How often don’t we see headlines that cry out figures about a gigantic sex trafficking and sex slavery in the world?  And they’re always based on “official reports”.  As late as 2012, in the American governmental “Trafficking In Persons” (TIP) “report”, it is quoted an “estimate”, made by ILO, that says that about 6.6 million women and girls were sex trafficked in the world in 2005, and that ILO in the 2012 report has “identified a higher percentage of sex trafficking victims, than in the 2005 Report”.  It sounds scary, doesn’t it?  The very big problem is, however, that none of these figures, or any figure concerning sex trafficking in any UN-, Interpol-, Europol-, EU-, IOM- or whatsoever “report” has the slightest to do with science, reliable investigations or different countries’ authentic statistics around sex trafficking.  All these reports are, without any exception, nothing but “guesstimates”; or as Jay Albanese, criminologist at Virginia Commonwealth University, says: “There’s tons of estimates on human trafficking.  They’re all crap”.  They have nothing whatsoever to do with reality, but are only results of false propaganda, produced to serve the purposes of the abolitionistic agenda.

A very small crime

In reality there are an absolute maximum of about 3000 known cases of sex trafficking in the whole world every year, and since about 10-15 years back (when authorities started to count) they don’t become more or less frequent.  It means, that if ILO’s figures should be accurate the 6.6 million female sex trafficked victims 2005 must have been entering prostitution during a period of 2200 years, without anyone of them leaving the profession during their whole, endless lifetime (that is, with a global population as big as ours all that time).  And I really doubt that such old sex workers, as nearly 2200, or even 1100 years old, are attractive for anyone – regardless if you believe that people can live for such long time or not, as obviously the “researchers” at ILO do – not even the most fanatic gerontophile.

But the dark figures then, you say, don’t they explain the differences?  No, because sex trafficking is, beside terrorism, the most prioritized crime in the world.  Only in the US the government alone spends tens of millions of dollars every year, so a found victim costs about 110,000 $ each – to compare with a common non-sexual victim that costs about 150 $.  In a small country, like Sweden, the government spends about 2.8 million $ every year, which means that every found victim, forced or freely, costs about 570,000 $.  It doesn’t exist any possibility at all that there can be any high “dark figures” in sex trafficking.  Probably all, or at least the very big majority of the victims are found, especially as it is common in legalized environments, that costumers react and call for help for forced women, as most of the buyers prefer free sex workers.  Even the Swedish BRÅ (Crime preventing counsil) says that there are probably no dark figures (BRÅ rapport 2011:18 s 21).

A fact is also, that almost all scientific investigations – with exception for those which focus only on clinical or street populations, as Melissa Farley does to pretend that all sex workers are forced – show that about 94 % of all sex workers make an own choice to enter prostitution.  Professor Thomas M. Steinfatt at Miami University, and his Thai crew, found during 12 years of interviews of more than 4000 bar prostitutes in Thailand none that claimed to have been forced into prostitution, although about 30 % didn’t enjoy their work.  That leaves very little room for trafficked women.  Australian and New Zeeland investigations have also found, that the indoor sex worker (at least 80 % of all sex workers in the whole world) has greater work satisfaction than the average American!  And furthermore not lower mental health than the average woman.

Sex trafficking is not a big criminal activity

Another myth is that sex trafficking is the third biggest criminal activity in the world.  Among others both Interpol and Europol has stated this, and that criminal “trafficking-networks” annually earn between 3 and 10 billion dollars.  Professor Ann Jordan, American University Washington College of Law, tried to localize the authentic source for the claim and the figure.  But it didn’t exist any such source.  The claim, and the figure, is nothing but manipulation.  Nothing exists that can confirm them.  In reality sex trafficking is a very, very small activity, most often involving – when it really occurs – about 1-3 loosely connected persons, and the “sex traffickers” mostly work as any businessman does.  They want profit from their invested work and money.

In reality sex trafficking is a “zero crime” (lesser than one case in 100,000 inhabitants).  In the whole world, counting from known sex trafficking cases in national statistics, it is at maximum an average of 0.048 cases in 100,000 inhabitants.  Comparing some countries we find, that the figure for Sweden, with it’s 0.054 cases in 100,000 inhabitants, is both higher than the world average and higher than Germany (0.051), United Kingdom (0.039), Cambodia (0.027), Thailand (0.025), USA (0.024), Australia and Nepal (0.020), Japan (0.008) and New Zealand (0).  So the Swedish government’s claim, that the Swedish sex-purchase-law has minimized sex trafficking, is nothing but a fraud.

The Swedish fraud

When speaking about fraud one must say, that in the subject of prostitution the Swedish government is quite good at it.  So for example the so called “evaluation” of the Swedish sex-purchase-law.  Inside Sweden it has been heavily criticized for being unscientific and for claiming results which it doesn’t have any grounds for.  The same opinion is expressed by an Australian official report, an Italian researcher, Daniela Danna, (2012: Client-only criminalization in the city of Stockholm. A local research on the application of the “Swedish model” of prostitution policy”. In Sexuality Research and Social Policy Journal, vol. 9, n 1, pp 80-93) and by the mentioned professor Ann Jordan, who says: “The reports produced by the Swedish government and other researchers reveal that the government’s claims of success are not supported by facts. There is no evidence that fewer men are purchasing sex, that fewer women are selling sex or that fewer people are being trafficked into forced prostitution.”  But this doesn’t stop for example the Swedish minister for EU, Birgitta Olsson, to speak about the success of the Swedish sex-purchase-law, or to quote all fantasy-figures concerning sex trafficking as facts, and that (sex) trafficking is the third biggest criminal activity in the world.  And, of course, the Swedish government refuses to comment the critics.  It only keeps on pretending the “evaluation” is reliable.

But Birgitta Olsson isn’t more to blame than the Swedish medias.  All the biggest papers, and Swedish television, stubbornly refuse to report facts that contradicts the official view of sex trafficking and slavery.  And the so called “debate” editorial staffs in all the big papers censor debate texts that contradicts the official view of the gigantic sex trafficking.  And an absolute taboo in Swedish media is to speak about the obvious opinion-corruption in the subject which occurs in the Swedish journalist corps.  As for example, a Swedish well known program leader, Robert Aschberg, advertised in public that “all opinions” were to be heard in his radio show.  But when it came to criticizing the Swedish view of trafficking and prostitution, and the opinion-corruption in media and among journalists, then the advertise statement didn’t matter any longer.  As a fact the Swedish journalists, as well-broken dogs, guard the political correctness, without any care whatsoever about the free spoken word within the subject of prostitution and sex trafficking.

Why do they lie?

