Återupprätta patriarkatet, del 3

Tidigare forskning indikerar att kvinnor av alla åldrar är mer sannolika än män att svara negativt på ett flertal hypotetiska och verkliga konflikter med samkönade likar. (Benenson, Markovits, Hultgren, Nguyen, Bullock m fl). D v s att de mönster av kvinnligt konkurrensbeteende som berörts i de bägge första texterna inte försvinner hos kvinnor i vuxen ålder. Det är naturligtvis ganska självklart att det inte gör det, eftersom beteendet utformas under den ålder som starkast präglar vuxet uppträdande och det dessutom är biologiskt nedärvt. Det understryks av Liddle, Shackelford & Weekes-Shackelford som skriver: Resultaten visar att män verkligen använder rationellt liknande aggression mer än kvinnor vilka, under det vuxna livet, fortsätter att vända sig till social manipulering oftare än män.  Däremot menar vissa att mönstret försvagas med tiden, liksom mäns benägenhet att ta till fysiskt våld sjunker, vilket väl hänger samman med att det individuella värdet på ”dejtingmarknaden” sjunker med åldern. Särskilt för kvinnor som ju tappar förmågan till reproduktion efter fyrtioårsåldern. Archer skriver: Studier av barns aggression i icke västerländska omständigheter visade samma grad av könsskillnad som i västerländska exempel. Denna överensstämmelse i form av könsskillnaden i direkt aggression i olika länder stödjer förutsägelsen från SST [Sexual selection theory] att det är ett karaktäristika för den mänskliga arten. Vidare säger han: Observerande studier visade en könsskillnad i fysisk aggression tidigt i livet, från två års ålder eller yngre, vilket strider mot bilden av att det inte finns några könsskillnader före fyra års ålder […] dess tidiga inträdande och de höga nivåer funna i tidig barndom antyder ett ursprung i de olika positionerna och sociala preferenserna för pojkar och flickor, i enlighet med SST. Det finns bevis för tidiga könstypiska preferenser för social eller fysisk stimuli. Benenson, Markovits, Hultgren, Nguyen, Bullock m fl skriver: Vårt resultat indikerar att det fysiologiska gensvaret bland manliga och kvinnliga deltagare var verkligt olika, antydandes att om sådana kulturella normer existerar så speglar de underliggande biologiska processer. D v s att beteendena inte primärt orsakas av inlärning utan att biologin styrt utformningen av normerna.

Skulle vi emellertid rent hypotetiskt laborera med att skillnader i beteende ‒ som t ex radikalfeministerna och deras pseudovetenskapliga förlängda arm, genus-”vetenskapen”, hävdar ‒ beror på social stöpning så blir det väldigt generande för kvinnan. Det är nämligen uppenbart att det negativa mönstret uppstår i enkönade flickgrupper, vilket alltså per automatik utpekar kvinnan själv som ansvarig för dessa negativa konkurrensdrag. Det är mödrarna som är förebilder för detta beteende hos flickor att stigmatisera, förtala, ljuga, skvallra och tvinga varandra till att inte ”sticka ut”. Patriarkatet är oskyldigt när det gäller kvinnogruppernas förödande konkurrensmönster! Risken verkar betydligt större för att ”matriarkatet” påverkar pojkar att anamma övervägande kvinnliga konkurrensmönster, skapandes ”manliga kärringar” än att män skulle påverka flickor negativt.  Som en följd av det [kvinnliga tvåsamma band] fortsätter flickor, tvärkulturellt i mellersta barndomen, att förlita sig på och bibehålla närheten till mödrar, kvinnliga släktingar, lärare och andra kvinnliga vuxna. (Benenson)

Kvinnor skvallrar, sprider rykten, ljuger och stigmatiserar/exkluderar

De innevarande bevisen kring könsskillnader rörande skvaller, mycket av det ganska nyligen, indikerar att fördomar om kvinnor såsom varandes mer sannolika att använda skvaller på ett aggressivt sätt är vida mer än anekdoter och mer än bara en stereotyp. (Owens, Shute R & Slee). Det här är något som går stick i stäv med genus-”vetenskap” vilken som ett av sina viktigaste syften tycks ha att övertyga alla om att föreställningar om manligt och kvinnligt som män och kvinnor delar över hela världen bara är påhitt (underförstått påtvingat av patriarkatet). Det är ju också fullkomligt orealistiskt att de här föreställningarna skulle ha uppstått genom en manlig konspiration, särskilt som kvinnor själva omfattar dem. Hur tänker genus-”vetenskapen” då? Har männen i jägar- och samlarsamhället suttit uppkopplade och i ett internetmöte och kommit överens om att lura de intelligensbefriade kvinnorna, vilka fullständigt okritiskt utifrån sina egna erfarenheter skulle låta sig övertygas om det som gick tvärtemot deras radikalfeministiskt förmodade empiriska kunskap??  Det är ju bara så idiotiskt att försöka göra en samlad mänsklig erfarenhet till en sorts ”kvinnofientlig konspiration”, eller utövande av makt enligt någon form av ”könsmaktsperspektiv” att man blir alldeles matt. Men, det säger ju egentligen allt om dessa radikalfeminister och genus-”vetare” som kan antyda något sådant.

Angående kvinnors större benägenhet för skvaller, ryktesspridande och exkluderande skriver Benenson: Initiering i och bevarandet av kvinnlig vänskap kräver regelbunden uteslutning av inkräktare och påtvingande av lojalitet, exklusivitet, ömsesidighet och jämlikhet. Flickor tolererar konflikter mindre än pojkar med vänner av samma kön, då de fortsätter från en kvinnlig vän till nästa i sökandet efter en annan flicka som uppfyller de nödvändiga villkoren. Att det här mönstret är såväl genetiskt, som att det börjar läras in tidigt visar sig vid studier av unga barn: Vid tre års ålder, så baktalar en flicka oftare än pojkar en könslike i samtal. Rent experementiellt, då könslikar i en grupp om tre fyraåringar bara tilldelades en resurs var flickor mer sannolika än pojkar att använda social uteslutning, med två vänner som sammangaddade sig mot den tredje. Som kontrast försökte pojkarna individuellt att genast försöka tillskansa sig resursen (Benenson). Hon fortsätter: När elva- till tolvåriga finska barn beskrev uppförandet hos samkönade klasskamrater vilkas mål korsade deras, rapporterade flickorna mer förekomst än pojkar av dold konkurrens, inkluderande att ljuga på personen bakom dess rygg, att bli en annans vän för att hämnas på föremålet, att säga till andra att inte vara vän med föremålet, tjura, skjuta föremålet åt sidan, låtsandes att inte känna föremålet och förbli arg [d v s mer långsinthet, min anmärkning] […] På samma sätt rapporterade flickor i 17 klassrum med 11- till 15-åriga brittiska skolbarn jämfört med pojkarna mer skvaller och onda blickar och mindre lustiggörande av andra och slag [som alltså pojkar stod mer för].

Kvinnor är mer negativa till nykomlingar, åtminstone kvinnliga sådana, och gaddar ihop sig i små (aggressiva) grupper

