Återupprätta patriarkatet, del 3

Tidigare forskning indikerar att kvinnor av alla åldrar är mer sannolika än män att svara negativt på ett flertal hypotetiska och verkliga konflikter med samkönade likar. (Benenson, Markovits, Hultgren, Nguyen, Bullock m fl). D v s att de mönster av kvinnligt konkurrensbeteende som berörts i de bägge första texterna inte försvinner hos kvinnor i vuxen ålder. Det är naturligtvis ganska självklart att det inte gör det, eftersom beteendet utformas under den ålder som starkast präglar vuxet uppträdande och det dessutom är biologiskt nedärvt. Det understryks av Liddle, Shackelford & Weekes-Shackelford som skriver: Resultaten visar att män verkligen använder rationellt liknande aggression mer än kvinnor vilka, under det vuxna livet, fortsätter att vända sig till social manipulering oftare än män.  Däremot menar vissa att mönstret försvagas med tiden, liksom mäns benägenhet att ta till fysiskt våld sjunker, vilket väl hänger samman med att det individuella värdet på ”dejtingmarknaden” sjunker med åldern. Särskilt för kvinnor som ju tappar förmågan till reproduktion efter fyrtioårsåldern. Archer skriver: Studier av barns aggression i icke västerländska omständigheter visade samma grad av könsskillnad som i västerländska exempel. Denna överensstämmelse i form av könsskillnaden i direkt aggression i olika länder stödjer förutsägelsen från SST [Sexual selection theory] att det är ett karaktäristika för den mänskliga arten. Vidare säger han: Observerande studier visade en könsskillnad i fysisk aggression tidigt i livet, från två års ålder eller yngre, vilket strider mot bilden av att det inte finns några könsskillnader före fyra års ålder […] dess tidiga inträdande och de höga nivåer funna i tidig barndom antyder ett ursprung i de olika positionerna och sociala preferenserna för pojkar och flickor, i enlighet med SST. Det finns bevis för tidiga könstypiska preferenser för social eller fysisk stimuli. Benenson, Markovits, Hultgren, Nguyen, Bullock m fl skriver: Vårt resultat indikerar att det fysiologiska gensvaret bland manliga och kvinnliga deltagare var verkligt olika, antydandes att om sådana kulturella normer existerar så speglar de underliggande biologiska processer. D v s att beteendena inte primärt orsakas av inlärning utan att biologin styrt utformningen av normerna.

Skulle vi emellertid rent hypotetiskt laborera med att skillnader i beteende ‒ som t ex radikalfeministerna och deras pseudovetenskapliga förlängda arm, genus-”vetenskapen”, hävdar ‒ beror på social stöpning så blir det väldigt generande för kvinnan. Det är nämligen uppenbart att det negativa mönstret uppstår i enkönade flickgrupper, vilket alltså per automatik utpekar kvinnan själv som ansvarig för dessa negativa konkurrensdrag. Det är mödrarna som är förebilder för detta beteende hos flickor att stigmatisera, förtala, ljuga, skvallra och tvinga varandra till att inte ”sticka ut”. Patriarkatet är oskyldigt när det gäller kvinnogruppernas förödande konkurrensmönster! Risken verkar betydligt större för att ”matriarkatet” påverkar pojkar att anamma övervägande kvinnliga konkurrensmönster, skapandes ”manliga kärringar” än att män skulle påverka flickor negativt.  Som en följd av det [kvinnliga tvåsamma band] fortsätter flickor, tvärkulturellt i mellersta barndomen, att förlita sig på och bibehålla närheten till mödrar, kvinnliga släktingar, lärare och andra kvinnliga vuxna. (Benenson)

Kvinnor skvallrar, sprider rykten, ljuger och stigmatiserar/exkluderar

De innevarande bevisen kring könsskillnader rörande skvaller, mycket av det ganska nyligen, indikerar att fördomar om kvinnor såsom varandes mer sannolika att använda skvaller på ett aggressivt sätt är vida mer än anekdoter och mer än bara en stereotyp. (Owens, Shute R & Slee). Det här är något som går stick i stäv med genus-”vetenskap” vilken som ett av sina viktigaste syften tycks ha att övertyga alla om att föreställningar om manligt och kvinnligt som män och kvinnor delar över hela världen bara är påhitt (underförstått påtvingat av patriarkatet). Det är ju också fullkomligt orealistiskt att de här föreställningarna skulle ha uppstått genom en manlig konspiration, särskilt som kvinnor själva omfattar dem. Hur tänker genus-”vetenskapen” då? Har männen i jägar- och samlarsamhället suttit uppkopplade och i ett internetmöte och kommit överens om att lura de intelligensbefriade kvinnorna, vilka fullständigt okritiskt utifrån sina egna erfarenheter skulle låta sig övertygas om det som gick tvärtemot deras radikalfeministiskt förmodade empiriska kunskap??  Det är ju bara så idiotiskt att försöka göra en samlad mänsklig erfarenhet till en sorts ”kvinnofientlig konspiration”, eller utövande av makt enligt någon form av ”könsmaktsperspektiv” att man blir alldeles matt. Men, det säger ju egentligen allt om dessa radikalfeminister och genus-”vetare” som kan antyda något sådant.

Angående kvinnors större benägenhet för skvaller, ryktesspridande och exkluderande skriver Benenson: Initiering i och bevarandet av kvinnlig vänskap kräver regelbunden uteslutning av inkräktare och påtvingande av lojalitet, exklusivitet, ömsesidighet och jämlikhet. Flickor tolererar konflikter mindre än pojkar med vänner av samma kön, då de fortsätter från en kvinnlig vän till nästa i sökandet efter en annan flicka som uppfyller de nödvändiga villkoren. Att det här mönstret är såväl genetiskt, som att det börjar läras in tidigt visar sig vid studier av unga barn: Vid tre års ålder, så baktalar en flicka oftare än pojkar en könslike i samtal. Rent experementiellt, då könslikar i en grupp om tre fyraåringar bara tilldelades en resurs var flickor mer sannolika än pojkar att använda social uteslutning, med två vänner som sammangaddade sig mot den tredje. Som kontrast försökte pojkarna individuellt att genast försöka tillskansa sig resursen (Benenson). Hon fortsätter: När elva- till tolvåriga finska barn beskrev uppförandet hos samkönade klasskamrater vilkas mål korsade deras, rapporterade flickorna mer förekomst än pojkar av dold konkurrens, inkluderande att ljuga på personen bakom dess rygg, att bli en annans vän för att hämnas på föremålet, att säga till andra att inte vara vän med föremålet, tjura, skjuta föremålet åt sidan, låtsandes att inte känna föremålet och förbli arg [d v s mer långsinthet, min anmärkning] […] På samma sätt rapporterade flickor i 17 klassrum med 11- till 15-åriga brittiska skolbarn jämfört med pojkarna mer skvaller och onda blickar och mindre lustiggörande av andra och slag [som alltså pojkar stod mer för].

Kvinnor är mer negativa till nykomlingar, åtminstone kvinnliga sådana, och gaddar ihop sig i små (aggressiva) grupper

Benenson skriver: Vilken ensam flicka som helst riskerar utfrysning, men överlägset agerande flickor är särskilt attraktiva offer. Social uteslutning i mellersta barndomen består typiskt av kvinnliga vänner som formar en allians för att stöta bort ett ensamt föremål ur samhörigheten. En longitudinell, naturalistisk studie av samkönade tregrupper med nio- till tolvåriga amerikanska skolbarn visade att fler kvinnliga än manliga tregrupper utesluter en medlem från en parbindning. I experiment, då nykomlingar introducerades till sexåriga par, var flickor initialt mer sannolika än pojkar att ignorera, undvika och vägra att interagera med nykomlingen. På samma sätt utnämnde åtta- till tolvåriga barn mer flickor än pojkar som användandes social uteslutning och hot för att göra slut på en vänskap. Slutligen, i en studie av 10-åriga brittiska barn som tävlade att skapa en pjäs för att vinna ett pris, så gaddade fler kvinnliga än manliga grupper ihop sig mot en ensam individ i deras samkönade grupper […] Experiment har visat, att då par av samkönade amerikanska adolescenta vänner systematiskt introducerades för en samkönad nykomling, så värderade flickor, jämfört med pojkar, nykomlingen mindre positivt, tog längre tid på sig för att prata med nykomlingen och inkorporerade färre av nykomlingens idéer […] I experiment, då nykomlingar introducerades till sexåriga par, var flickor initialt mer sannolika än pojkar att ignorera, undvika och vägra att interagera med nykomlingen. På samma sätt utnämnde åtta- till tolvåriga barn mer flickor än pojkar som användandes social uteslutning och hot för att göra slut på en vänskap. Slutligen, i en studie av 10-åriga brittiska barn som tävlade att skapa en pjäs för att vinna ett pris, så gaddade fler kvinnliga än manliga grupper ihop sig mot en ensam individ i deras samkönade grupper.

Det här förstärks av Furtuna, som skriver: Kvinnor kan därför alliera sig mot en potentiell rival och detta beteende är särskilt synbart då en ny, ung och sexuellt attraktiv kvinna uppträder i en redan etablerad kommunitet. Simmons understryker: Studien tillhandahåller en del tydliga insikter i naturen i tonåriga flickors indirekta aggression. De framträdande indirekta aggressiva beteendena innefattar att skvallra om andra och utesluta likar från gruppen. Nyckelförklaringar till dessa beteenden rör en önskan att skapa upphetsning och en krets av vänskap och grupprocesser centrerade kring flickors behov av nära personliga relationer och vara del av gruppen av likar. Flickorna beskrev de förödande effekterna av indirekt aggression, särskilt för flickor med särskilda karaktärsdrag som förbestämde dem för att bli offer. Det senare påminner mig om en händelse i mitt eget liv. Då jag började tredje klass kom en ny flicka som var lite mullig, lite vintyrig och hade tjocka glasögon. De kvinnliga klasskamraterna hade svårt att släppa in henne och kom på ett öknamn till henne: ”Blattis”. Det var en ganska grotesk mobbning som en tid florerade och alla i klassen var rädda för ”blattisbaciller”. Jag var faktiskt den förste som satte ner foten, inte tyckte det var roligt och började kalla henne för hennes förnamn istället. Eftersom jag var en av de mer framträdande i gruppen följde de andra efter, men än idag, 55 år senare, kan jag träffa gamla kvinnliga klasskamrater som fortfarande säger ”Blattis” när de talar om henne.

Kvinnor har svårare att samarbeta än män

Den här tendensen att gadda ihop sig och stöta ut hänger ihop med kvinnors sämre förmåga att samarbeta än män. Benenson skriver: Till skillnad mot icke relaterade män förtjänas status inte genom färdigheter och lojalitet gentemot en stor sammanlänkad grupp. Istället formar en kvinna flera separata, exklusiva en-och-en vänskaper inom den större kvinnokommuniteten […] Flickor skapar en intim, exklusiv vänskap med en annan flicka, isolerad från andra flickor. Två flickor sammanbinds genom ömsesidiga verbala diskussioner kring liknande sårbarheter, särskilt oro kring allianser med andra flickor och familjemedlemmar. Ovillkorlig acceptans, exklusivitet och lojalitet definierar ytterligare den mellersta barndomens kvinnliga vänskap […] Social uteslutning i mellersta barndomen består typiskt av kvinnliga vänner som formar en allians för att stöta bort ett ensamt föremål ur samhörigheten. En longitudinell, naturalistisk studie av samkönade tregrupper med nio- till tolvåriga amerikanska skolbarn visade att fler kvinnliga än manliga tregrupper utesluter en medlem från en parförbindelse. Det är möjligt att detta förändras något lite i vuxen ålder, men att beteendet definitivt inte försvinner kan Samantha Brick vittna om. Lurad av talet om kvinnlig solidaritet hade hon försökt spetsrekrytera kvinnor för sin utopiska dröm, ett endast kvinnorbolag med lyckliga, harmoniska arbetare, gagnade av en frånvaro av män. Det ändade i katastrof efter, som artikeltiteln uttrycker det, kattslagsmål om handväskor och tårar på toaletterna.

Att kvinnor har svårare att samarbeta sägs klart av Benenson: […] bristen på gruppsamarbete ligger också bakom en mer extrem strategi: social uteslutning. I slutänden, med undantag av få utvalda vänner, är övriga kvinnor i samfälligheten förstahandskonkurrenter kring fysiska resurser, partners/vänner och status i kommuniteten. Eliminering av en icke-vän av en grupp reducerar därför antalet konkurrenter […] eftersom icke relaterade kvinnor så sällan samarbetar som en grupp så ger en kvinnas framgång föga förmån till det kvinnliga samfundet. Krav på jämlikhet inom den kvinnliga kommuniteten fungerar till att hindra enskilda kvinnors försök att erhålla ytterligare fysiska resurser, värdefulla allierade eller status för dem själva. Hur männen skiljer sig från kvinnorna i detta avseende klargör Björkqvist, Österman & Lagerspetz: Som kontrast måste mänskliga hannar, som också kan profitera på minskning av tävlan om partners och resurser, balansera dessa fördelar mot kostnader åstadkomna av besegrande av större utomstående fientliga grupper p g a förlusten av allierade inom gruppen. Det antyder att mänskliga hannar måste förhandla fram en kompromiss mellan det individuella målet att uppnå dominans inom samfälligheten och individens behov av intragruppsallierade.