So why do media/journalists, politicians, NGO’s, radical feminists, abolitionistic and religious activists so unrestrained use false facts, stop critical voices, exaggerate figures, and even lie – at the same time as they aggressively accuse critics for being “embracers of monsters” or supporters of the so called “prostitution lobby” (which also is pure fantasy)?  The answer is, that within that circle of people lies the only “trafficking industry” that exists in reality.  The subject of sex trafficking and sex slavery in the sex-condemning western society is a very profitable subject for the involved for different reasons.  For media/journalists it is about selling single copies, and it portraits them as engaged and compassionate, without them having to do any work.  It’s enough to repeat what the official view states and, as parrots, uncritically repeat what the activists and “reports” claim, and then and then hang out some critical person as an “embracer of monsters”.  The same goes for the politicians.  It makes them look as if they care for “the small” human being, without any need to engage in her at all.  As for NGO’s they profit economically.  In the position to be able to heavy exaggerate figures they can entice governments and upset people to give them more money.  Or as Steven Wagner, earlier at United States Department of Health and Humans Services, said about money given to groups aimed at finding trafficked victims:  “Those funds were wasted.  Many of the organizations that received grants didn’t really have to do anything.  They were available to help victims.  There weren’t any victims.”  As for radical feminists and activists, they can profit in several ways, but maybe the ideological one is the most important.  By scaring people, falsely claiming that millions of women and children are suffering sexually in prostitution, and pretending that the very few worst examples known are representative for all “victims”, they can force repressive and often male hostile laws, rules and agendas on the society – and of course get status and well paid positions for themselves.  And anyone who threats these profits and benefits with real facts must be attacked, accused and silenced.  So much for their “democratic mind”.

But non of these groups, however, care for all those people who they hurt from the official politics – and they’re a lot more than the “victims”.  As for the Swedish sex-purchase-law, “saving” one unwillingly sex worker make indirectly life hard for at least 18 willingly ones.  And in USA, during the period of the most intensive paedophile witch hunt, in the 90s, it was 267 unconfirmed cases of accusations to authorities on one confirmed.  And most of these 267 falsely accused persons lost their jobs, faced broken families and got their lives devastated, without getting any help from the society – or the “good” activists.  And – what’s maybe more important – saving one child victim consequently created as a minimum 267 child victims in hurt families!  So don’t try to fancy me that we’re talking about good and compassionate people in the prostitution, sex trafficking or any “rightful” sexually related agenda.  Their first and foremost care is about themselves, their economy, ideas, ideology, faith, status and/or well-being.  Real compassion – as we see from all the victims they create – has nothing to do with their acting.

An evolutionary adaption

Trading sex is an evolutionary adaption, which means that it is biologically inherited in most primate species, including mankind.  But this isn’t to say that all females trade sex for money, but most trade sex in some way; as reward for a service inside or outside marriage, to get a better position in the career, to get support, etc, as the testosterone makes the male easy to fool.  To eradicate an evolutionary adaption is impossible.  Christianity has tried for 1700 years and failed – and has only succeeded in haunting and terrorizing people.  So even if “the good ones” should eradicate, for example, every homosexual in the world today there would be as many in next generation, because it’s biologically inherited.  The only thing “righteous” people do, when trying to “correct” the evolution and outlaw evolutionary adaptions, is, as sociologist Howard S. Becker tells us, to make criminals out of people who otherwise don’t show a criminal behaviour.  It’s a way for society to produce unnecessarily criminals – and for self appointed “good” people to profit from them instead of doing any productive.  And the self appointed “good” activists also stigmatize and make lives a hell for those they condemn as “wrong”.  The “good” activist and her allied act today in the same way they did already during the hunt for heretics and “sodomites” in the Middle-age, the witch-hunts from the 15th to the 18th century, the masturbation panic during the 18th and 19th century, etc.  The “good” activist, unfortunately, really seems to never die, and almost always she/he is in the frontline of the haters.


Detta var en text som jag skrev till engelskspråkiga tidningar, men ingen nappade. Följaktligen blir nästa inlägg den engelska versionen.

Hur ofta ser vi inte rubriker som skriker ut siffror om gigantisk sextrafficking och sexslaveri i världen?  Och de grundar sig alla på ”officiella rapporter”.  Så sent som 2012, i den amerikanska regeringsrapporten ”Trafficking In Persons” (TIP), citeras en ”uppskattning” gjord av ILO, som säger att 6,6 miljoner kvinnor och flickor sextraffickerades i världen 2005, och att ILO i rapporten 2012 har ”identifierat en högre procent av sextraffickingoffer än i 2005 års rapport”.  Det låter hemskt, eller hur?  Det stora problemet är emellertid att inga av dessa siffror rörande sextrafficking i någon som helst FN-, Interpol-, Europol-, EU-, IOM- eller vilken som helst ”rapport” har det minsta att göra med vetenskap, pålitliga undersökningar eller olika länders autentiska statistik kring sextrafficking.  Alla dessa rapporter är, utan något undantag, inget annat än ”bluffskattningar” (”guesstimates”); eller som Jay Albanese, kriminolog vid Virginia Commonwealth University, säger:  ”Det finns tonvis med uppskattningar kring mänsklig trafficking.  De är alla skräp”.  De har ingenting som helst att göra med verklighet, utan är bara resultat av falsk propaganda, producerad för att tjäna den abolitionistiska agendans syften.

Ett väldigt litet brott

I verkligheten så är det ett absolut maximum av ca 3000 kända fall av sextrafficking i hela världen varje år, och sedan 10-15 års tid (när myndigheterna började räkna) så blir de varken fler eller färre.  Det betyder, att om ILO:s siffror skulle vara riktiga så skulle de 6,6 miljoner kvinnliga sextraffickingoffren 2005 ha inträtt i prostitution under en period av 2200 år, utan att någon av dem lämnat yrket under hela deras ändlösa levnadstid (d v s, med en global population lika stor som vår under hela denna tid).  Och jag tvivlar verkligen på att så gamla sexarbetare, som nästan 2200, eller ens 1100 år gamla, är attraktiva för någon – oavsett om du tror på att människor kan leva så länge eller inte, vilket uppenbarligen ILO tror – inte ens den mest fanatiske gerontofil.

Men mörkertalen då, säger du, förklarar inte de skillnaderna?  Nej, eftersom sextrafficking, vid sidan om terrorism, är det mest prioriterade brottet i världen.  Enbart i USA spenderar regeringen ensam tiotals miljoner dollar varje år, så ett funnet offer kostar kring 110.000 dollar varje år – att jämföra med ett vanligt, icke sexuellt offer, som kostar kring 150 dollar.  I ett litet land som Sverige spenderar regeringen kring 2,8 miljoner dollar varje år, vilket betyder att varje funnet offer, tvingat eller frivilligt, kostar kring 570.000 dollar.  Det finns ingen möjlighet alls att det kan finnas några höga mörkertal i sextrafficking.  Förmodligen hittas alla, eller åtminstone den absolut största majoriteten, särskilt som det i legala miljöer är vanligt att kunder reagerar och kallar på hjälp för tvingade kvinnor, då de flesta köparna föredrar fria sexarbetare.  T o m svenska BRÅ säger att det förmodligen inte existerar några mörkertal (BRÅ rapport 2011:18 s 21).

Ett faktum är också, att nästan alla vetenskapliga undersökningar – med undantag för de som endast fokuserar på kliniska eller gatupopulationer, som Melissa Farley gör för att låtsas att alla sexarbetare är tvingade – visar att ca 94 procent av alla sexarbetare gör ett frivilligt val att inträda i prostitution.  Professor Thomas M Steinfatt vid Miami University, och hans thailändska medarbetare, fann under 12 år av intervjuer av mer än 4000 barprostituerade i Thailand ingen som sade sig ha blivit tvingad in i prostitution, även om ca 30 procent inte tyckte om sitt arbete.  Det lämnar väldigt lite plats för traffickerade kvinnor.  Australiensiska och Nyzeeländska undersökningar har också funnit, att inomhussexarbetaren (minst 80 procent av alla sexarbetare i hela världen) har högre arbetstillfredsställelse än genomsnittsamerikanen!  Och dessutom inte sämre mental hälsa än genomsnittskvinnan.

Sextrafficking är inte en stor kriminell aktivitet

En annan myt är att sextrafficking är den tredje största kriminella aktiviteten i världen.  Bl a har Interpol och Europol påstått detta, och att kriminella ”trafficking-nätverk” årligen tjänar mellan 3 och 10 miljarder dollar.  Professor Ann Jordan, vid American University Washington College of Law, försökte hitta den autentiska källan för påståendet och siffran.  Men det existerade ingen sådan källa.  Påståendet, och siffran, är inget annat än manipulation.  Inget existerar som kan konfirmera dem.  I verkligheten är sextrafficking en väldigt, väldigt liten aktivitet, för det mesta involverandes – när det verkligen förekommer – ca 1-3 löst bundna personer, och ”sextraffickeraren” arbetar för det mesta som vilken affärsman som helst gör.  De vill tjäna på sitt investerade arbete och sina pengar.

I verkligheten är sextrafficking ett ”nollbrott” (färre än ett fall på 100.000 invånare).  I hela världen, räknat på kända traffickingfall i nationell statistik, så är det maximalt ett genomsnitt om 0,048 fall på 100.000 invånare.  Jämförandes några länder så finner vi, att siffran för Sverige, med dess 0,054 fall på 100.000 invånare, är högre än både världsgenomsnittet och högre än Tyskland (0,051), Storbritannien (0,039), Kambodja (0,027), Thailand (0,025), USA (0,024), Australien och Nepal (0,020), Japan (0,008) och Nya Zeeland (0).  Så den svenska regeringens påstående, att den svenska sexköpslagen har minimerat sextrafficking, är inget annat än ett bedrägeri.

Det svenska bedrägeriet

När man talar om bedrägeri så måste man säga, att i ämnet prostitution så är den svenska regeringen riktigt bra på det.  Så t ex den s k ”utvärderingen” av den svenska sexköpslagen.  Inom Sverige har den blivit kraftigt kritiserad för att vara ovetenskaplig och för att hävda resultat som den inte har några grunder för.  Samma åsikt uttrycks av en officiell australiensisk rapport, en italiensk forskare (2012: Client-only criminalization in the city of Stockholm. A local research on the application of the “Swedish model” of prostitution policy”. I Sexuality Research and Social Policy Journal, vol. 9, n 1, pp 80-93) och av den nämnda professor Ann Jordan, vilken 2012 säger:  ”Rapporterna producerade av den svenska regeringen och andra forskare avslöjar att regeringens påståenden om framgång inte stöttas av fakta.  Det finns inga bevis för att färre män köper sex, att färre kvinnor säljer sex eller att färre människor traffickeras in i tvingad prostitution.”  Men det hindrar inte t ex den svenska EU-ministern, Birgitta Olsson, från att tala om den svenska sexköpslagens framgång, eller att citera alla fantasisiffror runt sextrafficking som fakta, och att (sex)trafficking är den tredje största kriminella aktiviteten i världen.  Och självklart så vägrar den svenska regeringen att kommentera all kritik.  Den bara fortsätter att låtsas som att ”utvärderingen” är pålitlig.

Men Birgitta Olsson ska inte klandras mer än svenska medier.  Alla de stora tidningarna, och svensk TV, vägrar envist att rapportera fakta som motsäger den officiella bilden av sextrafficking och -slaveri.  Och de s k ”debatt”-redaktionerna på alla stora tidningar censurerar debattexter som motsäger den officiella bilden av den gigantiska sextraffickingen.  Och ett absolut tabu i svenska medier är att tala om den uppenbara åsiktskorruption i ämnet som förekommer i den svenska journalistkåren.  Så t ex annonserade en välkänd svensk programledare, Robert Aschberg, offentligt att ”alla åsikter” fick komma till tals i hans radioshow.  Men när det gällde att kritisera den svenska synen på trafficking och prostitution, och åsiktskorruptionen i media och bland journalister, då gällde inte påståendet i annonsen längre.  Det är ett faktum, att svenska journalister, som väldresserade hundar, vaktar den politiska korrektheten, utan någon som helst omsorg om det fria ordet i ämnet prostitution och sextrafficking.

Varför ljuger de?

Så varför använder då medier/journalister, politiker, välgörenhetsorganisationer, radikalfeminister, abolitionister och religiösa aktivister så gränslöst falska fakta, stoppar kritiska röster, överdriver siffror och t o m ljuger – samtidigt som de aggressivt anklagar kritiker för att vara ”monsterkramare” eller anhängare av den s k ”prostitutionslobbyn” (vilken också är ren fantasi)?  Svaret är att det är inom denna krets av människor som den enda ”traffickingindustrin” i verkligheten existerar.  Ämnet sextrafficking och -slaveri är av olika skäl ett väldigt lönsamt ämne i det sexfördömande västerländska samhället.  För medier/journalister handlar det om att sälja lösnummer, och det framställer dem som engagerade och medkännande utan att de behöver jobba för det.  Det räcker med att repetera vad den officiella ståndpunkten påstår och att, som papegojor, okritiskt upprepa vad aktivisterna och ”rapporterna” påstår, och då och då hänga ut några kritiska personer som ”monsterkramare”.  Detsamma gäller politiker.  Det får dem att framstå som att de bryr sig om ”den lilla människan”, utan behov av att engagera sig i henne alls.  Välgörenhetsorganisationer profiterar ekonomiskt.  I positionen att kraftigt överdriva siffror kan de tubba regeringar och upprörda människor att skänka dem pengar.  Eller som Steven Wagner, tidigare vid det amerikanska hälsodepartementet, sa om pengar som gavs till grupper med målet att finna traffickingoffer:  ”Dessa pengar var bortkastade.  Många av organisationerna som fick bidrag behövde inte göra ett dugg.  De var där för att hjälpa offer.  Det fanns inga offer”.  Vad gäller radikalfeminister och aktivister så kan de tjäna på många sätt, men kanske det ideologiska är det viktigaste.  Genom att skrämma upp människor, falskt påstående att miljoner kvinnor och barn lider sexuellt i prostitution, och låtsas att de mycket få värsta exemplen är representativa för alla ”offer”, så kan de påtvinga samhället repressiva och ofta mansfientliga lagar, regler och agendor – och naturligtvis erhålla status och välbetalda positioner för dem själva.  Och vem som helst som hotar dessa förtjänster med verkliga fakta måste attackeras, anklagas och tystas.  Så mycket för deras ”demokratiska sinne”.

