Publicerat

SKRÄMSELAKTIVISMEN

Ja, jag vet att jag är sent ute och kommenterar turerna kring NSA och avlyssningen av västvärlden.  Det finns så många före mig som gjort detta, så jag tror inte jag behöver gå in på djupet på hur detta sker.  Däremot önskar jag lite mer fundera kring varför det sker.

Den amerikanska administrationen försvarar spionerandet med att man måste skydda sig mot terrordåd, vilket är högst tveksamt, med tanke på den lilla risken för terrordåd.  Visst, de existerar och många människor går omkring och är livrädda för dem, men det är åtminstone 1000 gånger större risk för att dödas i trafiken än att dö av ett terrordåd.  Men motiverar det spionage på alla körkortsinnehavare?

Terrorhotet är en av delarna i det som jag vill kalla för ”skrämselaktivismen”.  Att spela på människors rädsla har i alla tider varit ett effektivt instrument för att genomföra sina egna suspekta intentioner.  Och skrämselaktivismen uppträder bara när det gäller just suspekta intentioner, för om de är sunda så inser folk det i allmänhet ändå.  Historiska exempel på skrämselaktivismen är t ex jakten på och brännandet av bögar (flator klarade sig i allmänhet undan) vilka, efter kristendomens ”kärleksbudskap” blivit allenarådande, började nyttjas i större skala av t ex kejsar Justinianus i Byzans och som reaktion på celibatets införande på 1200-talet.  Det här var också en lysande affärsidé, eftersom kyrkan och/eller staten fick lägga beslag på den egendom som den på bålet brände lämnade efter sig, och en god affärsidé är det fortfarande.  Att vara skrämselaktivist lönar sig idag t ex för politiker, som kan göra karriär genom att framstå som handlingskraftiga, och empatiska, fast de är ingendera.  För journalister och medier leder det till rubriker, sålda lösnummer, karriärer och ”namn”, för radikalfeminister till att man kan genomföra misandriska lagar och regler, akademiska karriärer (utan substantiell insats), lyfta löner, m m.  För välgörenhetsorganisationer leder det till anslag, löner och statuspositioner, något som också kan gälla tjänstemän och andra – som t ex polisstyrkan för bekämpningen av trafficking.  Skrämselaktivismen är idag en storindustri, som omsätter hundratals miljoner dollar i världen varje år – utan att åstadkomma ett enda dugg produktivt!  Eller, som den inspärrade prostituerade Tyra Eberwall uttryckte det på tvångsarbetsanstalten i Landskrona nyåret 1934: …”något utlopp måste man ju ha för allt hat man går och bär på till spinnhuspersonal och detta samhället som tillåter detta vansinniga slaveri, de bästa åren av ens liv skall man ju spärras in som en stor brottsling eller galning och en massa människor skall leva på oss(min emfasering).

Andra historiska exempel på skrämselaktivism är jakten på kättare under medeltiden – Albigenserkriget, som startade 1209, ledde till slaktandet av en miljon människor – och jakten på dem som mördat Kristus; ett helt folk, judarna, skulle under århundraden förföljas.  För första gången introducerades då i stor skala det effektivaste skrämselargumentet någonsin; ”ditt barn är hotat”.  Judarna påstods ritualmörda barn, vilket gjorde det lätt att uppegga skrämda folkmassor mot dem.  Samma metod använde häxjägarna från 1480-talet och framåt i över 200 år.  Människor skulle ju skydda sitt kött och blod, sin egen avkomma.  I modern tid använder t ex Ecpat samma metod mot påstådda ”pedofiler” och andra ”onda” varelser som måste utplånas och anti-prostitutionsaktivisterna använder det för att stämpla den ”onde” sexköparen.  Barn i miljoner påstås – helt utan grund – varje år vara offer för hänsynslösa, djävulska män som helt känslokallt ödelägger oskyldiga barns liv genom att ha sex med dem.  Vilket genererar stora pengar till Ecpataktivisterna.

Skrämselaktivismen består av många delar och böljar fram och tillbaka.  I vår tid är det främst terroristskräcken, intimt sammanhängande med islamskräcken och invandringsskräcken, och så är det sexualpaniken, som yttrar sig i direkt förföljelse av utvalda ”monster”, som sexköpare, pedofiler, zoofilister, bdsm-utövare, och andra, som kan ta sig många uttryck.  Häxor, bögar och judar är just nu ”lågkonjunktur” i flera länder, men åtminstone bög- och jude-skräcken har sina starka yttringar på vissa håll.  En annan synnerligen framgångsrik skrämselaktivism är radikalfeminismen.  Genom monsterförklarandet av den onde mannen – och det hot han utgör mot de goda (kvinnor och barn) – är det mängder av annars ofta inkompetenta kvinnor som kunnat göra karriär inom politiken, medier, utbildning och förvaltning.  Vad som också är ett genomgående drag för alla dessa skrämselaktivister är att de ALLTID påstår att det är till skydd för något.  Det är barn, kvinnor, kultur, samhälle, seder, moral, anständighet, ras, jobb, m m, som måste ”skyddas”.  Och ”skyddet” måste alltid bestå av tvingande lagar och åtgärder vilka – som av en händelse – alltid ska löpa enligt skrämselaktivisternas åsikter, ideologi och moral.  Något som ju – förmodligen också det av en händelse – får skrämselaktivisterna att framstå som de som ”kan” frågan, som är ”goda” och ”ansvarskännande”, samtidigt som de glatt offrar en massa ”fel” individer.  Och – händelsevis – så leder det till karriärer, bra positioner och/eller löner och/eller andra förmåner för just skrämselaktivisterna.

Tre grundförutsättningar måste existera för att skrämselaktivismen ska bli effektiv:  För det första de fanatiska ”hatarna”, för det andra ett ideologiskt ”riktigt” politiskt och medialt stöd bakom skrämseltaktiken och för det tredje den ohämmade verklighetsförfalskningen.  Den första gruppen har uppgiften att ohämmat peka ut ”brottslingar”, skrika högt om krav på ”handling” och t o m ibland handgripligen ingripa för att t ex tysta kritiska röster.  Ett exempel är t ex den typ av ”väckelsemöten” som dras ihop, där personer ur den andra, ”övre” gruppen ska egga dem ur den första till handling och upprördhet.  Ett annat är när en skrikande mobb försöker att överrösta och smutskasta den som vill ställa kritiska frågor.  Men den viktigaste beståndsdelen i denna treenighet är den ohämmade verklighetsförfalskningen.  I detta arbete är journalistkåren och pressen den viktigaste beståndsdelen.  Stöpta i en miljö på journalisthögskolorna där man för länge sedan bortsorterat att lära ut objektivitet och kritiskt tänkande – som Paolo Roberto på så lysande sätt, när han ”klär av” den ”rätta” Hannah Fahl, illustrerar – och där man måste vara ”rätt” för att bli accepterad, är uppgiften att också presentera ”rätt” rubriker och texter (se här, här, här och här), oavsett om de har det minsta med verkligheten att göra.  Det absolut viktigaste arbetet i detta är dock att förhindra att verkliga, motstridiga fakta släpps fram.  Om det på en debattredaktion t ex publicerats en text som gör fullständigt absurda, men politiskt ”rätta”, med helt felaktiga påståenden som gynnar skrämselaktivismen, så ska verkliga fakta hindras från att få bemöta texten.  Medierna har också den suveräna makten att oemotsagda kunna smutskasta dem som ifrågasätter det ”rätta”.

Ett viktigt led i skrämselaktivismen är också att presentera fiktivt vetenskapliga ”undersökningar”, av ”akademisk” eller annan art, som ska ställa verkliga fakta åt sidan och istället presentera en bild som gynnar skrämselaktivismen (här, här och här).  Men politikers fullständigt ohämmade förfalskning av verkligheten – som naturligtvis inte granskas av några medier – är också en viktig del.  Här på denna sida har jag redan uppmärksammat ett sådant fall, men fler ska komma.  ”Ändamålet helgar medlen” har alltid varit skrämselaktivismens viktigaste princip.

Liksom skrämselaktivisterna är vi som försöker kasta ljus på deras metoder också av skiftande art.  Själv har jag, genom arbetet med mina 2008 och 2012 utgivna böcker ”Samlag eller Salighet” och ”Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen”, kommit i position att kunna kasta ljus över skrämmarnas metoder inom sfären sexualitet (se också här).  Därför är jag mest lämpad att kunna skriva om dessa ämnen, men skriver också om genus- och tokfeministraseriet, andra skriver om andra delar inom skrämselaktivismen.

Det råder ingen tvekan om, att övergrepp av alla de slag ska beivras, men det är också ett övergrepp att, som skrämselaktivisterna gör, jaga och förfölja människor på ideologiska och idémässiga grunder, som dessutom inte har grund i verkligheten.

Tidigast postad 2013.

Publicerat

MORALPOLISEN SLÅR TILL IGEN!

Idag publicerar moralpolisbulletinen Dagens Nyheter en memoriam-artikel över Sexköpslagen som ”firar” 10 år.  För att försöka ge substans till föreställningen att lagen har någon sorts berättigande måste man dra till med det fullständigt ogrundade påståendet om att lagen har svenska folkets stöd – vilket den inte har.  Så måste en kvinnlig polis i prostitutionsgruppen påstå att sexköpslagen är polisens främsta verktyg i kampen mot organiserad människohandel.  Det är en ren bluff, för sexköpslagen har inte gjort någonting för att minska sextraffickingen till Sverige.  Detta internationellt sett till antalet oerhört lilla brott utgör ett antal av 0,048 fall per 100.000 invånare som världsgenomsnitt.  Sverige har ett genomsnitt på 0,054 fall och ligger högre än t ex både Tyskland och Storbritannien.

Sexköpslagen är ett tydligt exempel på den typ av lagar som enligt sociologen Howard S Becker (Outsiders 1963) bara gör kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende.  Det är en hundraprocentig morallag som har tillkommit enbart i syfte att tillfredsställa moralistiska egos hos en drös medelklassabolitionister med radikalfeministiska förtecken.  Den har inte ens haft som syfte att hjälpa någon, utan enbart att visa att ”samhället” (d v s nämnda medelklassabolitionister) inte tolererar sexköp.  Den har införts utan vetenskapliga underlag, mot folkviljan och i vetskap om att den kommer drabba sexarbetares välbefinnande.  Den är precis lika mycket ”raslag” som någon av Nürnberglagarna, om dock inte lika förödande ännu.

Sexköpslagen är en skamfläck på det svenska samhället!

Första gången postad maj 2013.

Publicerat

FLER LÖGNER OM PORREN

En journalist som brutit mot det allmänna mönstret hos hans okunniga och ideologiskt styrda kollegor är Mattias Andersson, som tog reda på verkliga fakta och skrev boken ”Porr – en bästsäljande historia” (Stockholm 2005).  Inte för att den fick hans kollegor att lära sig något ändå, eller att någon politiker läste den, men den går till botten med många av de osanna påståendena om porren.  Bl a påpekade han hur absurt en del politiker kan bete sig i detta (precis som i trafficking- och antiprostitutionsdiskurserna).  Vänsterpartiets EU-parlamentariker Marianne Eriksson kunde, utan att blinka, 2004 ”uppskatta” den illegala sexindustrins omsättning till mellan 3920 och 5460 miljarder euro, det vill säga ungefär 50.000.000.000.000 kronor! Något som enligt Anderssons beräkning skulle betyda att varje vuxen man i västvärlden spenderar 100.000 kronor varje år på porr.  Något som vittnar om Vänsterpartiets krav på sina politiker; bara de är ideologiskt rätt så får de komma med vilka vansinniga påståenden som helst som gynnar ”saken”.

Ett annat vittnesbörd om hur lätt politiker tar på sanning och fakta när det gäller att ideologiskt riktigt bekämpa ”fel” sex är Marita Ulvskog.  I februari 2000 sa hon i riksdagen:  ”Fru talman! Igår pratade jag med en kvinna som levt många år inom porrbranschen. Jag är annorlunda, för jag lever fortfarande, sade hon. De andra har tagit livet av sig eller blivit ihjälslagna”. När Mattias Andersson frågade vem uppgiften kom ifrån lät Marita Ulvskog hälsa genom sin pressekreterare att hon ”inte minns namnet på personen hon citerade”. Något som verkar minst sagt märkligt med tanke på den indignation som detta framkallade hos Ulvskog. Några särskilda åtgärder hade inte heller vidtagits med anledning av berättelsen, vilket blir ännu mer märkligt eftersom ju Ulvskog påstod att branschen leder till ond, bråd död, som Andersson påpekar.  Det blir ju också än mer tydligt hur lätt Ulvskog tar på kravet på objektivitet och saklighet när det nu finns svart på vitt på, att porrbranschens kvinnliga artister är lika friska, eller friskare än andra kvinnor.

Ibland kan man se vissa radikalfeminister hänvisa till forskning av Donnerstein & medförfattare (The Question of Pornography, 1987) och särskilt Neil Malamuth, vilkas forskning sägs ”bevisa” att porr leder till våldtäkt. Eller som Robin Morgan uttrycker det: Pornografi är teorin och våldtäkt utförandet.  Donnerstein trycker emellertid på att ”sammantaget antyder dessa studier starkt att våld mot kvinnor inte behöver förekomma i ett pornografiskt eller rent sexuellt sammanhang för att ha en negativ effekt på tittares attityder och uppförande”. Senare har han helt gått över till att trycka på att våld, med eller utan sex, är en huvudingrediens för att framkalla sexuell upphetsning hos sexualförbrytare. Vanliga actionfilmer är alltså värre för att utlösa våldsbrott än porr, där ett samband över huvud taget inte kan stärkas.  Vad gäller Malamuth så konstaterar han att det är svårt att avgöra orsak eller verkan.  Är det så att konsumtion av porr för en liten grupp av män leder till aggression, eller är det kulturella och/eller sociala bakgrundsfaktorer?  Hur som helst finner han att porr för de flesta inte har någon som helst inverkan, och i en undersökning som han gjorde bland unga män och kvinnor i Danmark finner han att båda grupperna anser att tittandet på hårdporr har en gynnsam effekt för dem!  Men det här anser inte de två ”dokumentärfilmare” som intervjuas av moralpolisen Thomas Lerner i DN (samme moralpolis som skrivit serien om porrimpotens).  Vare sig de eller moralpolisen själv tycks någonsin i sin utbildning fått lära sig vad objektivitet och saklighet är, och det är uppenbart att de bägge tjejerna istället tror att dokumentärfilm är detsamma som propagandafilm.

Antropologen och den liberala feministen Gayle Rubin (Misguided, Dangerous and Wrong: an Analysis of Anti-Pornography Politics. I Bad Girls and Dirty Pictures: The Challenge to Reclaim Feminism, 1993) ger en bra beskrivning av porrmotståndare och associerade rörelsers skrifter, i vilka man kan inkludera de nyss nämnda ”dokumentärfilmarna”: ”Detta resonemang kring sexualitet är mindre en sexologi än en demonologi. Det uppvisar det mesta sexuella utövandet i sämsta möjliga ljus. Dessas beskrivning av erotiskt handhavande använder alltid de värsta tänkbara exempel som om de var representativa. De uppvisar den mest motbjudande pornografi, den mest exploaterade form av prostitution, och de minst smakliga eller mest chockerande manifesteringar av sexuell variation. Denna retoriska taktik är följaktligen helt felvisande för mänsklig sexualitet i alla former. Den bild av mänsklig sexualitet som härrör från denna litteratur är oförbehållsamt smutsig”.

Första gången postad maj 2013.

Publicerat

LÖGNERNA OM PORREN

I ett antal texter i DN påstås att”porrimpotens” drabbar allt fler unga män, och man hänvisar bl a till en av sexualmoralismens nestorer, Sven-Axel Månsson.  I en debattartikel på Svt understryker fyra undertecknare från nätverket ”Queera sexologer” hur ovetenskapliga dessa DN-artiklar är, och hur moraliserande bl a Sven-Axel Månssons uttalanden är, och hur han och tidningen reproducerar föreställningarna om den ”goda” sexualiteten, till skillnad mot den ”onda”.

Ovetenskap, förvrängningar och falska påståenden går som en röd tråd genom moralismens fördömande av porr (och är lika kulturellt konstruerat som t ex ”sexmissbruk”), ända sedan kristendomens seger i Rom på 300-talet fram till idag.  Under antiken var hårdporr en självklarhet i olika kulturer och betraktades som ett skydd mot ondskan.  Enligt professor John Clarke, som studerat den erotiska konsten i det antika Rom, så fanns hårdporravbildningar i stort sett i varje hushåll i riket.  Att någon skulle ha tagit skada av dem, eller att det var något icke önskvärt, förfäktades bara av ett ytterligt litet fåtal, asexuella moralister.  Men effektiviteten i kyrkans utraderande av ”det snuskiga” visas av att det i Pompeji och Herculaneum återfunnits nästan lika mycket antikt porr som bevarats från resten av det romerska imperiet.  Och idag vårdar moralisterna arvet från kyrkan i sina fördömanden av porren som ”kvinnoförnedrande”, ”degraderande”, ”onaturlig” och annat.

Emellertid är vårt intresse för porr i allra högsta grad ”naturligt” och motviljan mot den är lika mycket en kulturell konstruktion baserad på sexualmoralism som motståndet mot ”avvikelser”.  Som alltid är det värt att åberopa sociologen Howard S Becker (boken ”Outsiders” 1963), vilken konstaterar, att måttet på ”perversitet” i en handling (eller fenomen) inte beror på handlingen (eller fenomenet) i sig, utan enbart på den värdering vi lägger i den (det).  Det är därför som tidigare ”perversiteter” – som t ex oralsex, homosexualitet och utomäktenskapliga barn – kan bli till ”normaliteter” när vi ändrar värderingarna.  Eller tidigare ”normaliteter” – som t ex sexköp och pedofili – plötsligt kan bli ”perversiteter” när vi ändrar värderingarna åt andra hållet.  Hur kulturellt betingat värderingarna av porr är ses tydligt av hur synen på den förändrades när kyrkan fördömde den.  Plötsligt blev den något förkastligt, från att istället tidigare ha varit något önskvärt.

Ett försök vid Duke University, North Carolina i USA, med hannar av rhesusmakaker år 2004, understryker också att intresset för porr är en evolutionär adaption.  Aporna försågs med en fruktjuice som de var väldigt förtjusta i, och vilken de lärdes att använda som betalningsmedel. Sedan fick de se olika bilder av andra, bekanta apors ansikten, liksom av honors könsdelar. Intressant nog var de beredda att betala mycket för bilder av honornas könsdelar och relativt mycket för bilder av ledarapor, men apor av lägre status krävde de betalning för att ens titta på.

Liksom all annan sexualmoralism så måste den om porren underhållas av lögner, överdrifter, ignorerande av ”fel” fakta, m m.  För det första måste man fråga sig hur adekvat åsikten om den förfärliga porren är, när fakta visar att en stor majoritet av människorna är förbrukare av den?  Här har vi samma mönster som i all annan sexualmoralism, att de förbudsivrande fördömarna upphöjer sig till så mycket mer ”rätt” än den stora majoriteten – samtidigt som de tycker att majoriteten är skyldiga att anpassa sig efter den ”rätta” synen på detta (som just moralisterna innehar).  Och trycket från denna ”rättroende” minoritet blir, tack vare medier, politiker och journalistkår, så starkt, att även porrkonsumenterna måste låtsas som om de inte är porrkonsumenter.  Timur Kuran beskriver fenomenet ”Private truths, Public lies”, hur ”preferensförfalskning” skapar kollektiva beslut, styr strukturella förändringar, vidmakthåller social stabilitet, mörkar mänskligt kunnande och döljer politiska möjligheter. För det är ju uppenbart att folk hycklar, eftersom porr ändå konsumeras så mycket.

Emellertid är de direkta lögnaktiga påståendena det som tyngst belastar dem som kämpar mot porren.  Det mest framträdande av dessa är påståendet om att porr leder till ökat sexuellt våld.  Ett påstående som det inte finns något som helst bärkraftigt vetenskapligt stöd för alls.  Tvärtom så rapporterade FBI så sent som 2011, att det sexuella våldet minskat sedan porren blev lättillgänglig på nätet och ett flertal forskare har inte kunnat finna koppling mellan porr och sexuellt våld, som t ex Langevin 1983 (Sexual strands: Understanding and treating sexual anomalies in men), Gebhard & medförfattare 1965 (Sex Offenders: An Analysis of Types), Cook & Fosen 1970 (Pornography and the sex offender. In Technical Reports of the Commission on Obscenity and Pornography), Goldstein 1973 (Exposure to erotic stimuli and sexual deviance. Journal of Social Issues), Goldstein & Rant 1973 (Pornography and Sexual Deviance: A Report of the Legal and Behavioral Institute), Carter & medförfattare 1987 (Use of pornography in the criminal and developmental histories of sexual offenders. I Journal of Interpersonal Violence) och Cumberbatch & Howitt 1990 (A Measure of Uncertainty).  Snarare är sexualbrottslingar mindre konsumenter av porr än andra.  Även i Kanada kom en departementsstudie 1984 fram till att ”Det finns inga bevis från systematisk forskning tillgängliga som antyder ett orsakssammanhang mellan pornografi och det kanadensiska samhällets moral… [och inga] som antyder att ökning av speciella former av avvikande uppförande, speglat i brottstrendstatistik (till exempel våldtäkt) är orsaksmässigt relaterat till pornografi”. Nordiska rådets ministerrapport 2006 kom också fram till, att ungdomar utan problem kan skilja på verklighetens och pornografins fantasivärld. De får alltså inte ”förvrängda idéer” av pornografin om hur sexlivet ska vara, så som ofta antyds av abolitionister.

Även Kutchinsky (1970 Studies on Pornography and sex crimes in Denmark), som ingående undersökt brottsstatistik och porrtillgänglighet i Danmark, Sverige och Västtyskland, har klart visat, att då pornografimängden ökade så antingen sjönk nivån eller blev oförändrad när det gällde våldtäkter. Nivån på icke våldsamma sexbrott sjönk också, liksom sexbrott mot unga. Detsamma visar Diamonds & Uchiyamas undersökning av Japan (1999, Pornography, Rape and Sex Crimes in Japan. I International Journal of Law and Psychiatry). Den ökande tillgängligheten till pornografiskt material ledde till minskade våldtäkter, minskat antal sexbrott över lag och minskade attacker mot unga.  Intressant är också då Larry Baron 1990 (Pornography and gender equality: An empirical analysis.  I Journal of Sex Research) skulle testa en feministisk hypotes, att jämlikheten var mindre i de amerikanska stater där tillgången på porr var större. Men tvärtemot feministiska förhoppningar kom han fram till att resultaten visade att jämlikheten var större i stater där mer porr var i omlopp, indikerandes att både jämlikhet och porr florerar i politiskt toleranta samhällen. Något som inte är en tillfällighet. I samhällen med fri porr har nämligen också kvinnor den största friheten. Vår nuvarande porrintoleranta diskurs är alltså ett tecken på ett allt mer intolerant samhälle!

Den slående skillnaden mellan den lilla gruppen antiporrmoralister och den stora gruppen porrkonsumenter är, att den sistnämnda i allmänhet inte försöker tvinga den förstnämnda att konsumera porr, under det att den förstnämnda däremot försöker tvinga på sina värderingar på den sistnämnda, med metoder som är högst tveksamma.  Det är ett synnerligen oanständigt beteende av moralisterna, som bryter mot punkterna 1, 2, 3, 4, 6, 7, 8, 9 och 10 ovan. Första gången postad maj 2013.

Publicerat

SVERIGE LIDER AV EN PK-FASCISM

Det är befriande att en offentlig och dessutom så folkkär person som Robert Gustafsson tar bladet från munnen och uttrycker vad de flesta av oss vet.  Svenskarna är inte ett tolerant folk!  Vi försöker gärna framstå som någon sorts världssamvete och moralistisk klippa i en värld som inte förstår ”sanningen” lika bra som de präktiga svenskarna gör.  Ironiskt nog så tycks vi inte fatta att man i andra länder skakar på huvudet åt denna självpåtagna moralistiska ”ledarposition”.  En bekant till mig, som arbetar mycket med konsultering inom EU, säger, att man i arbetsgrupper där gärna ser att svenskarna lämnar gruppen, ”för då går det att arbeta”.  Svenskarna är kända för att vilja framstå som de duktigaste och som oklanderliga i moraliskt avseende – vilket naturligtvis alla utom de självgoda svenskarna inser inte är med verkligheten överensstämmande.  Något som inte minst illustreras av den idiotiska strävan att ”exportera” sexköpslagen.

I intervjun i Aftonbladet 31 mars 2013 säger Robert Gustafsson bl a:  ”Jag brukar säga att jag och hela Sverige lider av en enorm PK-fascism…  Om du inte gör rätt eller har rätt åsikter blir du utsatt för PK-mobben…  Du måste vara miljömedveten.  Du måste tänka in genusperspektiv i allt.  Du måste älska barn, kvinnor, djur, natur och müsli…  Du ska vara öppen för alla religioner.  Du får inte skämta om minoriteter eller religiösa företeelser”…

I ett land där vi försöker slå oss för bröstet och påstå att vi är toleranta och vidsynta accepterar vi inga åsikter som avviker från medelklassnormen.  Den som har ”fel” åsikt är lovligt byte för alla, från hatarna på Internet till redaktionscheferna på medierna och politikerna i Riksdagen.  Och värst av alla är de som i sin kritik av ”sanningen” har verkligt stöd för sin kritik, i form av undersökningar, vittnesmål m m.  Särskilt illa är det att kritisera svensk invandringspolitik och den moralistiska, oklanderliga synen på vad som är ”rätt” sexualitet.

Robert Gustafsson fortsätter:  ”Det hämmar alla människor.  Det hämmar kultur, litteratur, musik och näringsliv.  Det är både tragikomiskt och väldigt svenskt.  Och man vet inte om det är på skämt.  Är det ett aprilskämt att vi ska skriva hen istället för han eller hon?  Nej, de menar det.  Man tror inte det är sant.  Var ska det sluta”?

Men det är inte bara så att det hämmar kultur, litteratur, musik och näringsliv.  Allvarligare är att det eroderar vetenskapen!  Vi har idag upphöjt ideologin – och särskilt då radikalfeminismen – till att vara överordnad den objektiva vetenskapliga forskningen.  Istället ska ideologiska hänsyn, som t ex genus, få styra resultaten.  Utifrån ett ideologiskt modellbygge som ”könsmaktsordning” ska vetenskapen tillrättaläggas för att passa det ideologiska anslaget.  Själv har jag en person i min närhet som fick sitt fempoängsarbete i historia och genus underkänt för att personen ifråga bl a kritiserade ”nestorn” inom genusinriktad historieskrivning, Yvonne Hirdman.  Naturligtvis sades det att det inte var kritiken mot genus som var orsaken, men som mångårig historiker själv så kunde jag inte se något i arbetet som skulle göra att det blev underkänt, så jag delar arbetets författares övertygelse om att det var just denna kritik som fällde personen.  Hur genus kan yttra sig inom historievetenskapen såg man ju inte minst vid tillsättningen av historieprofessuren i Lund 2000, då radikalfeministerna, med Inger Lövkrona i spetsen, försökte mygla bort den mest meriterade, Kristian Gerner, enbart för att han var man.

För övrigt är det högst oroande med denna ideologiska överordning, eftersom det har öppnat vägen för att bortse från vetenskap, eller enbart referera till ideologiskt tillrättalagd sådan, vid t ex skapandet av nya lagar.  Så är det ovedersägligt, att t ex sexköpslagen uteslutande vilar på ideologi och tillrättalagd ”forskning” (se bilaga 9 i Wase 2012, ”Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen”).  Även medierna är starkt anfrätta av detta ideologiska anslag, vilket inte minst visar sig i de politiska sympatierna hos journalistkåren.

På frågan om Robert Gustafsson är feminist svarar han:  ”Nej, jag föredrar jämställdhet, rättvisa, frihet, demokrati och rätten att få vara den man vill.  Helt enkelt allt det som feminism egentligen borde stå för…  Folk ska få vara som de är och tycka vad de vill så länge de inte gör någon illa.  Likriktning har aldrig varit gynnsamt för ett samhälle.  Det heter inte kvinnolitteratur, kvinnokurser och kvinnliga chefer, utan litteratur, kurser och chefer.  Att separera och försöka lyfta fram ett kön som det ”bästa” samtidigt som man förlöjligar detsamma är idioti.  Ett könskrig är lika onödigt som vilket annat krig som helst.  Vi borde sluta sätta likhetstecken mellan åsikt och person”.

Även om jag föredrar att särskilja mellan klassisk feminism, som jag sympatiserar med, och den ideologiskt blinda allmän- och radikalfeminismen så kan inte jag tolka Gustafsson annat än som att han delar min åsikt om det som idag är den statsbärande ”feminismen”, d v s allmän- och framförallt radikalfeminismen.  Denna är helt enkelt motståndare till demokrati, tolerans, jämställdhet, rättvisa, vetenskap, m m, och företrädarna förfäktar istället deras rätt att tvinga på alla andra sin ideologi vi lagar, normer och ignorering.  På det sättet skiljer sig denna ideologi på intet sätt från kommunism, fascism eller nazism.  De som omfattar den anser sig sitta på den enda och okränkbara sanningen och i kraft av denna anser de sig ha rätten att förfölja, smutskasta och stöta ut kritiker – precis som de tre andra uppräknade ideologierna.  Så fort saklig kritik framförs så blir kritikerna beskyllda för att vara ”feminist-” eller ”kvinnohatare” och det är ytterst sällsynt att debatten förs sakligt av de kritiserade, istället bygger retoriken på smutskastning, obefogade anklagelser och utmålandet av radikalfeministerna som ”offer”.

De flesta människor vet att det förhåller sig på detta sätt och vet dessutom att det finns biologiska och mentala skillnader mellan män och kvinnor.  Ändå kan fanatikerna driva igenom sin kurs och få ett samhälle att – enligt Rousseaus princip om det obefläckade barnet – förfäkta att kön bestäms av uppfostran och attityder.  I ett samhälle vilket har medier som, p g a journalistkårens ensidighet och okunnighet, hänger på tystandet av kritik, publicerar ensidigt vinklade reportage och smutskastning av ”fel” åsikter är detta möjligt.  Men ett samhälle som låter en elitistisk, ideologiskt blind grupp styra så mycket som de gör i vårt land är ett sjukt samhälle.  Det lider bl a av ”PK-fascism”.

Radikalfeminismen bryter mot alla anständighetens principer, och tyvärr så gör de svenska medierna det också. Första gången postad maj 2013.

Publicerat

DEN FÖRLJUGNA SEXUALMORALISMEN

Är det någon som läser detta som tror att översvämningar, jordbävningar, epidemier m m beror på att ostraffade bögar vandrar omkring på jorden?  Eller tror ni att alla homosexuella dog det ögonblick Jesus föddes?  Att alla judar blöder i anus varje långfredag?  Kunde väl tro att ni inte gör det.  Men ni tror förmodligen på en del av de moderna sexualmoralisternas och –hatarnas ”odiskutabla sanningar”.

Sexualmoralismen har en lång historia av just ”odiskutabla sanningar” bakom sig.  De nyss uppräknade härrör från medeltiden, men många fler har tillkommit senare.  Inte minst sedan sexualiteten under 1700- och 1800-talen blev en sjukdom.  Då omvandlades homosexualitet, masturbering, zoofili, oral- och analsex, m m, till sjukdomar.  Det var masturbationspaniken under de två århundradena som gjorde att sex i sig blev betraktat som något skadligt.  Före det så var den skada som kunde komma av sex, för vem det än vara månde, att det var ”synd”.  D v s att det skadade din odödliga själs chanser att få komma till paradiset.  Men i och med masturbationspaniken på 1700-talet kom föreställningen om att kroppen dränerades på ”liqueur séminale”, och att det alltså blev fysiska skadeverkningar av sex.  Simon-Andre Tissot spred föreställningen om, att förlusten av ett uns sädesvätska var att jämföra med förlusten av fyrtio uns blod. Det vill säga, att det var mycket farligare att ejakulera än att blöda. Den orgasm som framkallades av onanerandet var också mycket farligare än den som orsakades av samlag, eftersom den närdes av sexuella fantasier, vilka överhettade hjärnan och ökade på blodrusningen dit.  Han beskrev också som en odiskutabel sanning, att för mycket onanerande krympte hjärnan så den låg och skramlade inne i huvudet.  Det var dåtidens otadliga ”vetenskap”.

Du som läser det här tror förmodligen inte på detta om masturberingens skadlighet längre, men kanske du tror på att sex kan vara skadligt?  Faktum är emellertid, att det inte finns någon enda vetenskaplig, empirisk undersökning som kan påvisa att sex i sig är skadligt för någon enda individ, ung eller gammal, man eller kvinna.  Kombineras det däremot med våld eller tvång så kan skada uppstå, men det kan det göra av vad som helst som kombineras med dessa fenomen.  Men föreställningen om sexualitetens skadlighet förfäktas ändå ständigt av dem som bara kan acceptera ”rätt” sexualitet.  D v s den av medelklassnormen accepterade, utan inslag av påstådda ”perversioner”.

Det är också ett faktum, att för att kunna upprätthålla den moralistiska bilden av skadlig sexualitet så har de ”rättfärdiga” i alla tider måst producera falska fakta och presentera lögner som sanningar.  Jag har redan berört hur medier åberopar påstådda ”experter” som presenterar falska påståenden som sanning, för att skrämma upp folk, men också hur direkta förvrängningar av fakta är legio, som t ex i Kajsa Ekis Ekmans bok ”Varat och varan,” hur motstridig forskning måste ignoreras och hur falsk ”vetenskap” måste produceras.  Detta är nu inte bara något som gäller sexualmoralism, det gäller all absolut ideologi.  Som t ex radikalfeminismen, vilken via genusteorier och presentation av ideologiskt styrda konstruktioner (som exempelvis ”könsmaktsordning”) som ”vetenskap” ska få oss att acceptera olika absurditeter (jag ska återkomma till ämnet).

Det är märkligt hur ett samhälle som påstår sig vara upplyst och vetenskapligt så ogenerat bygger lagstiftning och normer på rena falsarier som vårt samhälle gör.  Det är också märkligt hur förblindade de ”rättfärdiga” i riksdag, medier, kvinnorörelse, kyrkor, välgörenhetsorganisationer, m fl, är av sin egen förträfflighet, att de förlorat förmågan att kritiskt betrakta, tolerera kritik, acceptera andra åsikter och vara ödmjuka för att det de nu så tvärsäkert förfäktar imorgon kan vara förpassat till historiens avskrädeshög.  Eller som historikern Peter Aronsson uttrycker det om många av vår tids moralister: ”[V]år egen generation anses på något oförklarligt sätt plötsligt ha sett ljuset och förstått hur tidigare generationer varit fångade av fördomar”.

Den kinesiske filosofen Lao-tsu sa för över tvåtusen år sedan: ”När alla är ense om att det goda är gott, då uppstår det onda”.  D v s, att när en norm etablerats som påstår att en sak är riktig, så blir automatiskt det som inte lever upp till normen fel.  Sociologen Howard S Becker uttrycker det i sin bok ”Outsiders” så, att måttet på perversion i en handling inte ligger i handlingen i sig, utan i de värderingar vi lägger i handlingen.  Ett tydligt exempel på det är homosexualitet, vilken från kristendomens seger i Rom på 300-talet fram till 1977 var en abnormitet, eftersom vi stämplat den som en sådan.  När vi tog bort den stämpeln upphörde abnormiteten.  Ett annat är incest, vilket avkriminaliserades i revolutionens Sovjetunionen (och fortfarande är avkriminaliserat i Ryssland), och vilket därför inte är någon stor sak i det ryska samhället.  När jag på en av mina vandringar om sexualitetens kulturhistoria berättade om att incest inte varit något anmärkningsvärt i det förkristna nordiska samhället sa en estniska som deltog; ”det är precis som i huset där jag växte upp, i ena familjen var det syskonen som höll på, i den andra var det alla med alla”.  D v s odramatiskt och ingenting att bry sig om.  En motsatt utveckling har vi i vår tid sett rörande pedofilin, vilken aldrig har betraktats som särskilt avvikande i några kulturer tidigare, men som efter den moralistiska kampanj som 1976 tog sitt avstamp i USA blivit det absolut främsta västerländska hat- och stigmatiseringsobjektet.

En synnerligen obehaglig grupp hos moralisterna är ”hatarna”.  De som är så övertygade om sin egen förträfflighet att de anser att de har rätt att göra närmast vad som helt för att driva igenom sin egen ”rättfärdiga” ståndpunkt.  Historieprofessorn Alf W Johansson uttrycker det sålunda:  ”När en konsensus etableras uppträder alltid vad man skulle kunna kalla fanatiserarna av konsensus: de som till varje pris söker exploatera det opinionsövertag som konsensus skapar. Genom att de lutar sig mot enhetliga stämningar uppfylls dessa opinionsbildare ofta av en helig känsla av rättfärdighet inför den egna saken, som gör att de anser praktiskt taget vad som helst vara legitimt för att befrämja den. Det räcker inte med att medborgarna förklarar sig vara mot nazism, kommunism etc. De måste också vara beredda att stå på torget och skandera det”.  Jag tvivlar på att få samhällen är så konsensuskrävande som det svenska.  Här existerar absolut ingen som helst tolerans för dem som har ”fel” åsikter, och medierna går i spetsen i smutskastningen av dem – förmodligen för att slippa ta en sansad debatt och anstränga sig för att ta reda på fakta.  Hyckleriet blir uppenbart, när man samtidigt utmålar sig som förkämpar för mänskliga rättigheter, men inte tillåter människor att ha avvikande åsikter i t ex frågan om invandring, eller stiftar lagar om förbud mot hets mot sexuella minoriteter samtidigt som man blundar för hatiska och hätska utfall mot t ex zoofilister och BDSM-folk.

Självklart måste också moralisterna påstå att de inte alls är moralistiska, eftersom ordet moralism har en dålig klang.  Margareta Persson (S) oroade sig t ex för att hennes värderingar felaktigt kunde blandas ihop med moralism: ”Prostitutionens bekämpare under senare år har egentligen varit av två slag: de som av strängt moraliska skäl tyckt illa om sexualitet och velat bekämpa allt som har med detta ”skamliga” att göra – och de som sett prostitutionen som en förnekelse av den sanna och riktiga sexualiteten.  I debatten blandas ofta dessa grupper ihop – fast de egentligen har helt olika utgångspunkter för sin kritik. Den ena gruppen är negativ till sexualitet, den andra är positiv och vill främja en öppen och varm sexualitet”. Men hennes uttryckande av ”den sanna och riktiga sexualiteten” är ju inget annat än ett gigantiskt moralistiskt anslag mot vad som, enligt henne, i andra änden måste vara ”en osann och felaktig sexualitet”.  Förutom det argumenterar Margareta Persson exakt som den katolska kyrkan, som alls inte är mot ”rätt” sexualitet.  1215 upphöjde man samlaget inom äktenskapet i avlande syfte till sakrament, så det enda som något lite skiljer Persson från Vatikanen är hur man definierar ”rätt” sex.  Men det är exakt samma moralism.

Moralisterna, eller ”moralentreprenörerna” som Howard S Becker kallar dem, bryter mot alla anständighetsprinciper ovan.  Möjligen med undantag i vissa fall för punkt 5.

Publicerat

VARFÖR BLIR DET INGEN DEBATT EFTER ”JAKTEN”?

I en bloggning för en tid sedan skrev jag om filmen ”Jakten”, och att jag inte hade sett den.  Nu har jag sett den och genom min forskning för min bok ”Samlag eller Salighet” så vet jag, att den skildrar en verklighet som drabbade många män från mitten av 80-talet till början av 2000-talet (och förmodligen vissa fortfarande).

Jag tvivlar inte alls på, att en gigantisk majoritet av oss som på något sätt är involverade i denna bloggsida (jag skriver, andra kanske läser) anser att övergrepp av vad slag det än månde vara är förkastligt.  Men jag är också övertygad om, att de flesta av oss också tycker det är lika förkastligt att falskt anklaga människor för övergrepp – och om möjligt ännu värre att förringa och utnyttja sådana falska anklagelser för egna syften.  Nu är det inte så, att filmen ”Jakten” skildrar den senare gruppen av människor.  Den skildrar däremot en klassisk häxjakt utförd av människor som skrämts upp med skräckvisioner och propaganda, eller, som den engelske psykologen Dennis Howitt skriver:  ”Sällan är våra känslor grundade i verkliga fakta. De är hellre grundade i tidningsrubriker, andras attityder och noteringar från böcker och artiklar om sexuella övergrepp”.  Och dessa tidningsrubriker, böcker och artiklar levereras i allmänhet av dem som utnyttjar paniken för sina egna syften.

Paniken kring övergreppen började på 70-talet, men hade tidigare föregångare.  1947 hetsades t ex mot bögarna av FBI-chefen J Edgar Hoover i en artikel med rubriken: ”Hur säker är din dotter”? Tre vita flickor i svallande klänningar och strumpor flydde från en enorm manshand i ett fotomontage, och rubriken ropade ut: ”Nationens kvinnor och barn kan aldrig vara säkra… så länge som de degenererade springer fritt”. Att bögarna aldrig skulle hota de tre flickorna hade ingen betydelse. Svaga, rena och oskyldiga flickor appellerar nämligen mer till folks medvetande än några av det manliga könet.  1962 myntade C Harry Kempe ”det slagna barnet syndromet”, men det var något som handlade om fysisk misshandel.  Därför gällde det för särskilda ideologiska ”barnräddargrupper” att överta ägandet av frågan, för att styra den allmänna opinionen och kunna framstå som ”auktoriteter”. Särskilt viktigt var det för feministerna att styra bort från fokuseringen kring misshandel, eftersom det riskerade att sätta kvinnorna i centrum, då det är dessa som oftast slår barn.  Straus & Gelles (Physical Violence In American Families: Risk Factors and Adaptations To Violence in 8,145 Families. New Brunswick, NJ 1990) rapporterar, att 17,7 procent av mödrarna, men bara 10,1 av fäderna begick fysiska övergrepp av något slag mot barnen, Steinmetz (The battered husband syndrome. I Victimology: An International Journal, 2 1977-78, pp 499-509. – Women and violence: Victims and perpetrators. I American Journal of Psychotherapy, 34 1980, pp 334-350) rapporterade att ”mödrar begick övergrepp mot barn 62 procent oftare än fäder och att pojkar dubbelt så ofta riskerade att utsättas för fysisk skada”och Morrow (Toward Gynology. Aladdin’s Window, Issue # 3. Shingletown CA 1993) rapporterade att två tredjedelar av övergreppen begås av mödrar, varav 80 procent är mödrar som är ensamma vårdnadshavare.

Startskottet för paniken som skapade häxjakterna som ”Jakten” skildrar började 1976, med en bok av Robin Lloyd, ”For money and love: Boy Prostitution in America”, där han fullständigt ogrundat påstod att 300.000 pojkar i åldern 8-16 år var fångade i pornografins och prostitutionens nät. Han följdes snabbt av barnpsykiatern Judianne Densen-Gerber i New York som dubblade siffran, vilken snart var uppe i 1,2 miljoner, vilket påstods vara ”toppen av isberget”.  När en undersökningskommission i Illinois 1977 undersökte Lloyds ursprungliga påstående, om 300 000 pojkar medgav författaren, att han hittat på siffran ”för att se hur rättsmaskineriet skulle reagera”.  Men rullningen var igång och gick inte att hejda, eftersom det var så många som tjänade på detta.  Det hjälpte inte ens att chefen för New Yorkpolisens moralavdelning i början av 80-talet deklarerade att barnporr var lika sällsynt som Dödahavsrullar – understrykandes hur synnerligen sällsynt det var.  Medier och journalistkår ville inte veta av fakta, utan jagade på med skräckartiklar utan grund i verkligheten för att sälja lösnummer och jaga upp panik.

Paniken späddes på av böcker och artiklar som ”Michelle remembers” (Smith & Pazder 1980), The Child Sexual Abuse Accommodation Syndrome (Summit 1983, i Child abuse and neglect vol 7), The Courage to Heal (Bass 1993) och här i Sverige ”Mot dessa våra minsta” (Dahlström-Lannäs 1990) och vi skulle tro på att sataniska riter flödade ymnigt, att barn aldrig ljuger om saker de inte kan ha kännedom om (författarna påstår alltså indirekt att t ex häxor som flyger på kvastar och Blåkulla är verkliga fenomen) och att förträngda minnen var ett vida utspritt fenomen (konstigt nog dock inte för personer med andra traumatiska upplevelser, som t e x förintelseoffren).  Dessa skrivande extremister backades naturligtvis upp av en fundamentalistisk hord av självutnämnda ”barnräddare” med stark ideologisk (ofta radikalfeministisk) övertygelse.  När den vetenskapliga kritiken och ifrågasättandena började komma så bemöttes den på sedvanligt vis med smutskastning och hatiska tillmälen.  T ex Elizabeth Loftus, själv offer i sin barndom för sexuella övergrepp, skälldes för ”hora” och ”våldtäktsmännens förvarare” av sådana som blint ville tro på bortträngda minnen och Richard Gardner anklagades fullständigt ogrundat för att vara ”pedofil”.  Precis den metod som de ideologiska fundamentalisterna har som standardmetod då de inte har sakargument att åberopa.

Så var häxjakterna på manliga ”barnskändare” igång.  Den mest kända är den s k McMartinrättegången som efter sex år och 15 miljoner dollars kostnad ändade i frikännande av alla de anklagade (av vilka den längst fängslade suttit oskyldigt inlåst i fem år), men runt hela västvärlden följde liknande fall med anklagelser mot oskyldiga.  Här i Sverige hade vi t ex Södertäljefallet och fallet Ulf, och förmodligen ett antal som aldrig fick resning.  I Sverige gick det minst 19 obestyrkta anmälningar om sexuella övergrepp mot barn på ett bestyrkt fall, i USA var det ofattbara 267 obestyrkta på ett bestyrkt!  Det är intressant att se, att de självutnämnda ”barnräddarna” – som aggressivt attackerar alla som är kritiska mot deras korståg – inte tvekar ett ögonblick att offra minst 20 gånger fler barn än de ”räddar”.  Kan någon med handen på hjärtat tro att deras motiv är omsorg om barn?

Nu har en film om denna varböld på ett rättssamhälle gjorts – och jag tror ingen opponerar mot mig om jag konstaterar, att den aldrig hade kunnat göras i PK-fascismens Sverige, där bara politiskt korrekt film numera görs.  Många människor går och ser filmen, varav säkert åtskilliga ska känna igen sig i häxjägarna och därför inte ta den till sig.  Men många kommer också att bli berörda av den och bli medvetandegjorda om att detta är en skam för vår tids påstått upplysta, toleranta och demokratiska samhälle.  Trots det så ses eller hörs inga röster som ställer frågan: ”Hur kunde det ske”?  Istället förbigås fenomenet med tystnad av politiker, medier och ”vanligt” folk.  Varför?

Jo, därför att de som drev detta i medier, på Internet och i rättssalar fortfarande är högst aktiva – och de kommer att kunna göra det igen!  De fortsätter i egensyfte vad Schultz (Child Sexual Abuse in Historical Perspective. In Journal of Social Work and Human Sexuality 1, 1982) beskriver:  ”Bilden av det hotade barnet och barndomens oskuld, under attack från onda främlingar, har lång tradition från den antisemitiska blodskränkningen framåt”.  Och ingenting finns som är mer effektivt för att uppnå sina mål än bilden av ”det hotade barnet”.  Sedan må det offras hur många barn som helst på den själgynnande vägen, men det är ju ändå ”fel” barn, så det gör ingenting.  Och – som Anatole France säger – ”[s]om bevisning är falska bevis i allmänhet av högre värde än verkliga bevis, framförallt därför att de speciellt tillverkats i samstämmighet med behoven i rättegången”.

