I Metro finns den s k ”Viralgranskaren” Jack Werner. Jag ska inte opponera mot utgångsidén, att en tidning granskar tokigheter som förekommer på nätet, utan istället fokusera på uppdraget. Min första impuls till denna text var måndagen 20 oktober, då Werner gick ut med varför han är ”feminist”. Jag har absolut inget emot att han ser sig själv som feminist (men man undrar ju vilken sorts feminist han är), men däremot att han går ut med det på ett forum som ”Viralgranskaren”. Han kopplar det indirekt till det s k ”Gamergate” med en vanlig journalistisk ensidig referens, till hot mot dem som kritiserar kvinnoroller i dataspel, och nämner särskilt Anita Sarkesiaan.
Nu är jag inte särskilt insatt i ”Gamergate”, eftersom jag är totalt ointresserad av spel, men så mycket har jag förstått, att det verkligen inte bara är de som kritiserar kvinnorollen i spel som utsätts för förföljelse och hot. Det gäller också dem som kritiserar ”genusperspektiven”. Det förefaller som om journalister idag i stort sett (enstaka, sällsynta undantag finns) är i total avsaknad av att rapportera objektivt, utan istället tror de sig ha en ”mission” att leda människor ”rätt”. Det gäller t ex när Maria Sveland drar igång en kampanj mot ”män som hatar kvinnor på Internet”, när man diskuterar relationsvåld eller mobbing. Texterna som prånglas ut måste med absolut nödvändighet vara politiskt korrekta och blint dualistiska. Det står mellan gott och ont, vitt och svart, och den för stunden rådande konsensus är alltid det goda. Näthatet är bara män mot kvinnor, det är bara män som slår och bara killar som mobbar. Man undrar var på vägen dessa ”journalisters” (egentligen är det kränkande mot det ursprungliga begreppet att kalla dagens propagandaskribenter för journalister) förmåga till att kritiskt granska ”konsensus” försvinner? Är det på journalisthögskolan, före denna, eller på de politiskt korrekta vänster-/MP-präglade redaktionerna? Är det i parken på Söder (kliniskt befriat från icke konsensus människor och fattiga invandrare) under barnledigheten, eller över ölen på den trendiga kvarterskrogen?
Jag vet inte, jag vet bara att ensidighet av det slag som Jack Werner och andra uppvisar i kontroversiella frågor i mina ögon berövar dem all trovärdighet. Det gör att man automatiskt frågar sig: ”Vad är det han utelämnar som inte får rapporteras om?” Verkligheten – oavsett om det gäller ”Gamergate”, relationsvåld, mobbing eller hatare på nätet – är att det inte kan knytas till ”fel” grupp av människor. Det finns lika mycket hos ”rätt” grupp av människor. Men eftersom ”rätt” grupp – som t ex journalistkåren – alltid sitter vid köttgrytorna så har de egenintresse av att ignorera de egna hatarna och dissidenterna. Men, som en anhängare av Gamergate uttycker det; ”Genom en snöbollseffekt av desinformation, och ideologisk/känslomässig störning på bägge sidor sjunker frågan snabbt ner i ett träsk, lockandes troll, extremister och opportunister som helt onödigt rör om i kontroversgrytan.” Och väldigt mycket av desinformationen står medierna/journalistkåren för med sin ensidiga rapportering!
Jack Werner tror alltså uppenbarligen att han har ett ansvar för att styra människor ”rätt”, i det att han på ”Viralgranskaren” måste motivera varför han är ”feminist”. Vad har hans personliga uppfattning att göra med att han ska granska tokigheter på Internet? Vill han tala om för oss att vi inte ska lita på hans rapportering därför att han låter sin övertygelse styra honom istället för traditionella publicistiska ideal?
Jag har absolut inget emot att Jack Werner anser sig vara feminist, men däremot att han blandar ihop det med sitt uppdrag. Det har ingenting med hans okunnighet i andra frågor att göra (som t ex posten om sexualiserade julleksaker i samma nummer – julen är ursprungligen inte ett firande av Jesus födelse, utan en fruktbarhetsfest centrerad kring sex) men däremot att han bör hålla det borta från sin uppgift som ”Viralgranskare.” Feminist kan han vara i andra sammanhang och i andra forum, men saluför han det som ”Viralgranskare” säger han indirekt: ”ni kan inte lita på mitt omdöme”.
”Konsensusvärlden,” som omvärver Jack Werner, antyds också i ett reportage torsdagen 30 oktober då ”Viralgranskaren” berättar för oss att Stefan Löfven inte vill beskatta sex. Naturligtvis är det inget fel på rapporteringen i själva texten. Det är satir det handlar om, men det som stämmer till eftertanke är med den självklarhet som människor idag kan tro att detta är på allvar – vilket också uppenbarligen är självklart för Werner. Jag är övertygad om, att ingen (eller åtminstone väldigt få) i mitten av 1970-talet hade trott att en rubrik av detta slag kunde vara sann. Att många gör det idag är ett tydligt tecken på vart vi är på väg. Sexualpuritanismen – som ju drivs av religiösa och (radikal)feminister tillsammans (t ex här och här) – gör idag att människor finner det inom rimlighetens gräns att en skatt på sex faktiskt skulle kunna föreslås av en svensk regering. Jag hade gärna sett en reflektion kring detta – just därför att en riktig journalist ska kunna ställa en sådan fråga, och ifrågasätta konsensussamhället – men någon sådan är knappast att förvänta av en feminist med en mission att leda människor rätt.
Avslutningsvis ska jag presentera ”frågan” som gör att jag inte är ”feminist” (vilken naturligtvis inte skulle platsa i ”Nätkolumnen” hos ”Viralgranskaren”). Jack Werner redovisar i och för sig flera frågor, men landar till slut i en: ”Är jag någonsin rädd för att bli våldtagen?” Jag skulle kunna anföra ett antal frågor jag med, men landar i den motsvarande; ”är jag rädd för att om jag misshandlas av en kvinna så skulle jag bli ignorerad?” Svaret är otvetydigt ja! I det ”feministiska” samhälle vi har skapat har ingenting gjorts åt det faktum att minst lika många män misshandlas av sina kvinnor i förhållanden som tvärtom. Frågan lyftes redan 1976, i och med Strauss och Gelles’ första stora amerikanska undersökning, och ända sedan dess har ”feministerna” gjort allt för att mörka detta faktum och bara fokusera på ”mäns våld mot kvinnor”. I ett ”feministiskt” samhälle kan jag uppenbarligen inte förvänta mig rättssäkerhet som man. Därför är jag inte feminist, för jag är absolut motståndare till att någon ska diskrimineras i rättsväsende eller annorstädes p g a sitt kön. Jag tror inte på det ”feministiska” samhälle vi har skapat, där bara ”rätt” fakta – som hos Viralgranskaren” – ska få presenteras, där ”fel” människor (som opponerar mot konsensus) ska hängas ut och dömas utan rättegång och dom, där man ska gynnas p g a sitt kön istället för sin kompetens, där man ideologiskt avvisar mäns och kvinnors under miljontals år evolutionärt nedärvda biologiska skillnader, eller där staten tror sig ha det högsta ansvaret för människors privatliv.
Och, ja det finns fog för att oroa sig för att bli misshandlad av en kvinna. Jag har själv bevittnat det och har flera vänner som råkat ut för det. F ö kan jag till Jack Werner och andra rekommendera ”Slagen man” av Camilla Palmberg och Heidi Wasén. Den publicerades för 11 år sedan men ändå sopas det fortfarande medvetet under mattan av ”feminister.”