Men ingen av dessa grupper bryr sig dock om alla dessa människor som de skadar med den officiella politiken – och de är många gånger fler än ”offren”.  Vad gäller den svenska sexköpslagen så gör ”räddandet” av en ovillig sexarbetare livet svårare för minst 18 villiga.  Och i USA, under den värsta pedofilipaniken på 90-talet, gick det 267 obekräftade anmälningar till myndigheter på en bekräftad).  Och de flesta av dessa 267 falskt anklagade personer blev av med jobb, fick familjen splittrad och sina liv ödelagda, utan att få någon hjälp av samhället – eller de ”goda” aktivisterna.  Och – vad som kanske är det viktigaste – räddandet av ett barnoffer skapade minimalt 267 barnoffer i skadade familjer!  Så försök inte slå i mig att vi talar om goda och medkännande människor i prostitutions, sextraffickings, eller vad helst sexualrelaterad ”rättfärdig” agenda.  Deras främsta och över allt annat stående omsorg är dem själva, deras ekonomi, idéer, ideologi, övertygelse, status och/eller välbefinnande.  Verklig medkänsla – som vi förstår från alla offer de skapar – har ingenting med deras handlande att göra.

En evolutionär adaption

Sexhandel är en evolutionär adaption, vilket betyder att det är biologiskt nedärvt i de flesta primater, inklusive människan.  Men det betyder inte att alla kvinnor handlar med sex för pengar, men de flesta handlar med sex på något sätt; som belöning för utförda tjänster inom eller utanför äktenskapet, för att få en bättre position i karriären, för att få tillförsel, o s v, eftersom testosteronet gör mannen lätt att lura.  Att utrota en evolutionär adaption är omöjligt.  Kristendomen har försökt i 1700 år och misslyckats – och har bara lyckats med att jaga och terrorisera människor.  Så även om ”de goda” skulle utplåna t ex varenda homosexuell i världen idag så skulle det finnas lika många i nästa generation, eftersom det är biologiskt nedärvt.  Det enda som ”rättfärdiga” människor gör, när de försöker att ”korrigera” evolutionen och olagligförklara evolutionära adaptioner, är, som sociologen Howard S Becker säger oss, att göra kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende.  Det är ett sätt för samhället att skapa onödiga brottslingar – och för självutnämnda ”goda” människor att profitera på dem istället för att göra något produktivt.  Och de självutnämnda ”goda” aktivisterna stigmatiserar också och gör livet till ett helvete för dessa som de fördömer som ”fel”.  Den ”goda” aktivisten och hennes allierade agerar idag på samma sätt som de gjorde redan under jakten på hedningar och ”sodomiter” under medeltiden, häxjakterna från 1400- till 1700-talen, masturbationspaniken under 1700- och 1800-talen, o s v.  Den ”goda” aktivisten tycks, tyvärr, aldrig dö.


Ofta påstår de som anser sig ha rätt att reglera andra individers sexualitet i form av sexköpslagen, att denna lag har ett starkt stöd bland det svenska folket.  Vad som påstås bevisa det är två telefonintervju-undersökningar av Sifo, en 1999 och en 2002, vilka sägs visa att 76 procent var för sexköpslagen, samt Juri Kuosmanens undersökning 2008, där 71 procent var för den.  Vad som dock är verkligt problematiskt med dessa undersökningar är att de har ett extremt högt bortfall av svarande.  För Sifo-undersökningarna finns visserligen inga siffror på hur stort bortfallet var (anges bara 1000 telefonintervjuer, men inte hur många försök), men i undersökningen 2008 var det 55 procent(!).  D v s att inte ens hälften av de tillfrågade svarade.  I en undersökning 1996 var 67 procent av de tillfrågade mot en kriminalisering.

Det är uppenbart, mot bakgrund av det stora bortfallet av svarande, att de tre undersökningarna inte kan säga någonting alls om vad det svenska folket tycker om sexköpslagen.  Man måste också fråga sig varför bortfallet blir så väldigt stort?  Det är högst troligt att det beror på det skamliga ämnet och kravet på konsensus, som är så extremt tryckande i det svenska samhället.  Det är ingen överdrift att säga att stigmatiseringen av dem som tycker eller är ”fel” rörande sexualiteten är väldigt stor i vårt land, särskilt efter införandet av sexköpslagen.  Så även om intervjun sägs vara anonym så drar sig förmodligen många som inte stödjer sexköpslagen för att svara, vilket sannolikt var fallet vid Sifos telefonintervjuer också.  Som jämförelse kan anföras en undersökning i Nederländerna 1998, vilken indirekt visar att 80 procent av männen som gått till prostituerade ljög om det.  Det är nämligen, i det sexualfientliga västerländska kristna samhället, så skamligt att tycka eller vara ”fel” sexuellt att man måste tillrättalägga sina svar för att inte bli stämplad som ”monster”.  Intoleransen i det svenska samhället är gigantisk!

En betydligt större opinionsyttring, men inte urvalsrepresentativ för hela befolkningen, är millningarna på Newsmill.  Av 15.819 millningar (18/4 2013) var det 81 procent som var arga på lagen och endast 12 procent som var glada.  Det är en viss skillnad mot de drygt 1100 (av 2500) som svarat på Kuosmanens undersökning 2008, som ”visar” att svenska folket är ”för” sexköpslagen (Kuosmanen själv varnar dock för att förlita sig för mycket på undersökningen, vilket inte hindrar både ministrar och den s k ”utvärderingen” av sexköpslagen från att referera till den som ett faktum att svenskarna stödjer lagen.  Intressant är också, att om man tar denna undersökning, och antar att de 55 procenten som inte svarade inte stöttade sexköpslagen, så blir utfallet 67 procent mot densamma – precis som i 1996 års undersökning.  Det är alltså ett faktum, att vi inte har något som helst underlag för att säga att svenska folket stöder sexköpslagen.  Man bygger helt och hållet på en övertolkning av ett högst bristfälligt underlag.  Det är snarare så, som syns av millningarna på Newsmill, att svenska folket är motståndare till lagen!

Mot bakgrund av det extremt höga bortfallet vore det angeläget att undersöka varför folk inte vill svara på frågor om sexköpslagen och prostitution.

Vad som också är ett faktum är, att sexköpslagen direkt strider mot åsikts-, handlings- och integritetsfrihet.  I vårt land, och många andra västländer, fördömde vi kommunistiska ”omskolningsläger”, där folk skulle omskolas till att omfatta de ”rätta” tankarna.  Men sexköpslagen är ju ingenting annat än en ”omskolningslag”.  På ett högst odemokratiskt och rättsoanständigt sätt har ett antal folkvalda satt sig över sin egen befolkning, och remissinstanserna, och utsett sig själva till så mycket bättre vetande än sina ”undersåtar” att de givit sig själva rätten att via lagen ”korrigera” medborgarnas syn på detta.  Det är nämligen ett faktum, att sexköpslagen inte infördes för att hjälpa några sexsäljare, utan det deklarerades att”syftet med lagen i första hand var att ’markera en ståndpunkt’ eller ’sända ett meddelande’ att ’samhället’ inte accepterar prostitution.”  D v s att riksdagsledamöterna utsåg sig själva till ”samhället” vid beslutet och skärpningen, utan att inkludera majoriteten av landets befolkning däri.  Att man också bygger densamma lagen på ett ideologiskt vinklat och ovetenskapligt underlag (se t ex Wase, 2012, ”Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen, Stockholm, bilaga 9) gör den inte ett dugg mindre lik t ex raslagar, vilka också är ideologiska och ovetenskapliga.  Särskilt som sexarbetarna själva också var utelämnade från förarbetet.  Att folkvalda personer som genomför, skärper och försvarar sådan lagstiftning kan betrakta sig som demokratiska står jag totalt oförstående till.

Samtliga de riksdagsledamöter som infört och skärpt sexköpslagen bryter mot anständighetsprinciperna här ovanför i alla fall utom nr 5. Första gången postad juni 2013.


Yttrandet som är rubriken på detta inlägg lär ha uttalats av sir Winston Churchill.  Jag vet inte om det stämmer att det var han, men däremot så är jag av den meningen att själva yttrandet stämmer till fullo.  Två faktorer de senaste dagarna har verkligen understrukit uttalandets sanningshalt; Thomas Vinterbergs film ”Jakten” och uppmärksamheten kring justitiemordet på Damien Echols 1993.  Bägge fenomenen visar hur vidrigt paniksamhället är.

För att börja med filmen ”Jakten” så har jag själv inte sett den ännu.  Däremot är jag väl insatt i hur vanligt det varit/är med panikartade häxjakter på utpekade ”onda” människor.  Filmen skildrar en verklighet som funnits och ännu finns i vårt samhälle.  Just i fråga om barn blir paniken ofta hysterisk, därför att vi är evolutionärt präglade att känna för dem som är små, eftersom de behöver vårt skydd för att kunna växa upp.  (Så fort de dock når vuxet tillstånd så är det som om omsorgen fullständigt blåser bort).  Men där paniken tar över försvinner sans och rationalitet omedelbart och lämnar plats för de känslolösa fanatikerna, hatarna, ideologerna och den sensationslystna journalistkåren att ta över.  Då blir rapporteringen blint ensidig och baseras helt på ideologiskt producerat, ”korrekt” material, som förkläs i en illa draperad ”vetenskaplig” skrud, som t ex Eva Lundgrens ”Slagen dam”, förvrängningar av underlag, som t ex i Kajsa Ekis Ekmans bok ”Varat och varan” eller rena fantasier, helt ounderbyggda av verkliga siffror eller vetenskaplig, empirisk forskning, som t ex hos Ecpat.

Det värsta av allt i denna process är att politiker inte vågar sätta ner fötterna och stoppa vansinnigheterna.  Jag törs påstå, att de som haft invändningar i Sveriges riksdag mot häxjakterna som bedrivs hos oss är lätt räknade på de uppstickande fingrarna på en knuten näve.  Istället hänger man fegt på och jamsar med.  Att medierna inte gör något för att stoppa paniken hänger samman med de goda förtjänster som ounderbyggda och hårt vinklade paniktexter ger, och i det ingår också att hänga på smutskastningen av kritikerna mot paniken.  ”Guilt by association” är ju häxjaktpådrivares kanske främsta ”argument”.  Kritiserar man paniken anklagas man automatiskt för att vara en tillskyndare av övergrepp mot dem som påstås ska räddas i panikstämningen som piskas upp.  Det finns inte någon som helst anständighet hos dem som handlar på det sättet, enligt min åsikt.

Det är bara i samhällen som gått överstyr i en fråga som den här typen av häxjakter kan ske.  Det är bara i samhällen med fega, okritiska politiker och journalister som fanatikerna och ideologerna kan härja fritt.

Vårt samhälle har gått överstyr, och vi har ännu inte kunnat räta upp det.  Jag fick senast bekräftelse på det då jag i tidningen Årsta/Enskede nu i helgen läste en recension av filmen ”Jakten” där recensenten bl a skriver att det är ”lätt att betrakta filmen som ett antifeministiskt beställningsjobb, med konspirerande kvinnor som bovarna i dramat”.  Så tillägger han – med en underförståelse att män som Lucas nog egentligen inte existerar – att ”Lucas själv däremot är en helgonlik figur utan nyanser”.  Det är lätt att tro att recensenten inte tror att det kan existera oskyldiga män.  Man undrar vad han själv kan vara skyldig till…

Men fall som Lucas i filmen existerar i stor mängd i vårt land och några, t ex ”fallet Ulf”, har kommit till allmän kännedom, men många oskyldigt dömda fick/får sitta av sina straff och är sedan utelämnade till attityder som de som sannolikt uppvisas i Vinterbergs film.  De är utlämnade till självutnämnda ”beskyddare” av barn och andra, som hänger ut namn på Internet på ”pedofiler” och hetsar i lokalområden.  Och det är här sir Winston Churchills påstådda yttrande blir så relevant, för i paniken som jagas upp så tappar folk sans och vett och låter reptilhjärnan ta över – precis den del av hjärnan som ständigt tycks styra hatare och ideologer.  Det är ett obestridligt faktum, att sådana självutnämnda räddare/hatare åstadkommer långt många fler offer av barn och andra än de någonsin ”räddar”.  I t ex USA, under den värsta pedofilipaniken på 90-talet, gick det ofattbara 267 ogrundade anmälningar om sexuella övergrepp mot barn på ett(!) verkligt fall.  Men de flesta av de anklagade männen förlorade sina arbeten, sociala grund, familjer bröts sönder, barn blev utan sina fäder, m m.  Och just detta vittnar om de självutnämnda räddarnas egentliga ”godhet”.  De är beredda att offra hur många barn och andra som helst för att för sig själva lyckas bekräfta hur ”rättrådiga” de är.