Kvinnor är opålitligare i vänskaper

Benenson skriver: Kvinnliga vänner förhindrar konkurrens gentemot varandra och andra bekanta genom att straffa överordning, krävandes ömsesidighet och uppvisande en låg tröskel för att upplösa relationer när konflikter uppstår […] Trots deras attraktion så är inte isolerade kvinnliga tvåsamma band ämnade att hålla och håller frekvent i kortare perioder än manliga vänskaper som är inneslutna i en större grupp. Dessutom kan de intima, upprepade diskussionerna mellan flickor kring personliga svårigheter främja negativa känslor, inklusive depression […] Initiering i och bevarandet av kvinnlig vänskap kräver regelbunden uteslutning av inkräktare och påtvingande av lojalitet, exklusivitet, ömsesidighet och jämlikhet. Flickor tolererar konflikter mindre än pojkar med vänner av samma kön, då de fortsätter från en kvinnlig vän till nästa i sökandet efter en annan flicka som uppfyller de nödvändiga villkoren […] Dessutom förråder flickor varandra för att skapa band med pojkar. Flickor rapporterar större ilska, att de är sårade, mer avundsjuka än pojkar gentemot nära samkönade vänner, särskilt om de övergavs för en romantisk partner. I över 137 samhällen var 91 % av kvinnors konkurrenshandlingar riktade mot kvinnor, mest frekvent över mäns uppmärksamhet, känslomässiga investering, nytta, tjänster och sexualitet, men också över brustna sociala förpliktelser, köttstöld och vänskaper där en ung kvinna allierade sig med en annan mot hennes tidigare vän […] Följaktligen så tävlar adolescenta flickor mer än pojkar för att skapa band till högstatus-samkönade likar. En lågstatusflicka kommer att ge upp alla hennes andra vänskaper och uppnådda mål i försök att skapa ett band med en högstatusflicka.

Det här talar för sig självt och behöver inga kommentarer. Jag återkommer med fler forskningsresultat angående kvinnlig aggression i del 4.

Återupprätta patriarkatet, del 2

I det könskrig som rått sedan många år tillbaka från ”kvinnoräddarnas” sida är det en negativ manlig konkurrensstrategi som regelbundet blåsts upp och dramatiserats, så att människor (särskilt unga kvinnor) idag verkligen tror på att män skulle vara mer ”onda” än kvinnor.  Det vi pratar om är det fysiska våldet.  Att kvinnor (och män) upplever kvinnligt indirekt våld lika smärtsamt som det direkt manliga vill ingen, utom enstaka vetenskapliga forskare, prata om. Björkqvist, Österman & Lagerspetz konstaterar, angående social exkludering, att [t]idigare studier kring social uteslutning slår enhälligt fast att det är jämförbart i smärta med fysisk skada. D v s att det råder forskningskonsensus kring detta. Dessutom tycks det idag existera en outtalad, tyst överenskommelse om att aldrig orda om att kvinnor är minst lika fysiskt våldsamma i romantiska relationer som män (Benenson, Markovits, Hultgren, Nguyen, Bullock m fl, se även här). Faktum är att det inte existerar en enda vetenskaplig studie eller undersökning som visar på att män skulle vara mer våldsamma och/eller aggressiva mot kvinnor än tvärtom! Trots det frossar vårt samhälle i falska, dramatiserade bilder av män som kvinnomisshandlare och våldtäktsmän, även fast det finns ett antal studier som visar att kvinnor är t o m lika sexuellt kränkande och påtvingande som män. Varför är det så?
 
Ett viktigt svar på den frågan ligger i mäns predisponering i att skydda och värna kvinnor och barn. I den ingår helt enkelt inte att se kvinnans negativa sidor, för då vore hon helt enkelt inte värd att skydda. En annan (förmodligen viktigare) faktor är kvinnas övertag i att kunna erbjuda sex. Såväl Trivers, som Symons och ‒ mer lätt tillgängligt ‒ Chivers (och många andra) visar att sex är en påtryckningsfaktor och handelsvara för att styra män, eftersom män globalt är mer sugna på sex än kvinnor och dessutom fördummas av testosteronet. Att alltså tala klarspråk och opponera gör att en man helt enkelt riskerar att inte få ”knulla”. Det är naturligtvis dessa övertag som stort bidragit till att ett patriarkaliskt samhälle allt mer tillåtit kvinnor att breda ut ”feminiseringen” och att män inte sätter ner foten. Det gör de inte förrän det gått för långt, och då blir verkan förmodligen att det slår kraftigt åt andra hållet. Vi kommer under en period hamna i verkligt förtryck av kvinnor, innan ”patriarkatet” åter pendlar över åt andra hållet.

Våld har en evolutionär logik ‒ både för kvinnor och män

Som en lite intressant utvikning kan det påpekas att våld, både kvinnligt och manligt, har en direkt evolutionär logik. Maner & McNulty har studerat detta och slår fast att [v]åldsamt uppförande hos människor och andra däggdjur är inte godtyckligt; snarare förefaller det ha valts för att lösa särskilda adaptiva problem, för att lite senare konstatera att det finns en evolutionär logik bakom de flesta våldsamma handlingar, och att erkänna det är ett viktigt steg mot bättre förståelse varför våld förekommer.
 
Det här är naturligtvis, oavsett det kvinnliga eller det manliga, inget som gör våld till ett accepterat beteende och forskarna tillägger: Det är viktigt att hålla i åtanke att bara för att våld må vara ”naturligt” så är det inget rättfärdigande för sådant beteende. Men, det är inte så att det ena våldet gör det andra våldet bättre eller sämre. Med det sagt är det väl etablerat att män är mer fysiskt aggressiva än kvinnor och konstaterandet att kvinnor väljer indirekt relationell aggression före fysisk svartmålar inte kvinnor mer än det att diskutera den manliga benägenheten för fysiskt våld svartmålar män. (Owens, Shute & Slee).

Kvinnor är inte mindre våldsamma än män

Varför är det då så att samhället så ensidigt fixerar på manligt fysiskt våld och väljer att helt tiga om det kvinnliga våldet?  Mäns predisponering att inte ge sig på kvinnor, som nämnts, är en viktig faktor, men en minst lika viktig sådan är de kvinnliga dragen, att främst se till den egna personen och den egna lilla gruppen. (Jmf t ex att män hos Achestammen i nordöstra Paraguay delar omkring 84 % av deras jaktbyte utanför sin direkta familj, medan Achekvinnor endast delar 58 procent av samlat gods utanför familjen, se Sefcek, Brumbach,  Vasquez, Geneva, & Miller).  Det är utifrån det perspektivet som de ”kvinnliga” karaktärsdragen har utvecklats och eftersom de flesta är överens om att de är mer negativa än männens motsvarande respons på enskildheterna i dessa så blir det förödande om ”kvinnlighet” upphöjs till någon sorts ideal i samhället. 
 
Kvinnors engagemang i den lilla (familje)gruppen är naturligtvis inte bara fördelaktigt ur ett evolutionärt perspektiv, det är också något som totalt missvisande anförs för att kvinnor skulle vara mer omsorgsfulla om andra. Men omsorgen sträcker sig inte längre än den egna lilla gruppen! De som står utanför den behandlar kvinnor förmodligen i det stora hela mer brutalt än vad män gör! D v s att de totalt sett kan vara mer aggressiva än män! Åtminstone är de inte mindre våldsamma. Traditionellt har män betraktats som det mer aggressiva könet. Emellertid har samtida forskning i flera länder utmanat denna förställning genom att uppmärksamma olika former av aggression (Simmons).  Men de använder sig alltså hellre av psykiskt än fysiskt våld. I tidigare studier visades det att adolescenta flickor använde indirekta medel för maskerad aggression mer än adolescenta pojkar, medan fysisk aggression användes oftare av pojkar, och direkt verbal aggression användes lika mycket av bägge könen (Buss).

Fem kvinnliga konkurrensstrategier

Konkurrensstrategier är någonting vi människor (och även djur) använder för att eliminera rivaler eller sådana som hotar oss. Benenson listar fem sådana hos flickor och kvinnor och skriver: Fem konkurrensstrategier är resultatet av dessa principer: (1) undvik inblandningskonkurrens, (2) dölj konkurrensen, (3) konkurrera öppet endast om du har hög status i samfälligheten, (4) påtvinga jämlikhet på kvinnliga likar och (5) använd social uteslutning. Flickor utvecklar dessa strategier mot kvinnliga samkönade likar med början i tidig barndom.
 
Den första av dessa strategier, undvik inblandningskonkurrens, innebär att flickor/kvinnor mindre lägger sig i andra likars verksamheter. Flickors tävlingsstrategier inkluderar undvikande av direkt inblandning i andra flickors mål (Benenson). Det här kan ju verka som något positivt, i det att man inte lägger sig i vad andra gör, men det skapar ju också en benägenhet att mindre kritiskt granska, vilket blir negativt då det t ex kommer till vetenskapliga arbeten. Det gör också att benägenheten för att utmana direkt manipulerade arbeten minskar, liksom också benägenheten för kritisk debatt som för utvecklingen framåt. Hur kan man ge saklig feed-back om man inte vill lägga sig i? Jag återkommer även till detta.
 
Den andra strategin, dölj konkurrens, är ett sorts frikort att inte agera öppet. Man skulle kunna dra ut det till att säga att kvinnor kämpar mindre ärligt än män. Det är i linje med kvinnors sätt att mer använda social manipulering istället för ”rationellt liknande” aggression. Buss skriver: Särskild uppmärksamhet riktades mot två sidogrupper: rationellt liknande aggression och social manipulering. Det framgick att män använde den tidigare formen av aggression mer regelbundet än kvinnor, medan kvinnor använde den senare mer än män.  Bägge formerna insorteras under förtäckt aggression, men det är onekligen lättare att bemöta rationellt utformad kritik än dold social manipulation. Är det bättre att någon attackerar dig med intriger bakom din rygg än att någon på ett ”rationellt liknande” sätt argumenterar emot dig?  Jag tror svaret är givet för alla utom de med en ideologiskt blind radikalfeministisk agenda.
 
Den tredje strategin, konkurrera öppet endast om du har hög status i samfälligheten, är ett sätt att säga att man ska foga sig i vad auktoriteter säger och inte invända förrän man själv har nått en auktoritetsposition.  Det är alltså att indirekt legitimera att personer av lägre social status ska ”hålla käften” och nöja sig med att möjligen dolt försöka bedriva opposition. Det innebär också, att benägenheten att foga sig i vad dominanta personer kräver är större hos kvinnor än män, liksom att opposition dämpas.  Det hänger också intimt samman med den fjärde strategin, att påtvinga jämlikhet på kvinnliga[och andra, min kommentar] likar. Kvinnor är helt enkelt mer intoleranta mot avvikelse, vågar mindre utmana och är mer politiskt korrekta. En miljö som är intolerant mot avvikelse är naturligtvis också betydligt mindre kreativ, eftersom det inte är främjande att göra innovationer om man blir straffad för att sticka ut mer än andra.  Furtuna skriver: Rädslan för att bli straffad, verbalt eller fysiskt, av andra medlemmar av samfälligheten resulterar i kvinnors större underkastelse under sociala normer. Ett sätt att undvika social vedergällning är anslutning till ett kollektiv av kvinnor där alla är jämlika och som straffar avvikande beteende.  Det understryks av Benenson som klargör att [s]nällhet och jämlikhet förblir den kvinnliga kommunitetens norm. Flickors främsta urskuldande för att vara elaka är att en annan flicka agerar överställd. Även i de ovanliga flickgäng som existerar måste ledaren uppföra sig som en jämlike.  D v s jantelagen i sin prydno.  Det här kravet på jämlikhet är ju något som genomsyrar hela samhället idag, så att feminiseringen får fira stora triumfer.  Något som är ytterligt beklagligt, med tanke på att kvinnor i intrakönsgrupper faktiskt har en mindre jämlik bakgrundshistoria än män, så som Benenson beskriver: I samkönade grupper om fyra, med barn i fyra till fem års ålder […] erhöll flickor och pojkar samma observationstid. Flickgrupperna var emellertid mindre jämlika än pojkgrupperna: en flicka dominerade och en annan flicka tilläts inte delta
 
Vi kan också tydligt se mönstret i vårt samhälle idag.  En del kvinnor är dominerande och styr vad andra ska tycka inom ”jämlikhetens” mantra, och de som inte dansar i kasperdockerepen får inte vara med!  Något som naturligtvis långt ifrån bara handlar om kvinnliga intrakönsgrupper, för detta är inte ett exklusivt kvinnligt fenomen. De värsta exemplen är män, i form av rabiata diktatorer, som t ex Stalin, Hitler, Mao m fl.  Men ser vi till fakta och historisk empiri så är det inte kvinnor som stått i främsta ledet i kampen mot skräckexemplen och de är mindre benägna att sticka ut, för att inte framstå som icke jämlika.
 
Den femte strategin, använd social uteslutning. Flickor utvecklar dessa strategier mot kvinnliga samkönade likar med början i tidig barndom, är den mest förödande av de ”kvinnliga” karaktärsdragen.  Liksom med andra sådana är det inte, vilket tydligt måste understrykas, exklusivt kvinnligt.  McCarthyperioden är ett uppenbart exempel på den femte strategin som drivits av en man.  Homofobi kan förmodligen också hänföras till huvudsakligen ”manliga kärringar” som omfattar karaktär som annars är mer dominerande hos kvinnor, vilka driver uteslutning av dem som avviker. Häxjakterna från slutet av 1400-talet till början av 1700-talet var däremot något som huvudsakligen byggde på kvinnors och barns vittnesmål, liksom den moderna häxjakten mot män i största allmänhet (utpekandet av alla vita cis-män som presumtiva pedofiler, våldtäktsmän, kvinnomisshandlare, m m).
 
Intressant nog har det alltid varit män som i slutänden satt ned foten mot galenskaperna. T ex utgjordes en klar majoritet av oppositionen (liksom av de svartlistade) under McCarthyeran av män och i spetsen gick vissa politiker och journalister (vilka yrkesgrupper då var dominerade av män).  I USA kom man tillrätta med de värsta avarterna av McCarthyismen, mycket tack vare högsta domstolen, inom ett decennium. Vårt eget lands nyMcCarthyism ‒ den heliga politiska korrkthetens oantastbara evangelium som sprids idag ‒ har hållit på i över trettio år och visar inga tecken på avmattning. Tvärtom, så manifesterade sig det som tydligt karaktäriserade McCarthyismen ‒  praktiken att anklaga … utan erforderlig hänsyn till bevis (Wikipedia, McCarthyism) ‒ med kraft under #Metoo, inte minst genom journalisterna (där kvinnor idag dominerar). Till skillnad mot USA på 50-talet så är det idag nämligen de starkt könsblandade yrkesgrupperna politiker och journalister som går i spetsen för försvaret av nyMcCarthyismen i vårt land. Tror någon utifrån det att det blir kvinnorna som kommer att gå i spetsen mot vår tids häxjakt på män?
 
Det viktiga i detta är att kvinnor har en större acceptans för att smutskasta och att socialt utesluta dem som inte fogar sig i ”jämlikheten”, eller ”det rätta” än vad män har. Därmed har de också en mindre benägenhet för att opponera mot det. Furtuna skriver: I händelse av konflikt sätter kvinnor vanligen igång skvaller, sprider rykten, stämplar och stigmatiserar potentiella rivaler; de isolerar dem socialt, utför suggestiva och ironiska gester och miner mot dem. Simmons understryker detta och klargör angående flickor att[d[e framträdande indirekta aggressiva beteendena innefattar att skvallra om andra och utesluta likar från gruppen. Nyckelförklaringar till dessa beteenden rör en önskan att skapa upphetsning och en krets av vänskap och grupprocesser centrerade kring flickors behov av nära personliga relationer och vara del av gruppen av likar.
 
Det finns ingenting som kan styrka att en feminisering av samhället skulle skapa ett bättre samhälle. Tvärtom så har utvecklingen i vårt land visat att det istället blir betydligt sämre!

Återupprätta patriarkatet, del 1

Några reflektioner kring ett feminiserat samhälle

Vi är väldigt många som har sett hur vårt samhälle blivit alltmer polariserat, hur smutskastning av de som tycker ”fel” blivit samhällsnorm, hur brännmärkning och social utstötning används som en självklarhet för att eliminera dem som inte ställer upp på den politiskt korrekta samhällsnormen. Och, framför allt, har vi alla fått höra att patriarkatet och mannen är orsaken till alla kvinnors problem, att de globalt har varit förtryckta av en maskulin konspiration i hundratusentals, ja om inte t o m miljontals år, och att lösningen på alla problem är att feminisera samhället. Leva enligt de ”goda” kvinnliga normerna, eftersom kvinnosolidariteten är så stor och omfattande.
 
Den senare, gigantiska bluffen genomsyrar hela samhället och i och med (radikal)feminismen har kvinnor flyttat fram sina positioner så att de nu har alla fördelarna i en skola som anpassats efter dem, de dominerar utbildningarna och (ensamma) kvoteras in på viktiga positioner utan hänsyn till kompetens.  Men har det verkligen gjort samhället bättre?
 
Jag tänker inte orda stort om att den svenska skolan, med den förda politiken, sjunker som en sten kvalitetsmässigt, eller att män blir suspekta enbart för att de är män (något som vore rasism om det applicerades på t ex svarta). Kanske kommer jag något att beröra mantrat att den manliga sammansvärjningen håller kvinnorna i ett tillstånd av lägre löner. Men då blir det utifrån det faktum att det faktiskt inte är männen som är ansvariga det, det är kvinnorna själva!
 
Ett faktum som alla de ”kvinnofrälsare” som ska krossa patriarkatet bortser från är, att det är just patriarkatet som dels lyft världen tekniskt och ekonomiskt och kraftigt reducerat armodet, dels gjort det möjligt för kvinnor att resa sig ur den roll av moder och värnare av familjegruppen, som biologiskt/genetiskt är honans uppgift bland primater. Istället kan kvinnor idag mer självklart inta framstående positioner.  Någon kanske nu kommer att invända att det var suffragetter och 60-talets kvinnokamp som gjorde detta möjligt, men det är bara en väldigt liten del av förklaringen.  Det viktiga var att män i det patriarkala samhället började vädra nya idéer och ideal, som möjliggjorde en demokratisk och mer jämställd ordning. De revolterande förändringarna, av alla de slag, leddes av män! När vi talar om kvinnoledda ”revolutioner”, som t ex ”#metoo”, handlar det inte om det som är allmänt positivt (övergrepp mot män ignorerades), utan enbart om att fokusera på kvinnors (och flickors) ve och väl.
 
Det är alltså patriarkatet som lyft den tekniska och ekonomiska utvecklingen, så att allt fler fått det materiellt bättre och vi fått en teknisk och medicinsk utveckling som gör att vi ligger på en oerhört mycket högre nivå idag än för bara drygt hundra år sedan.  Visst har kvinnor bidragit till detta också, även om deras insats är betydligt mindre än männens, men de verkade inom det patriarkala samhället som långsamt gav inte bara dem möjlighet till det.  Det gav också lägre klasser, såväl män som kvinnor som var lika förfördelade, möjlighet att uppnå bättre positioner.
 
Historiskt sett har vi inget som helst exempel på ett framgångsrikt matriarkat.  Visserligen ätteleddes barnen matriarkalt i de äldsta jägar- och samlarsamhällena, men det säger inte att något matriarkat styrt, eller varit framgångsrikt.  Ätteledningen berodde helt enkelt på att man inte kände till sambandet sex-graviditet.

Det är männen som offrar sig

Det är också männen som varit de som verkligen offrat sig under historiens gång. Genetiskt är det ett nedärvt beteende eftersom män är betydligt mindre viktiga för reproduktionen än kvinnor.  En enda man kan befrukta tusentals kvinnor, vilket säkrar återväxten, men en enda kvinna med hur många män som helst skulle med största sannolikhet få gruppen att dö ut. Åtminstone skulle tillväxten gå mycket, mycket, mycket långsammare. Rent krasst kan vi därför konstatera att kvinnan är viktigare för artens fortlevnad, vilket gjort att män också genetiskt, instinktivt är predisponerade till uppoffring. Det talas visserligen om kvinnor som våldtas i krig och dödas, men före de stora massförstörelsevapnen var kvinnans andel av döda minimal jämfört med männens i krig (och är fortfarande, även om skillnaderna minskat något). Dessutom våldtas även män i stor skala i krig, i ett sätt av segrarna att förödmjuka de besegrade (senast på Balkan under 1990-talet).
 
I jägar- och samlarsamhället var det männen som utsatte sig för de största riskerna, i jakt och försvar av stammens kvinnor och barn. Inte för att de önskade det, men därför att de som ett biologiskt arv hade instinkten att göra det. I modern tid finns det två bra exempel i katastroferna Titanic och Estonia.  Den förstnämnda skedde långsamt och under den räddningsaktion som man hann att organisera räddades 56 barn av 109 (51,3 %) och 316 kvinnor av 425 (74,4 %) mot 338 av 1690 män (20 %).  På Estonia gick allt så mycket fortare att räddningen inte hann organiseras och då räddade sig därför 22 % av männen, mot 5,4 % av kvinnorna. Det berodde på att männen i den panik som det hastiga förloppet skapade, i kraft av sin större fysiska styrka och storlek, snabbare tog sig upp. Det fanns inte tid att organisera.  Men finns sådan tid offrar sig män för kvinnor och barn, som t ex Titanic illustrerar. Jag tvivlar på att någon kan anföra något enda exempel i historien där skeendet varit det omvända. D v s att kvinnor offrat sig för män i katastrofsituationer. Beror det på att kvinnor är ”onda”, att de inte är beredda att offra sig för män? Nej, det är helt enkelt en följd av att det är de som genetiskt varit satta att ta närmaste vårdnad om avkomman ‒ den viktigaste beståndsdelen i artens överlevnad. Därför måste männen skydda dem. Om man accepterar det så måste man också acceptera att våra könsroller till övervägande del är genetiskt predisponerade!

Det negativa ”matriarkatet”

Tvärtom, mot bilden av ett feminiserat och lysande matriarkat som gärna fantiseras upp av ”kvinnofrälsare”, så visar våra moderna erfarenheter att en feminisering av samhället kommer att få förödande konsekvenser; minska kreativitet och öppenhet, eliminera kritiskt tänkande, hämma utveckling och skapa ett samhälle där stigmatisering och exkludering blir normaltillståndet.  Så som det till stora delar är i de kvinnliga intrakönsgrupperna. Men så här inledningsvis ska jag understryka, att det som kommer att sägas om män, respektive kvinnor, naturligtvis inte gäller alla. Som tur är (och ibland beklagligt nog) finns det många som avviker inom respektive könsgrupp, men för frågan om hur ett feminiserat samhälle kommer att se ut så handlar det om vilket mönster de bägge könsgrupperna uppvisar.
Jag ska börja med att ställa upp ett antal begrepp som betecknar mänskligt beteende i mänsklig samvaro och sedan får ni själva avgöra om ni håller med mig i min bedömning huruvida det är negativt eller positivt i ett samhälleligt perspektiv:

Skvaller (negativt)
sprida rykten (negativt)
ljuga på andra (negativt)
stigmatisera/exkludera (negativt)
avvisande mot nykomlingar (negativt)
att gadda ihop sig (negativt)
opålitlighet i vänskaper (negativt)
dold aggression kontra rationell/öppen aggression (negativt)
intolerans mot dem som avviker (negativt)
att våga stå för det man tror på/rättspatos (positivt)
intern jämlikhet (positivt)
långsinthet (negativt)
att lösa konflikter (positivt)
avundsjuka (negativt)
lättretlighet (negativt)
att satsa på relationer med lite mer utanförstående (positivt)
att samarbeta (positivt)
att förhandla (positivt)

Det finns ett stort antal studier kring kvinnlig aggressivitet och konkurrens (se referenslista sist, som innehåller några av dem), både i ett rent mänskligt och ”däggdjursaktigt” perspektiv, men de flesta resultat är odiskutabla.  Här kommer jag huvudsakligen att referera till Benenson, som är en sammanställning av aktuell forskning kring framförallt kvinnlig intrakönskonkurrens i jämförelse med manlig. Men utifrån den och andra verk är det tydligt att:

kvinnor skvallrar mer än män gör (negativt)
kvinnor sprider oftare rykten än män (negativt)
kvinnor ljuger på andra oftare än män (negativt)
att stigmatisera och exkludera är en vanlig kvinnlig strategi (negativt)
kvinnor är mer avvisande mot nykomlingar (negativt)
kvinnor gaddar oftare ihop sig i mindre aggressiva grupper (negativt)
kvinnor är mer opålitliga i vänskaper (negativt)
kvinnor använder mer dold aggression (negativt), män mer öppen och direkt (mindre negativt)
kvinnor är mer intoleranta mot avvikande (negativt)
kvinnor är sämre på att stå upp för det de tror på/rättspatos (negativt)
kvinnor är sämre på intern jämlikhet (negativt)
kvinnor är mer långsinta (negativt)
kvinnor är sämre på att lösa konflikter (negativt)
kvinnor är mer avundsjuka (negativt)
kvinnor är mer lättretliga (negativt)
kvinnor är sämre på att satsa på relationer med lite mer utanförstående (negativt)
kvinnor är sämre på att samarbeta (negativt)
kvinnor är sämre på att förhandla (negativt, åtminstone för dem själva)

Hela sammanställningen pekar mot att kvinnor är mer negativa för samhället än män.
 
Vid första anblicken kan ju detta verka som någon misogyn attack på kvinnor som grupp, men jag vill understryka att detta är vad vetenskaplig forskning ‒ ofta utförd av kvinnor själva (som t ex Benenson) ‒ kommer fram till. Jag vill också understryka att det finns gott om kvinnor som avviker från detta och män ”som är som kärringar”, men problemet är att det handlar om en sedan urminnes tid nedärvd strategi för kvinnlig konkurrens, även om skillnaderna inte alltid är stora. I vanliga fall (d v s inom ett s k ”patriarkat”) handlar det företrädesvis om kvinnors agerande mot varandra. Men i ett feminiserat samhälle, där man upphöjer de kvinnliga ”idealen” och kvinnor tar allt mer plats, så handlar det plötsligt om samhället i stort. Så som jag beter mig mot en samkönad konkurrent kan jag bete mig mot en av det andra könet. Jag hävdar alltså att kvinnor i ett feminiserat samhälle handlar på detta sätt även mot manliga konkurrenter, även om ingen ännu tycks ha varit intresserad av att undersöka det. Ett tydligt exempel på vart detta har lett oss är ju att smutskastning, stigmatisering och spridande av rykten och lögner blivit en integrerad och accepterad del av vårt samhällssystem (för att bara ta ett exempel kan man se Uppdrag gransknings program om den ”antisemitiske” läkaren, som tydligt illustrerar att medier och myndighetspersoner inte längre bryr sig om saklighet och objektivitet, utan går på rykten och lögner ‒ jag kommer att redovisa fler exempel framöver).
 
I detta vill jag också tillägga, att både de manliga och kvinnliga karaktärsdragen är en följd av miljontals års evolutionär utveckling, och alltså adaptivt uppträdande som är gynnsamt för artens fortlevnad. Därför är det negativt när något köns karaktärsdrag tillåts dominera. Idag påstår radikalfeminister och andra ensidigt kvinnogynnande och manshatande individer att männen dominerat över kvinnorna i evärderliga tider. Men ser man till de ”kvinnliga” karaktärsdragen finns det föga möjligheter för männen att inta total dominans, eftersom kvinnan är så mer inriktad på sitt eget och sin närmsta krets. Historiskt, evolutionärt sett, har det stora hela inte varit viktigt för kvinnan, utan istället närområdet med de närmaste och den egna avkomman. Och den miljön har aldrig hotats av ”patriarkatet”. Vad vi nu däremot står inför, är när denna ”närmiljö” ska appliceras på samhället i stort och eftersom de ”kvinnliga” karaktärsdragen inte räknar med större grupper än kvinnan själv och hennes närmaste sprider också fenomen som skvaller, ryktes- och lögnspridande, social exkludering och stigmatisering sin skadeverkan mycket vidare. Det i sin tur drabbar samhällssektorer som vetenskap, journalistik, politik och andra viktiga grunder för det demokratiska samhället. Jag återkommer till detta.
 
Sammantaget menar jag, att både ”manliga” och ”kvinnliga” karaktärsdrag är självklara, men att det är väldigt farligt att låta de ”kvinnliga” bli dominerande, eller att romantisera dem som särskilt ”goda”.

SVERIGE MÖTS ‒ VILKEN HUMBUG!

SVT har med tysk förebild startat ett projekt som de kallar ”Sverige möts”. Jag blir alltid misstänksam när SVT (eller något annat etablerat media) startar den här typen av kampanjer. SVT har med åren visat sig vara fullständigt i brist på saklighet och objektivitet, och rörande ämnet ”klimatet”, som är en av de polariserande frågor som svar ska ges på om man vill vara med, har man inte sedan 2011 släppt in en kritiker i rutan. SVT har alltså kraftigt uppmuntrat till polarisering i samhället genom att i strid mot de egna reglerna vandra den politiska korrekthetens väg och vägra att bevaka kontroversiella frågor objektivt och sakligt, för att istället aktivt arbeta för att människor enbart ska få ”rätt” information. Särskilt tydligt blir detta i frågan om sexköpslagen, sextrafficking och porr och var tidigare i frågan om invandring. Inte bara för att man, som i fallet klimatet, enbart släpper fram ”rätt” personer, man skyr dessutom vetenskaplig forskning och sänder istället tårdrypande propagandtärer som ska skrämma tittarna till att tycka rätt (se här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här). För att inte tala om att man vägrat att sända den av Amnesty international prisade franska dokumentären ”I Sverige finns inga horor”.

Rent initialt fanns alltså hos mig en stark misstänksamhet mot projektet, men jag bestämde mig ändå för att ge det ett försök, så jag gick in på SVT:s hemsida för detsamma och besvarade frågorna: 1) Bör vi för klimatets skull äta mindre kött? mitt svar blev ”nej”. 2) Ska tiggeri förbjudas? ”nej”. 3) Ska vi ha flera vargar i Sverige? ”ja”. 4) Är bensinen för dyr? ”ja”. 5) Skulle mer feminism vara bra för Sverige? ”nej”. Ska Sverige ta emot färre flyktingar? ”ja” (rent principiellt skulle jag vilja svara nej på den frågan, men jag tror inte det är någon idé med det budgetunderlag och den obefintliga assimileringspolitik som nu finns). 6) Är skatten för hög? ”nej”. Sedan tog det stopp. SVT hänvisar till Novus för utvalet av frågorna som vi vet delar svenska folket åsiktsmässigt. Men det finns ju fler frågor, som absolut är mer relevanta än åtminstone antalet vargar. Jag saknar dessa frågor: 7) Är manligt våld mot kvinnor det enda problemet i relationsvåld? (kvinnor är minst lika våldsamma som män, se här, här, här, här, här). 8) Är sexköpslagen en bra lag? (att den inte är det syns här, här, här). 9) Är genusvetenskap en verklig vetenskap? (Att det är högst tveksamt, se här, här, här, här, här, här, här, här). 10) Var #metoo en bra rörelse? (med tanke på hur många offentligt uthängda som sedan friats så skulle mitt svar definitivt bli ”nej”, se även här, här, här). Slutligen fråga 11) Bevakar SVT på ett sakligt och objektivt sätt polariserande frågor? Förutom de ovan anförda exemplen vill jag tillägga företagets vägran att sända den norska TV-serien ”Hjernevask”.

Det är också tämligen tydligt att den här kampanjen inte syftar till att försöka förändra debattklimatet och åsiktshaveriet (=det att man inte accepterar ”avvikande” åsikter). Nej det ordas inte ett ögonblick om att detta i förlängningen skulle generera några kritiska reflektioner alls. Istället sägs det om erfarenheterna i Tyskland: Responsen har varit bra och de som har deltagit har uppskattat att i lugn och ro få lyssna på och samtala med någon som har en annan uppfattning än en själv. Och vart leder det vidare? Om jag gick dit för att samtala med en meningsmotståndare så hörde vi förmodligen bägge till de få som faktiskt accepterar och kan samtala med meningsmotståndare. Men det rör ju inte alla dessa som tack vare mediernas uthängningar (t ex Thomas Matssons och Robert Aschbergs häxjakt på ”rasister”, uthängningarna med namn av orättfärdigt anklagade under #metoo-häxjakten, m m) och ensidiga fokusering på de ”rätta” synpunkterna fått legitimerat att det är helt ok att hata och stämpla människor.

Jag vet ju av egen erfarenhet hur det är att drabbas av en kraftigt förvrängd medial uthängning (i Expressen så klart), och vilka följder det får, så jag kunde ju ha börjat bete mig på samma sätt som Expressen gjorde. Nu har jag dock alltid ansett, och anser, att man måste ha en saklig och hövlig ton, undvika förklenande verbala utbrott och respektera att alla inte delar mina synpunkter (eller ens vill lyssna på sakliga argument). Men förutom att legitimera för de politiskt korrekta att det är rätt att hata och hänga ut meningsmotståndare, som medierna med SVT gjort under många, många år, så har det också lett till att mängder av de som blivit uthängda, eller som känner att de fakta de känner till existerar aldrig får komma fram, fått legitimerat att de också kan hata och smutskasta. Medierna och deras svans har ju så länge visat att det är på det sättet man gör!

Det är inte märkligt att det på hemsidan för ”Sverige möts” också står: Vi kan inte garantera att alla som anmäler sig blir matchade – dvs att det går att hitta någon som tycker olika i närområdet. Det säger ju i sig verkligen vad detta handlar om. Den politiska korrektheten är så stor att den riskerar att möta varandra. En mer adekvat formulering kunde vara: Vi kan inte garantera att alla som tror på det som sägs i medierna som anmäler sig blir matchade – dvs att det går att hitta någon som tycker olika i närområdet. Att matcha mig med någon blir inte svårt, för jag tänker kritiskt varje gång jag ser en polariserande fråga där medier, politiker och aktivister vägrar att släppa fram kritik och meningsmotståndare, exakt som det är i frågorna kring klimatet, feminismen, manligt våld mot kvinnor, sexköpslagen (överhuvudtaget allt som har med sex att göra) och genus ‒ och tidigare var med invandring och #metoo. Då ligger det en hund begraven. Att man överhuvdtaget inkluderar frågan om vargar och skatter visar på vilket plan detta ligger. Naturligtvis finns där olika meningar, men det är knappast så att någon blir social paria av att inte tycka ”rätt”, eftersom det ännu inte utkristalliserats något ”rätt” eller ”fel” i ideologisk eller moralistisk mening. Men det blir man om man t ex presenterar fakta rörande sexualia eller genus, och fortfarande rörande invandring. En gång stämplad, alltid stämplad!

Jag är tveksam till om jag ska anmäla mig. Å ena sidan kunde det vara av intresse för att följa upp (och förmodligen bekräfta farhågorna i) denna text, men å andra sidan fruktar jag att jag endast spelar de med ”rätta” åsikter ‒ journalister, politiker och aktivister ‒ rätt i händerna. För min övertygelse är, att detta i grunden bara handlar om att de självutnämnda ”rätta” ska kunna slå sig för bröstet och säga: vi har minsann haft ett projekt som låtit de som är fel sansat få prata med dem som är goda. Precis som någon tidning t ex kan ta in en text om en vetenskaplig undersökning som visar att kvinnor är lika våldsamma som män i förhållanden. Men sedan fortsätter man ändå att enbart fokusera på ”mäns våld mot kvinnor” och inget förändras. På samma sätt lär det bli med denna kampanj, för journalister och politiker är inte mer än människor och värjer sig med näbbar och klor mot att vidgå att de agerat fel. Därför kommer de fortsätta att polarisera åsikts- och debattklimatet. Av den anledningen är min uppmaning till dig som är socialt ”avvikande”. Anmäl dig inte till detta förrän projektet rätats upp och formulerat en klar målsättning, att förändra medierapporteringen, debatt- och åsiktsklimatet. Som det är nu är projektet bara humbug!

MYTEN OM ATT ”VÄXTHUSEFFEKTEN” SKAPAT MER EXTREMT VÄDER

Med tanke på att ett antal ”rätta” elitmänniskor har uttalat sig om åtgärder för klimatet på ett sätt som inte kommer drabba dem, men däremot ”vanligt” folk, och de bl a åberopat ökande ”extrema väderförhållanden” (jag hänvisar till Lars Berns replik) har denna text kommit till.

Extrema väderförhållanden är en favorithalmgubbe hos många klimatpaniker, här i debatten mellan klimatpanikerna Michael Mann & David Titley och klimatkritikerna Judith Curry & Patrick Moore drar Titley igång sin litania med ett skrämselscenario om effekterna av det allt mer extrema vädret (28 min in) genom att visa en bild på vad ”global warming” har orsakat för skador genom extrema väderfenomen. Faktum är dock, att väderfenomenen INTE har blivit mer extrema. I detta vittnesmål inför senaten vittnar Roger Pielke om att det inte finns några som helst belägg för att vi fått värre väderfenomen och att det skulle ta lång tid för en klimatförändring att sätta spår i form av sådana.

Själv gick jag igenom Svenska dagbladets årsböcker för vissa år under tjugo- och trettiotalet och det rapporteras mängder av väderkatastrofer som människor i vårt land knappast någonsin hörde talas om. 2 januari 1926 var det översvämningskatastrofer i Holland och Belgien, s å 22 september förstördes staden Encarnacion i Paraguay av en cyklon, med över 400 döda och 4000 skadade. 1929 7/12 härjade våldsamma stormar på Atlanten och särskilt utanför Frankrike sjönk många fartyg, 1931 27/6 drog en våldsam värmebölja över USA med över 200 dödsoffer som följd. S å 10/8 efter fyra månader utan regn kom ett tornadoartat skyfall med så kraftiga vindar att mängder av båtar krossades mot land och järnvägsvagnar blåstes av järnvägsspåren. S d drabbades London av häftiga snöfall! S å 12/8 svämmade Yangtekiang över efter kraftiga regn, 130.000 m2 av floddalen ställdes under vatten och åtta miljoner(!) människor omkom. 1932 22/3, en cyklon drog fram över fyra amerikanska stater, där flera mindre städer och byar jämnades med marken, 358 döda och 2500 skadade. 1933 26/10 förstördes den mexikanska hamnstaden Tampico fullständigt av skyfallsliknande regn, 5000 omkom och inom 12 mils omkrets översvämmades allt. 1934 1/6 var det intensiv torka i Indien med dagliga temperaturer över +50º celcius, 11/6 ödelade fruktansvärda virvelstormar flera städer i Salvador och Honduras med tusentals döda som följd, 22/9 Japan hemsöktes av en tyfon med åtföljande flodvåg, 1661 döda ca 5000 skadade. 1935 4/9 en våldsam orkan drog över Florida med över 1000 dödsoffer.  1936 6/1; förödande översvämningar i Frankrike, där Seine, Loire, Garonne och Rhône stieg över sina bräddar, 18/3 var det svåra översvämningar i östra USA efter töväder och kraftiga regn. I Pittsburg steg vattnet 6 m med ca 300 döda och hundratusentals hemlösa som följd, 7/7 efter oerhörd hetta i mellanvästern hade efter några dagar 570.000 gårdar fått sin skörd förstörd och i mitten av månaden hade över 5000 dött i värmen. 1937 21/1 Ohio med bifloder svämmade över stora områden i 11 amerikanska stater. På Cincinattis och Louisvilles gator var vattnet 5 ½ m högt och hela städer evakuerades. Ca en miljon människor blev hemlösa, ca 500 omkom. 1938 14/6 fick stora regnmängder Gula floden att svämma över och 150.000 kinesiska och 5000 japanska soldater drunknade. 300.000 människor blev hemlösa. Yangtsekiang steg med ca 8 m.  1939 14/1 var det omfattande skogsbränder i staten Victoria i Australien, i en värmebölja som krävde över 100 dödsoffer.

Fortfarande de två första krigsåren rapporterades vissa väderkatastrofer, men sedan försvann de till förmån för rapporterna från världskriget. 1940 4/1 var det katastrofala översvämningar i provinsen Sevilla i Spanien och i Guadalquivir steg vattnet 15 m över normalnivån. I Portugal översvämmades staden Tejo, lämnandes 7500 personer hemlösa. 1941 1/6 en cyklon fick floden Ganges att svämma över, med 5000 döda som följd.

Och detta är långt ifrån alla extrema väderkatastrofer som rapporterades!

Hur kan någon tro på en agenda som måste använda sig av faktaförfalskning och tystande av kritik för att kunna övertyga människor? Det kommer åtminstone aldrig att övertyga mig! När makthavare, medier, aktivister och karriärister är rörande överens i kontroversiella och komplicerade frågor så ligger det en hund begraven. Då kommer aldrig fakta fram, bara friserade sådana som ska gynna dem som tjänar på det. Och det gäller inte bara klimatet, det gäller även sexualdebatten, feminism/genus (t ex myten om ”mäns våld mot kvinnor) och invandring/integration. När ska vi lära oss att den elit som nu föresatt sig att ”uppfostra” oss att bli ”rätt” (så elitens egen position inte ska hotas) inte bryr sig om några andra än sig själva?

JANNE JOSEFSSONS POLITISKT KORREKTA PROPAGANDANUMMER

I någon sorts ”självkritisk” serie ska Janne Josefsson följa upp tidigare ”undersökande” program som han varit med och gjort. Det vore nog ett lovvärt syfte om det verkligen handlade om självkritik och undersökande journalistik, men det första avsnittet har absolut ingenting med någondera att göra! Det är helt subjektiv propaganda för en politiskt korrekt ståndpunkt och gör absolut ingenting för att skärskåda eller hjälpa sexarbetares situation. Det är ett journalistiskt pekoral!

Undersökande journalistik ska utgå från obestridliga fakta och undersöka påståenden för och emot ‒ i sig inte annorlunda än vilken vetenskaplig forskning som helst. I programmet framförs dock inte ett enda obestridligt fakta, enbart ounderbyggda påståenden som inte har någon som helst grund i vetenskaplig forskning. Därtill byggs hela den ”undersökande journalistiken” på ett tidigare lika undermåligt reportage från 2000, om verklighetens ”Lilja 4-ever” och hennes uppbragta vän, på två röster. I förbifarten släpps en rumänsk sexarbetare som vittnar om att hon jobbar av egen vilja, utan någon hallick, in, och förutom att hon senare förminskas av Josefsson själv så visas nivån på programmet av att Dangoules (förebilden för ”Lija 4-ever”) vän Melitta genast vill polisanmäla rumänskan.

Jag klandrar på intet sätt Melitta för hennes känslor och uppbragthet, lika lite som jag ifrågasätter tragedin kring Dangoule. Men en undersökande journalist ska inte så uppenbart okritiskt acceptera allt som verkar salongsfähigt i sammanhanget och framförallt inte avge slutsatser som bortser från vittnesmål och fakta. Dessutom borde han balansera de känslosamma utbrott som Melitta uppvisar.