Publicerat

THE GIGANTIC SEX TRAFFICKING IS NOTHING BUT A FRAUD

How often don’t we see headlines that cry out figures about a gigantic sex trafficking and sex slavery in the world?  And they’re always based on “official reports”.  As late as 2012, in the American governmental “Trafficking In Persons” (TIP) “report”, it is quoted an “estimate”, made by ILO, that says that about 6.6 million women and girls were sex trafficked in the world in 2005, and that ILO in the 2012 report has “identified a higher percentage of sex trafficking victims, than in the 2005 Report”.  It sounds scary, doesn’t it?  The very big problem is, however, that none of these figures, or any figure concerning sex trafficking in any UN-, Interpol-, Europol-, EU-, IOM- or whatsoever “report” has the slightest to do with science, reliable investigations or different countries’ authentic statistics around sex trafficking.  All these reports are, without any exception, nothing but “guesstimates”; or as Jay Albanese, criminologist at Virginia Commonwealth University, says: “There’s tons of estimates on human trafficking.  They’re all crap”.  They have nothing whatsoever to do with reality, but are only results of false propaganda, produced to serve the purposes of the abolitionistic agenda.

A very small crime

In reality there are an absolute maximum of about 3000 known cases of sex trafficking in the whole world every year, and since about 10-15 years back (when authorities started to count) they don’t become more or less frequent.  It means, that if ILO’s figures should be accurate the 6.6 million female sex trafficked victims 2005 must have been entering prostitution during a period of 2200 years, without anyone of them leaving the profession during their whole, endless lifetime (that is, with a global population as big as ours all that time).  And I really doubt that such old sex workers, as nearly 2200, or even 1100 years old, are attractive for anyone – regardless if you believe that people can live for such long time or not, as obviously the “researchers” at ILO do – not even the most fanatic gerontophile.

But the dark figures then, you say, don’t they explain the differences?  No, because sex trafficking is, beside terrorism, the most prioritized crime in the world.  Only in the US the government alone spends tens of millions of dollars every year, so a found victim costs about 110,000 $ each – to compare with a common non-sexual victim that costs about 150 $.  In a small country, like Sweden, the government spends about 2.8 million $ every year, which means that every found victim, forced or freely, costs about 570,000 $.  It doesn’t exist any possibility at all that there can be any high “dark figures” in sex trafficking.  Probably all, or at least the very big majority of the victims are found, especially as it is common in legalized environments, that costumers react and call for help for forced women, as most of the buyers prefer free sex workers.  Even the Swedish BRÅ (Crime preventing counsil) says that there are probably no dark figures (BRÅ rapport 2011:18 s 21).

A fact is also, that almost all scientific investigations – with exception for those which focus only on clinical or street populations, as Melissa Farley does to pretend that all sex workers are forced – show that about 94 % of all sex workers make an own choice to enter prostitution.  Professor Thomas M. Steinfatt at Miami University, and his Thai crew, found during 12 years of interviews of more than 4000 bar prostitutes in Thailand none that claimed to have been forced into prostitution, although about 30 % didn’t enjoy their work.  That leaves very little room for trafficked women.  Australian and New Zeeland investigations have also found, that the indoor sex worker (at least 80 % of all sex workers in the whole world) has greater work satisfaction than the average American!  And furthermore not lower mental health than the average woman.

Sex trafficking is not a big criminal activity

Another myth is that sex trafficking is the third biggest criminal activity in the world.  Among others both Interpol and Europol has stated this, and that criminal “trafficking-networks” annually earn between 3 and 10 billion dollars.  Professor Ann Jordan, American University Washington College of Law, tried to localize the authentic source for the claim and the figure.  But it didn’t exist any such source.  The claim, and the figure, is nothing but manipulation.  Nothing exists that can confirm them.  In reality sex trafficking is a very, very small activity, most often involving – when it really occurs – about 1-3 loosely connected persons, and the “sex traffickers” mostly work as any businessman does.  They want profit from their invested work and money.

In reality sex trafficking is a “zero crime” (lesser than one case in 100,000 inhabitants).  In the whole world, counting from known sex trafficking cases in national statistics, it is at maximum an average of 0.048 cases in 100,000 inhabitants.  Comparing some countries we find, that the figure for Sweden, with it’s 0.054 cases in 100,000 inhabitants, is both higher than the world average and higher than Germany (0.051), United Kingdom (0.039), Cambodia (0.027), Thailand (0.025), USA (0.024), Australia and Nepal (0.020), Japan (0.008) and New Zealand (0).  So the Swedish government’s claim, that the Swedish sex-purchase-law has minimized sex trafficking, is nothing but a fraud.

The Swedish fraud

When speaking about fraud one must say, that in the subject of prostitution the Swedish government is quite good at it.  So for example the so called “evaluation” of the Swedish sex-purchase-law.  Inside Sweden it has been heavily criticized for being unscientific and for claiming results which it doesn’t have any grounds for.  The same opinion is expressed by an Australian official report, an Italian researcher, Daniela Danna, (2012: Client-only criminalization in the city of Stockholm. A local research on the application of the “Swedish model” of prostitution policy”. In Sexuality Research and Social Policy Journal, vol. 9, n 1, pp 80-93) and by the mentioned professor Ann Jordan, who says: “The reports produced by the Swedish government and other researchers reveal that the government’s claims of success are not supported by facts. There is no evidence that fewer men are purchasing sex, that fewer women are selling sex or that fewer people are being trafficked into forced prostitution.”  But this doesn’t stop for example the Swedish minister for EU, Birgitta Olsson, to speak about the success of the Swedish sex-purchase-law, or to quote all fantasy-figures concerning sex trafficking as facts, and that (sex) trafficking is the third biggest criminal activity in the world.  And, of course, the Swedish government refuses to comment the critics.  It only keeps on pretending the “evaluation” is reliable.

But Birgitta Olsson isn’t more to blame than the Swedish medias.  All the biggest papers, and Swedish television, stubbornly refuse to report facts that contradicts the official view of sex trafficking and slavery.  And the so called “debate” editorial staffs in all the big papers censor debate texts that contradicts the official view of the gigantic sex trafficking.  And an absolute taboo in Swedish media is to speak about the obvious opinion-corruption in the subject which occurs in the Swedish journalist corps.  As for example, a Swedish well known program leader, Robert Aschberg, advertised in public that “all opinions” were to be heard in his radio show.  But when it came to criticizing the Swedish view of trafficking and prostitution, and the opinion-corruption in media and among journalists, then the advertise statement didn’t matter any longer.  As a fact the Swedish journalists, as well-broken dogs, guard the political correctness, without any care whatsoever about the free spoken word within the subject of prostitution and sex trafficking.

Why do they lie?

So why do media/journalists, politicians, NGO’s, radical feminists, abolitionistic and religious activists so unrestrained use false facts, stop critical voices, exaggerate figures, and even lie – at the same time as they aggressively accuse critics for being “embracers of monsters” or supporters of the so called “prostitution lobby” (which also is pure fantasy)?  The answer is, that within that circle of people lies the only “trafficking industry” that exists in reality.  The subject of sex trafficking and sex slavery in the sex-condemning western society is a very profitable subject for the involved for different reasons.  For media/journalists it is about selling single copies, and it portraits them as engaged and compassionate, without them having to do any work.  It’s enough to repeat what the official view states and, as parrots, uncritically repeat what the activists and “reports” claim, and then and then hang out some critical person as an “embracer of monsters”.  The same goes for the politicians.  It makes them look as if they care for “the small” human being, without any need to engage in her at all.  As for NGO’s they profit economically.  In the position to be able to heavy exaggerate figures they can entice governments and upset people to give them more money.  Or as Steven Wagner, earlier at United States Department of Health and Humans Services, said about money given to groups aimed at finding trafficked victims:  “Those funds were wasted.  Many of the organizations that received grants didn’t really have to do anything.  They were available to help victims.  There weren’t any victims.”  As for radical feminists and activists, they can profit in several ways, but maybe the ideological one is the most important.  By scaring people, falsely claiming that millions of women and children are suffering sexually in prostitution, and pretending that the very few worst examples known are representative for all “victims”, they can force repressive and often male hostile laws, rules and agendas on the society – and of course get status and well paid positions for themselves.  And anyone who threats these profits and benefits with real facts must be attacked, accused and silenced.  So much for their “democratic mind”.

But non of these groups, however, care for all those people who they hurt from the official politics – and they’re a lot more than the “victims”.  As for the Swedish sex-purchase-law, “saving” one unwillingly sex worker make indirectly life hard for at least 18 willingly ones.  And in USA, during the period of the most intensive paedophile witch hunt, in the 90s, it was 267 unconfirmed cases of accusations to authorities on one confirmed.  And most of these 267 falsely accused persons lost their jobs, faced broken families and got their lives devastated, without getting any help from the society – or the “good” activists.  And – what’s maybe more important – saving one child victim consequently created as a minimum 267 child victims in hurt families!  So don’t try to fancy me that we’re talking about good and compassionate people in the prostitution, sex trafficking or any “rightful” sexually related agenda.  Their first and foremost care is about themselves, their economy, ideas, ideology, faith, status and/or well-being.  Real compassion – as we see from all the victims they create – has nothing to do with their acting.

An evolutionary adaption

Trading sex is an evolutionary adaption, which means that it is biologically inherited in most primate species, including mankind.  But this isn’t to say that all females trade sex for money, but most trade sex in some way; as reward for a service inside or outside marriage, to get a better position in the career, to get support, etc, as the testosterone makes the male easy to fool.  To eradicate an evolutionary adaption is impossible.  Christianity has tried for 1700 years and failed – and has only succeeded in haunting and terrorizing people.  So even if “the good ones” should eradicate, for example, every homosexual in the world today there would be as many in next generation, because it’s biologically inherited.  The only thing “righteous” people do, when trying to “correct” the evolution and outlaw evolutionary adaptions, is, as sociologist Howard S. Becker tells us, to make criminals out of people who otherwise don’t show a criminal behaviour.  It’s a way for society to produce unnecessarily criminals – and for self appointed “good” people to profit from them instead of doing any productive.  And the self appointed “good” activists also stigmatize and make lives a hell for those they condemn as “wrong”.  The “good” activist and her allied act today in the same way they did already during the hunt for heretics and “sodomites” in the Middle-age, the witch-hunts from the 15th to the 18th century, the masturbation panic during the 18th and 19th century, etc.  The “good” activist, unfortunately, really seems to never die, and almost always she/he is in the frontline of the haters.

Publicerat

DEN GIGANTISKA SEXTRAFFICKINGEN ÄR INGET ANNAT ÄN BEDRÄGERI

Detta var en text som jag skrev till engelskspråkiga tidningar, men ingen nappade. Följaktligen blir nästa inlägg den engelska versionen.

Hur ofta ser vi inte rubriker som skriker ut siffror om gigantisk sextrafficking och sexslaveri i världen?  Och de grundar sig alla på ”officiella rapporter”.  Så sent som 2012, i den amerikanska regeringsrapporten ”Trafficking In Persons” (TIP), citeras en ”uppskattning” gjord av ILO, som säger att 6,6 miljoner kvinnor och flickor sextraffickerades i världen 2005, och att ILO i rapporten 2012 har ”identifierat en högre procent av sextraffickingoffer än i 2005 års rapport”.  Det låter hemskt, eller hur?  Det stora problemet är emellertid att inga av dessa siffror rörande sextrafficking i någon som helst FN-, Interpol-, Europol-, EU-, IOM- eller vilken som helst ”rapport” har det minsta att göra med vetenskap, pålitliga undersökningar eller olika länders autentiska statistik kring sextrafficking.  Alla dessa rapporter är, utan något undantag, inget annat än ”bluffskattningar” (”guesstimates”); eller som Jay Albanese, kriminolog vid Virginia Commonwealth University, säger:  ”Det finns tonvis med uppskattningar kring mänsklig trafficking.  De är alla skräp”.  De har ingenting som helst att göra med verklighet, utan är bara resultat av falsk propaganda, producerad för att tjäna den abolitionistiska agendans syften.

Ett väldigt litet brott

I verkligheten så är det ett absolut maximum av ca 3000 kända fall av sextrafficking i hela världen varje år, och sedan 10-15 års tid (när myndigheterna började räkna) så blir de varken fler eller färre.  Det betyder, att om ILO:s siffror skulle vara riktiga så skulle de 6,6 miljoner kvinnliga sextraffickingoffren 2005 ha inträtt i prostitution under en period av 2200 år, utan att någon av dem lämnat yrket under hela deras ändlösa levnadstid (d v s, med en global population lika stor som vår under hela denna tid).  Och jag tvivlar verkligen på att så gamla sexarbetare, som nästan 2200, eller ens 1100 år gamla, är attraktiva för någon – oavsett om du tror på att människor kan leva så länge eller inte, vilket uppenbarligen ILO tror – inte ens den mest fanatiske gerontofil.

Men mörkertalen då, säger du, förklarar inte de skillnaderna?  Nej, eftersom sextrafficking, vid sidan om terrorism, är det mest prioriterade brottet i världen.  Enbart i USA spenderar regeringen ensam tiotals miljoner dollar varje år, så ett funnet offer kostar kring 110.000 dollar varje år – att jämföra med ett vanligt, icke sexuellt offer, som kostar kring 150 dollar.  I ett litet land som Sverige spenderar regeringen kring 2,8 miljoner dollar varje år, vilket betyder att varje funnet offer, tvingat eller frivilligt, kostar kring 570.000 dollar.  Det finns ingen möjlighet alls att det kan finnas några höga mörkertal i sextrafficking.  Förmodligen hittas alla, eller åtminstone den absolut största majoriteten, särskilt som det i legala miljöer är vanligt att kunder reagerar och kallar på hjälp för tvingade kvinnor, då de flesta köparna föredrar fria sexarbetare.  T o m svenska BRÅ säger att det förmodligen inte existerar några mörkertal (BRÅ rapport 2011:18 s 21).

Ett faktum är också, att nästan alla vetenskapliga undersökningar – med undantag för de som endast fokuserar på kliniska eller gatupopulationer, som Melissa Farley gör för att låtsas att alla sexarbetare är tvingade – visar att ca 94 procent av alla sexarbetare gör ett frivilligt val att inträda i prostitution.  Professor Thomas M Steinfatt vid Miami University, och hans thailändska medarbetare, fann under 12 år av intervjuer av mer än 4000 barprostituerade i Thailand ingen som sade sig ha blivit tvingad in i prostitution, även om ca 30 procent inte tyckte om sitt arbete.  Det lämnar väldigt lite plats för traffickerade kvinnor.  Australiensiska och Nyzeeländska undersökningar har också funnit, att inomhussexarbetaren (minst 80 procent av alla sexarbetare i hela världen) har högre arbetstillfredsställelse än genomsnittsamerikanen!  Och dessutom inte sämre mental hälsa än genomsnittskvinnan.

Sextrafficking är inte en stor kriminell aktivitet

En annan myt är att sextrafficking är den tredje största kriminella aktiviteten i världen.  Bl a har Interpol och Europol påstått detta, och att kriminella ”trafficking-nätverk” årligen tjänar mellan 3 och 10 miljarder dollar.  Professor Ann Jordan, vid American University Washington College of Law, försökte hitta den autentiska källan för påståendet och siffran.  Men det existerade ingen sådan källa.  Påståendet, och siffran, är inget annat än manipulation.  Inget existerar som kan konfirmera dem.  I verkligheten är sextrafficking en väldigt, väldigt liten aktivitet, för det mesta involverandes – när det verkligen förekommer – ca 1-3 löst bundna personer, och ”sextraffickeraren” arbetar för det mesta som vilken affärsman som helst gör.  De vill tjäna på sitt investerade arbete och sina pengar.

I verkligheten är sextrafficking ett ”nollbrott” (färre än ett fall på 100.000 invånare).  I hela världen, räknat på kända traffickingfall i nationell statistik, så är det maximalt ett genomsnitt om 0,048 fall på 100.000 invånare.  Jämförandes några länder så finner vi, att siffran för Sverige, med dess 0,054 fall på 100.000 invånare, är högre än både världsgenomsnittet och högre än Tyskland (0,051), Storbritannien (0,039), Kambodja (0,027), Thailand (0,025), USA (0,024), Australien och Nepal (0,020), Japan (0,008) och Nya Zeeland (0).  Så den svenska regeringens påstående, att den svenska sexköpslagen har minimerat sextrafficking, är inget annat än ett bedrägeri.

Det svenska bedrägeriet

När man talar om bedrägeri så måste man säga, att i ämnet prostitution så är den svenska regeringen riktigt bra på det.  Så t ex den s k ”utvärderingen” av den svenska sexköpslagen.  Inom Sverige har den blivit kraftigt kritiserad för att vara ovetenskaplig och för att hävda resultat som den inte har några grunder för.  Samma åsikt uttrycks av en officiell australiensisk rapport, en italiensk forskare (2012: Client-only criminalization in the city of Stockholm. A local research on the application of the “Swedish model” of prostitution policy”. I Sexuality Research and Social Policy Journal, vol. 9, n 1, pp 80-93) och av den nämnda professor Ann Jordan, vilken 2012 säger:  ”Rapporterna producerade av den svenska regeringen och andra forskare avslöjar att regeringens påståenden om framgång inte stöttas av fakta.  Det finns inga bevis för att färre män köper sex, att färre kvinnor säljer sex eller att färre människor traffickeras in i tvingad prostitution.”  Men det hindrar inte t ex den svenska EU-ministern, Birgitta Olsson, från att tala om den svenska sexköpslagens framgång, eller att citera alla fantasisiffror runt sextrafficking som fakta, och att (sex)trafficking är den tredje största kriminella aktiviteten i världen.  Och självklart så vägrar den svenska regeringen att kommentera all kritik.  Den bara fortsätter att låtsas som att ”utvärderingen” är pålitlig.

Men Birgitta Olsson ska inte klandras mer än svenska medier.  Alla de stora tidningarna, och svensk TV, vägrar envist att rapportera fakta som motsäger den officiella bilden av sextrafficking och -slaveri.  Och de s k ”debatt”-redaktionerna på alla stora tidningar censurerar debattexter som motsäger den officiella bilden av den gigantiska sextraffickingen.  Och ett absolut tabu i svenska medier är att tala om den uppenbara åsiktskorruption i ämnet som förekommer i den svenska journalistkåren.  Så t ex annonserade en välkänd svensk programledare, Robert Aschberg, offentligt att ”alla åsikter” fick komma till tals i hans radioshow.  Men när det gällde att kritisera den svenska synen på trafficking och prostitution, och åsiktskorruptionen i media och bland journalister, då gällde inte påståendet i annonsen längre.  Det är ett faktum, att svenska journalister, som väldresserade hundar, vaktar den politiska korrektheten, utan någon som helst omsorg om det fria ordet i ämnet prostitution och sextrafficking.

Varför ljuger de?

Så varför använder då medier/journalister, politiker, välgörenhetsorganisationer, radikalfeminister, abolitionister och religiösa aktivister så gränslöst falska fakta, stoppar kritiska röster, överdriver siffror och t o m ljuger – samtidigt som de aggressivt anklagar kritiker för att vara ”monsterkramare” eller anhängare av den s k ”prostitutionslobbyn” (vilken också är ren fantasi)?  Svaret är att det är inom denna krets av människor som den enda ”traffickingindustrin” i verkligheten existerar.  Ämnet sextrafficking och -slaveri är av olika skäl ett väldigt lönsamt ämne i det sexfördömande västerländska samhället.  För medier/journalister handlar det om att sälja lösnummer, och det framställer dem som engagerade och medkännande utan att de behöver jobba för det.  Det räcker med att repetera vad den officiella ståndpunkten påstår och att, som papegojor, okritiskt upprepa vad aktivisterna och ”rapporterna” påstår, och då och då hänga ut några kritiska personer som ”monsterkramare”.  Detsamma gäller politiker.  Det får dem att framstå som att de bryr sig om ”den lilla människan”, utan behov av att engagera sig i henne alls.  Välgörenhetsorganisationer profiterar ekonomiskt.  I positionen att kraftigt överdriva siffror kan de tubba regeringar och upprörda människor att skänka dem pengar.  Eller som Steven Wagner, tidigare vid det amerikanska hälsodepartementet, sa om pengar som gavs till grupper med målet att finna traffickingoffer:  ”Dessa pengar var bortkastade.  Många av organisationerna som fick bidrag behövde inte göra ett dugg.  De var där för att hjälpa offer.  Det fanns inga offer”.  Vad gäller radikalfeminister och aktivister så kan de tjäna på många sätt, men kanske det ideologiska är det viktigaste.  Genom att skrämma upp människor, falskt påstående att miljoner kvinnor och barn lider sexuellt i prostitution, och låtsas att de mycket få värsta exemplen är representativa för alla ”offer”, så kan de påtvinga samhället repressiva och ofta mansfientliga lagar, regler och agendor – och naturligtvis erhålla status och välbetalda positioner för dem själva.  Och vem som helst som hotar dessa förtjänster med verkliga fakta måste attackeras, anklagas och tystas.  Så mycket för deras ”demokratiska sinne”.

Men ingen av dessa grupper bryr sig dock om alla dessa människor som de skadar med den officiella politiken – och de är många gånger fler än ”offren”.  Vad gäller den svenska sexköpslagen så gör ”räddandet” av en ovillig sexarbetare livet svårare för minst 18 villiga.  Och i USA, under den värsta pedofilipaniken på 90-talet, gick det 267 obekräftade anmälningar till myndigheter på en bekräftad).  Och de flesta av dessa 267 falskt anklagade personer blev av med jobb, fick familjen splittrad och sina liv ödelagda, utan att få någon hjälp av samhället – eller de ”goda” aktivisterna.  Och – vad som kanske är det viktigaste – räddandet av ett barnoffer skapade minimalt 267 barnoffer i skadade familjer!  Så försök inte slå i mig att vi talar om goda och medkännande människor i prostitutions, sextraffickings, eller vad helst sexualrelaterad ”rättfärdig” agenda.  Deras främsta och över allt annat stående omsorg är dem själva, deras ekonomi, idéer, ideologi, övertygelse, status och/eller välbefinnande.  Verklig medkänsla – som vi förstår från alla offer de skapar – har ingenting med deras handlande att göra.

En evolutionär adaption

Sexhandel är en evolutionär adaption, vilket betyder att det är biologiskt nedärvt i de flesta primater, inklusive människan.  Men det betyder inte att alla kvinnor handlar med sex för pengar, men de flesta handlar med sex på något sätt; som belöning för utförda tjänster inom eller utanför äktenskapet, för att få en bättre position i karriären, för att få tillförsel, o s v, eftersom testosteronet gör mannen lätt att lura.  Att utrota en evolutionär adaption är omöjligt.  Kristendomen har försökt i 1700 år och misslyckats – och har bara lyckats med att jaga och terrorisera människor.  Så även om ”de goda” skulle utplåna t ex varenda homosexuell i världen idag så skulle det finnas lika många i nästa generation, eftersom det är biologiskt nedärvt.  Det enda som ”rättfärdiga” människor gör, när de försöker att ”korrigera” evolutionen och olagligförklara evolutionära adaptioner, är, som sociologen Howard S Becker säger oss, att göra kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende.  Det är ett sätt för samhället att skapa onödiga brottslingar – och för självutnämnda ”goda” människor att profitera på dem istället för att göra något produktivt.  Och de självutnämnda ”goda” aktivisterna stigmatiserar också och gör livet till ett helvete för dessa som de fördömer som ”fel”.  Den ”goda” aktivisten och hennes allierade agerar idag på samma sätt som de gjorde redan under jakten på hedningar och ”sodomiter” under medeltiden, häxjakterna från 1400- till 1700-talen, masturbationspaniken under 1700- och 1800-talen, o s v.  Den ”goda” aktivisten tycks, tyvärr, aldrig dö.

Publicerat

SVENSKARNAS PÅSTÅDDA STÖD FÖR SEXKÖPSLAGEN

Ofta påstår de som anser sig ha rätt att reglera andra individers sexualitet i form av sexköpslagen, att denna lag har ett starkt stöd bland det svenska folket.  Vad som påstås bevisa det är två telefonintervju-undersökningar av Sifo, en 1999 och en 2002, vilka sägs visa att 76 procent var för sexköpslagen, samt Juri Kuosmanens undersökning 2008, där 71 procent var för den.  Vad som dock är verkligt problematiskt med dessa undersökningar är att de har ett extremt högt bortfall av svarande.  För Sifo-undersökningarna finns visserligen inga siffror på hur stort bortfallet var (anges bara 1000 telefonintervjuer, men inte hur många försök), men i undersökningen 2008 var det 55 procent(!).  D v s att inte ens hälften av de tillfrågade svarade.  I en undersökning 1996 var 67 procent av de tillfrågade mot en kriminalisering.

Det är uppenbart, mot bakgrund av det stora bortfallet av svarande, att de tre undersökningarna inte kan säga någonting alls om vad det svenska folket tycker om sexköpslagen.  Man måste också fråga sig varför bortfallet blir så väldigt stort?  Det är högst troligt att det beror på det skamliga ämnet och kravet på konsensus, som är så extremt tryckande i det svenska samhället.  Det är ingen överdrift att säga att stigmatiseringen av dem som tycker eller är ”fel” rörande sexualiteten är väldigt stor i vårt land, särskilt efter införandet av sexköpslagen.  Så även om intervjun sägs vara anonym så drar sig förmodligen många som inte stödjer sexköpslagen för att svara, vilket sannolikt var fallet vid Sifos telefonintervjuer också.  Som jämförelse kan anföras en undersökning i Nederländerna 1998, vilken indirekt visar att 80 procent av männen som gått till prostituerade ljög om det.  Det är nämligen, i det sexualfientliga västerländska kristna samhället, så skamligt att tycka eller vara ”fel” sexuellt att man måste tillrättalägga sina svar för att inte bli stämplad som ”monster”.  Intoleransen i det svenska samhället är gigantisk!

En betydligt större opinionsyttring, men inte urvalsrepresentativ för hela befolkningen, är millningarna på Newsmill.  Av 15.819 millningar (18/4 2013) var det 81 procent som var arga på lagen och endast 12 procent som var glada.  Det är en viss skillnad mot de drygt 1100 (av 2500) som svarat på Kuosmanens undersökning 2008, som ”visar” att svenska folket är ”för” sexköpslagen (Kuosmanen själv varnar dock för att förlita sig för mycket på undersökningen, vilket inte hindrar både ministrar och den s k ”utvärderingen” av sexköpslagen från att referera till den som ett faktum att svenskarna stödjer lagen.  Intressant är också, att om man tar denna undersökning, och antar att de 55 procenten som inte svarade inte stöttade sexköpslagen, så blir utfallet 67 procent mot densamma – precis som i 1996 års undersökning.  Det är alltså ett faktum, att vi inte har något som helst underlag för att säga att svenska folket stöder sexköpslagen.  Man bygger helt och hållet på en övertolkning av ett högst bristfälligt underlag.  Det är snarare så, som syns av millningarna på Newsmill, att svenska folket är motståndare till lagen!

Mot bakgrund av det extremt höga bortfallet vore det angeläget att undersöka varför folk inte vill svara på frågor om sexköpslagen och prostitution.

Vad som också är ett faktum är, att sexköpslagen direkt strider mot åsikts-, handlings- och integritetsfrihet.  I vårt land, och många andra västländer, fördömde vi kommunistiska ”omskolningsläger”, där folk skulle omskolas till att omfatta de ”rätta” tankarna.  Men sexköpslagen är ju ingenting annat än en ”omskolningslag”.  På ett högst odemokratiskt och rättsoanständigt sätt har ett antal folkvalda satt sig över sin egen befolkning, och remissinstanserna, och utsett sig själva till så mycket bättre vetande än sina ”undersåtar” att de givit sig själva rätten att via lagen ”korrigera” medborgarnas syn på detta.  Det är nämligen ett faktum, att sexköpslagen inte infördes för att hjälpa några sexsäljare, utan det deklarerades att”syftet med lagen i första hand var att ’markera en ståndpunkt’ eller ’sända ett meddelande’ att ’samhället’ inte accepterar prostitution.”  D v s att riksdagsledamöterna utsåg sig själva till ”samhället” vid beslutet och skärpningen, utan att inkludera majoriteten av landets befolkning däri.  Att man också bygger densamma lagen på ett ideologiskt vinklat och ovetenskapligt underlag (se t ex Wase, 2012, ”Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen, Stockholm, bilaga 9) gör den inte ett dugg mindre lik t ex raslagar, vilka också är ideologiska och ovetenskapliga.  Särskilt som sexarbetarna själva också var utelämnade från förarbetet.  Att folkvalda personer som genomför, skärper och försvarar sådan lagstiftning kan betrakta sig som demokratiska står jag totalt oförstående till.

Samtliga de riksdagsledamöter som infört och skärpt sexköpslagen bryter mot anständighetsprinciperna här ovanför i alla fall utom nr 5. Första gången postad juni 2013.