Jag är verkligen ingen vän av förbud, annat än sådana som baserar sig på evolutionär adaption (t ex mot att döda, skada andra, bedra et c). Sålunda är jag starkt emot av människor konstruerade ”abnormiteter”, som t ex motiverar sexköpslagen, vilken baserar sig på kristen och radikalfeministisk moralism och måste motiveras med lögner, falska påståenden och skrämselpropaganda (se här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här och här). Som (sexual)historiker vet jag att sexarbete – att byta sex mot tillförsel – är en av de mäktigaste överlevnadsmekanismerna som kvinnor har och har haft genom historien. Att den är möjlig beror på att män, när testosteronet slår till, tappar koncepterna och är beredda att gå långt. Det gäller inte bara människan, utan även andra primater, där honorna använder erbjudanden om sex för att få tillförsel för sig och sin avkomma.
Sexhandel är naturligt
Beteendet ”sexhandel” är alltså en evolutionär adaption (ett naturligt beteende) och följaktligen en vinnande strategi för en arts överlevnad. Att extremmoralister och verklighetsfrånvarande ideologiska fanatiker, som t ex Simon Häggström, Kajsa ”Ekis” Ekman, Melissa Farley och de som drev fram sexköpslagen, i en föreställning om sin egen ofelbarhet och exklusiva sanningsinnehav, är beredda skada människor som ömsesidigt har sex och därför inte tvekar att förstöra dessas liv (för att själva få framstå som så ”goda” – vilket är främjande för karriären) får det att vändas i magen på mig. Jag finner det inte ens förmildrande att de kanske själva tror på att de gör något gott. Att på detta sätt patronisera och tro sig ha rätten att skada andra ”för den goda saken” är inget annat än förtryck. Särskilt när man infantiliserar dem man skadar genom att degradera dem med att t ex påstå att de lider av ”falskt medvetande”. Jag har svårt att tänka mig något mer mentalt kränkande av en människa i en s k ”västerländsk demokrati”.
Jag vill också understryka att jag är en lika inbiten motståndare mot alla dessa moralister som försöker förstora sina egon och karriärer genom att attackera porren (se här, här, här, här, här och här). Liksom sexhandeln är intresset för porr en evolutionär adaption, vilket tydligt kunde ses i ett försök vid Duke University, North Carolina i USA 2004, med hannar av rhesusmakaker. Aporna försågs med en fruktjuice som de var väldigt förtjusta i, och vilken de lärdes att använda som betalningsmedel. Sedan fick de se olika bilder av andra, bekanta apors ansikten, liksom av honors könsdelar. Intressant nog var de beredda att betala mycket för bilder av honornas könsdelar och relativt mycket för bilder av ledarapor, men apor av lägre rang krävde de betalning för att ens titta på.
Lögner och förvrängningar
Lögnmoralisterna formligen vräker ur sig icke underbyggda lögner om porren för att gynna sina egna karriärer och positioner. Som att det handlar om våldsporr (eller att all porr är våld) och att det leder till att ”män” begår våldtäkter och mord. Att kvinnor är de som mest tittar på förnedrings- och våldsporr skulle man aldrig medge – än mindre nämna. Seth Stephens Davidowitz (Everybody lies 2017) skriver (p 121, i översättning) Bland de PornHub sökningar bland kvinnor som är i topp är en genre av porr som, jag varnar er, kommer besvära många läsare: sex innehållandes våld mot kvinnor. Så mycket som 25 procent av kvinnor som söker straight porr söker plågande och förnedrande av kvinnan – ”plågsamt analt med skrik/gråt”, ”offentlig förnedring” och ”extremt brutal gangbang” till exempel. Fem procent söker efter icke ömsesidig sex – ”våldtäkt” eller ”tvingad” sex – även fast dessa videor är förbjudna på PornHub. Och sökfrekvensen för dessa teman är minst dubbelt så vanliga bland kvinnor som bland män. Om det är en genre av porr där våld utövas mot kvinnor visar min analys av statistiken att det nästan alltid oproportionerligt appellerar till kvinnor.
Radikalfeministernas chefslögnare påstår, att konsumtionen av porr leder till allt brutalare beteende från mäns sida, vilket ju alltså är en skriande lögn (här, här). Det finns absolut inte någon som helst vetenskaplig forskning som kan konfirmera att porr skulle leda till att ”män” (att det också i så fall skulle gälla kvinnor också låtsas man inte om) begick allt mer ”abnormare” handlingar. Vad dessa människofascistiska radikalfeminister och religiösa vägrar att medge är att människor är olika. Vi har helt enkelt olika preferenser. De insinuerar att det bara finns en enda ”rätt” sexualitet (i grunden det vaginala samlaget i avlande syfte i ett ”kärleksförhållande”) och fördömer de minoriteter som har avvikande fetischer och annat som de tänder på. Precis som om någon som äcklas av t ex oral-, anal-, eller BDSM-sex skulle börja vilja utöva det bara för att de råkar se det på en porrfilm. Reaktionen blir ju att personen ifråga stänger av och tittar på något annat. De som hävdar motsatsen är ju antingen bara ”dumma i huvudet” eller blint fokuserade på att få andra att, via lögner och bedrägeri, få andra att bli upprörda – även om de ytterst sällan träffar rätt annat än hos meningsfränder.
Förbjud förbud – eller var går gränsen?
Jag är en principiell förnekare av förbud och skulle vilja se denna skylt allmänt uppsatt:
särskilt när det gäller religiös och radikalfeministisk extremmoralism, men ibland krävs verkligen förbud. Det gäller särskilt, som ovan sagts, det som evolutionär adaption format som ett universellt motstånd. I det ingår det jag nu tänker orda om, nämligen den personliga integriteten.
Av en händelse (eftersom jag som ”sexualforskare”, med två böcker i ämnet bakom mig, försöker hålla mig a-jour) fick jag klart för mig att modern teknik idag kan göra att man kan förändra ansiktet på en aktör i en porrfilm. Personen jag snubblade över var Greta Thunberg, vars ansikte jag förstod var applicerat på en ung kvinna i en porrulle. Vid lite efterforskande fann jag att inte bara hon var utsatt för detsamma, utan att en mängd kvinnliga artister även utsatts för det. Däremot inga manliga.
Greta Thunberg är för mig en okunnig, överspänd och vilseledd tonåring som pushats fram som ett ansikte för en för mig lika förljugen världsbild av den ”människogenererade klimatförändringen” som den PK-världsbild som ljuger upp en bild av sexköp som ”människohandel” eller porr som ”mäns våld mot kvinnor”. Men, nu handlar det inte om vad jag anser om Greta Thunberg eller eventuellt andra kvinnor som mot sin vilja ”porträtterats” i porrproduktioner. Lika lite som jag kan acceptera, att den politiska korrektheten och journalistkåren skapat ett klimat av att det är okay att hänga ut människor för påstådda ”moralistiska förseelser”, eller ”felaktiga åsikter”, kan jag acceptera att man ska kunna hänga ut någon, uppenbart mot dess vilja, som porraktör i en porrfilm. I det ligger förmodligen också, att de porraktriser som frivilligt (och säkert gladeligen) medverkade i filmen som förvrängdes inte heller visste att den skulle användas så, vilket är en form av bedrägeri (som evolutionärt adaptivt ska vara förbjudet).
Här går gränsen
Det här upprör mig minst lika mycket som då de politiskt korrekta till vänster och i mitten (och inte så sällan till höger också, särskilt bland de religiösa) stämplar människor som ”rasister” eller ”kvinnoförtryckare” för att de oroar sig för utvecklingen eller inte omfattar de av politiker och journalister påbjudna ”rätta” åsikterna. Jag är absolut en åsiktsfrihetsfundamentalist, en motståndare mot människopåhitt som skapar förbud, men ibland ställs man inför frågan: var går gränsen? För mig går den när man pådyvlar människor åsikter, påståenden eller ageranden som de inte motsvarar. I det ingår inte bara mediernas förvrängningar av vad människor sagt eller gjort utan definitivt också när man mot dennas vilja sätter någons ansikte på en anonymiserad kvinnokropp i en porrproduktion. Liksom det borde införas förbud för dem, journalister och folk på olika forum, som falskeligen pådyvlar människor sådant de inte sagt eller gjort måste det införas förbud – och straff – för dem som kränker människor på det sättet de gjort med Greta Thunberg och andra.