Det som sägs i Striptease 2000 är verkligen ingenting som enbart kan lastas på ”människohandlare”. Dangoules situation i Litauen var långt ifrån ”rosenröd” och av de vittnesmål som ges kan man starkt misstänka att hon redan där prostituerat sig. Ingen kan klandra henne för det, men att indirekt skylla det, eller det faktum att hennes familj sket i henne, på ”människohandel för sexuella ändamål” är verkligen att skjuta över målet. Det finns mängder av analoga fall där kvinnor och män av eget val sökt sig till väst för att söka förbättra sina liv.  Men det handlar inte om ”människohandel för sexuella ändamål”, det handlar om att möjligheterna för dem är stängda, varför de måste vända sig till människosmugglare som kan ta ut hutlösa priser. Priser som sedan ställer dem i stor skuld och som tvingar dem att arbeta på något sätt för att kunna betala tillbaka. Men det finns ingen som helst humanism i att beröva dem möjligheterna att försöka, så som Josefsson och andra vill göra. Vi hör sensmoralen i vännen Dellas i Litauen kommentar: ”hade hon stannat i Litauen hade hon i alla fall varit i livet idag. I Sverige blev hon ett villebråd.”

Ingen vet om det som Della säger stämmer, att Dangoule skulle varit i livet om hon stannade. Däremot var hon redan ett villebråd i Litauen och det finns föga som talar för att hon fått det mycket bättre där. Men, det är uppenbart att Josefsson och andra som förfäktar denna ensidiga fixering på ”människohandel för sexuella ändamål” anser att tjejer i Dangoules situation i hemlandet inte ska ges möjligheter att förändra denna ‒ och i förlängningen alltså acceptera sin situation som ”villebråd” ‒ genom sexarbete. Åtminstone inte i något annat land än hemlandet.

Amatörmässigheten i Josefssons program lyser också som en neonskylt genom de skygglappar som ska skydda mot allt som kan ifrågasätta att den officiella svenska hållningen ‒ och inte minst lagarna ‒ är otadliga. En verkligt undersökande journalist, som den franska Ovide (som gjort en prisbelönt dokumentär om hur förödande den svenska sexlagstiftningen slår mot svenska sexarbetare, ”I Sverige finns inga horor”) hade frågat sig; ”vad är det i Sverige som gör att sexarbetarna kan hamna i sådana situationer här”? En verkligt undersökande journalist hade inte bara okritiskt godtagit den kraftigt, vetenskapligt ifrågasatta svenska sexlagstiftningen, utan försökt få en helhetsbild. Istället för att bara gå på enstaka, utvalda röster. Men när det gäller detta ämne är Janne Josefsson ingen undersökande journalist. Han är enbart en amatör som politiskt korrekt gör ett propagandanummer för den svenska självgodheten. Han behöver inte ta del av forskning, vetenskapliga undersökningar och motstridiga röster ‒ som hos t ex ”Rose alliance”. Det räcker med att köra ett totalt ovetenskapligt skräckscenario som ska fungera som ytterligare en dimridå för människor att få upp ögonen för att vi i Sverige inte alls bryr oss om sexarbetare. Myndigheter och medier bryr sig bara om att exportera den självutnämnda svenska präktigheten och struntar i hur sexarbetarna mår. Åtminstone om de inte vill göra avbön och instämma i det svenska fördömandet.

Redan för flera år sedan skickade jag boken ”Den kidnappade sanningen ‒ myten om den gigantiska sextraffickingen” till UG-redaktionen, med en uppmaning att via undersökande journalistik skärskåda den verkliga sex-trafficking industrin”, nämligen anti-prostitutionsrörelsen. Men UG-redaktionen gjorde som samtliga svenska media, de sopade de ”fel” fakta som redovisades under mattan och låtsades som ingenting. Hade Josefsson konsulterat den hade han kunnat se, att fallet ”Lilja 4-ever” är ett ytterst sällsynt fall. Det förekommer, javisst, men internationell statistik visar, som framgår av redovisad sådan, att verklig sextrafficking, d v s ”människohandel för sexuella ändamål” är ett oerhört marginellt brott. Och det hjälper inte heller att försöka skyla detta med den ovetenskapliga myten om ”mörkertal”, för t o m BRÅ (S 21) medger att det är osannolikt med mörkertal kring detta brott.

Inte heller var de svenska lagarna till minsta hjälp för Dangoule. Det som hade hänt henne, om hon trott sig ha någon hjälp där, vore att hon under den period som löpte fram till en eventuell rättegång fått stanna, för att sedan återsändas till ”villebrådssituationen” i Litauen. Att arbeta under skyddade förhållanden som sexarbetare är uteslutet. I Sverige har man nämligen konstruerat en samhällelig norm, grundad i djup kristen moralism, som säger att det är ”kränkande” och ”förnedrande” att erbjuda sexuella tjänster. Alltså mår en kvinna som valt att sälja sex i Sverige bättre av att bli utvisad och återsänd till sin ursprungliga miljö. Oavsett hur den tedde sig. Hade verkligen Josefsson brytt sig om sexarbetarnas välfärd borde han ha studerat Nya Zeeland. Sedan avkriminaliseringen av sexarbete i detta land 2003 inträffade det tidigaste ”sextraffickingfallet” först 2017. Då dömdes tre personer för att ha traffickerat en minderårig. Men det säger på intet vis att den minderåriga tvingats till sexarbete, eftersom det automatiskt blir ”människohandel för sexuella ändamål” om sexarbetaren är under 18 år. Vi har haft flera fall i svensk domstol där den minderåriga sexarbetaren hävdat frivillighet, men dom har utdömts endast p g a hennes ålder. Avkriminalisering av sexarbetet är alltså det effektivaste sättet att motarbeta ”människohandel för sexuella ändamål”. Men det vill inte Josefsson känna till.

Inte heller finns i dennes föreställningsvärld, tycks det, möjligheten att de få fallen med domar i sextraffickingmål kan bero på att de i verkligheten är få. Trots att BRÅ alltså säger att det är föga troligt med mörkertal. Istället blir det till ett fullständigt obestyrkt påstående om att en av de få som vågar vittna är den nigerianska flickan ”Mercy”. Internationell forskning visar emellertid att omkring 94 % av alla kvinnliga sexarbetare själva väljer att inträda i jobbet. Jämför att Steinfatt (2002) finner 0 % av de över 4000 thailändska sexarbetare han intervjuade under tolv års tid som ansåg sig ha blivit tvingad/tubbad in i prostitution på främlingsbarerna och Phongpaichit rapporterar 6 %, liksom Busza (2004).  Boonchalaksi & Guest finner 13,5 % på de inhemska thailändska bordellerna för thailändare, men 0 % på massageinstituten.  Rörande västerlandet rapporterar utvärderingen av The prostitution Reform Act att genomsnittet för dem som inträtt i sexarbetet p g a andras påverkan var 3,9 % (PRA 2008), Jenkins fann ingen bland eskorterna och Mai finner 6 % av de migrerade (de förment ”traffickerade”) sexarbetarna som ansåg att de lurats och/eller tvingats in i sexarbete.  6 % kommer också McCaghy & Hou (1994) fram till bland de taiwanesiska sexarbetare de intervjuat.  I den danska utvärderingen (Kofod & medarbetare) kommer man fram till siffran 4 % som tvingats/tubbats in i prostitution av andra.

Janne Josefsson är inte intresserad av sådana fakta. Han är inte intresserad av fakta överhuvudtaget när det rör denna fråga, för hans avsikt är inte undersökande journalistik, det är att leverera ett politiskt korrekt propagandanummer där den som säger sig göra det frivilligt måste ifrågasättas med att hon ”kanske” gör det frivilligt, den som vittnar mot ”bordellmamman” kan däremot inte ifrågasättas alls. Något som måste understrykas med den eurocentriska föreställningen om ”juju-kulten” i Edo-provinsen i Nigeria. Tror någon att han istället kunde ha formulerat sig ”Den rumänska flickan i röd kjol som sålde sex frivilligt, för sina barns skull och Mercy från Nigeria som kanske lurades hit till Europa närd av en dröm om ett bättre liv”? Jag tror, till skillnad mot Josefsson, på dem bägge, för visst existerar fall som Dangoules och Mercys, men de ska inte i ett ”journalistiskt undersökande” program i sin ovanlighet få styra bilden av allt sexarbete. Och svensk lagstiftning ger varken skydd mot eller har minskat någon verklig sextrafficking till landet. Tvärtom ligger vi högre än världsgenomsnittet med 0,54 fall per 100.000 invånare mot 0,48 i hela världen.

Om Josefsson och någon annan moralpredikant verkligen värnade om hur sexarbetarna mår skulle de anslå ett skadereduceringsperspektiv, som man gjorde i Nya Zeeland och Queensland. Man skulle följa Amnesty Internationals linje om avkriminalisering, för att säkra arbetsförhållandena, men istället väljer de politiskt korrekta i detta lilla land att tro att den skadegynnande lagstiftning vi har är något som ska exporteras. Och för att få Sverige att framstå som så utopiskt präktigt måste man offra de sexarbetare (en gigantisk majoritet) som inte vill ”inse sitt eget bästa”. Vill de inte jobba i ett ”anständigt” yrke får de skylla sig själva. Därmed basta. Slutsnackat!

Och ‒ naturligtvis ‒ för att få den svenska intoleransen och inhumanismen att framstå som något präktigt måste man göra som Josefsson, SVT, aktivister, politiker, m fl. Förtiga fakta, låta enstaka vittnesmål styra hela bilden av sexarbete (i programmet två sådana), tysta motstridiga röster och presentera goda propagandahantverk ‒ solår från sexarbetets verklighet. Josefsson har ju i andra sammanhang gjort bra insatser, men här borde han skämmas! Han gör varken Dangoule, Mercy eller någon annan verkligt sextraffickerad någon tjänst med att förvränga verkligheten.

FEMINAZTER OCH DERAS GELIKAR

Den här texten har tillkommit med anledning av Ivar Arpis utmärkta referat av den avklädning som James A Lindsay, Peter Boghossian och Helen Pluckrose gör av genusforskning och ideologisk feminism i USA.  Jag vill dock påminna om att det inte är första gången som en sådan avklädning görs, men denna är betydligt kraftfullare, i det att det handlar om ett flertal artiklar.

Som ”The Atlantic” också blottar är denna avklädning någonting som drar med sig intellektuell ohederlighet från de postmodernistiska ”akademikerna” som plötsligt står nakna.  En av dem, ”akademikern” Alison Phipps skrev på twitter:  ”Snälla ni stå bakom kolleger i genusforskning / kritiska rasstudier / överviktsstudier och andra områden attackerade av denna tidskriftsartikelbluff.  Det är en samordnad attack från högern.”  (Som motpol dessa akademikers kommentarer).  Hur absurt det är inser man när det framgår att alla tre författarna är vänsterliberala.  (Men har man inget annat att tillgå får ”högerspöket” användas.)  Det gör att vi också, som kritiska till denna fanatiska ideologi, som t ex genusforskningen styrs av, inte får generalisera rörande politiska åsikter.  Jag är övertygad om att det finns åtskilliga därute till vänster som är kritiska (inte bara Johan Westerholm), men de har möjligen svårare att komma ut med det än de som redan är ”politiskt” kritiska.  Jag skriver ”möjligen”, för det är uppenbart att stora mängder av kritiska personer som inte är vänster idag inte heller vågar yttra sig offentligt av rädsla för att skada karriären, så som Steven Sampson konstaterar.

Man måste beteckna det som uppenbart att hyckleriet i detta land (och andra) kring vetenskaplighet nått katastrofala nivåer.  Respekten för saklighet och objektivitet har drunknat i ett postmodernistiskt träsk av okunniga människor som hävdar auktoritet enbart p g a sina åsikter (och frånkänner dem med andra åsikter den auktoriteten).  Lindsay, Boghossian och Pluckrose klär av denna gigantiska korrumpering av vetenskapen tydligt ‒ inte minst för att Adolf Hitler i något omarbetad form ses som ”feministiskt tillförlitlig”.  Det gör att det faktiskt är relevant att kanske släppa termen ”radikalfeminister”, som urskillning från sansade feminister (som t ex Petra Östergren och Louise Persson), och istället kalla dem ”feminazter”.

Feminazterna, och de med dem sammanhängande politiska opportunisterna och karriäristerna, har under en lång räcka av år tillåtits korrumpera vetenskaplig forskning och objektivitet med metoder som man använde i fascistiska och kommunistiska diktaturer.  Det handlar om ignorans av motstridiga vetenskapliga fakta och ovilja att sakligt debattera i skrift eller verbalt, smutskastning och misstänkliggörande av dem som obstruerar mot den ”rätta” övertygelsen och försök att få de människor som är ”fel” att hamna som utstötta och bespottade i samhället.  Jag ska villigt medge att det finns de som agerar lika illa även bland dem som är kritiska till idologibaserad forskning, men skillnaden är att de inte sitter i positioner där de har möjligheter att styra politiken ‒ så som feminazterna tillåtits att göra.

Ett intressant drag i denna smutskastning är det som egentligen borde vara kontraproduktivt för dessa feminazter och deras allierade, nämligen att de klumpar ihop kritiker som ”köpta av någon ’lobby’.”  Om det gäller sexualdebatten är det ”sexlobbyn” (som inte ens existerar i verkligheten), rör det rasstudier är det ”rasister”, är det genusforskning eller feministiska studier är det ”vita cis-män” eller ”patriarkatet” (även dessa mer eller mindre påhittade), är det överviktsstudier är det typ ”köttindustrin” och är det klimatforskning är det ”oljeindustrin”.  De här diffusa och inte sällan icke existerande ”lobbygrupperna” kan användas för att ifrågasätta vilken forskning som helst, oavsett hur genuint underbyggd den är.  Sedan kan man ignorera denna forskning och säga att den inte är värd att ens kommentera.  Istället kan man producera statligt beställda nonsensrapporter (som t ex utvärderingen av sexköpslagen).  Och det är här som en verklig absurditet infinner sig!

Absurditeten består i att de som verkligen är köpta av ”lobbyer” är just genusforskare, växthuseffektsivrare, migrationsforskare, sexlagsförespråkare m fl ”feminazter”, eftersom de anslag som ges till forskning uteslutande går till politiskt korrekt sådan som dessa företräder.  Att man sedan kritiserar seriösa forskare för att de försöker få pengar till forskning från eller komma ut via alternativa källor när han/hon inte släpps fram till de statliga köttgrytorna är ju så makabert att man bara blir förstummad.  ”Du får inga pengar för att din forskning riskerar att producera fel resultat, men vänder du dig till andra möjligheter tänker vi smutskasta dig som en konservativ som betalas av ’lobbyn’.”

Herrgud, var har vi hamnat egentligen?

I det här sammanhanget vill jag citera Lindsay, Boghossian och Pluckrose i deras Youtube-videoIngen tolererar den här typen av korruption när de upptäcker att resultaten är industrifinansierad förvrängd forskning, för att få den att peka i en bestämd riktning.  Samma granskning skulle vidhänga forskning när den främjar en politisk agenda, och vi har t o m avslöjat tillräckliga bevis för att antyda att denna korruption är genomsyrandes många ämnen, inkluderandes kvinno- och genusforskning, feministiska studier, rasstudier, sexuella studier, överviktsstudier, kulturella studier och sociologi.  Man kunde även lägga till växthuseffekt/klimat.

Men det handlar inte bara om att feminazterna och deras kumpaner bland politiker, journalistkår och aktivister vill beröva alternativ forskning ekonomiska medel och publiceringsmöjligheter, det handlar också om att straffa dem som framhärdar, genom att förstöra deras liv och inkomstmöjligheter.  Vi är ännu inte i Nazityskland eller Sovjetunionen, där man togs av daga eller kastades i koncentrationsläger, men det gäller att ta heder och ära och ekonomisk utkomst från personen som framhärdar.  Särskilt om han/hon har genuint underlag för sin kritik av ”det rätta”.

Jag kan inte frågan om växthuseffekten, så det tänker jag inte gå in på, men så mycket förstår jag, att frågan är en direkt parallell till den om genusforskning, feministiska studier och sexualforskning (en fråga som jag däremot är mycket insatt i, mer än de flesta s k ”experter”).  Det handlar om att kritiker av den ”rätta” åsikten, på samma sätt som de som kritiserar postmodernismen och ovetenskapligheten i genusforskning, måste misstänkliggöras som ”höger” eller beroende av ”industrilobbyister” av dem som förfäktar den karriärfrämjande politiskt korrekta.  Sedan får de ingen tid att utveckla sina ståndpunkter i media, undanhålls forskningsmedel och i slutändan berövas sin utkomst.

Ett aktuellt sådant fall är professor Peter Ribb som verkade vid James Cook university i Australien i många år som marinforskare.  Till skillnad mot alarmisterna hävdade han att korallreven inte alls mår dåligt och kritiserade offentligt de alarmerande rapporter som hävdade att växthuseffekten orsakade sådana skador.  I och med detta blev han klassad som ”förnekare” (det är ett hemskt epitet och inte alls i klass med ”kritiker”, som feminazter och andra annars påstår sig välkomna).  Universitetet försökte belägga honom med munkavle, men han vägrade att anpassa sig och fortsatte sin kritik.  Men då fick han sparken!  Officiellt är det naturligtvis inte hans kritik som orsakat detta (om vi ska tro officiell historieskrivning blev väl knappast heller i Sovjet någon sparkad bara för åsikter), utan att han brutit mot ”den etiska koden” på universitetet.  Så har universitetet självt uppvisat ett lysande exempel på hur man verkligen bör bete sig etiskt, genom att söka igenom Peter Ridds e-postkorrespondens för att kunna producera anklagelser mot honom som strider mot ”den etiska koden”.  Något som fått anställda vid universitetet att använda den universitetsanknutna e-posten synnerligen försiktigt och även fått personer som Ridd kritiserat att kritisera universitetet.  Naturligtvis är det inte någon, utom de mest inbitna växthuseffektsförespråkarna och politiskt korrekta karriäristerna, som tror på den officiella förklaringen och t o m tidningar som annars varit skeptiska till Ridd kritiserar åtgärden (länkar om fallet här, här, här och här).

I något mindre skala, men inte desto mindre förödande, råkade jag ut för samma sak själv.  2008 gav jag ut boken ”Samlag eller Salighet”, som strax blev kurslitteratur i sexualhistoria på sexologikursen vid Göteborgs universitet (men togs bort två år senare då en feministisk lektor tog över).  I den refererar jag forskningskonsensus om att sex i sig inte är skadligt för någon, inte ens barn (att det verkligen råder konsensus om detta har jag samlat vetenskapliga texter om här, och det vore absurt att tro att min bok blivit kurslitteratur på ett universitet om den propagerat för pedofili), utan underströk att det är omständigheterna som är det avgörande för eventuell skada.  I den vetenskapliga världen tvistar man dock om vilka omständigheter som skapar skada (läs mer om det i texten under länken).  Något Expressen inte tog någon som helst hänsyn till då de 2010 skulle smutskasta Piratpartiet (som jag var riksdagskandidat för) genom att utmåla mig som ”pedofilkramare” och påstå att jag ”ansåg” att barn inte tar skada av sex.  Att jag varnat för att ändra lagarna i detta tog skvallerjournalisten inte någon som helst hänsyn till utan frågade mig istället:  ”Tror du att det säljer lösnummer?”

De här feminazterna, journalisterna, politikerna, aktivisterna, ideologiska korsriddarna m fl betraktar sig själva som goda människor som utför goda gärningar (vilka händelsevis råkar sammanfalla med deras eget ego och karriärsträvan), men jag vill åter citera Lindsay, Boghossian och Pluckrose:  ”Ni kanske tänker att arbete gjort inom detta fält måste vara gott, eftersom det verkar som om det fortsätter människorättsarbetet.  Efter att ha tillbringat ett år med att ha granskat det, och uppmärksammat experterna inom det, måste vi säga att vi inte håller med.  Ett växande antal studier fortsätter inte människorättsrörelsens arbete, de korrumperar det.  Och det profiterar på dess goda namn för att fortsätta främja en social ormsvans så att allmänheten fortsätter att bli mer sjuk.  Utveckling är lättare utan underbyggda studier.”  Sedan föreslår de att de som dessa ”goda” påstår sig tala för kritiskt ska granska och avgöra om de talar för dem.  Något som t ex sexarbetare gjort ‒ och kommit fram till att de ”goda” inte bryr sig om något annat än sitt eget välbefinnande och gärna offrar oskyldiga för detta (se t ex här). Så tillägger Lindsay, Boghossian och Pluckrose att de här människorna helt borträknar evolutionen och är övertygade om att ”det moraliskt och ideologiskt rätta” ska rätta till miljontals år av ”felaktig” evolution.  Men hur kan vi sätta någon som helst tilltro till sådana makabert ovetenskapliga attityder!?  Men, det är väl som sir Winston Churchill lär ha sagt:  ”Folk är inte så dumma som du tror, de är dummare”!  Något som även inkluderar dem som inte tror på detta men inte säger ifrån!  Hjältarna är inte dessa feminazter som skriker i en stor unison och politiskt korrekt kör, utan sådana som Lindsay, Boghossian och Pluckrose, som vågar utmana och säga ifrån.  Det är aldrig medjamsarna (även om maskerade under ett till namnet ifrågasättande epitet, som emellertid blivit synnerligen normriktigt; ”normkritik”) som fört utveckling framåt.  Det är däremot de som vågat ifrågasätta de allmänt vedertagna ”sanningarna”!  Något som t ex Dr Patrick Moore understryker i slutet av denna debatt mellan klimatalarmister och ”förnekare”, då han understryker att de förra inte agerar som vetenskapsmän, utan som aktivister.

PROPAGANDISTERNA (ELLER VAR DET KORRESPONDENTERNA?) DEL 2

Faktum är att jag blivit väldigt trött på att granska SVT:s s k ”dokumentärer” (eller snarare ”propagandtärer”).  Jag har ett flertal gånger gjort det (härhärhärhärhärhärhärhär och här) och det landar alltid i fullständig avsaknad av journalistik, men istället i ett excellerande i ren skär propaganda!  Det senaste ”Propagandisterna” (eller var det Korrespondenterna?) är en fullständigt makalös bekräftelse av detta.  SVT har totalt lämnat alla formella krav på objektivitet och saklighet bakom sig med en form av ”journalistik” som helt genomsyrar det postmodernistiska träsket av ”rättroende” människor, vilka inte ens behöver fakta för att veta hur världen ser ut (som uppenbarligen ”korrespondenterna”).  Och granskningsnämnden för SVT är fullständigt bortkastat att vända sig till.  De förhåller sig till den politiska och kollegiala korrektheten ungefär så som påven gör till gud.

Ja, nu har jag skrivit av mig något av den värsta frustration som jag känner inför vetenskaplighetens och saklighetens nedmontering i västvärlden (och inte minst Sverige) och kan gå vidare till själva pekoralprogrammet.  I mitt första inlägg om propagandisterna skriver jag detta:  ”Till sist är det bara att konstatera att Propagandisterna mycket välregisserat konstruerat ett program som ska skrämma folk.  Inte tillstymmelse till undersökande journalistik, objektivitet, opartiskhet, saklighet eller journalistisk etik i programmet dock.  Man har valt rätt personer, som ska leverera ”rätt” produkt – i avsikt att svenskarna ska tycka ”rätt”.  Emellertid var vittnena verkligen inte helt övertygande och åtminstone ett vittnade direkt mot programmets fastlagda slutresultat.  Att aktivisterna skulle säga det de gjorde var en självklarhet, och de blev valda just för att leverera ”rätt” påståenden.  Ett gott hantverk i åsiktspropagandans tjänst, men ett uruselt journalistiskt arbete.  Hur vore det om SVT skulle ta och sända en dokumentär som kritiskt betraktar myten kring sextrafficking, som ”Dont shout too loud”?  Är det någon som läser denna sida som tror att SVT skulle sända någonting som ifrågasätter och rent av avslöjar den ”rätta” bilden?”  Det är exakt lika aktuellt när det gäller detta program, även om jag lägger in reflektionen tidigt.

Låt oss börja med det totalt ounderbyggda fantasipåståendet att 17.000 kvinnor från Nigeria kommit till Europa de två senaste åren (vilka enligt programmet de flesta bara kommer dit för att hamna på en gata som prostituerade).  Något som i genomsnitt skulle innebära 8.500 årligen.  Om man går till tillgänglig statistik i någon av ”Trafficking in Persons”-rapporterna, som jag nu gjort för 2016 (det differentierar föga från år till år, ett utdrag finns här), och försöker få fram en siffra på totalt antal sextraffickerade kvinnor så är den absolut maximala siffran för detta år 6341 personer för hela Europa.  Men detta är ett alldeles för högt antal för att många länder inte separerar sex-, arbets-, tiggeri- och/eller annan trafficking och en hel del inte heller separerar män och kvinnor.  För att inte tala om att offer inte sällan dubbelregistreras i ursprungs-, transito- och mottagarland och att folk registreras som offer enbart för att de förhörts (även om de själva hävdar att de inte är offer).  Dessutom är det i flera fall möjliga traffickingoffer (som alltså inte förhörts), för att inte tala om att väldigt mycket bygger på NGO:ers otillförlitliga siffror.  Sist, men inte minst, är det i åtskilliga fall inga möjliga nigerianskor rapporterade alls i flera, främst östeuropeiska länder.  För Bosnien-Herzegovina sägs t ex att alla offer var medborgare från Bosnien-Herzegovina, för Kroatien att uppskattningsvis 90 procent av offren var från Kroatien, i Grekland sägs om de totalt 57 offren, varav 34 inom sexsektorn, att 26 offer var från Rumänien, 12 från Bulgarien, 5 från Grekland, 4 från Moldava, 4 från Ukraina, 3 från Albanien och vardera ett från Bangla-Desh, Polen och Ryssland, i Kosovo var majoriteten av de identifierade offren Kosovomedborgare och andra kom från Albanien och Serbien.

Jag avser inte här att göra en utförlig genomgång, bara belysa att de nigerianska offren är ljusår från 8.500 kvinnor varje år.  T o m i Italien uppskattar NGO:er det totala antalet traffickingoffer till inte mer än 800  år 2015.  Det är alltså uppenbart att propagandisterna inte gjort någon som helst journalistisk undersökning när de gjorde detta program, de har tagit ogrundade påståenden och presenterat det som fakta och alltså helt missat i de intentioner som ska gälla både journalistiskt som regelmässigt för SVT.  Detta är ett otroligt uruselt och undermåligt jobb som inte kan betecknas som någonting annat än falsk skrämselpropaganda.

Bilden av den falska propagandan konfirmeras av programmet i övrigt, även om åtminstone det ena vittnet i programmet uppenbarligen råkat väldigt illa ut.  För det första så väljer man det prostituerade vittnet (Gift) från den sexarbetssektor som procentuellt är absolut minst, nämligen de gatuarbetande.  Internationellt är det maximalt 20 procent av sexarbetarna (bara Bangla-Desh kommer så högt) som arbetar inom denna sektor, men i västvärlden ligger siffran på 4-5 procent.  Resten är inomhusarbetande som närmast alltid valt att inträda i jobbet själva (totalt sett över världen är det endast ca sex procent som tvingas eller tubbats in i jobbet av andra, Jmf t ex Steinfatt 2002 0 %, Phongpaichit 6 %, Buza 6 %, Boonchalaksi & Guest 0 % bland massageinstitutsarbetarna i Thailand, The Prostitution Reform Act för Nya Zeeland 3,9 %, Jenkins 0 % bland eskorterna, Mai 6 % bland de invandrade sexarbetarna, McCaghy & Hou 6 % och Kofod & medarbetare 4 % i Danmark)  Jag skulle kunna ha en del invändningar mot trovärdigheten hos vittnet Gift (liksom mot den välmående skyddsboende-madamen), men oavsett det så är den springande punkten att det är ett fullständigt generalfel att låta en enda person, inom den absolut minsta prostitutionssektorn, få stå som representativ för nästan alla nigerianska kvinnor.  Varför uppmärksammar inte heller programmakarna det som det andra vittnet (Grace) säger, att en del nigerianska kvinnor ville jobba på bordell, att vissa väljer det?  Kan det vara så att den över sitt sexarbete raljerande Gift helt enkelt blev besviken på den miljö hon fick jobba i??  En liten landsväg.  Vi kan omöjligt säga vilket, men hon är definitivt inte representativ för nigerianska kvinnor ens i sexarbete.

Och vad gäller detta med ”juju-kulten” så är berättelserna om Voodoo-riterna av äldre datum och knappast okänd för de nigerianska kvinnor som arbetar inom sexindustrin i Europa, även om de inte avgivit ”voodoo-ed” själva.  Van Dijk (Journal of the International African Institute Vol. 71, No. 4 (2001), pp. 558-586) klassificerar det som en moralpanik och skriver; alla typer av bilder började cirkulera kring de faktiska innehåll och hot som denna lömska form av afrikansk religion antogs omfatta.  På ett sätt kom den att forma en ”rationell” förklaring för många av flickornas ”irrationella” beteende.  Denna lömska form av skrämsel kunde vändas till en av anledningarna till att handlare, traffickerare, utförare, madamer och hallickar kunde anklagas.  Nederländsk lag uppfattar ”magi” som en form av skrämsel som kan användas […] Bilden av voodoo […] slår oss genast som högeligen hybrid.  Den är i väldigt hög grad resultatet av kulturellt samspel, en kulturell kontaktsituation som ger upphov till meningar och uppfattningar mellan medlemmar av grupper med väldigt olika status, kulturell bakgrund, kompetens, expertis och engagemang i transnationella och transkulturella situationer.

I denna panik tolkades närmast allt man hittade, på och hos flickorna, som ”voodoo-paket” eller -tecken, som mer eller mindre lamslog flickorna.  Men flickorna själva använde sällan ordet ”voodoo” och de flesta upplevde inte ederna som skrämmande och tvingande i sig själva.  Snarare var engagemanget i den spirituella världen en genklang av deras önskan att fara utomlands och söka bättre villkor.  Denna önskan trodde de annars blockerades av vissa andar.  Det tvingande, hotfulla kom i allmänhet senare under deras färd, med utökad kontakt med hallickar och madamer.  Särskilt om de inte ville inträda i prostitution.  Det var då som ”voodoo” inträdde.  När de tog steget att anmäla möttes de av polisens horrifierade uppfattningar som blockerade kommunikation.  Frågan är inte enkel, men det är långt ifrån alla nigerianskor som går igenom detta.  Van Dijk fann att det var de från delstaten Edo i södra Nigeria som hade dessa upplevelser (vilket alltså torde innebära att tron på detta är stamrelaterat).  Lika lite som vi kan säga att Gift är representativ för alla nigerianskor, lika lite är detta med ”voodoo” eller tvingande in i sexarbete representativt för alla.  Skrämmande bilder av karibisk ”voodoo” uppfyllde inbillningen särskilt hos de sociala intressen som deklarerade sig som försvarare av oskyldig barndom och den västerländska företrädesrätten till att beskydda sådan under alla omständigheter.   Faktum är, fortsätter Van Dijk, att detta moralistiska utbrott rörande afrikansk religiös utövning ideologiskt firade mycket Eurocentriska föreställningar om de unga som försvarslösa offer för deras egna religiösa former och Europa som den idealiserade platsen där barndom blommar i säkerhet.  Härmed blev ”voodoo” både en förklaring både för det oförklarliga som ett ställe för förnekande av någon enda nigeriansk flickas eget agerande.  Vi ser här exempel på hur propagandisterna förlitar sig på eurocentriska vaneföreställningar utan att undersöka fakta.

Nämnas kan också att vi måste vara medvetna om att varken samtliga madamer eller kopplare alltid är onda och tvingande.  Både Buza (2004, Sex Work and Migration: The Danger of Oversimplification – a Case Study of Vietnamese Women in Cambodia. I Health and Human Rights, vol 7 4, pp 231-249) och Frederick (2005 Research Director. Slavery, Debt Bondage and Sex Work: A Study of Trafficked Nepalese Girls and Women in Mumbai and Kolkata, India. Lausanne) understryker att sexarbetarna vittnar om både omtänksamma och elaka madamer, liksom Levitt & Venkatesh (2007. An Empirical Analysis of Street-Level Prostitution. Chicago) rapporterar om kvinnor som önskar arbeta med hjälp av hallickar.  Vad också gäller nigerianskor så kan vi faktiskt läsa om en madam i Sverige som på intet vis framstår som någon slavdrivare i den fruktansvärt undermåliga boken Skuggans lag – En spanares kamp mot prostitutionen av Simon Häggström (se här, s 20).  Det är ytterligare ett vittnesmål om vilket rent propagandajobb som ”reportrarna” gör! Hur kan SVT sända ett program som är hafsigt och synnerligen oprofessionellt sammanställt, i vilket programmakarna uttrycker en gigantisk lögn om siffror; den att i praktiken antalet sextraffickerade nigerianska kvinnor (underförstått ”sexslavar”, jmf titeln ”Sexslav i Europa”) till Europa årligen skulle överstiga det maximala, men alldeles för höga antal av alla nationaliteter som myndigheter och NGO:er i Europa rapporterar?  Det är så vansinnigt orimligt att man frågar sig hos vilken klåpare programmakarna fått sin s k ”journalistutbildning”  Men, det här är så symptomatiskt för SVT och merparten av svensk journalistkår.  Jag har aldrig sett en genomarbetad och objektivt vinklad ”dokumentär” i sexuella frågor på svensk TV.  Propagandisterna bekräftar att SVT uteslutande är en propagandaproducent för politiskt korrekt sexualsyn som ska garantera politiker, aktivister och journalister en god karriär utan att behöva anstränga sig för att ta reda på verkliga fakta.  Och aldrigfäller granskningsnämnden dessa propagandanummer!

ÄR SAFET MAKAS ÖDE EN RADIKALFEMINISTISK SEGER???

Man får alltid en dålig smak i munnen när man utifrån ett så grymt människoöde som Safet Makas’ (Uppdrag granskning 26 sept 2017) ska försöka komma med kritiska reflektioner.  Personligen mår jag illa av politikers totala frånvaro av anständighet när de ska dra egna politiska poäng på människors olycka (som t ex att ”korsfästa” alla män som kvinnomisshandlare eller våldtäktsmän utifrån medialt uppblåsta fall) ‒ och medier också för den delen ‒ men ibland måste man reflektera kring vad ideologi och blind övertygelse kan ställa till med.

Med reservation för att Uppdrag gransknings granskningar inte alltid är helt trovärdiga så förefaller detta fall dock vara ganska enkelt att förstå.  En kvinna tycks ha drabbats av en depression i samband med sitt tredje barns födelse och har betett sig orationellt, vilket sedan har slutat med att hon mördat sina tre barn och tagit livet av sig själv.  Vi kan där lämna den falsk retoriken om att det nästan bara är män som är våldsamma och istället se det djupt tragiska i detta fall.  Men, det finns ett faktum som vi inte kan bortse från, nämligen socialförvaltningens i Angereds agerande.  Det är också där min reflektion kommer in.

Det finns ingen som kan motsäga att nyss nämnda Socialförvaltning betett sig rättsvidrigt och inhumant.  Trots lagens bokstav har man underlåtit att underrätta fadern om den alarmerande situationen.  Även fast den sannolikt psykiskt dåligt mående modern flera gånger uppenbarligen farit med osanning.  Ändå har man nöjt sig med enbart hennes försäkringar.  Är det någon som tror att Socialförvaltningen egentligen trodde på t ex uppgiften att Safet Makas inte hade någon telefon?  Min misstanke är, att socialarbetarna nöjt tog emot ett sådant besked, så att de kunde sopa mannen ur bilden.  Detta enligt en kultur som tydligt framträder inom denna myndighet.  Nämligen att fäder räknas bort, enligt en övertygelse som är en direkt följd av radikalfeminismens krig mot den vite, västerländske heterosexuelle mannen och den smutskastning av honom som med mediers och politikers goda vilja skett i 40 års tid.

Fäder har alls inte samma rättigheter som mödrar när det gäller barn, något som vi kan slå fast som ett faktum ‒ oavsett om nu män skulle vara gynnade inom vissa andra områden (men enligt SCB är de ändå mer missgynnade än kvinnor idag ‒ även om SCB inte har något verklighetsperspektiv på relationsvåld).  Det hjälper sedan inte att man kan hitta skrifter som ”bevisar” att det inte skulle vara så, genom att låta parter i målet uttala sig utan någon kritiskt infallsvinkel.  Både jurister och forskning vet att så är fallet.  Så skriver man t ex i ”Legally yours” i ett uttalande av en jurist:    Det positiva är att barnens fäder blivit mer jämställda och benägna att tillvarata sin och barnets rätt till också en far och båda föräldrarna. Dock lever myten om den bull-bakande och ”goda och ensamstående modern” till viss del kvar både vid domstolarna och hos socialtjänsten/familjerätten, som gör utredningarna ofta till moderns favör.  Och en undersökning vid Akademin för hälsa och arbetsliv i Gävle säger i sin sammanfattning:  Resultaten i vinjettstudien visade inte på diskriminering när respondenterna skulle göra riskbedömningar efter kön. Däremot hittades diskriminering mot fäder när respondenterna skulle bedöma vårdnad, boende och umgänge. Här bedömdes modern som den bäst lämpade trots att vårdnadshavarna hade identiska bakgrunder. I den kvalitativa tolkningen av fäders texter var det mest framträdande att de var övertygade om att deras biologiska kön var en belastning i en vårdnadstvist.  En sådan övertygelse uppstår knappast utan grund. Naturligtvis kan fler exempel enkelt letas upp, men de flesta vet ju ändå att det är på det här viset (om man inte av ideologireligiösa skäl vägrar att se sanningen) och min reflektion är att det förmodligen är precis detta som gjort att Socialförvaltningen i Angered underlåtit att ta kontakt med Safet Makas.  Just för att männen så ofta medvetet sorteras bort som ”icke trovärdiga” som barnets vårdare så kan det här uppstå.  Därför tror jag inte det hjälper ett enda dugg med de åtgärder som man säger sig ha vidtagit för att förhindra sådana här grova övertramp framöver (som gör att JK friar, borde inte de som felat få minst kraftiga prickningar?) innan man har tagit tag i attityderna hos socialarbetarna.  Det kan tyckas som en seger för radikalfeminismen att man lyckats åsiktskorrumpera socialförvaltningen (och andra institutioner) på detta sätt genom sitt krig mot och smutskastning av mannen, men det leder tyvärr bara till mänskliga nederlag och tragedier.  Men det bryr sig de radikalfeministiska ideologireligiösa sannolikt inte om.  Bara de, likt teologiskt religiösa, får känna sig rättfärdiga och nöjda med att tvinga samhället i ”den rätta” riktningen.  D v s den som gynnar just dem.

VIKINGARNAS TID ‒ ELLER VIKINGARNAS NID 3

Så har vi då nått fram till sista delen av ”Vikingarnas tid” och inledningsvis i denna upplyses vi om att nordborna tyckte det var ett fullständigt accepterat sätt att dryga ut ekonomin genom att röva och plundra.  I princip stämmer det, men det gäller utanför den egna gruppen.  Man kunde dra ut i plundringståg mot andra folk och bete sig som de värsta barbarer, men inom det egna kunde man inte bära sig åt hur som helst.  Ett helt annat tänk som programmet borde grävt djupare i för att komma närmare vikingarna.  För övrigt gällde det tänket även mängder av kristna missionärer och lycksökare som skulle kristna ”hedningarna”.  Ta bara Columbus (även om den ende anständige i den expeditionen var dominikanern Bartholomeus de las Casas).

I samband med det nämnda pratar man om hur vikingarnas samhälle var uppbyggt.  Det sägs att det var ganska löst i fogarna, att hövdingarna och makthavarna hade makt över människor, inte över land och territorier.  Man utövade sin makt över grupper av människor och man måste ha en personlig relation över dem man hade makt över.  Min invändning mot det resonemanget är att det inte hindrar att man hade makt över territorier, det gällde bara att ha lojala individer som kunde upprätthålla den makten åt en kung i mer avlägsna områden.  Det skiljer sig inte från Medeltiden annat än i ett avseende, kyrkans makt ‒ vilken i och för sig var viktig, men som också kunde bli en konkurrerande maktfaktor.

Därefter kommer programmet in på att den äldre religionen, ”den forna seden”, hade annorlunda värderingar än den kristna.  Den förstnämnda var baserad på dels tron på ödet, dels att en stark person kunde påverka sitt öde sägs det. Den kristna kyrkan lade däremot tvärtom ödet i kyrkans och guds händer.  Om det förkristna samhället sägs det:  Då är man beroende av sina medmänniskor och de man kan lita på och hamnar man utanför den här gruppen så är man körd liksom.  Men det är lätt att tro att det därför är laglöst, men det är bara annorlunda och matchar inte våra värderingar och våran uppfattning om hur ett samhälle ska fungera, men det behöver inte vara ett icke fungerande samhälle, det är bara ett annorlunda fungerande samhälle.  Precis det som jag kommenterat ovan, att inom den egna gruppen kunde man inte bete sig hur som helst, det funkar inte i ett samhälle.

Så får vi veta att sveakungen gärna ville expandera vidare och hade ”pinkat revir” i Baltikum, vad nu programledaren baserar det på eftersom det var danskar och tyskar som senare tog kontroll över denna region.  Men kungarna såg möjligheten att ta hjälp av kyrkan för att stärka sin makt och därför fick denna institution en stark position i Sigtuna (men knappast förrän efter Erik Segersälls död, med början omkring år 1000, min anmärkning).  Man övergav Birka och snart därpå, eller kanske samtidigt, uppstod Sigtuna och där såg man till att kyrkan fick stort inflytande och fick på så sätt bättre kontroll över ekonomin.  Mot slutet av 1000-talet reste man också de första stenkyrkorna.

