I en ledarkrönika i Aftonbladet 12 maj har Katrine Kielos sagostund i skräck för oss. Anledningen är de ovanliga bortrövandena av flickor/kvinnor, som hålls fängslade av sjuka, avskyvärda män i källare och annat. Det är absolut ingen tvekan om, att detta är vidriga brott och att de utsatta drabbas av hemska trauman och upplevelser. Brott som hårt och bestämt ska straffas. Men det är, som sagt, brott som inträffar väldigt, väldigt sällan. Men vad som är så oanständigt i sammanhanget är att Kielos passar på att dra upp de vanliga skräcksagorna och myterna om en gigantisk sexslavhandel, som inte har några som helst reella underlag i verkligheten alls. Antalet kända fall ligger på maximalt 3000 i hela världen årligen, vilket varken ökar eller minskar (Wase, 2012, Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen. Stockholm, s 21ff). Det innebär ca 0,048 fall på 100.000 invånare över världen, att jämföra med Sveriges 0,054, Tysklands 0,051, Storbritanniens 0,039 o s v. Danmark har 0,09-0,12 fall per 100.000 invånare. Alltså maximalt två till ett gentemot Sverige. Det enda land i världen där den i omfattning obetydliga sextraffickingen är helt eliminerad är Nya Zeeland, där sexhandeln är avkriminaliserad. Men den svenska sexköpslagen har på intet sett minskat sextraffickingen, vilken alltså i hela världen är ett s k ”nollbrott” – d v s mindre än ett fall per 100.000 invånare.
Skräcksagoberättare av Kielos slag vill få oss att tro, att dessa extrema undantagsfall är representativa för alla de fantasisiffror som de gärna levererar, men så är alls inte fallet. Påståendet att kidnappning av kvinnor är en multimiljardindustri är ett rent bedrägeri, som helt och hållet hör hemma i sagornas värld. Professor Ann Jordan vid American University Washington College of Law, försökte hitta den autentiska källan för påståendet och siffran. Men det existerade ingen sådan källa. Påståendet, och siffran, är inget annat än manipulation. Inget existerar som kan konfirmera dem.
Vad gäller rikskriminalens uppskattning om 400-600 offer årligen så refererar de den aldrig längre, eftersom de vet att den är helt uppåt väggarna (det är bara sanslösa journalister och aktivister som gärna åberopar den). BRÅ kom med en rapport 2011 som medger att antalet kända fall av sextrafficking är få, och att det är högst osannolikt med mörkertal (BRÅ rapport 2011:18 s 21). Åren 2003-2011 var det i genomsnitt 5,4 fall totalt årligen, varav 2,25 verkligen blivit tvingade. Resten är sextrafficking enbart i kraft av att kvinnorna är minderåriga, men de valde själva att åka över för att sexarbeta (Wase a a, s 26ff). Det är typiskt skräcksagoberättare att istället för verkliga siffror föra fram de gamla ”bluffskattningarna” som rikskriminalen framförde 2006.
Att runt 80 procent av de traffickerade skulle vara för sexuell exploatering är också en modern skräcksaga, som inte har något som helst med verkligheten att göra. I en rapport från IOM sägs 2007 att mindre än 25 procent traffickeras för sexuella ändamål – dock inte hur stor procent – i Australien är det mellan en och tre procent av alla illegala arbetare som hamnar i sexindustrin och i Japan är det 14 procents som hamnar i nöjesindustrin (Wase a a s 68). Som vi sett så är det verkligen inte totalt sett fyra gånger så många kvinnor i Danmark som i Sverige som är ”offer” heller. Det är rent skräcksagoberättande!
Så vad är då Katrine Kielos avsikt med att berätta skräcksagor för oss? Ja, säkert kan jag ju inte avgöra, men jag misstänker att det är det gamla vanliga sexualfientliga, moralistiska motivet, blandat med en stark radikalfeministisk övertygelse om den onde mannen. Det är också typiskt för svensk journalistik, att aldrig söka reda på fakta i ämnet sexarbete, sexhandel och människosmuggling, utan bara papegojlikt rabbla upp floskler och fantasier som fakta. Det är bedrövligt att det svenska folket gjort sig förtjänta av en så fatalt undermålig journalistkår som vi har, att vi ständigt ska matas med bluffskattningar, lögner och fantasier i allvarliga ämnen. Första gången postad maj 2013.