Benenson skriver: Vilken ensam flicka som helst riskerar utfrysning, men överlägset agerande flickor är särskilt attraktiva offer. Social uteslutning i mellersta barndomen består typiskt av kvinnliga vänner som formar en allians för att stöta bort ett ensamt föremål ur samhörigheten. En longitudinell, naturalistisk studie av samkönade tregrupper med nio- till tolvåriga amerikanska skolbarn visade att fler kvinnliga än manliga tregrupper utesluter en medlem från en parbindning. I experiment, då nykomlingar introducerades till sexåriga par, var flickor initialt mer sannolika än pojkar att ignorera, undvika och vägra att interagera med nykomlingen. På samma sätt utnämnde åtta- till tolvåriga barn mer flickor än pojkar som användandes social uteslutning och hot för att göra slut på en vänskap. Slutligen, i en studie av 10-åriga brittiska barn som tävlade att skapa en pjäs för att vinna ett pris, så gaddade fler kvinnliga än manliga grupper ihop sig mot en ensam individ i deras samkönade grupper […] Experiment har visat, att då par av samkönade amerikanska adolescenta vänner systematiskt introducerades för en samkönad nykomling, så värderade flickor, jämfört med pojkar, nykomlingen mindre positivt, tog längre tid på sig för att prata med nykomlingen och inkorporerade färre av nykomlingens idéer […] I experiment, då nykomlingar introducerades till sexåriga par, var flickor initialt mer sannolika än pojkar att ignorera, undvika och vägra att interagera med nykomlingen. På samma sätt utnämnde åtta- till tolvåriga barn mer flickor än pojkar som användandes social uteslutning och hot för att göra slut på en vänskap. Slutligen, i en studie av 10-åriga brittiska barn som tävlade att skapa en pjäs för att vinna ett pris, så gaddade fler kvinnliga än manliga grupper ihop sig mot en ensam individ i deras samkönade grupper.

Det här förstärks av Furtuna, som skriver: Kvinnor kan därför alliera sig mot en potentiell rival och detta beteende är särskilt synbart då en ny, ung och sexuellt attraktiv kvinna uppträder i en redan etablerad kommunitet. Simmons understryker: Studien tillhandahåller en del tydliga insikter i naturen i tonåriga flickors indirekta aggression. De framträdande indirekta aggressiva beteendena innefattar att skvallra om andra och utesluta likar från gruppen. Nyckelförklaringar till dessa beteenden rör en önskan att skapa upphetsning och en krets av vänskap och grupprocesser centrerade kring flickors behov av nära personliga relationer och vara del av gruppen av likar. Flickorna beskrev de förödande effekterna av indirekt aggression, särskilt för flickor med särskilda karaktärsdrag som förbestämde dem för att bli offer. Det senare påminner mig om en händelse i mitt eget liv. Då jag började tredje klass kom en ny flicka som var lite mullig, lite vintyrig och hade tjocka glasögon. De kvinnliga klasskamraterna hade svårt att släppa in henne och kom på ett öknamn till henne: ”Blattis”. Det var en ganska grotesk mobbning som en tid florerade och alla i klassen var rädda för ”blattisbaciller”. Jag var faktiskt den förste som satte ner foten, inte tyckte det var roligt och började kalla henne för hennes förnamn istället. Eftersom jag var en av de mer framträdande i gruppen följde de andra efter, men än idag, 55 år senare, kan jag träffa gamla kvinnliga klasskamrater som fortfarande säger ”Blattis” när de talar om henne.

Kvinnor har svårare att samarbeta än män

Den här tendensen att gadda ihop sig och stöta ut hänger ihop med kvinnors sämre förmåga att samarbeta än män. Benenson skriver: Till skillnad mot icke relaterade män förtjänas status inte genom färdigheter och lojalitet gentemot en stor sammanlänkad grupp. Istället formar en kvinna flera separata, exklusiva en-och-en vänskaper inom den större kvinnokommuniteten […] Flickor skapar en intim, exklusiv vänskap med en annan flicka, isolerad från andra flickor. Två flickor sammanbinds genom ömsesidiga verbala diskussioner kring liknande sårbarheter, särskilt oro kring allianser med andra flickor och familjemedlemmar. Ovillkorlig acceptans, exklusivitet och lojalitet definierar ytterligare den mellersta barndomens kvinnliga vänskap […] Social uteslutning i mellersta barndomen består typiskt av kvinnliga vänner som formar en allians för att stöta bort ett ensamt föremål ur samhörigheten. En longitudinell, naturalistisk studie av samkönade tregrupper med nio- till tolvåriga amerikanska skolbarn visade att fler kvinnliga än manliga tregrupper utesluter en medlem från en parförbindelse. Det är möjligt att detta förändras något lite i vuxen ålder, men att beteendet definitivt inte försvinner kan Samantha Brick vittna om. Lurad av talet om kvinnlig solidaritet hade hon försökt spetsrekrytera kvinnor för sin utopiska dröm, ett endast kvinnorbolag med lyckliga, harmoniska arbetare, gagnade av en frånvaro av män. Det ändade i katastrof efter, som artikeltiteln uttrycker det, kattslagsmål om handväskor och tårar på toaletterna.

