Återupprätta patriarkatet, del 2

I det könskrig som rått sedan många år tillbaka från ”kvinnoräddarnas” sida är det en negativ manlig konkurrensstrategi som regelbundet blåsts upp och dramatiserats, så att människor (särskilt unga kvinnor) idag verkligen tror på att män skulle vara mer ”onda” än kvinnor.  Det vi pratar om är det fysiska våldet.  Att kvinnor (och män) upplever kvinnligt indirekt våld lika smärtsamt som det direkt manliga vill ingen, utom enstaka vetenskapliga forskare, prata om. Björkqvist, Österman & Lagerspetz konstaterar, angående social exkludering, att [t]idigare studier kring social uteslutning slår enhälligt fast att det är jämförbart i smärta med fysisk skada. D v s att det råder forskningskonsensus kring detta. Dessutom tycks det idag existera en outtalad, tyst överenskommelse om att aldrig orda om att kvinnor är minst lika fysiskt våldsamma i romantiska relationer som män (Benenson, Markovits, Hultgren, Nguyen, Bullock m fl, se även här). Faktum är att det inte existerar en enda vetenskaplig studie eller undersökning som visar på att män skulle vara mer våldsamma och/eller aggressiva mot kvinnor än tvärtom! Trots det frossar vårt samhälle i falska, dramatiserade bilder av män som kvinnomisshandlare och våldtäktsmän, även fast det finns ett antal studier som visar att kvinnor är t o m lika sexuellt kränkande och påtvingande som män. Varför är det så?
 
Ett viktigt svar på den frågan ligger i mäns predisponering i att skydda och värna kvinnor och barn. I den ingår helt enkelt inte att se kvinnans negativa sidor, för då vore hon helt enkelt inte värd att skydda. En annan (förmodligen viktigare) faktor är kvinnas övertag i att kunna erbjuda sex. Såväl Trivers, som Symons och ‒ mer lätt tillgängligt ‒ Chivers (och många andra) visar att sex är en påtryckningsfaktor och handelsvara för att styra män, eftersom män globalt är mer sugna på sex än kvinnor och dessutom fördummas av testosteronet. Att alltså tala klarspråk och opponera gör att en man helt enkelt riskerar att inte få ”knulla”. Det är naturligtvis dessa övertag som stort bidragit till att ett patriarkaliskt samhälle allt mer tillåtit kvinnor att breda ut ”feminiseringen” och att män inte sätter ner foten. Det gör de inte förrän det gått för långt, och då blir verkan förmodligen att det slår kraftigt åt andra hållet. Vi kommer under en period hamna i verkligt förtryck av kvinnor, innan ”patriarkatet” åter pendlar över åt andra hållet.

Våld har en evolutionär logik ‒ både för kvinnor och män

Som en lite intressant utvikning kan det påpekas att våld, både kvinnligt och manligt, har en direkt evolutionär logik. Maner & McNulty har studerat detta och slår fast att [v]åldsamt uppförande hos människor och andra däggdjur är inte godtyckligt; snarare förefaller det ha valts för att lösa särskilda adaptiva problem, för att lite senare konstatera att det finns en evolutionär logik bakom de flesta våldsamma handlingar, och att erkänna det är ett viktigt steg mot bättre förståelse varför våld förekommer.
 
Det här är naturligtvis, oavsett det kvinnliga eller det manliga, inget som gör våld till ett accepterat beteende och forskarna tillägger: Det är viktigt att hålla i åtanke att bara för att våld må vara ”naturligt” så är det inget rättfärdigande för sådant beteende. Men, det är inte så att det ena våldet gör det andra våldet bättre eller sämre. Med det sagt är det väl etablerat att män är mer fysiskt aggressiva än kvinnor och konstaterandet att kvinnor väljer indirekt relationell aggression före fysisk svartmålar inte kvinnor mer än det att diskutera den manliga benägenheten för fysiskt våld svartmålar män. (Owens, Shute & Slee).

Kvinnor är inte mindre våldsamma än män

Varför är det då så att samhället så ensidigt fixerar på manligt fysiskt våld och väljer att helt tiga om det kvinnliga våldet?  Mäns predisponering att inte ge sig på kvinnor, som nämnts, är en viktig faktor, men en minst lika viktig sådan är de kvinnliga dragen, att främst se till den egna personen och den egna lilla gruppen. (Jmf t ex att män hos Achestammen i nordöstra Paraguay delar omkring 84 % av deras jaktbyte utanför sin direkta familj, medan Achekvinnor endast delar 58 procent av samlat gods utanför familjen, se Sefcek, Brumbach,  Vasquez, Geneva, & Miller).  Det är utifrån det perspektivet som de ”kvinnliga” karaktärsdragen har utvecklats och eftersom de flesta är överens om att de är mer negativa än männens motsvarande respons på enskildheterna i dessa så blir det förödande om ”kvinnlighet” upphöjs till någon sorts ideal i samhället. 
 
Kvinnors engagemang i den lilla (familje)gruppen är naturligtvis inte bara fördelaktigt ur ett evolutionärt perspektiv, det är också något som totalt missvisande anförs för att kvinnor skulle vara mer omsorgsfulla om andra. Men omsorgen sträcker sig inte längre än den egna lilla gruppen! De som står utanför den behandlar kvinnor förmodligen i det stora hela mer brutalt än vad män gör! D v s att de totalt sett kan vara mer aggressiva än män! Åtminstone är de inte mindre våldsamma. Traditionellt har män betraktats som det mer aggressiva könet. Emellertid har samtida forskning i flera länder utmanat denna förställning genom att uppmärksamma olika former av aggression (Simmons).  Men de använder sig alltså hellre av psykiskt än fysiskt våld. I tidigare studier visades det att adolescenta flickor använde indirekta medel för maskerad aggression mer än adolescenta pojkar, medan fysisk aggression användes oftare av pojkar, och direkt verbal aggression användes lika mycket av bägge könen (Buss).

Fem kvinnliga konkurrensstrategier

Konkurrensstrategier är någonting vi människor (och även djur) använder för att eliminera rivaler eller sådana som hotar oss. Benenson listar fem sådana hos flickor och kvinnor och skriver: Fem konkurrensstrategier är resultatet av dessa principer: (1) undvik inblandningskonkurrens, (2) dölj konkurrensen, (3) konkurrera öppet endast om du har hög status i samfälligheten, (4) påtvinga jämlikhet på kvinnliga likar och (5) använd social uteslutning. Flickor utvecklar dessa strategier mot kvinnliga samkönade likar med början i tidig barndom.
 
Den första av dessa strategier, undvik inblandningskonkurrens, innebär att flickor/kvinnor mindre lägger sig i andra likars verksamheter. Flickors tävlingsstrategier inkluderar undvikande av direkt inblandning i andra flickors mål (Benenson). Det här kan ju verka som något positivt, i det att man inte lägger sig i vad andra gör, men det skapar ju också en benägenhet att mindre kritiskt granska, vilket blir negativt då det t ex kommer till vetenskapliga arbeten. Det gör också att benägenheten för att utmana direkt manipulerade arbeten minskar, liksom också benägenheten för kritisk debatt som för utvecklingen framåt. Hur kan man ge saklig feed-back om man inte vill lägga sig i? Jag återkommer även till detta.
 
Den andra strategin, dölj konkurrens, är ett sorts frikort att inte agera öppet. Man skulle kunna dra ut det till att säga att kvinnor kämpar mindre ärligt än män. Det är i linje med kvinnors sätt att mer använda social manipulering istället för ”rationellt liknande” aggression. Buss skriver: Särskild uppmärksamhet riktades mot två sidogrupper: rationellt liknande aggression och social manipulering. Det framgick att män använde den tidigare formen av aggression mer regelbundet än kvinnor, medan kvinnor använde den senare mer än män.  Bägge formerna insorteras under förtäckt aggression, men det är onekligen lättare att bemöta rationellt utformad kritik än dold social manipulation. Är det bättre att någon attackerar dig med intriger bakom din rygg än att någon på ett ”rationellt liknande” sätt argumenterar emot dig?  Jag tror svaret är givet för alla utom de med en ideologiskt blind radikalfeministisk agenda.
 
Den tredje strategin, konkurrera öppet endast om du har hög status i samfälligheten, är ett sätt att säga att man ska foga sig i vad auktoriteter säger och inte invända förrän man själv har nått en auktoritetsposition.  Det är alltså att indirekt legitimera att personer av lägre social status ska ”hålla käften” och nöja sig med att möjligen dolt försöka bedriva opposition. Det innebär också, att benägenheten att foga sig i vad dominanta personer kräver är större hos kvinnor än män, liksom att opposition dämpas.  Det hänger också intimt samman med den fjärde strategin, att påtvinga jämlikhet på kvinnliga[och andra, min kommentar] likar. Kvinnor är helt enkelt mer intoleranta mot avvikelse, vågar mindre utmana och är mer politiskt korrekta. En miljö som är intolerant mot avvikelse är naturligtvis också betydligt mindre kreativ, eftersom det inte är främjande att göra innovationer om man blir straffad för att sticka ut mer än andra.  Furtuna skriver: Rädslan för att bli straffad, verbalt eller fysiskt, av andra medlemmar av samfälligheten resulterar i kvinnors större underkastelse under sociala normer. Ett sätt att undvika social vedergällning är anslutning till ett kollektiv av kvinnor där alla är jämlika och som straffar avvikande beteende.  Det understryks av Benenson som klargör att [s]nällhet och jämlikhet förblir den kvinnliga kommunitetens norm. Flickors främsta urskuldande för att vara elaka är att en annan flicka agerar överställd. Även i de ovanliga flickgäng som existerar måste ledaren uppföra sig som en jämlike.  D v s jantelagen i sin prydno.  Det här kravet på jämlikhet är ju något som genomsyrar hela samhället idag, så att feminiseringen får fira stora triumfer.  Något som är ytterligt beklagligt, med tanke på att kvinnor i intrakönsgrupper faktiskt har en mindre jämlik bakgrundshistoria än män, så som Benenson beskriver: I samkönade grupper om fyra, med barn i fyra till fem års ålder […] erhöll flickor och pojkar samma observationstid. Flickgrupperna var emellertid mindre jämlika än pojkgrupperna: en flicka dominerade och en annan flicka tilläts inte delta
 
Vi kan också tydligt se mönstret i vårt samhälle idag.  En del kvinnor är dominerande och styr vad andra ska tycka inom ”jämlikhetens” mantra, och de som inte dansar i kasperdockerepen får inte vara med!  Något som naturligtvis långt ifrån bara handlar om kvinnliga intrakönsgrupper, för detta är inte ett exklusivt kvinnligt fenomen. De värsta exemplen är män, i form av rabiata diktatorer, som t ex Stalin, Hitler, Mao m fl.  Men ser vi till fakta och historisk empiri så är det inte kvinnor som stått i främsta ledet i kampen mot skräckexemplen och de är mindre benägna att sticka ut, för att inte framstå som icke jämlika.
 
Den femte strategin, använd social uteslutning. Flickor utvecklar dessa strategier mot kvinnliga samkönade likar med början i tidig barndom, är den mest förödande av de ”kvinnliga” karaktärsdragen.  Liksom med andra sådana är det inte, vilket tydligt måste understrykas, exklusivt kvinnligt.  McCarthyperioden är ett uppenbart exempel på den femte strategin som drivits av en man.  Homofobi kan förmodligen också hänföras till huvudsakligen ”manliga kärringar” som omfattar karaktär som annars är mer dominerande hos kvinnor, vilka driver uteslutning av dem som avviker. Häxjakterna från slutet av 1400-talet till början av 1700-talet var däremot något som huvudsakligen byggde på kvinnors och barns vittnesmål, liksom den moderna häxjakten mot män i största allmänhet (utpekandet av alla vita cis-män som presumtiva pedofiler, våldtäktsmän, kvinnomisshandlare, m m).
 
Intressant nog har det alltid varit män som i slutänden satt ned foten mot galenskaperna. T ex utgjordes en klar majoritet av oppositionen (liksom av de svartlistade) under McCarthyeran av män och i spetsen gick vissa politiker och journalister (vilka yrkesgrupper då var dominerade av män).  I USA kom man tillrätta med de värsta avarterna av McCarthyismen, mycket tack vare högsta domstolen, inom ett decennium. Vårt eget lands nyMcCarthyism ‒ den heliga politiska korrkthetens oantastbara evangelium som sprids idag ‒ har hållit på i över trettio år och visar inga tecken på avmattning. Tvärtom, så manifesterade sig det som tydligt karaktäriserade McCarthyismen ‒  praktiken att anklaga … utan erforderlig hänsyn till bevis (Wikipedia, McCarthyism) ‒ med kraft under #Metoo, inte minst genom journalisterna (där kvinnor idag dominerar). Till skillnad mot USA på 50-talet så är det idag nämligen de starkt könsblandade yrkesgrupperna politiker och journalister som går i spetsen för försvaret av nyMcCarthyismen i vårt land. Tror någon utifrån det att det blir kvinnorna som kommer att gå i spetsen mot vår tids häxjakt på män?
 
Det viktiga i detta är att kvinnor har en större acceptans för att smutskasta och att socialt utesluta dem som inte fogar sig i ”jämlikheten”, eller ”det rätta” än vad män har. Därmed har de också en mindre benägenhet för att opponera mot det. Furtuna skriver: I händelse av konflikt sätter kvinnor vanligen igång skvaller, sprider rykten, stämplar och stigmatiserar potentiella rivaler; de isolerar dem socialt, utför suggestiva och ironiska gester och miner mot dem. Simmons understryker detta och klargör angående flickor att[d[e framträdande indirekta aggressiva beteendena innefattar att skvallra om andra och utesluta likar från gruppen. Nyckelförklaringar till dessa beteenden rör en önskan att skapa upphetsning och en krets av vänskap och grupprocesser centrerade kring flickors behov av nära personliga relationer och vara del av gruppen av likar.
 
Det finns ingenting som kan styrka att en feminisering av samhället skulle skapa ett bättre samhälle. Tvärtom så har utvecklingen i vårt land visat att det istället blir betydligt sämre!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *