I Kina införde man 1957 ”omskolning genom arbete”. Det var en åtgärd som utan rättegång kunde appliceras på människor som var ”fel”. I väst – även i Sverige – så fördömdes detta som ett brott mot åsikts- och yttrandefriheten och ansågs oförenligt med det demokratiska systemet. Därför är det makabert att Sverige som nation idag blivit världens största omskolningsläger där människor som är ”fel” ska rättas till. Vad då ”omskolningsläger” kanske någon undrar, men omskolning är när några få ska lära andra det ”rätta” och korrigera hans/hennes/deras ”fel” beteende. Sverige förefaller att ha blivit världsledande på det och den märkliga idén om ”normerande” lagar och regler har blivit en självklarhet.
I grunden är Sveriges system med ”omskolning” djupt odemokratiskt, genom att en liten minoritet utser sig själv till att vara så ”rätt” att de med hot om straff eller social uteslutning tar sig rätten att tvinga andra att bli ”rätt”. Den moralistiska hybrisen i ”landet rätt” (Sverige) har blivit så stor att många människor idag är lika rädda som i diktaturernas Sovjetunionen och Nazityskland för att uttrycka vad de verkligen tycker. Jag träffade en ung lärare nyligen som berättade att han/hon råkat säga till en kollega att han/hon inte ansåg att rättssäkerheten fick urholkas av kravet på att fler ska dömas för våldtäkt, utan att skyldiga ska dömas, men inte oskyldiga. Efter det hade han/hon drabbats av oro. Tänk om kollegan skulle berätta detta för andra på skolan, skulle han/hon då vara stämplad för all framtid och riskera att inte få några jobb?
Att verkligheten i skolvärlden fungerar på detta sätt vet jag av egen erfarenhet och min bild av merparten av lärarkåren är en bunt inskränkta medelklassmänniskor med föga kunskaper, men vilka ändå tror sig veta bäst. Så jag blir inte förvånad över lärarens oro (tack och lov finns det dock undantag från den inskränkta majoriteten i lärarkåren). Sverige är alltså ett land där det är lika förbjudet att tycka ”fel” som det någonsin varit i auktoritära diktaturer. Det finns ett uppenbart åsiktsförtryck med en vilja att ”omskola” människor. Och de främsta ”omskolarna” är riksdag och journalistkår – människor precis lika okunniga och självgoda som lärarkåren.
Ett tydligt exempel på ”omskolningslägret” Sverige är sexköpslagen. Efter en lång kampanj av lögnaktig propaganda, förklädd i vetenskaplig dräkt, genomdrevs sexköpslagen därför att en liten medelklasselit i form av riksdagsledamöter, journalister och ”forskare” hade bestämt sig för att sexarbete var hemskt. Lagen sägs vara ”normerande”. D v s att den ska omskola människor till att anse exakt så som de självutnämnda ”rätta” tyckarna anser. Men som all annan falsk utmålning av verkligheten kan bilden som de ”rätta” tyckarna har inte underhållas annat än med lögner och bedrägeri. Därför gaddar de ”rätta” människorna ihop sig och levererar skräckpåstående efter skräckpåstående. Så får vi ju t ex ständigt höra hur kvinnor tvingas in i sexarbete – men så sent som innevarande år visade en i en lång rad av undersökningar att tvånget är nästan icke existerande inom ”sexarbetesindustrin.” I Nordirland har universitetet i Belfast – med anledning av att införa den svenska sexköpslagen i UK – gjort en omfattande undersökning av stadens sexarbetare. Den visar att mindre än en procent tvingats in i sexarbete och att endast två procent av sexarbetarna är för införandet av sexköpslagen.
En annan studie kommer från Kanada. Den trycker bl a på samhällets (d v s de ”rätta” tyckarnas) stigmatisering av sexarbetarna som ett huvudproblem: ”between an overall experience of childhood disadvantage and sex work involvement, our preliminary findings also point to the contribution of punitive laws and regulations, stigmatizing public attitudes and institutionalized practices that make it difficult for sex workers and others involved in the sex industry to access protections and supports like other Canadians.” Och den säger också: “Much of the vulnerability experienced by some sex workers has little or nothing to do with sex work.” Båda de här undersökningarna visar också, att minderårigt sexarbete hör till ovanligheterna, att de flesta är infödda sexarbetare och att tvånget in i arbetet är minimalt. Mot detta står de självutnämnda ”rätta” tyckarna, som i 99 fall av 100 struntar i att fråga sexarbetaren vad han/hon själv anser och önskar, men istället inför en ”normativ” lag för att omskola folket. Istället presenterar de egna skräckfantasier om förfärligheten i sexarbetet som ”fakta” och gör undantaget till regel.
Ett annat sådant fenomen med ”omskolning” är ”genus”. De ”rätta” tyckarna ska med lagar och regler tvinga människor att bli så som de ”rätta” tyckarna anser att människor borde vara. Någon hänsyn till våra nedärvda, biologiska förutsättningar (se även översatta utdrag, här) får då inte tas, utan istället ska barnen tidigt – precis som i Hitler-jugend – läras vad som är det ”rätta” på genusdagis och i genuscertifierade skolor och offentliga miljöer. Människor ska omskolas till att passa de makthavandes i medelklassdemokraturen Sverige åsikter om hur människor egentligen är. I detta missionsarbete jobbar de två maktcentra vi har i landet – riksdagen och Södermalm – ihärdigt för att i all godhet hata, socialt utestänga och isolera dem som dristar sig att uttrycka ”fel” åsikter. I detta självpåtagna, tunga arbete att radera ut evolutionen och istället skapa perfekta människor – precis som i Sovjetunionen och Nazityskland – skyr man nästan inga medel alls, och vetenskapen måste stå i det ”rättas” tjänst istället för att vara vetenskap. Sålunda ska pengar bara ges till ”rätt” forskning (som t ex mäns våld mot kvinnor, kvinnors våld mot män – som är lika stort eller större – är däremot inte värt någon forskning) och beskrivningen av verkligheten måste tillrättaläggas för att passa de ”rätta” tyckarna istället för människorna.
Man kommer osökt att tänka på Brechts ord efter upproret i Berlin 1953: ”Varför upplöser inte regeringen folket och väljer ett nytt folk?” Länge leve medelklassdemokraturen Sverige – ”landet rätt”!