Sigtuna, som anläggs samtidigt som Birka överges, var en väldigt kontinental plats får vi veta.  Där finner man också mycket organiskt material, som saknas i Birka, t ex ben och annat med runor som har texter som t ex ”revben” och ”jag äger den här kniven” (och man visar bl a ett ben i bild men underlåter att berätta att det som är inristat är ordet ”fuþ”, d v s ”fitta”).

Åter ska vi ställas inför ond bråd död, via en massgrav från de allra första årtiondena, vid S:t Lars, med skador av stort våld på personer som tycks ha varit på flykt.  19 personer i öst-västlig riktning vittnar om att de var kristna.  Den yngsta, ett 6-7 årigt barn ”Sigtunaflickan”, ligger på tvärs och har huggits ner bakifrån.  Det vittnar om en attack och den inträffade omkring år 1000, när staden förändrades kraftigt.  Utifrån det antas att graven är en rest av maktstrider och omvälvning som kom att ändra riktning för Sigtunas framtid.  Personligen skulle jag lägga en liten fundering kring religionsskiftet som sker i och med att den kristne Olof Skötekonung tar över, men det kan ju aldrig bli annat än en fundering.

Varifrån har folket då kommit och vilka hantverk har utövats frågar man.  Tanken om slavinnor från öster vädras och det anges att man kan visa att folk invandrat och blivit kvar i generationer.  Det är svårt att veta om ”vikingaexperterna” menar att invandringen skett öster ifrån eller om de helt enkelt talar om inflyttning.  Om det senare, vilket förefaller rimligast, så är det ett helt vanligt mönster och föga anmärkningsvärt.  Men det får vi alltså inte klarhet i.

Omkring år 1000 började Sigtuna förändras.  Staden växte och fick ett annat utseende sägs det.  Utvecklingen kunde hänga ihop med överfallet, tänker man, och att man sedan planerade om staden.  Keramikmaterialet ändrades också.  I det äldsta lagret var det inhemsk keramik, men ganska snart in på 1000-talet blev det östlig keramik, från Rus.

Sigtunaflickan fästs på tidslinjen.

Därefter återvänder vi raskt till Gamla Uppsala där programledaren fäller den dummaste kommentaren av alla i hela serien, mot en bakgrund av mörka moln mot en ljus himmel:  Det här är ett perfekt väder för att diskutera religionsskiftet, hur vi tog oss ur det hedniska mörkret och kom över i den ljusa kristendomen.  Återigen en sådan där omotiverad inkastad värdering som inte tillför något och inte ens har ett uns av komik över sig, om jag får uttrycka min mening.  Många av tittarna håller med största sannolikhet inte med om den liknelsen, så den är fullständigt onödig.

Så frågar man sig om övergången mellan den forna seden och kristendomen kunde ha skett fullständigt smärtfritt.  Hedenstierna-Jonsson menar att det är osannolikt, men att det ofta är beskrivet som så.  Jag är benägen att till viss del hålla med henne.  Varför skulle det vara annorlunda här än i andra länder?  Men så länge Uppland hade många gammeltroende fick de kristna gå försiktigt fram, vilket ju inte minst visar sig av att de kristna kungarna, ända fram till dess Inge den äldre brände ner Uppsalen (omkring 1085) och mer eller mindre tvångskristnade svearna, fullföljde sin uppgift att leda niodagarsblotet.  Däremot instämmer jag i att den forna seden var betydligt mer öppen och tolerant än kristendomen, med dess krav på att sitta på ”den enda sanningen”.  Synkretismen, att på ett pragmatiskt sätt omvandla svårutrotade riter till den egna religionens, bidrog ju sedan till att människor enklare anammade den nya tron.

Det påstås också att det var nu man bestämde sig för att börja resa monument över varandra, d v s ”runstenar”.  Men man har faktiskt rest monument över personer tidigare, men i mycket mindre skala, om man ska döma efter bevarade inskrifter (som t ex den förkristna Pilgårdsstenen på Gotland, ja redan före 700 har vi exempel på sådan, som t ex ”Stentoftenstenen” i Blekinge).  Jag skulle vilja säga att det är nu som det blir mycket mer allmänt att resa minnesmonument.

Vi får veta att det inte var så vanligt att kvinnor var i huvudfokus, men Inga reste fyra runstenar och manifesterade på dessa att hon ärvt gården genom sonen som hon och Ragnfast haft.  Ingvarstenarna nämns naturligtvis också och den över Ulf i Borresta, vilken hade tagit tre gälder i England.  Det understryks att stenarna ofta restes vid farleder, med avsikten att folk skulle se och läsa.  I det sammanhanget borde man ha nämnt att läskunnigheten bör ha varit ganska hög bland folk i gemen, för annars var det ingen vits att resa stenarna.

I slutet av 1000-talet brändes Uppsalen ned av kung Inge den äldre (men ännu omkring 1130, då Uppsala stift inrättades dristade man sig inte att röra platsen, eftersom domkyrkan byggdes i Gamla Uppsala, min anmärkning).  Nordens första domkyrka byggdes i Lund efter ca 1100 (med början omkring 1080, min anmärkning, då man egentligen måste säga att vikingatiden klingat ut).  Så får vi oss till livs ett stort nummer av detta bygge, vilket dock vilar endast på en hypotes, av arkeologen Anders Ödman.  Denne anser sig nämligen ha funnit det stenbrott där stenen till bygget bröts och hans åsikt är att skåningarna inte kunde klara detta på egen hand under 60 år, alltså måste slavar ha använts.  Han hänvisar till att de som är begravda på kyrkogårdarna i utkanterna av Lund till en tredjedel var främlingar, d v s inte var födda i Lund, och att de uppvisar svåra förslitningsskador, men jag blir inte övertygad.  Många i de fattigare folklagren ‒ oavsett om slavar eller inte ‒ torde uppvisa förslitningsskador, liksom det var en självklarhet att många i städerna var inflyttade.  Vad också gäller tidsaspekten byggs den äldsta Visby stadsmur, som innehåller betydligt mer sten än Lunds domkyrka, på halva tiden.  Visserligen kunde man bryta stenen på plats, men i Lund hade man dubbelt så mycket tid på sig och bygget fordrade betydligt mindre mängd sten.  Om gotlänningarna kunde klara Visby stadsmur borde skåningarna ha kunnat klara Lunds domkyrka.  Men Lindström får det till att under ett par generationers tid dog hundratals slavar när de fraktade många tusentals ton sten till detta, den nordiska kristenhetens skrytbygge.  Fan tro’t!

Sedan kommer vi in på klostren, och jag börjar fråga mig varför man inte gjort halt redan, eftersom vi är förbi vikingatiden för ett bra tag sedan.  Cistencienciermunkar börjar bygga kloster får vi veta och Alvastra påstås vara Sveriges finaste kloster.  Det sägs att munkarna hade ett försteg i att upprätta kontrakt, för att de i stort sett var de enda som kunde skriva (vilket bara är sant när det gäller latinska bokstäver, ”vanliga” människor skrev med runor, vilket inte minst mängder av funnet runklotter vittnar om, min anmärkning).  På så sätt kunde de bygga upp stora gods, påstås det, och var hänsynslösa och kunde utrymma hela bondbyar och göra om till betesmark.  Enligt mitt tycke är det en något onyanserad beskrivning av munkordnarna, vilka bidrog med innovationer i jordbruk och läkekonst och gjorde en hel del bra också.  Ett märkligt påstående som programledaren också gör är att den viktigaste byggnaden i klostret var badrummet, där de tvättade sig och rakade tonsur.  Vi får inte veta varför men jag undrar om någon kyrkohistoriker skulle hålla med.

Så ska vi träffa en man som hittades i en mur i domkyrkan i Lund, ärkebiskopen Andreas Suneson.  Nordens mäktigaste man någonsinpåstås han vara, men oklart på vilka grunder.  Kanske det var för att han var ”kompis” med Innocentius III, den mäktigaste påven någonsin?  (Det är liksom ingen hejd på hur mäktiga de är nu).  Andreas ansikte rekonstrueras digitalt under en hel del tramsprat och till sist börjar jag ana varför vi fortsätter förbi vikingatiden, en bit in i medeltiden.  Sunesen ska nämligen leda över till Lindströms egna teorier om Gråborg och en bosättning i Estland, vilket här i programmet naturligtvis presenteras som obestridbar sanning.

Idén är att byar på norra Öland har tömts på folk under inledningen av 1200-talet och ”troligtvis” överflyttats i maj 1206 för att slå sig ned på Ormsö i Estland.  Förflyttningen ska ha ombesörjts av Andreas Sunesen och Valdemar Sejr under det korståg som dessa ledde detta år, då Ösel och Dagö erövrades.  Det påstås dock att samma korståg planerades av Sunesen och kung Sverker (Hack/den yngre), men hur Lindström vet det får vi inte reda på.  Den verkligt svaga punkten i denna teori är att norra Öland skulle ha lytt under danskarna, liksom också Gråborg.  Vad jag förstår finns det ingenting som kan konfirmera att danskarna någonsin innehaft Öland, men enligt Lindström måste det ha varit under relativt lång tid, från ”framåt mitten av 1100-talet” till efter 1206.  Det enda indicium han uppvisar är förekomsten av ett S:t Knutskapell, vilket borde innebära att Gotland också var danskt, för i Visby fanns uppenbarligen ett sådant kapell också (som senare övergick i Helgeandsstiftelsens ägo).  Nej, det duger inte.  Jag har visserligen inte läst Lindströms bok, men jag tror inte på det uppmålade scenariot, inte ens med likheterna mellan måttenheterna på Öland och Ormsö adderade.  Det gör t ex inte heller arkeologiprofessor Anders Kaliff, som menar att den senaste tidens arkeologiska undersökningar tyder på att det snarare rör sig om en betydligt äldre och spontan bondekolonisation av skandinaviska folk till Estlands kustområden.  Dessutom var det på Ösel och Dagö som det danska korståget landade.  Ormsö ligger däremot alldeles invid det Estniska fastlandet.

Om nu denna senaste del av programmet bara bygger på ogrundade hypoteser så faller också spekulerandet om hur stormannen i Gårdby kyrka, den s k ”Hallonmannen”, kommit i kläm.  Hans död hade ingenting att göra med något danskt innehav av Gråborg.

Hallonmannen blir den sjätte på tidslinjen.

Så kommer vi då till slut till den sista anhalten på den minst sagt utvidgade vikingatiden och då ska vi få veta varför vi har den bild av vikingatiden som vi har och vem som hittade på den.  Det låter minsann storslaget!  Det är de isländska sagornas fel.  Vi kan inte tro på dem för att de är skrivna 200 år efter vikingatiden och man har haft uppsåtet att lägga tillrätta dessa på så sätt som historieberättarna ville att vi skulle minnas livet i Norden under vikingatiden.  Problemet med Snorre Sturlasson är att han skriver sagor som inte är sanna, vilket är orsaken till att vi har fått en bild av vikingatiden som inte stämmer med verkligheten.

Det här är verkligen ett intressant fenomen med arkeologer och andra som vill skriva sin egen historia om vikingatiden, som de vill att vi och efterkommande ska tro på.  Indirekt måste man idiotförklara författarna till de isländska sagorna och t o m samtida skribenter, som Adam av Bremen, och förutsätta att de antingen var så korkade att de okritiskt gick på de blå dunster som samtiden tydligen hade ett obetvingligt behov av att slå i dem, eller att de förvrängde vikingatiden till oigenkännlighet ‒ bara för att människor hundratals år efter skulle få en vrångbild av vikingatiden.  Men det märkliga är, att vi ska tro på Olof Verelius, som verkade över 600 år efter vikingatiden, som inte hade ett enda dokument att hänvisa till och som t o m producerade ett falskt sådant (eller åtminstone gjorde någon av hans anhängare det) för att vi skulle tro på hans idé att Uppsalatemplet låg i Gamla Uppsala.  Och det i en tid som producerade så storpatriotiska verk som Atlantican.  Men till denna tidsepoks fördel ska ändå anföras Johannes Schefferus, som på ett vetenskapligt sätt motsatte sig Verelius’ idé.

Men Jonathan Lindström är övertygad om att de medeltida historieskrivarna (men inte Verelius) var ute efter att slå blå dunster i ögonen på folk och avslutar med ännu en spekulation:  Jag tänker mig att vikingatiden börjar sommaren 1219 … Snorre Sturlasson åkte iväg på ett Sverigebesök och hälsade på ingen mindre än Birger Jarls storebror, Eskil Magnusson, som var lagman i Västergötland … och de berättade historier … och jag är ganska säker på att Snorre fick med sig hem då, i bagaget, en massa historier om äldre tider i Sverige och det var då som den viktigaste delen, populärt sett, utav vikingatiden började, därför att det la grunden till sagans vikingatid.  Så lägger han till att en del kanske stämmer, men mycket gör inte det.  Visserligen är besöket helt autentiskt, men tolkningen av utfallet av detta är helt och hållet en grundlös konstruktion.

Så avslutas serien med att man säger: vi har försökt göra vikingatiden levande.  Försökt ja, men hur bra blev resultatet?  Här på sluttampen var det definitivt mer likt vikingarnas nid än deras tid.

Exkurs 1:  Vi fick ingen översikt av tidslinjen i programmet, så den kommer här:  1) Lau-mannen (en fredligt död krigare), 2) Torpakvinnan (en brutalt dödad vuxen kvinna), 3) Älgmannen (en fredligt död krigare), 4) Birkaflickan (en fredligt avliden, men i fostret alkoholskadad flicka), 5) Sigtunaflickan (en brutalt dödad flicka), 6) Hallonmanen (en brutalt dödad krigare).  Är det ett representativt urval av människor, eller ger det oss en bild av ”vikingarnas tid”?  Fanns det inte män som inte var krigare? Fanns det inga pojkar?

Exkurs 2:  Kanske läsare av min utvärdering tycker att jag är ute och cyklar, men jag har faktiskt skrivit manus för en (nio timmars) TV-serie, om ”Sex och vardag under Forn- och medeltid”, som ett TV-produktionsbolag tände på och gjorde ett promoavsnitt av.  Men i det moralistiska och sexualfientliga Sverige får man inte prata om att människor har sett på sex annorlunda än i vår tid, så ingen ville (vågade?) satsa på serien.  Klicka på länken så kan du se avsnittet.