Att kvinnor har svårare att samarbeta sägs klart av Benenson: […] bristen på gruppsamarbete ligger också bakom en mer extrem strategi: social uteslutning. I slutänden, med undantag av få utvalda vänner, är övriga kvinnor i samfälligheten förstahandskonkurrenter kring fysiska resurser, partners/vänner och status i kommuniteten. Eliminering av en icke-vän av en grupp reducerar därför antalet konkurrenter […] eftersom icke relaterade kvinnor så sällan samarbetar som en grupp så ger en kvinnas framgång föga förmån till det kvinnliga samfundet. Krav på jämlikhet inom den kvinnliga kommuniteten fungerar till att hindra enskilda kvinnors försök att erhålla ytterligare fysiska resurser, värdefulla allierade eller status för dem själva. Hur männen skiljer sig från kvinnorna i detta avseende klargör Björkqvist, Österman & Lagerspetz: Som kontrast måste mänskliga hannar, som också kan profitera på minskning av tävlan om partners och resurser, balansera dessa fördelar mot kostnader åstadkomna av besegrande av större utomstående fientliga grupper p g a förlusten av allierade inom gruppen. Det antyder att mänskliga hannar måste förhandla fram en kompromiss mellan det individuella målet att uppnå dominans inom samfälligheten och individens behov av intragruppsallierade.

Kvinnor är opålitligare i vänskaper

Benenson skriver: Kvinnliga vänner förhindrar konkurrens gentemot varandra och andra bekanta genom att straffa överordning, krävandes ömsesidighet och uppvisande en låg tröskel för att upplösa relationer när konflikter uppstår […] Trots deras attraktion så är inte isolerade kvinnliga tvåsamma band ämnade att hålla och håller frekvent i kortare perioder än manliga vänskaper som är inneslutna i en större grupp. Dessutom kan de intima, upprepade diskussionerna mellan flickor kring personliga svårigheter främja negativa känslor, inklusive depression […] Initiering i och bevarandet av kvinnlig vänskap kräver regelbunden uteslutning av inkräktare och påtvingande av lojalitet, exklusivitet, ömsesidighet och jämlikhet. Flickor tolererar konflikter mindre än pojkar med vänner av samma kön, då de fortsätter från en kvinnlig vän till nästa i sökandet efter en annan flicka som uppfyller de nödvändiga villkoren […] Dessutom förråder flickor varandra för att skapa band med pojkar. Flickor rapporterar större ilska, att de är sårade, mer avundsjuka än pojkar gentemot nära samkönade vänner, särskilt om de övergavs för en romantisk partner. I över 137 samhällen var 91 % av kvinnors konkurrenshandlingar riktade mot kvinnor, mest frekvent över mäns uppmärksamhet, känslomässiga investering, nytta, tjänster och sexualitet, men också över brustna sociala förpliktelser, köttstöld och vänskaper där en ung kvinna allierade sig med en annan mot hennes tidigare vän […] Följaktligen så tävlar adolescenta flickor mer än pojkar för att skapa band till högstatus-samkönade likar. En lågstatusflicka kommer att ge upp alla hennes andra vänskaper och uppnådda mål i försök att skapa ett band med en högstatusflicka.

Det här talar för sig självt och behöver inga kommentarer. Jag återkommer med fler forskningsresultat angående kvinnlig aggression i del 4.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *