos passar på att dra upp de vanliga skräcksagorna och myterna om en gigantisk sexslavhandel, som inte har några som helst reella underlag i verkligheten alls.  Antalet kända fall ligger på maximalt 3000 i hela världen årligen, vilket varken ökar eller minskar (Wase, 2012, Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen. Stockholm, s 21ff).  Det innebär ca 0,048 fall på 100.000 invånare över världen, att jämföra med Sveriges 0,054, Tysklands 0,051, Storbritanniens 0,039 o s v.  Danmark har 0,09-0,12 fall per 100.000 invånare.  Alltså maximalt två till ett gentemot Sverige.  Det enda land i världen där den i omfattning obetydliga sextraffickingen är helt eliminerad är Nya Zeeland, där sexhandeln är avkriminaliserad.  Men den svenska sexköpslagen har på intet sett minskat sextraffickingen, vilken alltså i hela världen är ett s k ”nollbrott” – d v s mindre än ett fall per 100.000 invånare.

Skräcksagoberättare av Kielos slag vill få oss att tro, att dessa extrema undantagsfall är representativa för alla de fantasisiffror som de gärna levererar, men så är alls inte fallet.  Påståendet att kidnappning av kvinnor är en multimiljardindustri är ett rent bedrägeri, som helt och hållet hör hemma i sagornas värld.  Professor Ann Jordan vid American University Washington College of Law, försökte hitta den autentiska källan för påståendet och siffran.  Men det existerade ingen sådan källa.  Påståendet, och siffran, är inget annat än manipulation.  Inget existerar som kan konfirmera dem.

Vad gäller rikskriminalens uppskattning om 400-600 offer årligen så refererar de den aldrig längre, eftersom de vet att den är helt uppåt väggarna (det är bara sanslösa journalister och aktivister som gärna åberopar den).  BRÅ kom med en rapport 2011 som medger att antalet kända fall av sextrafficking är få, och att det är högst osannolikt med mörkertal (BRÅ rapport 2011:18 s 21).  Åren 2003-2011 var det i genomsnitt 5,4 fall totalt årligen, varav 2,25 verkligen blivit tvingade.  Resten är sextrafficking enbart i kraft av att kvinnorna är minderåriga, men de valde själva att åka över för att sexarbeta (Wase a a, s 26ff).  Det är typiskt skräcksagoberättare att istället för verkliga siffror föra fram de gamla ”bluffskattningarna” som rikskriminalen framförde 2006.

Att runt 80 procent av de traffickerade skulle vara för sexuell exploatering är också en modern skräcksaga, som inte har något som helst med verkligheten att göra.  I en rapport från IOM sägs 2007 att mindre än 25 procent traffickeras för sexuella ändamål – dock inte hur stor procent – i Australien är det mellan en och tre procent av alla illegala arbetare som hamnar i sexindustrin och i Japan är det 14 procents som hamnar i nöjesindustrin (Wase a a s 68).  Som vi sett så är det verkligen inte totalt sett fyra gånger så många kvinnor i Danmark som i Sverige som är ”offer” heller.  Det är rent skräcksagoberättande!

Så vad är då Katrine Kielos avsikt med att berätta skräcksagor för oss?  Ja, säkert kan jag ju inte avgöra, men jag misstänker att det är det gamla vanliga sexualfientliga, moralistiska motivet, blandat med en stark radikalfeministisk övertygelse om den onde mannen.  Det är också typiskt för svensk journalistik, att aldrig söka reda på fakta i ämnet sexarbete, sexhandel och människosmuggling, utan bara papegojlikt rabbla upp floskler och fantasier som fakta.  Det är bedrövligt att det svenska folket gjort sig förtjänta av en så fatalt undermålig journalistkår som vi har, att vi ständigt ska matas med bluffskattningar, lögner och fantasier i allvarliga ämnen. Första gången postad maj 2013.

Publicerat

VARFÖR BLIR DET INGEN DEBATT EFTER ”JAKTEN”?

I en bloggning för en tid sedan skrev jag om filmen ”Jakten”, och att jag inte hade sett den.  Nu har jag sett den och genom min forskning för min bok ”Samlag eller Salighet” så vet jag, att den skildrar en verklighet som drabbade många män från mitten av 80-talet till början av 2000-talet (och förmodligen vissa fortfarande).

Jag tvivlar inte alls på, att en gigantisk majoritet av oss som på något sätt är involverade i denna bloggsida (jag skriver, andra kanske läser) anser att övergrepp av vad slag det än månde vara är förkastligt.  Men jag är också övertygad om, att de flesta av oss också tycker det är lika förkastligt att falskt anklaga människor för övergrepp – och om möjligt ännu värre att förringa och utnyttja sådana falska anklagelser för egna syften.  Nu är det inte så, att filmen ”Jakten” skildrar den senare gruppen av människor.  Den skildrar däremot en klassisk häxjakt utförd av människor som skrämts upp med skräckvisioner och propaganda, eller, som den engelske psykologen Dennis Howitt skriver:  ”Sällan är våra känslor grundade i verkliga fakta. De är hellre grundade i tidningsrubriker, andras attityder och noteringar från böcker och artiklar om sexuella övergrepp”.  Och dessa tidningsrubriker, böcker och artiklar levereras i allmänhet av dem som utnyttjar paniken för sina egna syften.

Paniken kring övergreppen började på 70-talet, men hade tidigare föregångare.  1947 hetsades t ex mot bögarna av FBI-chefen J Edgar Hoover i en artikel med rubriken: ”Hur säker är din dotter”? Tre vita flickor i svallande klänningar och strumpor flydde från en enorm manshand i ett fotomontage, och rubriken ropade ut: ”Nationens kvinnor och barn kan aldrig vara säkra… så länge som de degenererade springer fritt”. Att bögarna aldrig skulle hota de tre flickorna hade ingen betydelse. Svaga, rena och oskyldiga flickor appellerar nämligen mer till folks medvetande än några av det manliga könet.  1962 myntade C Harry Kempe ”det slagna barnet syndromet”, men det var något som handlade om fysisk misshandel.  Därför gällde det för särskilda ideologiska ”barnräddargrupper” att överta ägandet av frågan, för att styra den allmänna opinionen och kunna framstå som ”auktoriteter”. Särskilt viktigt var det för feministerna att styra bort från fokuseringen kring misshandel, eftersom det riskerade att sätta kvinnorna i centrum, då det är dessa som oftast slår barn.  Straus & Gelles (Physical Violence In American Families: Risk Factors and Adaptations To Violence in 8,145 Families. New Brunswick, NJ 1990) rapporterar, att 17,7 procent av mödrarna, men bara 10,1 av fäderna begick fysiska övergrepp av något slag mot barnen, Steinmetz (The battered husband syndrome. I Victimology: An International Journal, 2 1977-78, pp 499-509. – Women and violence: Victims and perpetrators. I American Journal of Psychotherapy, 34 1980, pp 334-350) rapporterade att ”mödrar begick övergrepp mot barn 62 procent oftare än fäder och att pojkar dubbelt så ofta riskerade att utsättas för fysisk skada”och Morrow (Toward Gynology. Aladdin’s Window, Issue # 3. Shingletown CA 1993) rapporterade att två tredjedelar av övergreppen begås av mödrar, varav 80 procent är mödrar som är ensamma vårdnadshavare.

Startskottet för paniken som skapade häxjakterna som ”Jakten” skildrar började 1976, med en bok av Robin Lloyd, ”For money and love: Boy Prostitution in America”, där han fullständigt ogrundat påstod att 300.000 pojkar i åldern 8-16 år var fångade i pornografins och prostitutionens nät. Han följdes snabbt av barnpsykiatern Judianne Densen-Gerber i New York som dubblade siffran, vilken snart var uppe i 1,2 miljoner, vilket påstods vara ”toppen av isberget”.  När en undersökningskommission i Illinois 1977 undersökte Lloyds ursprungliga påstående, om 300 000 pojkar medgav författaren, att han hittat på siffran ”för att se hur rättsmaskineriet skulle reagera”.  Men rullningen var igång och gick inte att hejda, eftersom det var så många som tjänade på detta.  Det hjälpte inte ens att chefen för New Yorkpolisens moralavdelning i början av 80-talet deklarerade att barnporr var lika sällsynt som Dödahavsrullar – understrykandes hur synnerligen sällsynt det var.  Medier och journalistkår ville inte veta av fakta, utan jagade på med skräckartiklar utan grund i verkligheten för att sälja lösnummer och jaga upp panik.

Paniken späddes på av böcker och artiklar som ”Michelle remembers” (Smith & Pazder 1980), The Child Sexual Abuse Accommodation Syndrome (Summit 1983, i Child abuse and neglect vol 7), The Courage to Heal (Bass 1993) och här i Sverige ”Mot dessa våra minsta” (Dahlström-Lannäs 1990) och vi skulle tro på att sataniska riter flödade ymnigt, att barn aldrig ljuger om saker de inte kan ha kännedom om (författarna påstår alltså indirekt att t ex häxor som flyger på kvastar och Blåkulla är verkliga fenomen) och att förträngda minnen var ett vida utspritt fenomen (konstigt nog dock inte för personer med andra traumatiska upplevelser, som t e x förintelseoffren).  Dessa skrivande extremister backades naturligtvis upp av en fundamentalistisk hord av självutnämnda ”barnräddare” med stark ideologisk (ofta radikalfeministisk) övertygelse.  När den vetenskapliga kritiken och ifrågasättandena började komma så bemöttes den på sedvanligt vis med smutskastning och hatiska tillmälen.  T ex Elizabeth Loftus, själv offer i sin barndom för sexuella övergrepp, skälldes för ”hora” och ”våldtäktsmännens förvarare” av sådana som blint ville tro på bortträngda minnen och Richard Gardner anklagades fullständigt ogrundat för att vara ”pedofil”.  Precis den metod som de ideologiska fundamentalisterna har som standardmetod då de inte har sakargument att åberopa.

Så var häxjakterna på manliga ”barnskändare” igång.  Den mest kända är den s k McMartinrättegången som efter sex år och 15 miljoner dollars kostnad ändade i frikännande av alla de anklagade (av vilka den längst fängslade suttit oskyldigt inlåst i fem år), men runt hela västvärlden följde liknande fall med anklagelser mot oskyldiga.  Här i Sverige hade vi t ex Södertäljefallet och fallet Ulf, och förmodligen ett antal som aldrig fick resning.  I Sverige gick det minst 19 obestyrkta anmälningar om sexuella övergrepp mot barn på ett bestyrkt fall, i USA var det ofattbara 267 obestyrkta på ett bestyrkt!  Det är intressant att se, att de självutnämnda ”barnräddarna” – som aggressivt attackerar alla som är kritiska mot deras korståg – inte tvekar ett ögonblick att offra minst 20 gånger fler barn än de ”räddar”.  Kan någon med handen på hjärtat tro att deras motiv är omsorg om barn?

Nu har en film om denna varböld på ett rättssamhälle gjorts – och jag tror ingen opponerar mot mig om jag konstaterar, att den aldrig hade kunnat göras i PK-fascismens Sverige, där bara politiskt korrekt film numera görs.  Många människor går och ser filmen, varav säkert åtskilliga ska känna igen sig i häxjägarna och därför inte ta den till sig.  Men många kommer också att bli berörda av den och bli medvetandegjorda om att detta är en skam för vår tids påstått upplysta, toleranta och demokratiska samhälle.  Trots det så ses eller hörs inga röster som ställer frågan: ”Hur kunde det ske”?  Istället förbigås fenomenet med tystnad av politiker, medier och ”vanligt” folk.  Varför?

Jo, därför att de som drev detta i medier, på Internet och i rättssalar fortfarande är högst aktiva – och de kommer att kunna göra det igen!  De fortsätter i egensyfte vad Schultz (Child Sexual Abuse in Historical Perspective. In Journal of Social Work and Human Sexuality 1, 1982) beskriver:  ”Bilden av det hotade barnet och barndomens oskuld, under attack från onda främlingar, har lång tradition från den antisemitiska blodskränkningen framåt”.  Och ingenting finns som är mer effektivt för att uppnå sina mål än bilden av ”det hotade barnet”.  Sedan må det offras hur många barn som helst på den själgynnande vägen, men det är ju ändå ”fel” barn, så det gör ingenting.  Och – som Anatole France säger – ”[s]om bevisning är falska bevis i allmänhet av högre värde än verkliga bevis, framförallt därför att de speciellt tillverkats i samstämmighet med behoven i rättegången”.

Publicerat

SVT OCH TV-LICENSEN

I Sverige ska vi följa legalitetsprincipen inom straffrätten; d v s att människor inte retroaktivt ska kunna straffas för i efterhand införda brottsrubriceringar.  Emellertid har den principen upphävts när det gäller kravet från Svt, att människor med en internetuppkoppling ska betala TV-licens.  Det lär nog knappast finnas en enda människa i detta land som skaffat dator och Internet för att titta på TV.  Rimligtvis borde de inte kunna straffas med en TV-avgift när sådan inte var gällande vid tillfället för internetabonnemangets ingående.  Svt struntar alltså helt i rättsprinciperna och inför en retroaktiv plikt.  Själva principen i sig är också fullständigt uppåt väggarna.  Företaget väljer självt att lägga ut sina sändningar på Internet och hävdar därefter att alla människor, även de som inte ens är intresserade av att titta på utbudet, är skyldiga att betala dem.  Enligt den principen borde vem som helst som lägger ut någonting på Internet frivilligt ha rätten att kräva svenska folket på avgift, eftersom alla har möjligheten att besöka Internetsidan.  Till yttermera visso saknas möjligheten att spela in TV-program som sänds på Internet, vilket däremot är möjligt via vanlig TV.  D v s att Svt kräver samma kostnad för en betydligt mer undermålig tjänst!   Ska också alla som lägger ut t ex egenproducerade filmer på Youtube och Facebook kunna kräva att alla svenska hushåll betalar dem? Tänker Svt betala mig för att deras anställda kan läsa det jag skriver?  TV-licens för Internet är inte bara rättsoanständigt, det är också absurt.

Sedan ett antal år, då vår TV gick sönder och videobandspelaren blev omodern, har jag slutat att betala TV-avgift.  Mina söner tittar i princip aldrig på TV, och jag själv och deras moder gör det någon gång ibland, då vi går upp till en släkting – som bor i närheten (som betalar TV-licens) – och tittar.  Anledningen till att jag vägrat köpa ny TV och betala licens beror inte på att jag tycker det är fel med en ”oberoende” TV.  Jag skriver gärna under på att programutbudet från Svt är något bättre än från de kommersiella TV-kanalerna, eftersom jag själv inte är det minsta intresserad av amerikanska massproducerade serier och actionfilmer.  Problemet är bara, att Svt är gravt korrekt politiserat.  Svt lever inte på minsta vis upp till sina åtaganden.  Enligt reglerna ska Svt bedriva verksamheten opartiskt, de får inte behandla ett fenomen ”så att endast en parts version eller synpunkter klart dominerar”.  Inslag får inte heller ”vara vilseledande, till exempel genom att väsentliga uppgifter utelämnas:”

Svt bryter gravt mot dessa regler i flera avseenden.  I fallet sextrafficking, prostitution och sex är bevakningen oerhört ensidig.  Dokumentärer och nyhetsinslag utgår alltid från den politiskt korrekta bilden, i stort sett utan att balanserade synpunkter får framföras (och då räknar jag inte att t ex en ”dokumentär”, som den kraftigt vinklade av Svante Tidholm om en jättebordell i Köln, sedan efterföljs av ett gladiatordebattprogram där deltagarna handplockats för att ha rätt åsikt om ”mäns sexualitet” och där rösterna fördelas ”jämnt” – vilket alltså leder till att en parts version och synpunkter sammantaget tydligt dominerar i rapporteringen – eftersom ”dokumentärens” alla vinklade påståenden borde ha balanserats).  24/9 2012 sändes t ex ett inslag i både Rapport och Aktuellt om en bok som handlar om ”sex som självskadebeteende” (och nu må jag bli något ”rättshaveristisk”, även om jag tagit råd att undvika sådant, men detta styr starkt min övertygelse angående betalningen av TV-licensen).  Enligt reglerna borde detta inslag på något sätt balanserats med att det – åtminstone senare – fått framkomma att ”sjukdomstillståndet” faktiskt bara är en kulturell konstruktion (jag avser att återkomma till detta i ett senare blogginlägg).  Men oavsett det ansåg jag, att om man rapporterar så ensidigt om en så politiskt korrekt bok så borde man också, i opartiskhetens namn, rapportera om min då nyutgivna bok ”Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen”, som kartlägger sextraffickingmyten (jag är inte direkt skickad att föra andras talan, även om det finns många som bortsorterats före mig).   Dessutom har Svt sänt ett antal ”dokumentärer” och nyhetsinslag om trafficking och prostitution (så t ex 23/7 2012 då det var ett grovt vinklat inslag på Västnytt som följdes upp i Rapport och Aktuellt), som inte har de minsta vetenskapliga underlag för vad de påstår, och alltså borde de ovan refererade reglerna för TV göra det till ett obligatorium att rapportera om att sextrafficking faktiskt är ett synnerligen litet brott, volymmässigt sett – som t o m BRÅ konstaterar i en rapport.

Jag tipsade båda nyhetsredaktionerna på Svt om boken, och dess resultat, men av någon ”outgrundlig” anledning så struntade nyhetsredaktionerna i att rapportera.  Jag påpekade detta för ”Myndigheten för Radio och TV” och skrev bl a ”[a]tt ignorera en sådan nyhet – och vinkling – på traffickingproblematiken är inte att balansera de ensidiga framställningar som totalt dominerat rapporteringen fram till nu.  Det är istället att aktivt medverka till att mörka denna viktiga nyhet, och dessutom att mörka det närmast bedrägliga anslag som görs till officiell politik i vårt och andra länder.”  En anonym tjänsteman svarade mig och hänvisade till det allom begagnade svepskälet ”redaktionell frihet” att sålla nyheter, för att slippa tillrättavisa nyhetsredaktionerna för att de inte följer regelverket.  ”Redaktionell frihet” ska alltså få sätta de regler som Svt ska sägas följa ur spel!  Vad finns det då för vits med regler för TV-kanalen om de så enkelt kan ignoreras?  Svt är inte oberoende, opartiskt eller objektivt rapporterande.  Så länge som systemet kan korrumperas på detta sätt avser jag att inte betala en skärv till detta åsiktskorrupta företag!  Särskilt som jag inte använder Internet för att titta på ens de få program som ändock har ett visst intresse.

Jag ska inte bli mer ”rättshaveristisk” så jag avstår från att berätta hur programmen ”Debatt” och ”Uppdrag granskning” svarat upp på uppgifterna i min bok.

Svt bryter mot hälften av anständighetsprinciperna ovan, nämligen 1:a, 5:e, 7:e, 8:e och 9:e.  Och det är högst alarmerande att en ”oberoende” TV-kanal, finansierad med allmänna medel, beter sig så oanständigt! Första gången postad maj 2013.

Publicerat

SUBKULTUREN JOURNALISTKÅREN

Som syntes av den senaste postningen så visar inte Expressen upp några exempel på riktig journalistik när det gällde inkallandet av ”experter” för att kommentera sexarbete.  Även om det finns all anledning att kritisera dessa s k ”experter”, för att de uttalar sig trots att de är väldigt okunniga, så faller ändå det tyngsta ansvaret för deras uttalanden på tidningen.  En tidning och en journalist borde vara kritisk inte bara mot det som politiskt korrekt, och i samklang av etablissemang, politiker, redaktörer och ideologer, påstås vara fel, utan även mot just dessa nyss nämnda som vill diktera vad alla ska tycka är fel.

Jag har en naiv tro på att Journalisthögskolan en gång för länge sedan lärde ut sådana ideal, men jag vet inte säkert.  Nu tycks det däremot mer handla om att lära ut det politiskt rätta.  En jämnårig till min äldste son, som f n studerar på Journalistskolan i Stockholm, sa häromdagen till mig att det är en märklig subkultur där, i vilken man måste ha ”rätt” åsikter och inte får ifrågasätta det ”rätta”.  Man kan verkligen fråga sig hur man ska kunna lära ut kritisk journalistik i en sådan miljö!

Men det är naturligtvis inte bara Expressen det handlar om, det gäller i stort sett alla svenska medier och fenomenet syns inte bara i Sverige.  När det gäller ett kontroversiellt ämne som sexarbete finns det en uppsjö av internationella, empiriska undersökningar som visar hur medierna bevarar existerande sociala relationer och styr vårt tänkande kring hur världen ska se ut, och hur man bör vara.  Samma medieforskning visar dock även att mediernas framställningar inte är något annat än sociala konstruktioner, och att föga bevis presenteras för påståenden som görs (Scott, J W, 1988, Gender and the Politics of History, New York).  D v s att det ”rätta” inte är statiskt och att det ständigt framförs en mängd påståenden som inte har förankring i verkligheten för att ”legitimera” det för stunden ”rätta”.

Ett intressant drag hos journalisterna i kontroversiella frågor, som prostitution, är att de anser sig veta exakt hur verkligheten ser ut och att de därför inte anser sig behöva tala med de berörda (eller införskaffa verkliga fakta), utan istället ger röst åt dem som ska bekräfta journalistens egna åsikter – som i fallet med ”experterna” i förra postningen – eller åt starkt privilegierade tyckare, framförallt politiker (Niven, D, 2002, Bolstering and illusory majority: the effects of the media’s portrayal of death penalty support.  I Social Science Quarterly, vol 83, no 3).  Detta är något som tydligt kan studeras i Nya Zeeland, inför avkriminaliseringen av prostitutionen 2003.  Enbart gruppen politiker fick i den föregripande mediedebatten yttra sig i 40 procent av det mediala utrymmet, medan sexarbetare gavs tre procent!  Och det var inte avkriminalisering av politik frågan gällde, som man kunde tro av proportionerna, utan avkriminalisering av sexarbete!

Det är också uppenbart att journalistkåren och medierna ”föredrar extrema åsikter över sansade, övertänkta opinionsfria” (Fitzgerald, L & Abel, G,. 2010, The media and the Prostitution Reform Act.  I Taking the Crime out of Sexwork.  New Zealand sex worker’s fight for decriminalisation. Portland Or), och att de bagatelliserar rapporter som strider mot mediernas egna, ounderbyggda påståenden, för att underförstått låta läsarna förstå att rapporterna nog ändå är fel.  Och även om det är en komplex process när journalister tar beslut om vilka historier som ska bevakas, och hur, så tar de för givet ”kulturella innebörder, professionella normer, redaktörsprocesser, idéer om allmänintresse och bilden av publiken (Hodgetts, D & Chamberlain, K, 2008, Constructing health news: possibilities for a civic-oriented journalism.  I Health: An Interdisciplinary Journal for the Social Study of Health, Illness and Medicine, vol 12).  D v s en stark mix för politisk korrekthet och journalistisk okritiskhet.

Vad gäller svenska medier så återvänder jag till undersökningen av Expressens skriverier om sextrafficking och prostitution dec 2007-oct 2011 (Wase, D, 2012, Den kidnappade sanningen, myten om den gigantiska sextraffickingen, Stockholm).  För det första kan man konstatera, att denna tidning uppenbarligen anser att sextrafficking och prostitution är synnerligen okomplicerade frågor, för på 44 egna ”reportage” under perioden gick det hela 28 olika journalister.  Några särskilda insikter eller specialkunskaper behövdes alltså inte innehas, för allt var uppenbarligen självklart.  Av dessa 44 ”reportage” var det i två(!) som sexarbetare själva fick uttala sig, och i bägge – som framgick av förra postningen – så måste dessas uttalanden tillrättaläggas i samma upplaga.  Inte i något av de 44 ”reportagen” yttrades ett enda ifrågasättandet av det som är officiell bild av sextrafficking eller prostitution!  Inte i ett enda ”reportage” fanns en hänvisning till en enda vetenskaplig källa!  Inte heller de 15 TT-telegram som refereras i tidningen under denna tid utsattes för något som helst kritiskt ifrågasättande, trots att där ofta saknades bärande underlag.  Vad vi ser där har ingenting med journalistik att göra, utan journalisterna har istället intagit positionen av moralpolis, som ska slå vakt om den politiska korrektheten!

Det är på denna nivå som svensk journalistkår står idag (med några fåtaliga och sällan synliga undantag), nämligen att den är självgod, oemottaglig för kritiska synpunkter (det är lättare som journalist att betrakta sig som offer än att fundera över varför människor inte har förtroende för journalistkåren) och med en bild av sig, inte som den som ska ifrågasätta den politiska korrektheten, utan istället vara frontväktaren av den.  Det är uppenbart att Journalisthögskolan inte längre kan få fram journalister som fungerar som journalister traditionellt skulle fungera.  Jag tvivlar inte ett ögonblick på, att jag själv och många andra (se bara på många bloggar) är betydligt bättre journalister än de som utexamineras från den politiska korrekthetens ”subkultur” och sedan verkar i tidningar och TV.  Själv har jag genom historieforskning fått lära mig kritiskt tänkande, andra har fått lära sig det via andra vägar.  Men det är inte konstigt att allt fler vänder ryggen till medierna i samhället.  De levererar definitivt inte vad de ska och har föga med journalism att göra!

Det finns få journalister som idag lever upptill de ovan listade anständighetsprinciperna!

Första gången postad 2013