Men vad har då Damien Echols med detta att göra?  Jo, han är en tydlig illustration till vad fega politiker, korrumperade poliser och åklagare, fanatiska hatare och ideologer och en hänsynslös och totalt okritisk medievärld kan åstadkomma.  D v s ett samhälle som vänt ryggen till sans, rationalitet, krav på vetenskaplighet och objektivitet.  I ljuset av siffrorna från USA vore det också synnerligen angeläget att någon utförde en studie av hur många oskyldiga som drabbades på ett autentiskt fall i vårt eget land.  Att de var åtskilliga är uppenbart.

Människor som driver fram panikstämningar och häxjakter bryter mot samtliga anständighetsprinciper som här ovan är listade.

Första gången postat maj 2013.


Jag ber om ursäkt för en lång text, men ska man bemöta falsarier med vetenskapliga argument så kan det kräva utrymme.  Jag tror dock, att den som orkar ta sig igenom texten inser att den inte är helt oviktig.  Jag vill dock understryka att min avsikt inte är att utpeka kvinnor som ”sämre” än män, men istället påpeka hur förvriden den tokfeministiska propagandan är, eftersom våld är ett mänskligt – inte manligt – problem.

Ständigt så matas vi med s k ”information” om hur fasansfull mannen är jämfört med kvinnan.  Idag är det inte är judar, svarta, häxor, masturberare, bögar, m fl, som är de ”onda” i samhället, idag är det vita heterosexuella män.  Som med tidigare hatobjekt är det emellertid så, att hatet måste motiveras med en mängd falska s k ”fakta”, som ska bestyrka hur onda vita heterosexuella män är.  En av de mest seglivade och minst ifrågasatta myterna är den om (den vite) mannens våld mot kvinnor och barn i relationer.  Då och då dyker kampanjer upp för att uppmärksamma på detta problem.  Men liksom alla andra ideologiska ”fakta” kring hatobjekt så är det falska sådana.  Män är i själva verket mindre våldsamma än kvinnor i relationer.

Inspirationen till detta inlägg kommer från Erin Pizzey, kvinnan som öppnade världens första skyddscenter för kvinnor och barn och som själv blev slagen av sin mor som liten. I en intervju från december 2012 berättar hon att 60 procent av kvinnorna som kom dit var lika våldsamma som männen, eller ensamt våldsamma i förhållandet. Det var orsaken till att ”jag försökte att öppna ett skydd för män nästan direkt efter att jag öppnat skyddet för kvinnor och mitt problem var – och det var en stor chock för mig – jag gavs ett hus vid Peppercorn Rent av fullmäktige; och sedan bad jag män som faktiskt givit pengar till skyddet för kvinnor och barn (de var miljonärer) att ge mig lite pengar för männens hus, och ingen av dem gav ett öre!” Män är tydligen inte värda att skyddas.

Män anmäler ogärna

Det här ligger i samma paritet som ett Youtubeklipp från ”Judge Pirro”. En kvinna som knivhuggit sin f d partner – och stolt skulle göra det igen – har stämt honom och kräver pengar för att han har betalat vård för att hon har misshandlat honom. Det viktiga här är inte den våldsamma och uppenbart verklighetsförvirrade kvinnan, utan vad domaren säger om mäns obenägenhet att anmäla övergrepp av kvinnor: ”Oavsett om det är en kvinna som attackerar en man eller en man som attackerar en kvinna så är det ett brott.” Så tillägger hon; ”jag har hört nog. Jag har haft för många fall där män har antingen överfallits eller dödats av kvinnor. De vill inte tala om det eller så tror de att det är något som bara kommer försvinna. Det kommer inte försvinna. Nästa påhopp kommer att bli värre än det senaste påhoppet. Män är mindre sannolika att rapportera våld på grund av att de är generade, eller antagandet att andra inte kommer att tro dem. JAG TROR ER.” Men tokfeministerna tror inte på det. Nej, det är bara män som är onda – som t ex Eric Kunkel som på flyget tog sig tid med en autistisk flicka, vilken Eric naturligtvis ändå är ond, eftersom han är man.

I en väldigt läsvärd studie av Malcolm George 1994 understryks vilka djupa kulturella orsaker som ligger bakom mäns ovilja att anmäla kvinnors våld mot dem.  En ”karl” ska kunna hantera sin kvinna, den som inte kan det är en ”kärring”.  Eller som Mats säger i Palmblad och Waséns studie 2003: ”Man vill ju hålla skenet uppe på en arbetsplats så att man är normal.”  I många av Europas städer fick män som hunsades av sina kvinnor förr schavottera genom att förlöjligas offentligt och rida baklänges på en åsna eller häst genom staden.  Det var alltså även straffbart att få stryk av sin kvinna!  Vi har inte kommit mycket längre idag och tokfeministernas hets mot mannen gör det underförstått att han förtjänar det våld han utsätts för av kvinnor – som vedergällning för hans förtryck av kvinnan i årtusenden, enligt könsmaktstokeriet.  Och det trots att kvinnor utövat sitt våld mot män lika länge!

I verkligheten är kvinnor inte ett dugg mindre våldsamma än män i förhållanden.

Kvinnor misshandlar något mer än män i förhållanden

I en översikt över forskningen, rörande nästan 600 studier (371.600 personer) visar Martin S Fiebert vid Long Beach university i Kalifornien, att kvinnor är lika, eller mer våldsamma än män i heterosexuella förhållanden. Senast 2005 kom den tredje av tre stora undersökningar om våld i hemmet som utförts av The Family Research Laboratory vid University of New Hampshire (Straus & Gelles), med anslag från National Institute of Mental Health, med de två tidigare rapporterna 1975 och 1994. I den första fann man, att 4,6 procent av männen var offer för svårt våld i hemmet mot 3,8 för kvinnorna och i den senare 4,5 procent av männen och 1,9 för kvinnorna. På 17 år (rapporten var klar 1992 men presenterades 1994) hade alltså attackerna på kvinnor halverats, men de på männen låg kvar på samma höga nivå! Den senaste rapporten rapporterar i fallet ”svåra fysiska övergrepp” följande: Hustrur rapporterar sådana övergrepp av maken i 22 fall på 1000, men rapporterar att de själva begått dem i 59 fall av 1000. Makar å andra sidan rapporterar att de attackerats i 32 fall på 1000 och att de attackerat hustrur i 18 fall på 1000. Tillsammans rapporterar hustrur och makar att hustrun svårt attackerats i 20 fall på 1000 och att maken utsatts för det i 44 fall av 1000.

