Publicerat

DEN VÅLDSAMMA KVINNAN

Om det är något man kan säga om Belinda Olssons serie ”#Fittstim” så är det att tokfeminister inte klarar av att bli kritiserade. Som t ex i Sydsvenskan, där en skribent kallar kritik för ”klichébilder”. Att människor med stark ideologisk övertygelse har svårt för att acceptera att de ifrågasätts är inte nytt, utan manifesterar sig både inom politisk och religiös ideologi, och jag blir alltmer övertygad om, att ideologi är ett gissel som vi mådde bäst av att vara utan. Vad den tokfeministiska delen av den feministiska ideologin kan ställa till med kan exemplifieras på många sätt. På denna blogg har t ex myterna om sexarbetet, som omhuldas av tokfeministerna, tidigare belysts, och nu ska ytterligare en sådan myt belysas, nämligen den om att relationsvåld handlar om män som slår kvinnor.

Inspirationen till detta inlägg kommer från Erin Pizzey, kvinnan som öppnade världens första skyddscenter för kvinnor och barn och som själv blev slagen av sin mor som liten. I en intervju från december 2012 berättar hon att 60 procent av kvinnorna som kom dit var lika, eller ensamt, våldsamma som männen i förhållandet. Det var orsaken till att ”jag försökte att öppna ett skydd för män nästan direkt efter att jag öppnat skyddet för kvinnor och mitt problem var – och det var en stor chock för mig – jag gavs ett hus vid Peppercorn Rent av fullmäktige; och sedan bad jag män som faktiskt givit pengar till skyddet för kvinnor och barn (de var miljonärer) att ge mig lite pengar för männens hus, och ingen av dem gav ett öre!” Män är tydligen inte värda att skyddas.

Det här ligger i samma paritet som ett Youtubeklipp från ”Judge Pirro”. En kvinna som knivhuggit sin f d partner – och stolt skulle göra det igen – har stämt honom och kräver pengar för att han har betalat vård för att hon har misshandlat honom. Det viktiga här är inte den våldsamma och uppenbart verklighetsförvirrade kvinnan, utan vad domaren säger om mäns obenägenhet att anmäla övergrepp av kvinnor: ”Oavsett om det är en kvinna som attackerar en man eller en man som attackerar en kvinna så är det ett brott.” Så tillägger hon; ”jag har hört nog. Jag har haft för många fall där män har antingen överfallits eller dödats av kvinnor. De vill inte tala om det eller så tror det att det är något som bara kommer försvinna. Det kommer inte försvinna. Nästa påhopp kommer att bli värre än det senaste påhoppet. Män är mindre sannolika att rapportera våld på grund av att de är generade, eller antagandet att andra inte kommer att tro dem. JAG TROR ER.” Men tokfeministerna tror inte på det. Nej, det är bara män som är onda – som t ex Eric Kunkel som på flyget tog sig tid med en autistisk flicka.

I verkligheten är kvinnor inte ett dugg mindre våldsamma än män i förhållanden. I en översikt över forskningen, rörande nästan 600 studier (371.600 personer) visar Martin S Fiebert vid Long Beach universitet i Kalifornien, att kvinnor är lika, eller mer våldsamma än män i heterosexuella förhållanden. Senast 2005 kom den tredje av tre stora undersökningar om våld i hemmet som utförts av The Family Research Laboratory vid University of New Hampshire (Straus & Gelles), med anslag från National Institute of Mental Health, med de två tidigare rapporterna 1975 och 1994. I den första fann man, att 4,6 procent av männen var offer för svårt våld i hemmet mot 3,8 för kvinnorna och i den senare 4,5 procent av männen och 1,9 för kvinnorna. På 17 år (rapporten var klar 1992 men presenterades 1994) hade alltså attackerna på kvinnor halverats, men de på männen låg kvar på samma höga nivå! Den senaste rapporten rapporterar i fallet ”svåra fysiska övergrepp” följande: Hustrur rapporterar sådana övergrepp av maken i 22 fall på 1000, men rapporterar att de själva begått dem i 59 fall av 1000. Makar å andra sidan rapporterar att de attackerats i 32 fall på 1000 och att de attackerat hustrur i 18 fall på 1000. Tillsammans rapporterar hustrur och makar att hustrun svårt attackerats i 20 fall på 1000 och att maken utsatts för det i 44 fall av 1000.

Kvinnor är också de som oftast börjar slåss i ett förhållande. O’Leary & medförfattare (1989) redovisar att 26 procent av kvinnorna, men bara 13 procent av männen, slog först utan vedergällning. Samma resultat har en studie vid Gävle högskola (Gill & Remahl) kommit fram till; dubbelt så många kvinnor som män uppger att de slog först. Bland & Orn (1988), som studerat kopplingen mellan parrelationsvåld och psykisk sjukdom, fann att 73 procent av hustrurna mot 58 procent av männen oftare startade övergreppen, oavsett vem som startade argumentationen. Bägge undersökningarna, liksom flera andra, motsäger tydligt den ideologiska, radikalfeministiska invändningen att kvinnor bara skadar män av självförsvar. Mercy & Saltzman (1989) refererar också en studie av FBI av 16.595 mord i USA under tio år. De fann att 56,6 procent var mördade hustrur och 43,4 makar. Ingen gigantisk skillnad direkt. Sociologerna Merlin Brinkerhoff & Eugene Lupri publicerade 1988 i ”The Canadian Journal of Sociology” en artikel som visade, att frekvensen av svårt våld av en man mot en kvinna var 4,8 procent, men frekvensen av svårt våld av en kvinna mot en man var 10 procent. Det vill säga, att det förekom dubbelt så ofta att kvinnor misshandlar sina män svårt. Reena Sommer redovisar i sin avhandling 1994 följande; Lindrigare utförda övergrepp av någon: 23,6 procent av kvinnorna kastar saker, av männen 15,8. 14,9 procent av kvinnorna hotar att kasta saker, av männen 7,3. 16,2 procent av kvinnorna kastar saker på partnern, av männen 4,6. 19,8 procent av kvinnorna knuffar eller tar tag i partnern, av männen 17,2. Svårare utförda övergrepp av någon; 15,8 procent av kvinnorna örfilar, slår eller sparkar sin partner, av männen 7,3. 3,1 procent av kvinnorna använder någon form av vapen vid misshandel, av männen 0,9. McLeod rapporterar däremot 1984 att 75 procent av kvinnorna använder tillhyggen och vapen när de misshandlar mot 25 procent av männen. Ni som påstår att män orsakar svårare skador mot kvinnor än tvärtom kan slänga er i väggen!

Hur ”öppna” tokfeministerna är, och hur intresserade de är av att det ska vara ett jämställt betraktelsesätt visas av en rundabordskonferens om ”relationsvåld” som hölls i provinsen Alberta i Kanada 2004. Ovan nämnde doktor Eugene Lupri, professor emeritus i sociologi vid universitetet i Alberta som i många år forskat i denna typ av våld, bestämde sig för att delge konferensen en del av sitt material rörande denna typ av våld, eftersom konferensen påstods anordnas i en ”process som kommer att byggas på en grund av öppenhet, synlighet i processen och vara hemfallen till uthållighet fokuserad på intresset för det bästa för barn, ungdomar och familjer anstrukna av familjevåld i hela Alberta.” Albertas minister för barnens sociala service, Iris Evans, deklarerade också: ”Synpunkter från mansgrupper är av yttersta betydelse för provinsregeringen för att kunna identifiera frågor ur deras perspektiv.”

Sedan doktor Lupri sänt materialet till arrangörerna fick han ett brev från en fröken Fricke, som bland annat skrev: ”Vi är ålagda att agera med akademisk integritet i denna process och har öppnat en webbsida för den nationella klargörandeprocessen, som källa för olika perspektiv, på webbsidan för Albertas rundabordskonferens kring familjevåld, då strikt akademisk korrekthet är ett måste för den nationella klargörandeprocessen. En mångfald av perspektiv och folkgrupper kommer att inkluderas i processen… för att undersöka frågan om mäns övergrepp(Lupris emfasering) och för att ombesörja en form för bredare deltagande i den större processen.” Därpå följde tystnad, och mer tystnad. Det hjälpte inte heller att sända materialet till provinsregeringens feministiska aktivist, Leslie Tutty, som sa att hon såg fram mot att läsa, men sedan aldrig hörde av sig. Konferensen ignorerade i stort sett helt frågan om det våld män utsätts för, och de mansgrupper man sa att man ville lyssna på tvingades ordna en alternativ rundabordskonferens. Lupri säger: ”Att säga att det för den nationella klargöringsprocessen var ett måste med ”strikt akademisk korrekthet” är inte bara absurt, utan speglar, minst sagt, ett starkt drag av okunnighet… Jag kan säga med viss trovärdighet att vad som var ett ”måste” inte var ”akademisk korrekthet” utan snarare ”akademisk ideologi”, vilket genomsyrar processen och beslutstagandet bland Albertas rundabordsexperter.”

Rent radikalfeministiskt, ideologiskt så förekommer naturligtvis inte heller våldtäkt och/eller misshandel kvinnor emellan. Särskilt inte bland lesbiska, vilken form av systraskap ju oftast utmålas som det idealiska. När därför individer försöker att uppmärksamma på sådana förhållanden så förnekas det, skylls på offret (som stöts ut ur gemenskapen) eller bara ignoreras. Ingen får uttala högt att våld är ett stort problem inom gaykulturerna – och särskilt inte kvinnor emellan, eftersom kvinnor ju är ”fredliga” och inte brukar våld. År 2002 kom boken, ”Woman-to-woman Sexual Violence. Does She Call it Rape?” av den feministiska och lesbiska professorn i sociologi vid Warren Wilson College i USA, Lori B Girschick. Hon betraktade tidigare själv förekomsten av misshandel och våldtäkt bland kvinnor som ett extremt undantag, men då hon som partner fick en kvinna som under en lång period våldtagits av en före detta partner fick hon tänka om. Hon började intressera sig för ämnet och häpnade över vad hon fann. Enlig Girschick rangerar frekvensen av lesbiskt internt våld mellan fem och 57 procent, med en markant lutning mot den högre siffran. I en studie av Brand & Kidd (1986), av 130 lesbiska collegestudenter och i en lesbisk diskussionsgrupp, hade fem procent upplevt våldtäktsförsök av en ”träff” och sju procent hade våldtagits av en man eller kvinna. I Loulans studie (1988) anger däremot 17 procent att de blivit utsatta för sexuella övergrepp i lesbiska förhållanden. Sloan & Edmond (1996) fann att 23 procent utsatts för sexuella övergrepp och ytterligare 35 procent hade upplevt försök till sexuella övergrepp av en manlig eller kvinnlig förövare.

Förekomsten av intrafamiljärt våld bland lesbiska är uppskattat till minst samma nivå som i heterosexuella förhållanden, nämligen mellan en fjärdedel och hälften av alla relationer. The American Bar Association uppskattar förekomsten av intrafamiljärt våld bland par av bögar och lesbiska till mellan 25 och 33 procent. Man hävdar att varje år mellan 50 000 och 100 000 lesbiska i USA misshandlas av sina partners. Brand & Kidd (1986) fann att en fjärdedel av deras exempel bland lesbiska par hade varit utsatta för fysiska övergrepp. Coleman (1989) rapporterade att 46 procent av de lesbiska i 90 lesbiska par upplevt interpersonellt våld. Lie & Gentlewarrier (1991) fann, att en kvinnlig partner eller älskarinna begått övergrepp mot 52 procent av de 1099 lesbiska som deltog i deras studie vid Michigan Womyn’s Festival, och att 30 procent medgav att de begått övergrepp mot en kvinnlig partner eller älskarinna. Det gick inte heller att ”maskulinisera” våldet, och hävda att lesbiska ”butch” utövar mer våld mot lesbiska ”femme”, enligt mönstret manligt-kvinnligt. Av alla undersökningar att döma är det ingen övervikt åt något hållet. Både de ”starka” och de ”svaga” misshandlade och våldtog, precis som i heterosexuella förhållanden. Eller som Mattias i Palmberg & Waséns (2003) arbete säger: Folk tror ju då att det är den fysiskt starkare partnern som har övertaget när det kommer till våldsamheter, men det är ju inte riktigt så att den som är stark kan slå den som är svag, utan det är den som inte har några spärrar, den som …liksom vågar eller är dum nog att slå till, det är den som slår.

Intressant nog så visar också ett antal amerikanska undersökningar att kvinnor är de som begår mest övergrepp mot barn. Av 2.700.000 fall av rapporterade övergrepp mot barn i USA så innehöll mindre än tio procent allvarligare fysiska övergrepp och bara åtta procent anklagelser om sexuella övergrepp (Schultz 1989). Den absolut farligaste miljön tycks också vara hos den ensamma modern. Till exempel rapporterade Straus & Gelles, att 17,7 procent av mödrarna, men bara 10,1 av fäderna begick fysiska övergrepp av något slag, Steinmetz (1980) rapporterade att ”mödrar begick övergrepp mot barn 62 procent oftare än fäder och att pojkar dubbelt så ofta riskerade att utsättas för fysisk skada” och Morrow (1993) rapporterade att två tredjedelar av övergreppen begås av mödrar, varav 80 procent är mödrar som är ensamma vårdnadshavare. Däremot kan det vara så att män åsamkar svårare skador i kraft av större fysisk styrka. Men å andra sidan är skyddandet av barnen en av de viktigaste orsakerna till att män stannar kvar i äktenskap/förhållanden med en våldsam kvinna (eftersom de vet att de förmodligen inte skulle bli trodda och få vårdnaden om barnen). Flynn (1990) skriver: ”Närvaron av barn är av stor betydelse för slagna män. För många slagna och kränkta män är barnens välfärd viktigare än deras egna fysiska säkerhet. En del män blir mål för övergrepp när de försöker skydda sina barn från hustruns våld, och dessa män kan stanna i äktenskapet i avsikt att säkra deras barns säkerhet.” Ironiskt nog – mot bakgrund av vårt samhälles fullständigt okritiska överantvardande av barnen till mödrarna vid vårdnadstvister – så kan fäder vara en större säkerhetsfaktor för barnen än mödrar. Canadian Incidence Study of Reported Child Abuse and Neglect (Trocmé & medförfattare) kom för året 1998 i den största undersökningen av alla fram till, att mödrar stod för 61 procent av alla anmälda (144.000 fall) övergrepp, fäder för 38.  De som driver linjen att relationsvåld är mäns våld mot kvinnor beskyddar kvinnliga förövare i både heterosexuella och lesbiska förhållanden.

Intressant i detta sammanhang är också BRÅ-rapport 1999:15 (s 35), vilken bekräftar att kvinnor misshandlar barn mer än män:  ”Småbarnsmisshandel förövas bland kvinnor mest av yngre medelålders personer; bland kvinnor står 21-29-åringarna för cirka 40 procent av småbarnsmisshandeln, bland män för cirka 30 procent.  Samma sak gäller för misshandel av lite äldre barn; samma åldersgrupp bland kvinnor står för 54 procent av misshandeln, bland män för 42 procent.”  Och då talar vi bara om anmälda/upptäckta fall.

När ska vi i detta samhälle börja se verkligheten och avvisa den ideologiska fundamentalismen som enbart är ute efter att gynna dess förespråkare? När ska vi börja att lyssna till vetenskapen istället för ideologin? Vad som verkligen är oroande i detta är, att personer som jag känner och betraktar som kloka, tänkande individer, rakt av köpt detta tokfeministiska anslag och ställer sig skeptiska till verkliga fakta. Eller som McNeely & Robinson-Simpson skriver redan 1988: ”Ändå, fast upprepade studier tydligt visar att män är offer för våld i hemmet minst lika ofta som kvinnor, så finner ändå lekmän och många professionella det förvånande att det inte är någon skillnad mellan könen när det gäller våld mellan partners, för att inte säga otillförlitligt. Den stereotypa bilden är att män är aggressiva och endast kvinnor är offer.” Skrämmande nog är detta lika aktuellt idag, 25 år senare!

Publicerat

VI MÅSTE HA ARTISTLEGITIMATION

Ständigt och jämt hör vi kravet på behörighet och legitimation för lärare.  Av det måste vi förstå, att ingen kan vara kvalificerad, kunnig, duktig eller dylikt, om den inte har stöpts i den statligt godkända PK-normen om ”rätt” kunskap (inte minst utifrån ett könsmaktsperspektiv).  För egen del innebär det naturligtvis, att de insatser som jag gjort för gotländsk medeltidshistoria (det finns en hel del som räknar mig som en av de två viktigaste i detta fall under 1900-talet) är fullständigt värdelöst – eftersom jag aldrig fullföljde min akademiska examen.  Om Jan Björklund hade fått bestämma hade förmodligen mina böcker och artiklar aldrig tillåtits, och vi hade haft en massa frågetecken kvar, som nu är uträtade.  Men kvaliteten på historievetenskapen hade naturligtvis varit större om jag inte gjort mina upptäckter.

Att det måste vara som jag beskrivit syns av den svenska skolan.  Alla vet ju, att ingen obehörig lärare kan vara bra och att ingen behörig kan vara dålig.  Inte sant?  Inte för att man tänkte så mycket på behörighet eller inte när jag gick i skolan, men jag minns särskilt en lärarinna på gymnasiet som jag hade i svenska och engelska.  Hon var i högsta grad behörig, t o m docent har jag för mig.  På tre år lyckades hon nästan döda intresset för bägge ämnena hos mig och hon kunde inte se skillnad på mina hemsnickrade dikter och sådana av Ferlin och Dan Andersson.  En stor förebild för hur en bra lärare ska vara, inte sant?  Å andra sidan minns jag en matematiklärare, som var obehörig, som var engagerande, omtyckt och intresseväckande.  På den tiden kunde sådana avarter av lärare fortfarande få fasta tjänster, och det fick han.  Inte undra på att det går åt helvete med den svenska skolan!

Men, vad vi verkligen måste åtgärda är kvaliteten på landets artister!  Fattar ni hur många sådana vi har utan adekvat utbildning.  Ta bara en sådan som August Strindberg.  Hade han någon författar- eller målarexamen?  Ändå tillåter vi fortfarande hans böcker och målningar.  För att inte tala om alla dessa värdelösa proletärförfattare.  Hur kunde de tillåtas skriva fast de inte hade rätt utbildning?  Hur kan Mikael Persbrant tillåtas att verka på film eller på scen?  Och om vi hade haft kvalitetskravet med behörighet hade vi sluppit musik som Abba, Beatles, Taube, Vreeswijk, de nya idolsångarna, m fl, som bara tas fram på talang och medfödd begåvning.  Det är ju skandal i kubik!  Enbart skolade artister och konstnärer, med adekvata politiskt korrekta utbildningar borde tillåtas (Sovjetunionen var ju på sätt och vis ett föregångsland i det avseendet).  Sluta spela Abba på radion, sluta gör dokumentärer om dem, de har ju ingen artistlegitimation, än mindre adekvat examen! Och hur kan man låta artister utan adekvat examina spela på officiella tillställningar. Dessutom sådan som inte är genuscertifierad. Det är ju en skam för Sverige som nation!

Och när man tänker efter på det så hade väl knappast bröderna Lumière någon behörighet i att filma, eller hur?  Om vi hade haft kravet på legitimation och adekvat examen för det man ska utöva så hade vi sluppit de flesta av mänsklighetens tekniska framsteg, till fromma för alla, inte sant?  För hur många av dem som gjort stora innovationer har varit legitimerade för det de gjort?  Det är självklart att obehöriga personer gjort de flesta stora framsteg (vilka alltså enligt svensk officiell politik bör vara retardering) som mänskligheten har gjort.  Vi måste bredda avvisandet av begåvning och talang för vad man gör från att enbart omfatta skola, akademiska, tekniska yrken, m fl, till att gälla hela samhället.  Skrota alla datorer, för pionjärsinsatserna gjordes definitivt av personer som inte hade adekvat datorexamina.

Kräv artistlegitimation för en bättre och mer kompetent värld! Första gången postad februari 2014.

Publicerat

DON’T SHOUT TOO LOUD – RECENSION AV EN DOKUMENTÄR OM TRAFFICKING

Tack vare ett tips från professor Ronald Weitzer (University of Washington), beställde jag den amerikanske filmaren Courtney Campbells film ”Don’t shout too loud” för en tid sedan.  För mig var det en självklarhet att göra detta, sedan jag gav ut min av alla medier ignorerade bok “Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen” förra året.  Det här är en oerhört viktig film, för den är – vad jag förstår – den första dokumentären som kritiskt betraktar den s k ”anti-trafficking industrin”.  I vårt eget land matas vi med jämna mellanrum med politiskt korrekta ”dokumentärer” som målar upp en skrämmande miljö av sexslaveri, en oändlig ström med bedragna kvinnor som tvingas in i ”sexindustrin” och ”goda” aktivister som ”osjälviskt” kämpar för dessa sexslavar.

De har emellertid inget med verkligheten att göra.

Campbell utgår från fotbolls-VM i Sydafrika 2010.  Internationellt påstods det då, att turneringen skulle generera 40.000 sextraffickerade kvinnor.  Ramaskriket blev stort i stora delar av världen – om dock inte i vårt land.  Vi hade nämligen upphävt vårt ramaskri redan 2006, inför fotbolls-Vm i Tyskland, då bl a dåvarande Jämo, Claes Borgström, i programmet ”Agenda” efterlyste att Sverige skulle dra sig ur VM, ”eftersom arrangemanget främjar sexuell människohandel, så kallad trafficking.” Så drog han dessa fantasisiffror ”om 10.000-40.000” offer som skulle söka sig dit, och la till; ”men det räcker att det är några kvinnor för att man ska säga att det är fullkomligt oacceptabelt”.  D v s, att så fort det sker en incident någonstans i världen så ska vi moralistiskt högtstående svenskar dra oss ur och tala om för alla hur de borde leva.  Den tyska undersökningen efter VM fann endast fem traffickingoffer, varav fyra varit tyskor.

Mönstret med denna panik, visar Campbell, är konstant.  Den svenska regeringen är häri en god ”förebild”, då den 2004 drev linjen att OS i Aten skulle emanera en stor mängd sextraffickerade (20.000, inga fall hittades dock).  Inför OS i Sydney 2000 påstods att 10.000 offer skulle krävas.  0 blev funna.  Inför Dallas Super bowl 2011 påstods 50.000 bli siffran.  0 blev funna.  I Sydafrika fann man inga fall av sextarffickerade kvinnor under fotbolls-VM och den mest noggranna undersökning som gjorts i landet rörande sextrafficking innefattade åren 2006-2008.  Man fann åtta verkliga offer (d v s mindre än tre om året, alltså 0,006 fall per 100.000 invånare).  Men den undersökningen har ingen varit intresserad av att referera, och den ignorerades helt av den amerikanska regeringens TIP (Trafficking In Persons) rapport.  Däremot las en Youtube-fil ut som påstod att undersökningen bara var gjord för att ”mörka” de verkliga siffrorna (utan någon som helst forskningshänvisning).

Dokumentären visar också vilka otroliga fantasisiffror rörande detta med trafficking som är i omlopp.  Den amerikanska organisationen ”Not for sale” går t ex ut i en reklamfilm och påstår att ”27 miljoner människor är förslavade, 600.000-800.000 traffickeras årligen, 70 procent är kvinnor, 50 procent är barn, 1,2 miljoner traffickerade barn, 32 miljarder [dollar] genereras årligen i vinst”.  Det finns inte en enda undersökning eller fakta som kan konfirmera detta.  (Inom parentes sagt så redovisar TIP-rapporten under nationssammanställningarna inte mer än maximalt 3000 domar i rättsfall världen över).  Professor Ronald Weitzer ställer också frågan hur tillförlitliga den amerikanska regeringens ”uppskattningar” kan vara, när de påstådda offren ena året kan vara 4 miljoner och nästa år 850.000.  Filmen citerar också US Governmental Accountability Office, som säger:  ”Existerande uppskattningar av nivåerna på trafficking globalt måste ifrågasättas… Tillförlitligheten i uppskattningarna är tvivelaktiga p g a metodologiska svagheter, luckor i data och diskrepanser siffermässigt.”

Vad som är upprörande med detta gigantiska bedrägeri som världen utsätts för är att det är en gigantisk skrämselaktivism.  Aktivister går ut i olika sammanhang och skrämmer upp ungdomar, föräldrar och andra med ett hot som i verkligheten är minimalt.  En sådan ”upplysare” intervjuas i filmen och när hon blir ifrågasatt hävdar hon – med sedvanlig ”godhet” – att det inte spelar någon roll om det är 40.000 offer under fotbolls-VM eller 400.  D v s det klassiska ”ändamålet helgar medlen”-argumentet, som vi även sett hos Claes Borgström ovan.  Sanning och vetenskaplighet kan gott stryka på foten om det gäller en påstått ”god” sak.

Av dokumentären framgår också hur USA använder trafficking för att straffa länder som de inte tycker är tillräckligt fogliga eller rätta.  I den nämnda TIP-rapporten har man infört en granskningslista i tre nivåer.  I den högsta nivån är de ”duktiga”.  I andra nivån finns de som är under granskning och i nivå tre de som är urusla på att bekämpa (sex)trafficking (som helt berövas USA:s understöd ekonomiskt och på annat sätt).  Där finns t ex Kuba, Nordkorea och Venezuela.  Sydafrika flyttades ner till nivå två, och underlaget för bedömningen utgjordes av 35(!) personers erfarenheter.

Anti-traffickingaktivismen är också en stor industri (i själva verket den enda som har med trafficking att göra) och bara den amerikanska regeringen gav mellan 2002 och 2012 750 miljoner dollar till organisationer som IOM (International Organization for Migration) och UNODC (United Nations Office on Drugs and Crime).  Totalt har den amerikanska regeringen spenderat 1.115.000.000 dollar på tio år.  D v s, med ett maximalt antal av 3000 belagda fall årligen, att enbart USA spenderat 37.166 dollar (alltså ungefär 260.000 kr) per offer I HELA VÄRLDEN.  Det kan jämföras med att samma land i genomsnitt spenderar 150 dollar på andra brottsoffer, inom det egna landet.

Det finns, förstår man av filmen, ett stort driv för att hålla denna myt om gigantisk trafficking vid liv (därför att det emanerar så stora pengar).  I detta driv krävs också att man kan få kändisar och bemärkta personer att ställa upp.  Som t ex Ashton Kutcher (och Demi Moore) som helt uppåt väggarna påstår att det finns hundratusentals offer i USA.  I det här faller verkligt utsatta grupper helt bort.  Vem läser någonsin något om arbetstrafficking?  Eller hur hembiträden utsätts för övergrepp och får arbeta utan lön?  Sådant finns inte på kartan.  Den gigantiska fattigdomen kan man också sopa under mattan.

Avslutningsvis i dokumentären så redovisas en del ”intressant” statistik.  Under fotbolls-VM i Sydafrika besöktes matcherna av 3.178.856 personer, det högsta antalet genom historien.  Under den månadslånga turneringen mördades 1.380 sydafrikaner, över 30.000 dog av AIDS, 152.470 sydafrikanskor våldtogs, men INTE EN ENDA incident av sextrafficking rapporterades eller kunde spåras efteråt.

Som summering vill jag bara säga, att detta är en oerhört angelägen film!  Dessutom har Courtney Campbell och jag, helt oberoende av varandra, kommit fram till exakt samma slutsatser.  Sextrafficking existerar, men det finns inga som helst bevis för att det skulle vara något annat än en väldigt liten företeelse.  Däremot drar det väldiga summor pengar – som går direkt ner i de ideologiskt ”rätta” aktivisternas fickor – som då dras bort från verkliga problemområden.  Maila dox-redaktionen och kräv att denna film ska visas på svensk TV!

Första gången postad november 2013

Publicerat

VARFÖR HOTAR DE OSS? VI HAR JU TALAT OM FÖR DEM VILKA ANDRA DE SKA HATA

Senast för två dagar sedan så gick nyheten ut, ”hoten mot journalister blir allt fler, enligt branschorganisationen Utgivarna”.  Yrvaken upptäcker journalistkåren att de också blivit mål för hatares och andras hot och attacker, inte bara de grupper och individer de själva pekar ut för att hatas.

Låt mig redan inledningsvis säga, att jag fördömer allt hot, våld och smutskastning, oavsett vilken grupp eller individ det handlar om (se anständighetsreglerna här ovan).  Men inte ens med bästa vilja i världen kan man påstå att den svenska journalistkåren gör det.  Vad journalisterna inte tycks förstå är, att de efter 30 års effektivt utpekande av ”onda” människor och grupper – alltid med oförmåga för dessa utpekade att kunna få komma till tals själva – så har de skapat en kultur av enkel dualism.  Enligt den svenska journalistkåren (ok, jag vet att det finns ENSTAKA undantag) handlar allting om svart eller vitt.  Man är antingen god eller ond, och eftersom medierna så oförblommat hänger ut dem som de pekar på så ger man signalen:  Det är ok att hata och smutskasta människor.  Detta framgångsrika skapande av en ensidig enkel ond eller god kultur, helt utan nyanser, har (som sagt) pågått i åtminstone 30 år.  Med fullständigt onyanserade häxjakter på fall som de stora ”Da Costa fallet”, ”Thomas Quick”, ”Billy Butt”, ”Ulf” m fl.  (I betydligt mindre skala har jag själv varit föremål för det).  Journalisterna har slutat att rapportera, för att istället moralisera och tro sig ha ett ”kall” att ”leda människor rätt”.

Hur kan man i denna yrkeskår tro att man ska ses som trovärdiga när man på rent ideologiska grunder åsidosätter yttrandefriheten för att man själva ser sig som de som måste skydda människor mot ”fel” synpunkter och fakta?  Jag sympatiserar inte på något sätt med Sverigedemokraterna, men när man (och här handlar det också om politikerna, vilka tycks leva i symbios med journalistkåren) sänder signalen att ”yttrande- och åsiktsfriheten kan begränsas om det är åsikter som vi journalister tycker är fel” så har man dragit undan grunden för hela sin trovärdighet.  Om man då är så naiv att man tror att inte det monster man fulländat inte också ska kunna vända sig mot en själv så har man helt tappat verklighetsförankring.

Hur kan journalister vara så totalt i avsaknad av självinsikt och -kritik?  Vi talar här om en yrkeskår där man helt medvetet sorterar bort ”fel” fakta och aktivt hindrar ”fel” åsikter att komma till tals för att man anser sig vara så ”rätt” själva.  En kår som arbetar utifrån samma grundinställning som Joseph Goebbels gjorde.  Hur kan de bli förvånade, eller ens upprörda, när deras skapelse av dualistiskt skrämselsamhälle, personifierat av hatarna, plötsligt börjar ifrågasätta dem själva?  Yrvaket tittar de förmodligen på varandra och säger:  ”Varför hotar de oss?  Vi har ju talat om för dem vilka andra de ska hata.  Det här känns ju inget bra.”

Publicerat

ÖPPET BREV TILL ARBETSMARKNADSMINISTER ELISABETH SVANTESSON

Bästa Elisabeth Svantesson!

När du tillträdde som arbetsmarknadsminister attackerades du från flera håll för din övertygelse och ifrågasättandena kom även av sådana som påstår sig vara liberala.  Personligen bekänner jag mig inte till någon som helst ideologi – ty jag anser ideologier vara av ondo då de tillåter individer att se sig som ”bättre vetande” med rätt att tvinga ”mindre vetande” rätt – men däremot försvarar jag rätten till att bekänna sig till en ideologi.  Jag försvarade även din rätt till detta.

Jag har själv varit arbetslös och inte kunnat få jobb som (obehörig) lärare, efter att i 30 år arbetat klanderfritt och mycket uppskattat med barn i låg- och mellanstadiet, sedan tabloiden Expressen ovederhäftigt hängde ut mig som ”monsterkramare” 2010.  Jag har överhuvudtaget inte kunnat få något jobb efter det, och säkert ligger denna uthängning av Expressen delvis till grund för det.  Jag vet därför mycket väl vilket djupt intolerant samhälle som Sverige i grunden är och förvånar mig inte över reaktionerna gentemot dig.  Naturligtvis blir jag illa berörd av detta, men jag blir också illa berörd över att du bekläder ett ämbete som syftar till att i stor skala traffickera människor.

Det kan faktiskt inte råda någon som helst tvekan om att fas tre, genom er arbetslöshetsindustri, bryter mot FN:s Palermoprotokoll (2000) angående trafficking.  Ett protokoll som Sverige skrivit under.  I detta definieras trafficking i artikel 3a som:  …”rekryterandet, transporterandet, härbärgerandet eller mottagande av personer, med hotande medel eller användandet av tvång eller andra former av påtryckning, av bortförande, av bedrägeri, av svek, av kränkandet av egen kraft eller av en position av sårbarhet, eller av givandet eller mottagandet av betalning eller förmåner för att erhålla en persons medgivande att ha kontroll över en annan person, för syftet exploatering.  Exploatering ska som minimum inkludera exploateringen av andras prostitution eller andra former av exploatering, tvingat arbete eller tjänster, slaveri eller handlingar likvärdiga slaveri, träldom eller avlägsnandet av organ.

Beakta de med fet stil markerade delarna.  I fas tre hotas man nämligen med utebliven ersättning, vilket alltså är både ”hotande medel” och ”påtryckning”.  Att vi talar om exploatering är också ett faktum, eftersom det arbete som man tvingas till ska utföras till långt lägre ersättning än vanliga anställda i samma arbeten erhåller.  Särskilt blir detta märkbart för individer som arbetat deltid före arbetslösheten, eftersom de tvingas att utföra lika mycket arbete för ersättning enligt deltiden som de som får ersättning som arbetslösa på heltidsbasis.  Förutom att det är i högsta grad exploaterande är det också ett flagrant brott mot principen om lika lön för lika arbete.

I artikel 3b specificeras det ytterligare att:  ”Ett traffickingoffers medgivande till personer till den avsedda exploateringen som förutsätts i underparagraf (a) i denna artikel ska vara irrelevant där något av medlen förutsatta i underparagraf (a) har använts.  När jag alltså förväntas godta arbetslöshetsindustrins traffickering av mig, för att inte berövas den ynkliga summa jag erhåller varje månad, så är alltså detta godkännande inte giltigt.

Angående arbetslöshetsindustrin så borde det vara dags för regeringen att fråga sig varför enorma summor spenderas på någonting som inte leder till resultat.  Under de år jag varit arbetslös har jag inte i någon instans i arbetslöshetsindustrin stött på en individ som anser sig ha blivit hjälpt av arbetslöshetsindustrin.  Men syftet från regeringens sida kanske inte är att hjälpa arbetslösa, utan istället avlöna en medelklass som man hoppas ska rösta ”rätt”?

Vore det inte dags att pröva nya vägar och istället försöka hjälpa de arbetslösa?  Som arbetslös skulle jag kunna hjälpa dig med några tips.

Jag har tidigare satt samman en skrivelse till din föregångare som besvarades med ett fullständigt nonsenssvar av Benjamin Dousa, så jag misstänker att du inte kommer att besvara detta öppna brev.  Jag kan för allt i världen inte se något i dagens arbetslöshetspolitik som skulle gynna de arbetslösa.

Med bästa hälsningar

Dick Wase

Arbetslös

Första gången postad november 2013

Publicerat

DEN SVENSKA GOEBBELS-JOURNALISTIKEN

Rubriken på detta blogginlägg kan kanske verka något märklig.  Men det utgår från den brittiska journalisten Nick Davies, som bl a skrivit om den brittiska polisens misslyckande med att finna traffickerare och traffickingoffer i ”Operation Pentameter two”. I sin bok ”Flat Earth News” skriver han (enligt Helene Bergmans referat, ”Med svärtad ögonskugga” s 128), att om tillräckligt många journalister, utan att kolla fakta, upprepar ett påstående blir det till slut en sanning.  Det är intressant, för precis samma logik hävdade propagandaministern Joseph Goebbels i Nazityskland, att upprepar man en lögn tillräckligt många gånger så tror folk på den.

Förmodligen har Nick Davies bl a haft traffickingrapporteringen i åtanke då han skrev detta.  För svenskt vidkommande är densamma ett skrämmande exempel på att svenska journalister följer samma principer som Joseph Goebbels.  Okritiskt upprepar man ounderbyggda, ovetenskapliga och obekräftade ”guesstimates” gång på gång, därför att det är så bekvämt att framstå som en ”god” förkämpe mot ”ondskan” att man helt kan slänga de ursprungliga journalistiska principerna, om kritiskt tänkande, ifrågasättande och objektivitet, över ända.  Och när den bild som man målar upp, genom upprepande av ”guesstimates”, lögner och falsarier, utmanas av verkliga fakta, vad ska man göra då?  Ja, svenska medier vet precis vad de ska göra.  De ska nogsamt förtiga verkligheten för att inte bli avslöjade!

Detta gäller naturligtvis inte bara sextraffickingrapporteringen, det handlar också om invandring, sexköpslag, relationsvåld, genus, m m.  Områden där detta land, enligt mitt förmenande, spårat ut fullständigt, och där tillrättalagda reportage, kvasivetenskap och smutskastningskampanjer måste bevara den ”rätta” synen på detta.  Men när det gäller sextrafficking så finns det så uppenbar statistik som motsäger den officiella mediebild som uppmålas av detta, att det blir extra noga att nogsamt strypa debatt, objektivitet och yttrandefrihet.  Om sanningen skulle komma fram skulle mediernas oanständiga censur, tillrättaläggelse och smussel komma till allmän kännedom.  Journalistkårens redan katastrofalt låga förtroendekapital hos allmänheten skulle rasa ytterligare.  De flesta svenskar inser vilka bedragare journalister i allmänhet är, men journalisterna själva tycks inte förstå någonting.  Hur kan vi tilltro människor med så dålig självinsikt och -kritik förmåga att kunna förmedla nyheter?

Under förra och denna vecka har jag ägnat mig åt att skicka nedanstående text till debattredaktionerna på Svt-debatt, SvD, DN, Expressen/GT, Aftonbladet, GP och Sydsvenskan.  Ingen redaktion har velat ta in den.  Några har presenterat undanflykter, andra har bara tackat nej.  Särskilt uppseendeväckande är DN:s behandling av texten, anser jag, eftersom man samma vecka hade texter i tidningen om just sextrafficking och sexköpslagen, som helt följde Goebbelsjournalistikens princip, upprepandes de ”rätta” uppgifterna – även fast de inte har grund i verkligheten.  Om DN hade varit ett media som brytt sig om objektivitet, yttrandefrihet och saklighet borde de ha publicerat texten.  Men naturligtvis gjorde de inte det.  Det kan inte råda någon tvekan om (och jag har försökt i flera år att få ut verkliga siffror, även hos Rapport- och Aktuellt-redaktionerna) att medierna och journalistkåren har bestämt sig för att inte rapportera om verkligheten när det gäller sextraffickiningens omfång (och inte bara det).  Istället prioriterar man uppenbart ”Goebbelsjournalistik”.  Jag påstår inte att det är någon stor konspiration kring detta, snarare ett antal småkonspirationer där alla journalister ”vet” vad som är ”rätt” att rapportera eller inte.  Journalistkåren och medierna är inget annat, menar jag, än hycklande krakar som är förblindade av sin tro på den egna uppgiften att leda ”enkelt folk” ”rätt”.  Här följer texten jag sände till redaktionerna, så ni får bedöma själva vad den verkliga grunden för de s k ”debattredaktionernas” refusering var (och jag ber om ursäkt över att jag tjatar om vad jag redan bloggat om tidigare):

VARFÖR VÅGAR INGEN BERÄTTA SANNINGEN?

Senast i Alexandra Pascalidous bok ”Kaos – ett grekiskt krislexikon” påstås att upp till 25.000 kvinnor beräknas bli offer för trafficking i landet, och ständigt och jämt matas gigantiska ”guesstimates” ut om miljontals offer för sextrafficking varje år.  Varför vågar inte något enda media berätta sanningen?  Sanningen är nämligen att sextrafficking antalsmässigt är ett väldigt litet brott – om än förfärligt för dem som verkligen råkar ut för det.  I hela världen går det 0,048 fall på 100.000 invånare.  D v s ett s k ”nollbrott”.  I Grekland ligger siffran på 0,16 fall, i Sverige 0,054 fall, i Tyskland ca 0,051, Storbritannien 0,029, Kambodja 0,027, USA 0,020 och Nya Zeeland 0.  I praktiska tal handlar det i Grekland om runt 20 offer årligen, d v s en diskrepans om ca 24.980, i Sverige om 5, en diskrepans på mellan 395 och 595 offer enligt polisens ”uppskattning”.  Totalt över världen är det årligen maximalt 3000 offer, så när siffran 1,8 miljoner nämns är diskrepansen 1.797.000 personer (källor:  Trafficking in Persons Reports, nationella genomgångar, Global Report on Trafficking in Persons.  United Nations Office on Drugs and Crime 2009, nationsgenomgångar, samt diverse nationers egna rapporter, omräknade i årsgenomsnitt).  Den berömde sexualforskaren David Finkelhor menar, att de som skriver borde inkludera de verkliga fall som existerar, ”för det är förmodligen den bästa siffra vi har att utgå från”.

Varför finns det inte ett enda rättsväsende i världen som kan hitta alla dessa påstådda offer?  Är verkligen alla rättsväsenden i världen korrumperade i detta avseende?  Varför finns det inte en enda vetenskaplig, empiriskt grundad undersökning någonstans i världen som kan bekräfta de stora siffrorna?  Mörkertalen säger ni då, men t o m BRÅ anser att det är osannolikt att det existerar mörkertal för sextrafficking (BRÅ rapport 2011:18 s 21).

Det påstås av många att (sex)trafficking skulle vara världens tredje största kriminella verksamhet, efter vapen- och knarkhandel.  Professor Ann Jordan, vid American University Washington College of Law, lät undersöka påståendets relevans, men det finns ingen!  Det är ett påhitt utan någon som helst grund.  Men visst finns det en sextraffickingindustri, nämligen alla de som på något sätt profiterar på myterna; politiker, journalister, ideologer och ”välgörenhetsarbetare”.  I t ex Metro 2008 (15 april) skrevs om en ”superhjälte”, Somaly Mam.  Nu visar det sig att hon fabricerat falska historier och t o m ljugit om att hennes egen dotter skulle ha blivit våldtagen, samtidigt som hon lyft stora summor.  Och hennes organisation är verkligen inte ensam om detta!  Som ”medkännande” journalist är det tydligen mycket enklare att föra myterna och de lögnaktiga påståendena vidare än att kritiskt undersöka.  Men vi behöver återinföra en journalistisk etik i detta.  All rapportering om sex i medierna är idag grovt förvrängd, något som inte minst syns av sextraffickingen.

Men det låga antalet gör väl inte sextrafficking till ett mindre förfärligt brott?  Naturligtvis inte, men det gör det inte heller berättigat att sanktionera principen ”ändamålet helgar medlen”, att frångå saklighet och vetenskaplighet och att varje år i välden spendera hundratals miljoner dollar på ett så antalsmässigt litet brott.  Pengar som bara går rakt ner i fickorna på aktivister utan att hjälpa!

Dick Wase

Historiker & författare

Första gången postad oktober 2013

Publicerat

MED SVÄRTAD ÖGONSKUGGA – EN FEMINISTISK MEMOAR

Jag har för ett litet tag sedan lagt ifrån mig Helene Bergmans memoarbok och inser att jag läst en väldigt viktig skrift. Det är en skrift som klär av dagens statsfeminism, radikalfeminismen (precis de begrepp som Helene använder), och illustrerar hur totalitära krafter ”sjanghajat” den ursprungliga feministiska tanken. Något som också  Louise Persson tidigare gjort. Men det är också en bok som berättar om ett spännande livsöde, om kärleken till män och barn och om arbete i journalistkåren under en tid då det kanske ännu fanns riktiga journalister och inte bara politiskt korrekta ja-sägare, beredda att ivrigt censurera ”fel” fakta och smutskasta ”fel” tyckare. En annan pensionerad journalist som ifrågasätter är  Olle Andersson, och det är här som det blir tragiskt på alla håll och kanter. Måste en journalist ha nått upp till pensionsåldern för att det ska gå att framföra kritik mot förfuskningen av journalistyrket? Jag vet vad det handlar om, för i flera år har tidningarnas s k ”debattsidor” vägrat att ta in när jag skriver om det verkliga, minimala omfånget på sextraffickingen i världen. Det existerar uppenbarligen konsensus i medievärlden om att sanningen runt detta inte ska få komma fram (jag återkommer i ett senare inlägg om detta). I det sammanhanget är det referat av Nick Davies, som Helene anför, högst relevant: ”Han menar att om tillräckligt många journalister, utan att kolla fakta, upprepar ett påstående blir det till slut en sanning.” Det är en klockren beskrivning av dagens svenska journalistkår! Samma metod som Goebbels använde i sin propaganda.

Men jag känner inte bara igen mig i kritiken över journalistikens utveckling. Jag känner också igen mig i beskrivningen av 70-talet. Om än nio år yngre än Helene så var jag med och gick i demonstrationer – även om jag var mer ospecificerad ”rödvinsvänster” och vägrade att ansluta mig till någon dogmatisk grupp – och kvinnors rättigheter var en självklarhet, även om jag aldrig kallat mig feminist. När mina söner växte upp var det en självklarhet att ta ansvaret och vara med (och lustigt nog sa t ex bägge ”pappa” innan de sa ”mamma”), men jag kroknade på ”feminismen” när radikalfeministerna började sitt mantra att alla män är onda, oavsett vad de gör och anser mig inte förtjäna den stämpeln. Jag vill dock lägga den utvecklingen lite tidigare än vad Helene Bergström gör, jag tror att den såg ljuset i mer radikaliserade tonårstjejer redan i början av 80-talet, även om det inte fick stort genomslag förrän de blivit äldre, på 90-talet.

Men det finns några tydliggörande höjdpunkter i boken som jag gärna vill dra fram. Redan på omslagets baksida skriver Helene: ”Det var ju inte det vi ville på 70-talet. Vi ville ju kunna älska våra män!” Intressant är också då hon berättar om intoleransen på Radio Ellen-redaktionen, som följde i kravet på att kvinnor skulle uppvisa en ”enhetsfront”. ””Här tror jag att kvinnorörelsen gick snett. Istället för att föra en öppen debatt och diskussioner, låta åsikter brytas mot varandra, stagnerade den och blev allt mer sektliknande […] På Ellen var vi med och förstärkte kvinnomyterna och konserverade dem. Kvinnor är goda och bärs av en omsorg om andra människor […] Det värsta var nog kravet på att vi skulle tycka om varandra för att vi var kvinnor. Vilket vi inte gjorde.”

Det påminner mig om en diskussion jag hade med Anna Wahl för kanske 15 år sedan. På fullaste allvar menade hon att alla kvinnor var mer goda än män bara för att de var kvinnor. Jag exemplifierade med t ex Katarina den Stora och Margret Thatcher, men nej, det hjälpte inte. Kvinnor föds mer goda än män.

Ett tydligt exempel på hur ”solidariskt” ”kvinnokollektivet” kan uppträda är fällningen av Helenes program om Matlab i Bangladesh i Radionämnden (ungefär som Helenes upplevelse av den som ”hemlig domstol” upplever jag den som den politiska korrekthetens försvarare). ”Ellenredaktionen tog radionämndens fällning som en sanning. De uppförde sig som små flickor som fått bassning av pappa, som alltid har rätt […] Jag kunde inte låta bli att tänka att om Radio Ellen varit GHT eller någon annan manlig redaktion, så tror jag inte att man hade gett sig så enkelt som Ellen-redaktionen gjorde, som bara vek ner sig.” Upplevelsen påminner mig om det som Petra Östergren varit med om. Bara för att hon ifrågasatte den heliga normen om pornografin frystes hon ut, och någon viskade till henne: ”Jag tycker det är mobbing, men säg inte att jag har sagt det”. En direkt parallell till att Helene 25 år senare får en ursäkt av en av de f d redaktionsmedlemmarna: ”Förlåt att jag inte ställde upp på dig och Bangladesh. Men jag hade så mycket annat att tänka på just då.”

Det som ändå medialt – om nu inte boken tigs ihjäl av de rättroende kulturredaktionerna, precis som min senaste bok gjordes – är avsnittet där Helene kritiserar kvinnoforskning, Gudrun Schyman och Maria Sveland. ”Här byttes också kvinnorörelsens ideologi om kvinnors styrka och kraft ut mot radikalfeminismens sätt att se på kvinnor som offer för den manliga sexualitetens obändighet.” Helene menar, helt riktigt tror jag, att radikalfeminismen bara försvagar kvinnor.

En rolig detalj är också då Helene skriver om hur hon försökte undvika att hennes dotter ”objektifierades”: ”Men när Abba kom gav jag upp! Då stod åttaåriga dottern i sängen, iklädd glitter, vickade på höfterna och sjöng Mamma Mia i hopprepsmikrofonen.” Mellan raderna skönjer man hur hon då insåg, att våra könsroller inte bara handlar om uppfostran.

Det här är en bok, som enligt min mening, är ett måste för att förstå hur samhället i stort spårat ur, och hur vi fått en feg, hycklande och politiskt korrekt journalistkår som helt tappat bort begreppet ”kritiskt tänkande”, och en statsfeminism som är förödande. Köp den och läs! Det är en modig och angelägen bok och man önskar bara att det fortfarande hade funnits journalister av Helenes kaliber. ”Kvinnorörelsen och nu feminismen saknade och saknar självkritik. Kritiska artiklar kommer inte in i gammelmedia.” Första gången postad oktober 2013

Publicerat

VARFÖR ÄR DET ”FEL” MED ”ENKEL” KULTUR?

Nu måste jag nog förakta mig själv lite grand.  Nej, det har absolut inget att göra med mina insikter om sexualpolitik och svenskt hyckleri när det gäller ”rätt” eller ”fel” sexualitet.  Det har däremot med kulturintellektualism att göra.  Som en god son har jag nu ett tag, då och då, följt min mor på Ålandsresor, som hon tycker om att åka på, eftersom de personer som hon tidigare rest med nu i stort sett dött av.  Med bästa vilja i världen kan jag inte säga att det är min ”grej”, men jag kan göra det.  Även om Taxfree-priserna inte är värda att göra det, ekonomiskt.  Min mor – som är en fantastisk människa – är däremot värd det!

Den senaste resan fick jag en sorts ”uppenbarelse”.  Jag har i och för sig länge omfattat åsikten att var och en måste få gilla den musik som han/hon tycker om, utan att ”kulturintellektuella” kommer och ska tala om för människor vad som är ”rätt” musik eller ”korrekt” kultur (d v s att jag inte sympatiserar med mediernas kultursidor).  Men ändå måste jag tyvärr erkänna att jag innerst inne haft någon sorts föreställning om att de som gillar typ dansmusik – och annan ”fel” musik – nog egentligen inte förstår sitt eget bästa.  D v s just det som jag så intensivt vänder mig emot när det gäller Birgitta Olssonar, Gudrun Schymanar, Claes Borgströmar, och andra, som ska skriva ”fel” människor på näsan vad de egentligen tycker – när de tycker ”fel” angående sexualitet.

Jag är själv inte längre intresserad av att delta i den eventuella jakten på ett ”napp” på kvällen, som dansen kanske kan innebära, och heller inte så väldigt road av dansen i sig (det har nog med inte så positiva erfarenheter från tonåren att göra, som jag inte orkar gå in på här), men gör det att jag har rätten att utifrån egocentrisk empati inbilla mig att alla skulle känna som jag?  När jag sitter där i dansbaren på Ålandsbåten upptäcker jag plötsligt, att människorna på dansgolvet har förbaskat roligt.  Speciellt ett par fångar min uppmärksamhet, en äldre man i silvergrått hår (med flint) och en lite yngre kvinna som är väldigt raffigt klädd (tyvärr lyckas jag inte fånga dem på bild).  De dansar fantastiskt bra, och man ser på dem hur roligt de har – och plötsligt infinner sig ”uppenbarelsen”.  Varför har vi föreställningen om att bara unga människor ska få ha roligt, söka tillfälliga partners och släppa loss?  Jag skriver vi, men jag kanske egentligen menar ”jag”.  Där ute på dansgolvet är väl medelåldern ca 50 år, där finns ”tanter” på 60-65 som har piffat till sig för att se så bra ut som möjligt, där finns karlar med lika mycket ”kalaskula” som jag själv, men de trivs.  Och plötsligt så ser jag ett äldre par som dansar romantiskt tätt och kysser varandra gång på gång – och då värms mitt hjärta, fast jag egentligen inte tror på den romantiska kärleken.  Just då inser jag plötsligt hur förbaskat fel det är med ”kultursnobberiet”, därför att det inte tillför ett enda dugg till dessa festande människors liv.  Det är bara till för att kultursnobbarna ska få tycka att de står ”över” de ”enkla” människorna.  Precis som moralisterna i sexualfrågorna anser sig stå över dem som är ”fel”.  Vad är det som säger att just en viss typ av musik är bättre än någon annan, mer än just det självupphöjande kultursnobberiet?

Okay, jag kan också inse att bakom vissa sånger, stycken och texter finns mer arbete nedlagt än bakom andra, ”simpla” verk.  Jag vet det också därför att jag själv har en lång, men resultatlös, sångtillverkningsgärning bakom mig.  Men det säger väl inte att man inte får tycka om det ”enkla”?  Jag vill i denna text uttrycka min hyllning till alla de jag såg på dansgolvet på Ålandsbåten.  De som gick in för att ha roligt, gilla musiken och en stund roa sig utöver vardagens tristess.  Och jag vill också tillägga, att jag skäms lite över mig själv, för att jag inte fullt ut förstått detta innan jag blev 58 år gammal.  Jag som ändå i 20 år spelade upp till dans som basist i ”The Farters”.

Publicerat

JAG HAR DEFINITIVT INGET ATT SKÄMMAS FÖR

Jag har blivit rådd att inte skriva om min egen belägenhet.  Men efter att två personer på kort tid i Facebook-trådar försökt bortförklara sina egna tillkortakommanden i debatten med hänvisning till skvallerjournalisten Karl-Johan Karlssons uthängning av mig som ”pedofilkramare” känner jag att jag måste klargöra detta än en gång.  Dock inte förklara, för jag har inget att be om ursäkt för!  För drygt tio år sedan omfattade även jag alla dessa påstådda ”självklarheter” kring den förfärliga sexualiteten, som människor förväntas omfatta för att få existensberättigande i vårt djupt intoleranta samhälle.  Jag hade t o m en utställning för 17 år sedan, med ”franska kort”, till vilka jag skrivit politiskt korrekta dikter om ”den förfärliga prostitutionen”.  Men i och med arbetet på min bok ”Samlag eller Salighet” blev jag tvungen att gå till verklig forskning (boken har varit kurslitteratur på två universitet, vilket torde vittna om en viss kvalitet, och senast föregående helg träffade jag personer som studerat den och tyckte den var väldigt bra).  Och det var inte så lätt!  Hela min världsbild vändes upp och ner, eftersom den vetenskapliga forskning som existerar inte bekräftar de allmänna mediebilderna av den förödande sexualiteten.  Mina mycket grundliga studier resulterade bl a i ett avsnitt på ca 80 sidor (av ca 400 totalt) om barn och sex i boken – vilket användes av hatarna som ”argument”.  Det var ju så många sidor så att jag absolut måste vara ”pedofilkramare” – och plötsligt blev grundlighet något suspekt!

Jag har lätt insett, att jag själv sannolikt är en betydligt mer empatisk person än dessa som bara ska hävda sin egen rättfärdighet i ”barnskyddarfrågan”.  Mitt stora ”fel” när det gällde pedofilidebatten var, att inte förstå hur människan i flera miljoner år INTE kunde uppleva läggningen som ett problem, utan att detta ”upptäcktes” först under masturbationspaniken under den viktorianska sexualpuritanismen.  Så jag ville undersöka djupare i detta.  Det har förvrängts till att jag skulle ”förespråka” pedofili.  Det är en uppenbar lögn!  Jag har nämligen varnat för att ändra lagarna, eftersom jag är övertygad om att hatare av det slag som försöker smutskasta mig kommer att skada människor ännu mer i ett sådant tillstånd.  Vad som också är fullständigt absurt är, att man påstår att jag framför någon sorts ”pedofilkramande” ”åsikt”.  Det enda jag gör är att referera existerande forskning.  Det är ett obestridligt faktum, att INGEN representativ forskning idag kan bekräfta att sex i sig skadar någon enda individ (ung eller gammal, se här).  Däremot har jag understrukit det faktum, att våld och tvång – i kombination med bl a sex – skapar skada.  Vad dessa ”barnräddare” gör är alltså att indirekt påstå att jag är ansvarig för den vetenskapliga forskning som kommit fram till för dem ”felaktiga” slutsatser.  Och därför är den naturligtvis enligt deras åsikt (och då talar vi verkligen om ogrundad åsikt) otillförlitlig, och de anser sig ha rätten att smutskasta mig.  ”Barnräddarna” (som däremot inte har representativ vetenskaplig forskning att hänvisa till) är naturligtvis mycket mer trovärdiga bara i sin egenskap av att vara självutnämnt ”goda”, eller…

En av de hatare som nu senast var tvungen att urskulda sin egen brist på argument (i frågan om partnervåld, där hon menade att kvinnor som slår män egentligen är oskyldiga – vad det nu har med pedofili att göra) hänvisade till ”psykiatrer, psykologer och terapeuter”.  Men då talar vi faktiskt enbart om KLINISK forskning, inte representativ sådan!

Klinisk forskning kan aldrig appliceras på hela folkgrupper.  Det är lika absurt som att påstå att skolan skadar alla barn utifrån att de som går till skolpsykologen mår dåligt.  Tack vare min bok, ”Samlag eller Salighet” har jag då och då blivit kontaktad av kvinnor som läst den och som upplevt befrielse av att läsa den.  Jag har aldrig tidigare använt detta faktum som något ”argument” i debatten, eftersom det också handlar om enbart ”klinisk” miljö.  Men dessa kvinnor har varit tacksamma gentemot boken därför att de har förstått att det inte är ”fel” på dem, bara för att de tyckte om den sexuella förbindelse de som barn hade med den vuxne personen.  Jag tänker inte gå in närmare på detta, eftersom jag ålagt mig själv tystnadsplikt, då jag vet hur aggressivt hatare därute skulle reagera på kvinnor som vittnar om detta, men jag använder det nu enbart som exempel för att understryka hur kliniska studier aldrig kan användas som exempel på hur verkligheten för folkflertalet ser ut.  Naturligtvis kunde jag – precis som en psykolog eller psykiatriker – sammanställa vittnesmålen och sedan påstå, att alla flickor tycker om att som barn ha sexuella förbindelser med vuxna män.  Men jag vet bättre än de som hävdar sig ha sanningen utifrån kliniska studier.  Dessa gäller nämligen ENBART den kliniska gruppen.

Andra problem som de som anklagar mig för att vara ”pedofiliförespråkare” har är, att all den forskning som jag refererar är VETENSKAPLIGT grundad.  Det är ett obestridligt faktum, att t ex Ney, Fung & Wicketts  (The worst combinations of child abuse and neglect.  I ”Child Abuse and Neglect”, vol 18[9], 1994, pp 705-714) statistiskt säkerställda studie visar, att sexuella övergrepp av barn själva betraktas som det minst problematiska av alla övergrepp.  Dessutom, i de kliniska miljöer som alltid hänvisas till har 95 procent av de drabbade barnen utsatts för flera former av övergrepp.  Man kan alltså inte isolera de sexuella som orsak till att personerna mår dåligt.  Det säger inte att det inte är problematiskt, men det avslöjar en hel del om dessa ”barnräddare”, som bortser från de tre värsta problemen (ignorans, försummelse och fysisk misshandel) och bara fixerar på det minst problematiska.  Därmed inte sagt att intergenerationell sex ska legitimeras, som jag redan tidigare understrukit.  I ett samhälle som vårt vore det förmodligen en katastrof (som jag påpekat redan i ”Samlag eller Salighet”).  Dessutom är det så, att jag personligen i 30 år arbetat med barn i åldern 7-12 år, och jag uppmanar dem som vill hänga ut mig som en ”ond” människa att leta upp de hundratals barn jag arbetat med, och se vad frekvensen blir när det gäller dem som tycker jag var ”dum” och dem som uppskattade mig.  Ni kommer bli väldigt besvikna, för jag har varit omtyckt och uppskattad, och jag är i skrivande stund facebookvän med flera av mina tidigare elever.  Men tack vare skvallerjournalisten Karl-Johan Karlsson kan jag inte längre verka som den bra lärare jag är, eftersom jag utmålas som ”farlig”.  Det här är ett utdrag ur ett brev jag fick av en tjej som gick ut femte klass:  ”…du vet ändå att jag gillade både dig och historia lektionerna.  Jag vill att du ska veta att jag såg fram mot varenda lektion.  Och att jag faktiskt hatade historia lektionerna i 4 an.  Men ämnet beror mycket på hur läraren är så jag hade tur som hade dig som lärare.  Det här är inget kärleks brev bara ett brev som visar att jag verkligen är glad för att ha träffat en person som du.  Jag har inte varit så glad när det gäller skolan.” Jag håller det alltså för högst troligt, att jag har betydligt mer empati än de ”rättfärdiga” hatare som försöker stämpla mig som ”pedofilkramare” har.  Jag har heller aldrig förespråkat pedofili.  Däremot har jag konstaterat att läggningen i sig är fylogenetisk, (att det alltså är en evolutionär, nedärvd adaption hos en viss del av befolkningen, vilka inte kan rå för att de har den), och att det svenska samhället – som påstår sig inte förfölja sexuella minoriteter – varje dag förföljer en sexuell minoritet som inte kan skyllas för sin läggning.  Däremot (måste jag tyvärr medge) har jag ingen lösning på hur vi ska lösa detta problem i vårt samhälle.  Men kan vi hata pedofiler kan vi lika väl hata andra minoriteter.  Det är faktiskt ingen skillnad alls.  Död åt… vem då?  Någon som inte är som flertalet och inte enligt medelklassnormen.  Judar?  Svarta?  Bögar?  Värmlänningar?  Någon måste vi ju uppenbarligen hata för att själva få känna oss goda och duktiga.  Och mest av alla måste vi hata den som ifrågasätter vårt hat.

Publicerat

MYTER OM PROSTITUTIONEN 10: SEXTURISTER ÄR ONDA UTNYTTJARE AV SÅRBARA KVINNOR

Jag ber om ursäkt för ett ganska långt inlägg, men det krävs för att underbygga en text som faktiskt visar att det är antiprostitutionsaktivisterna som är de ”onda”, inte sexturisterna.

Att primathonors (inklusive människan) förmåga att byta sex mot tillförsel i någon form är en evolutionär adaption – d v s genetiskt nedärvt i arten – är uppenbart.  T ex syns det tydligt av  dvärgschimpanshonors självklara sätt att utnyttja den sexuella attraktionen för att lura hannar.  Hrdy (1999) skriver att ”[s]exuellt umgänge spelar en stor roll i dvärgschimpanssamhället, användandes som en belöning, ett instrument för konfliktlösning och försoning efter konflikt, och som handelsfavörer av honorna i utbyte för mat”.  Det är t o m den främsta överlevnadsmekanismen någonsin för primathonor (inklusive människan), vilket i modern tid bl a uttryckt sig i kvinnliga Gulag-fångars säljande av sex, vilket gjorde dem mer framgångsrika än sina manliga medfångar, och unga kvinnors byte av sex mot föda och husrum i Burundi.  ”Från en rent ekonomisk synvinkel kommer prostitution mycket nära situationen av att få något för ingenting.  Kvinnan kan lida ingen förlust alls, men ändå erhålla en generös belöning” (Ahsan Ullah 2005).

Det är de betydligt högre inkomsterna i sexarbetet som lockar kvinnor till det.  Det är också historiskt ett faktum att det är så, och Rosen (1982) skriver att prostitution för hundra år sedan var en verklig inkomstmöjlighet för en ung, hyfsat attraktiv kvinna, som också utgjorde en möjlighet till socialt avancemang.  I tidigare yrken hade de prostituerade tjänat mellan 4-6 dollar/vecka, vilket skiljde sig föga från andra arbetande kvinnor vid samma tid, samtidigt som det krävdes 9 dollar/vecka för att kunna leva.  I Prostitutionen tjänade en kvinna på en kväll vad andra kvinnor gjorde på en vecka.  Prostitution var lönande.  En ung kvinna som givit hela sin lön till sin familj och aldrig fått behålla något för eget nöje sa:  ”Tror du att jag tänker gå tillbaka till att tjäna fem eller sex dollar i veckan i en fabrik, och för det aldrig ha en cent att spendera själv, när jag kan tjäna den summan varje kväll, och ofta mycket mer”?  Föreställningen var att prostitution var ett enkelt jobb.  Bra betalt med kort arbetstid (i regel ca 21-02), med fria, disponibla eftermiddagar.

Sexhandeln är ju inte bara ett fenomen som handlar om pengar mot sex, utan används också inom människors förhållanden/äktenskap.  Eller som Laurie (2010) uttrycker det:  Upprepande Cicely Hamiltons ”Marriage as a trade”, vilken argumenterade att äktenskap var en form av privat snarare än offentlig prostitution, beskrev sexupplysaren Ettie Rout [1923] äktenskaplig sex som del av ”profitsystemet” och betraktade ”konvenansäktenskap” som en form av ”handelssamlag.”  Ett modernt exempel är en av mina söners vänner som för några år sedan inför kompisarna beklagade sig över att hans tjej inte ville ha lika mycket sex som han ville.  Men så la han till:  ”Men om hon vill att jag ska gå till kiosken och handla godis åt henne så kan jag få en avsugning.”  Borde den då 17-årige killen ha satts i fängelse 6 månader (nu ett år) för att de två gjort den ekonomiska överenskommelsen?  Hur absurd är inte svensk lagstiftning?!  Det är ju en adaptiv självklarhet att kvinnor kan utnyttja hur korkade män blir när testosteronet slår till.  Och varför skulle de inte göra det när det är syftet med överlevnadsmekanismer?  ”Ivern hos annars anständiga medborgare att ta emot den oanständiga tjänsten understryker starka krafter bakom efterfrågeelementet” (Ahsan Ullah 2005).  (Testosteronet gör karlar dumma i huvudet, lättutnyttjade och lättlurade, men det har också baksidan att dumheten gör att karlarna själva inte alltid förstår var gränsen går.  Men det är evolutionen som skapat detta, som övervägande gynnsamt för artens överlevnad).

Som Karandikari (2007) säger, angående prostitutionen i Asien, så anläggs moralistiska och religiösa synsätt på frågan om densamma – med efterföljande fördömelse.  Men moralistiska synsätt är definitivt inte universella, de växlar över tid och plats och saknas helt hos våra artfränder bland primaterna – och gjorde det även hos människan innan upptäckten av sambandet mellan sex och graviditet, och ”civilisationens” religiösa idévärld.  De är alltså inte adaptioner, utan kulturella konstruktioner!  Sexarbete är däremot, som redan sagts, en stark överlevnadsmekanism och det involverar för människans del en stor mängd andra aktörer, runt en ekonomi som håller stora människomassor under armarna:  ”Den kommersiella sexsektorn tillhandahåller inte bara betydande inkomster och anställningar för dem som är direkt involverade i prostitution; den tjänar också till att vidarebefordra inkomster från urbana områden till landsbygdsområden och från prostituerade som arbetar på andra sidan havet.  I många länder är prostitution en överlevnadsmekanism för att handskas med fattigdom och en metod för att kompensera för brist på social välfärds inkomstuppehållande program.  I sydostasiatiska länder som Thailand, Indonesien, Malaysia, Filippinerna och Indien så är det en betydande källa till främmande utbyte genom en högt strukturerad transnationell affärsverksamhet och expansionen av turistindustrin likväl som arbetskraftsexport” (Karandikari 2007).

Bristen på vilja från de västerländska NGO:erna, (medelklass)aktivisterna och politikerna att satsa på kostsamma sociala och ekonomiska insatser i fattiga länder, men istället ekonomiskt billiga moralistiska agendor, som ska tvinga kvinnorna tillbaka till fattigdom, elände och underkastelse, visar tydligt, att antitraffickingagendan inte har ett enda dugg att göra med att hjälpa människor.  Det är, åtminstone för de starkt drivande, enkom en språngbräda för västerländska (medelklass)aktivister för att känna tillfredsställelsen att få vara ”god”, i att få ”bekräftat” att den egna ideologin är den bästa, kombinerat med goda karriärmöjligheter.  På vägen lyckas man manipulera mängder av människor som uppriktigt vill göra gott, och som tror sig göra det, men som alltför okritiskt sväljer ideologernas verklighetsförfalskning och rena lögner.

Faktum är, att den ekonomiska potentialen inte bara handlar om sexarbetare.  En CDCD-rapport 1997 (Thailändska hälsoministeriet) fann att av 36.473 personer i Bangkok, arbetandes på 1421 etablissemang, så var 26.361 sexarbetare, men i provinserna fann Bhatiashevi samma år att av 67.789 personer på 6338 etablissemang så var 38.525 sexarbetare.  D v s att av alla dem som arbetar i sexindustrin är det endast 60,7 procent som är sexarbetare (Steinfatt 2002, Lim 1999).  Så fyra av tio arbetare i sexindustrin får sin försörjning i kringarbete.  Det visar, att inte endast sexarbetarna bygger sin ekonomi runt detta, utan även andra stora befolkningsskikt och att det är en oerhört viktig ekonomisk faktor för fattiga människor.  I t ex Thailand, som ILO-rapporten ”The Sex Sector” (Lim 1999) rapporterar, överförs varje år omkring 300 miljoner dollar till familjer på landsbygden från kvinnor som arbetar i sexindustrin i urbana områden.  En summa som många gånger överstiger regeringsbetalade program för utveckling.  Perioden 1993-1995 uppskattas att prostitutionen inbringade mellan 22,5 och 27 miljarder dollar.  1980 erkände och rättfärdigade också den thailändske premiärministern sexindustrins existens som landets främsta turistattraktion:  ”Jag ber alla guvernörer att ta i beaktande det naturliga scenariot i era provinser, med några former av underhållning som några av er kan se som motbjudande och skamliga därför att de är former av sexuell underhållning som lockar turister… vi måste göra detta eftersom vi måste räkna med de arbeten som skapas” (Ennew 1986).

Det är ett faktum, att prostitutionen överför oändligt mycket större summor från dem som redan har resurser till dem som inte har sådana än några offentliga program – precis som det har varit i alla tider.  Och det är ett fundamentalt faktum, att dessa pengar går direkt till de fattiga, utan inblandning i form av välbetald medelklass som mellanhänder, som i t ex bistånd, utvecklingsprogram och ”rehabilitering”.  ”När kunden betalar en sexarbetare, så inträder betalningen direkt i de fattigas ekonomi” (Steinfatt 2002).  Det är också ett fundamentalt faktum, att det är just de fattigaste som tjänar på detta, och dessutom så handlar det inte bara om att sexarbetarna erhåller pengarna, effekten sprider sig till deras familjer, till kringanställda, och till den servicesektor som finns runt de fattiga.  ”[V]arje person som spenderar pengar som tjänats av en sexarbetare hjälper till att supportera stora service- och produktionssektorer i ekonomin som också i stort utgörs av de fattiga” (Steinfatt 2002).  T o m den halvtomma schampoflaskan, oanvända mediciner och icke uppätna matartiklar vid slutet av semestern kan utgöra viktiga bidrag till ett hushåll som kämpar för att överleva.  Därför är det verkligen inte konstigt, att många invånare, både vuxna och barn, försöker vara vänner med turister och/eller inleda sexuella relationer med dem (eftersom sådana tillförsäkrar dem större tillförsel).  Sådana relationer representerar en av de få möjligheter där vanliga lokala vuxna och barn kan nosa på de privilegier som annars är reserverade för turister och den lokala eliten (O’Connell Davidson 2005).  Och turisten själv ser det ofta inte som prostitution, när han/hon på morgonen ger några dollar till taxi och för att hjälpa den tillfälliga partnern.  I Sánchez Taylors (2001) undersökning av 240 kvinnliga turister i Karibien finner hon att nästan en tredjedel hade sex med en eller flera lokala män under semestern.  Av dessa angav 57 procent att de hade hjälpt deras partners finansiellt eller materiellt.  Men ingen av dem ansåg att de nyttjat en prostituerad.

Antiprostitutionsaktivisterna försöker framställa dessa omständigheter, tvärt emot de fattigas egen syn på det, som att det är ett ”tvång”, fullständigt bortseendes från att alla former av anställningar dessa fattiga måste ta är av nödtvång.  Indirekt inbillar man sig, att en kvinna självklart hellre skulle slita tio timmar i ett mattväveri en dag för några futtiga bath än att tjäna tio gånger så mycket på att t ex ”suga av” en turist under 20 minuter.  Man framställer sexköparna som onda män, som åker på ”sexturism” för att utnyttja de fattigas situation (som t ex Re 2003 och Pruth 2007), trots att de bara utövar ett adaptivt beteende.  Men varenda turist som åker till ett utvecklingsland ”utnyttjar” faktiskt de fattigas situation, oavsett vilken form av turism han/hon utövar.  Och det är verkligen inte så att kvinnorna i sexindustrin vittnar om att sexturisterna är onda män.  Tvärtom så framställs de som vänner, pojkvänner, och i åtminstone fallet Thailand ser sexarbetarna på barerna ”farang” män (de västerländska sexköparna) som bättre än thailändska män (Steinfatt 2002, Re 2003), och dessutom har många sexköpare, som ILO-rapporten ”The Sex Sector” påpekar, hjälpt kvinnor att fly från kränkande situationer (Lim 1999).

Faktum är, att ska vi tala om några som är onda i detta avseende så är det antitrafficking- och antiprostitutionsaktivisterna, som strävar efter att beröva fattiga människor deras främsta inkomstmöjlighet, som strävar efter att hålla kvar stora människogrupper i en större fattigdom och misär än nödvändigt och att beröva människor hoppet om en bättre framtid.  Och varför?  Jo, för att dessa medelklassmänniskor anser sig veta bättre, utifrån en ideologisk idé om att prostitution är ”fel” sex, och att de på ett kolonialistiskt sätt har rätten att diktera för andra vad som är ”rätt” sex.  I grunden, groteskt nog, utgående dels utifrån en kristen sexualfientlig ideologi, som nu också har anammats av moderna radikalfeminister, och dels ett adaptivt mindre smickrande kvinnligt beteende; det att kvinnor ogärna delar med sig av de resurser som de förväntar sig att erhålla från männen (Sefcek & medförfattare 2006, Lyngbye & Hansen-Hansen 2009).

Man måste också fråga sig om det är en tillfällighet att detta med strävan att beröva de fattiga möjligheten till inkomster från prostitutionen sammanfaller med att det gynnar medelklassen?  Om man får bort prostitutionen kommer nämligen konkurrensen om de redan lågbetalda jobben i olika sektorer, som mattvävning, hembiträde, fabriker och andra att öka, och pressa lönerna nedåt.  Det kommer att innebära, att de fattiga får arbeta mer för sämre betalning, och därför får de tillgång till mindre – även om priserna sjunker.  Men för medel- och överklass blir det bara gynnsamt, samtidigt som inkomstklyftorna ökar.  Phongpaichit meddelar, att 1981 tjänade de rikaste tio procenten i det Thailändska samhället 17 gånger så mycket som de tio lägsta, men 1994 var skillnaden 37 gånger (Phongpaichit & Baker 1998).  Som Boonchalaksi & Guest (1998) uttrycker det så är det ingen annan industri än sexindustrin som ”skulle tillhandahålla möjligheten för unga outbildade kvinnor att regelbundet sända dessa stora mängder pengar till deras lantliga familjer”.  I början av 2000-talet var det mellan 1.475.000 och 1.845.000 människor som direkt supporterades av någon som arbetade inom sexindustrin i Thailand och miljontals fler supporterades indirekt (Steinfatt 2002).  Att nå framgång i bekämpandet av prostitutionen skulle i framtiden direkt garantera medel- och överklass t ex billiga hembiträden – som de i praktiken kan behandla hur illa som helst eftersom de inte är intressanta ur antitraffickingsynpunkt – men de fattiga skulle berövas möjligheter till bättre liv.  Som Steinfatt (2002) konstaterar, att eftersom det är ett faktum – åtminstone enligt dem själva och de som seriöst och något så när objektivt försöker att studera detta – att sexarbete är arbete, så är det att förneka detta ”att förneka ekonomisk och social kraft för de miljontals kvinnor världen över som ger mat till sina barn, sina familjer och sina vidhängande ekonomiska samhällen med intäkterna från sitt arbete, som är sexarbete”.

Kvinnorna i detta arbete är också långt ifrån hjälplösa ”flickor”, som antiprostitutionsaktivisterna försöker framställa dem som, utan ofta medvetet kalkylerande kvinnor som agerar som ”professionella flickvänner”, med tydliga strategier i sitt jobb, i vilka också ofta ingår att lura de godtrogna västerländska ”sexköparna” – som tror deras ”flickvänner” troget väntar på dem (Hoefinger 2011).  Över två tredjedelar av de barprostituerade i Thailand anser också att de har ett bra jobb (Steinfatt 2002).

Väldigt talande för hur sexarbetarna själva ser på de västerländska antiprostitutionsaktivisternas ”omsorg” ses i debatten om prostitution på The Economist 6-10 september 2010.  Då skrev kambodjanska sexarbetare detta inlägg:  ”Vi är sexarbetare från Kambodja – våra liv och vår industri har förstörts av anti-traffickingindustrin.  Vi brukade arbeta på bordell, där vi har säkerhet och solidaritet efter många år av organiserande som sexarbetare.  Nu är vi skingrade på gatan där det är farligare.  Vi skickas också till rehabiliteringscentra eller till anti-trafficking NGO:er som håller oss olagligt och försöker att ”nyträna” oss.  De försöker att lära oss att sy.  Vet de inte att stora antal av sexarbetare i Phnom Penh är före detta klädesarbetare eftersom klädesindustrin betalar så lite och villkoren är så dåliga.  Nu vet vi de verkliga siffrorna [av traffickerade kvinnor] och då vet vi att det går mindre än en halv traffickerad kvinna på varje NGO anti-trafficking skydd i vårt land!!  Fröken Melissa [Farley] talar mycket om hallickar.  Den största hallicken vi nu ser i Kambodja är människor som hon. Anti-trafficking-industri-hallicken.  Kvinnor och män som gör sina stora förtjänster och deras NGO:ers eller får forskningsanslag genom att studera oss genom att driva ett center där de håller oss illegalt i internering och kallar det rehabilitering.  Vi vämjes på anti-trafficking-hallickar!  Vi vill ha bort lagar kring sexarbete.  Vi vill få ett slut på anti-traffickingindustrin”.  Lite senare la de till:  ”Som sexarbetare i Asien använder vi nu slogan ’Rädda oss från räddare’”.  Det är inte sexturisterna som är onda, det är de ”goda” antiprostitutionsaktivisterna som är det!

Postat tidigast 2013.