Kvinnor är också de som oftast börjar slåss i ett förhållande. O’Leary & medförfattare (1989) redovisar att 26 procent av kvinnorna, men bara 13 procent av männen, slog först utan vedergällning. Samma resultat har en studie vid Gävle högskola (Gill & Remahl) kommit fram till; dubbelt så många kvinnor som män uppger att de slog först. Bland & Orn (1988), som studerat kopplingen mellan parrelationsvåld och psykisk sjukdom, fann att 73 procent av hustrurna mot 58 procent av männen oftare startade övergreppen, oavsett vem som startade argumentationen. Bägge undersökningarna, liksom flera andra, motsäger tydligt den ideologiska, radikalfeministiska invändningen att kvinnor bara skadar män av självförsvar. Mercy & Saltzman (1989) refererar också en studie av FBI av 16.595 mord i USA under tio år. De fann att 56,6 procent var mördade hustrur och 43,4 makar. Ingen gigantisk skillnad direkt. Sociologerna Merlin Brinkerhoff & Eugene Lupri publicerade 1988 i ”The Canadian Journal of Sociology” en artikel som visade, att frekvensen av svårt våld av en man mot en kvinna var 4,8 procent, men frekvensen av svårt våld av en kvinna mot en man var 10 procent. Det vill säga, att det förekom dubbelt så ofta att kvinnor misshandlar sina män svårt. Reena Sommer redovisar i sin avhandling 1994 följande; Lindrigare utförda övergrepp av någon: 23,6 procent av kvinnorna kastar saker, av männen 15,8. 14,9 procent av kvinnorna hotar att kasta saker, av männen 7,3. 16,2 procent av kvinnorna kastar saker på partnern, av männen 4,6. 19,8 procent av kvinnorna knuffar eller tar tag i partnern, av männen 17,2. Svårare utförda övergrepp av någon; 15,8 procent av kvinnorna örfilar, slår eller sparkar sin partner, av männen 7,3. 3,1 procent av kvinnorna använder någon form av vapen vid misshandel, av männen 0,9. McLeod rapporterar däremot 1984 att 75 procent av kvinnorna använder tillhyggen och vapen när de misshandlar mot 25 procent av männen. Ni som påstår att män orsakar svårare skador mot kvinnor än tvärtom kan slänga er i väggen!

Tokfeminister och myndigheter tystar aktivt obekväma fakta

Hur ”öppna” tokfeminister och myndigheter är, och hur intresserade de är av att det ska vara ett jämställt betraktelsesätt, visas av en rundabordskonferens om ”relationsvåld” som hölls i provinsen Alberta i Kanada 2004. Ovan nämnde doktor Eugene Lupri, professor emeritus i sociologi vid universitetet i Alberta som i många år forskat i denna typ av våld, bestämde sig för att delge konferensen en del av sitt material rörande denna typ av våld, eftersom konferensen påstods anordnas i en ”process som kommer att byggas på en grund av öppenhet, synlighet i processen och vara hemfallen till uthållighet fokuserad på intresset för det bästa för barn, ungdomar och familjer anstrukna av familjevåld i hela Alberta.” Albertas minister för barnens sociala service, Iris Evans, deklarerade också: ”Synpunkter från mansgrupper är av yttersta betydelse för provinsregeringen för att kunna identifiera frågor ur deras perspektiv.”

Sedan doktor Lupri sänt materialet till arrangörerna fick han ett brev från en fröken Fricke, som bland annat skrev: ”Vi är ålagda att agera med akademisk integritet i denna process och har öppnat en webbsida för den nationella klargörandeprocessen, som källa för olika perspektiv, på webbsidan för Albertas rundabordskonferens kring familjevåld, då strikt akademisk korrekthet är ett måste för den nationella klargörandeprocessen. En mångfald av perspektiv och folkgrupper kommer att inkluderas i processen… för att undersöka frågan om mäns övergrepp(Lupris emfasering) och för att ombesörja en form för bredare deltagande i den större processen.” Därpå följde tystnad och mer tystnad. Det hjälpte inte heller att sända materialet till provinsregeringens feministiska aktivist, Leslie Tutty, som sa att hon såg fram mot att läsa, men sedan aldrig hörde av sig. Konferensen ignorerade i stort sett helt frågan om det våld män utsätts för, och de mansgrupper man sa att man ville lyssna på tvingades ordna en alternativ rundabordskonferens. Lupri säger: ”Att säga att det för den nationella klargöringsprocessen var ett måste med ”strikt akademisk korrekthet” är inte bara absurt, utan speglar, minst sagt, ett starkt drag av okunnighet… Jag kan säga med viss trovärdighet att vad som var ett ”måste” inte var ”akademisk korrekthet” utan snarare ”akademisk ideologi”, vilket genomsyrar processen och beslutstagandet bland Albertas rundabordsexperter.”  Jag slås av en väldigt illustrerande kommentar som jag i hastigheten såg på STV i en trailer om fotografer.  En kvinnlig fotograf säger där, att ”mäns fotografier handlar om andra, kvinnors om dem själva.”  Det kan kanske förklara varför vi bara fokuserar på mäns våld mot kvinnor; männen uppmärksammar våldet mot andra (kvinnorna, och missar männen) men kvinnorna uppmärksammar våldet mot dem själva (kvinnorna, och missar männen).

Lika mycket våld och våldtäkter i lesbiska förhållanden som i heterosexuella

Rent radikalfeministiskt, ideologiskt så förekommer naturligtvis inte heller våldtäkt och/eller misshandel kvinnor emellan. Särskilt inte bland lesbiska, vilken form av systraskap ju oftast utmålas som det idealiska. När därför individer försöker att uppmärksamma på sådana förhållanden så förnekas det, skylls på offret (som stöts ut ur gemenskapen) eller bara ignoreras. Ingen får uttala högt att våld är ett stort problem inom gaykulturerna – och särskilt inte kvinnor emellan, eftersom kvinnor ju är ”fredliga” och inte brukar våld. År 2002 kom boken, ”Woman-to-woman Sexual Violence. Does She Call it Rape?” av den feministiska och lesbiska professorn i sociologi vid Warren Wilson College i USA, Lori B Girschick. Hon betraktade tidigare själv förekomsten av misshandel och våldtäkt bland kvinnor som ett extremt undantag, men då hon som partner fick en kvinna som under en lång period våldtagits av en före detta partner fick hon tänka om. Hon började intressera sig för ämnet och häpnade över vad hon fann. Enlig Girschick rangerar frekvensen av lesbiskt internt våld mellan fem och 57 procent, med en markant lutning mot den högre siffran. I en studie av Brand & Kidd (1986), av 130 lesbiska collegestudenter och i en lesbisk diskussionsgrupp, hade fem procent upplevt våldtäktsförsök av en ”träff” och sju procent hade våldtagits av en man eller kvinna. I Loulans studie (1988) anger däremot 17 procent att de blivit utsatta för sexuella övergrepp i lesbiska förhållanden. Sloan & Edmond (1996) fann att 23 procent utsatts för sexuella övergrepp och ytterligare 35 procent hade upplevt försök till sexuella övergrepp av en manlig eller kvinnlig förövare.

Förekomsten av intrafamiljärt våld bland lesbiska är uppskattat till minst samma nivå som i heterosexuella förhållanden, nämligen mellan en fjärdedel och hälften av alla relationer. The American Bar Association uppskattar förekomsten av intrafamiljärt våld bland par av bögar och lesbiska till mellan 25 och 33 procent. Man hävdar att varje år mellan 50 000 och 100 000 lesbiska i USA misshandlas av sina partners. Brand & Kidd (1986) fann att en fjärdedel av deras exempel bland lesbiska par hade varit utsatta för fysiska övergrepp. Coleman (1989) rapporterade att 46 procent av de lesbiska i 90 lesbiska par upplevt interpersonellt våld. Lie & Gentlewarrier (1991) fann, att en kvinnlig partner eller älskarinna begått övergrepp mot 52 procent av de 1099 lesbiska som deltog i deras studie vid Michigan Womyn’s Festival, och att 30 procent medgav att de begått övergrepp mot en kvinnlig partner eller älskarinna. Det gick inte heller att ”maskulinisera” våldet, och hävda att lesbiska ”butch” utövar mer våld mot lesbiska ”femme”, enligt mönstret manligt-kvinnligt. Av alla undersökningar att döma är det ingen övervikt åt något hållet. Både de ”starka” och de ”svaga” misshandlade och våldtog, precis som i heterosexuella förhållanden. Eller som Mattias i Palmblad & Waséns (2003) arbete säger:”Folk tror ju då att det är den fysiskt starkare partnern som har övertaget när det kommer till våldsamheter, men det är ju inte riktigt så att den som är stark kan slå den som är svag, utan det är den som inte har några spärrar, den som …liksom vågar eller är dum nog att slå till, det är den som slår.”

Kvinnor begår flest övergrepp mot barn

Intressant nog så visar också ett antal amerikanska undersökningar att kvinnor är de som begår flest övergrepp mot barn. Av 2.700.000 fall av rapporterade övergrepp mot barn i USA så innehöll mindre än tio procent allvarligare fysiska övergrepp och bara åtta procent anklagelser om sexuella övergrepp (Schultz 1989). Den absolut farligaste miljön tycks också vara hos den ensamma modern. Till exempel rapporterade Straus & Gelles, att 17,7 procent av mödrarna, men bara 10,1 av fäderna begick fysiska övergrepp av något slag, Steinmetz (1980) rapporterade att ”mödrar begick övergrepp mot barn 62 procent oftare än fäder och att pojkar dubbelt så ofta riskerade att utsättas för fysisk skada” och Morrow (1993) rapporterade att två tredjedelar av övergreppen begås av mödrar, varav 80 procent är mödrar som är ensamma vårdnadshavare. Däremot kan det vara så att män åsamkar svårare skador i kraft av större fysisk styrka. Men å andra sidan är skyddandet av barnen en av de viktigaste orsakerna till att män stannar kvar i äktenskap/förhållanden med en våldsam kvinna (eftersom de vet att de förmodligen inte skulle bli trodda och få vårdnaden om barnen). Flynn (1990) skriver: ”Närvaron av barn är av stor betydelse för slagna män. För många slagna och kränkta män är barnens välfärd viktigare än deras egna fysiska säkerhet. En del män blir mål för övergrepp när de försöker skydda sina barn från hustruns våld, och dessa män kan stanna i äktenskapet i avsikt att säkra deras barns säkerhet.” Ironiskt nog – mot bakgrund av vårt samhälles fullständigt okritiska överantvardande av barnen till mödrarna vid vårdnadstvister – så kan fäder vara en större säkerhetsfaktor för barnen än mödrar. Canadian Incidence Study of Reported Child Abuse and Neglect (Trocmé & medförfattare) kom för året 1998 i den största undersökningen av alla fram till, att mödrar stod för 61 procent av alla anmälda (144.000 fall) övergrepp, fäder för 38.  De som driver linjen att relationsvåld är mäns våld mot kvinnor, som t ex ”talibanen” Gudrun Schyman, beskyddar och urskuldar kvinnliga förövare i både heterosexuella och lesbiska förhållanden och möjliggör – som vi sett ovan – att kvinnors våld mot män ligger kvar på samma nivåer år efter år samtidigt som mäns våld mot kvinnor minskar.

Intressant i detta sammanhang är också BRÅ-rapport 1999:15 (s 35), vilken säger:  ”Småbarnsmisshandel förövas bland kvinnor mest av yngre medelålders personer; bland kvinnor står 21-29-åringarna för cirka 40 procent av småbarnsmisshandeln, bland män för cirka 30 procent.  Samma sak gäller för misshandel av lite äldre barn; samma åldersgrupp bland kvinnor står för 54 procent av misshandeln, bland män för 42 procent.”  Och då talar vi bara om anmälda/upptäckta fall.  Utan tvekan är skillnaderna i verkligheten större, eftersom män som anmäler kvinnors våld dels löper stor risk att inte bli trodda, dels att mötas av en motanmälan som däremot blir trodd.  I Palmblad och Waséns studie menar männen att ”personer inom de sociala och rättsliga myndigheterna varit oerhört partiska till kvinnans fördel; att kvinnan ses som trovärdig inte mannen.”  Mannen är ju ”stark” och kvinnan ”svag”, alltså måste man ta ställning för den ”svaga”.  En bild som tokfeminismen ivrigt omhuldar.

När ska vi i detta samhälle börja se verkligheten och avvisa den ideologiska radikalfeministiska fundamentalismen, som enbart är ute efter att gynna dess förespråkare?  När ska vi börja lyssna till vetenskapen istället för ideologin? Vad som verkligen är oroande i detta är, att personer som jag känner och betraktar som kloka, tänkande individer (men inte är feminister själva), rakt av köpt detta tokfeministiska anslag och ställer sig skeptiska till verkliga fakta. Eller som McNeely & Robinson-Simpson skriver redan 1988: ”Ändå, fast upprepade studier tydligt visar att män är offer för våld i hemmet minst lika ofta som kvinnor, så finner ändå lekmän och många professionella det förvånande att det inte är någon skillnad mellan könen när det gäller våld mellan partners, för att inte säga otillförlitligt. Den stereotypa bilden är att män är aggressiva och endast kvinnor är offer.” Skrämmande nog är detta lika aktuellt idag, 26 år senare!

Första gången publicerad 2013.