Hur många är vi inte som i skolan fått lära oss, att svearnas hedniska Uppsalatempel låg i nuvarande Gamla Uppsala. Alla, skulle jag vilja säga. Men, den föreställningen uppstod i Sverige först på 1600-talet, i en krets med nationalistiska män som Olof Rudbeck (han som menade att folkens urhem var Sverige) och Olof Verelius (vilken hävdade att hyperboréerna, norr om nordanvinden, som nämns av Herodotos och som av Pomponius Mela och Solinus beskrivs som att halva året hos dem är dag och att klimatet är så hälsosamt att de inte dör, utan kastar sig från en klippa ner i havet). Både Rudbeck och Verelius hävdade också att tornet i Gamla Uppsala kyrka var en rest av det gamla hednatemplet.
Är det någon av er som fortfarande tror att Sverige var folkens urhem? Tror ni att vi är hyperboréer eller att tornet i Gamla Uppsala kyrka är rest av det forna hednatemplet? Inte det? Men varför tror ni då, om ni betecknar de nationalistiska 1600-tals-idéerna som fantasier, att hednatemplet låg i Gamla Uppsala?
På 1600-talet var det en stor debatt om denna nya idé, att hednatemplet skulle ha legat i Gamla Uppsala. Johannes Schefferus argumenterade övertygande mot det, men plötsligt dök ett avgörande bevis upp hos ”hyperboréerna”. En anteckning från 1100-talet, av biskop Karl av Västerås, att hednatemplet 1138 byggts samman med den nya domkyrkan. En otrolig slump som ”bevisade” att ”hyperboréerna” hade rätt, eller?
Då Schefferus avled, efter att ha gjort tydligt att det rörde sig om en förfalskning, så fick ”hyperboréerna” sista ordet. Sedan dess har det varit ”sant” att hednatemplet låg i Gamla Uppsala. Idag vet vi att ”Annotationes ex scriptis Karoli episcopi Arosiensis excerptæ” är en förfalskning, det råder det inte längre någon tvekan om, men att hednatemplet låg i Gamla Uppsala får ändå inte ifrågasättas.
Redan i slutet på 1940-talet ifrågasatte landsantikvarien i Uppsala, Nils Sundquist, att Gamla Uppsala var platsen för hednatemplet och satte större tilltro till de (sen)medeltida källorna som berättade att det låg på nuvarande ”Domberget”, där Uppsala domkyrka står. Med bl a hänvisning till förfalskningen (som man då trodde var autentisk) avslutades diskussionen till Gamla Uppsalas fördel. Men nu har en ny genomgång av källmaterialet gjorts vilken i korthet visar att:
1) Det finns inte ett enda dokument som utpekar Gamla Uppsala som ”Uppsala”. När dokumenten talar om Uppsala är det endast tre ”platser” som avses; själva domkyrkan, det kyrkliga stiftet, eller Aros (det nuvarande Uppsala).
2) Argumentet att nuvarande Uppsala hette ”Aros” och därför inte kunde vara Uppsala är fullständigt ovederhäftigt, eftersom Aros redan 1231 kallas Uppsala, samtidigt som Gamla Uppsala inte någon gång benämns ”Uppsala” (endast domkyrkan och/eller stiftet, som nämnts).
3) Snorre uppenbarligen avser nuvarande Uppsala när han talar om Uppsala.
4) De medeltida källorna på 1400-talet måste återgå på minst en äldre, mer detaljerad källa än Adam av Bremens beskrivning, och de utpekar ”Domberget” väldigt trovärdigt (bl a parallellen de tre gudarnas berg och att trefaldighetskyrkan anläggs där).
5) Adam av Bremen motsäger Gamla Uppsala som platsen för hednatemplet eftersom han anger att naturliga berg (montes) omger templet, inte gravhögar (acervos/sepulcres) som är skapade av människan.
Vad är det då som är en historievetenskaplig skandal i detta? Jo, det är det faktum att man från bl a Riksantikvarieämbetets sida försöker att tysta ner detta. Texten som klargör detta i en synnerligen vetenskaplig genomgång (kan läsas här, utan noter och källhänvisningar, för dessa införskaffa tidskriften som publicerat artikeln) refuserades i en första version av såväl ”Fornvännen” som ”Historisk tidskrift” som ”ovetenskaplig”. Ni kan vid egen genomläsning av texten se att det är fullständigt nonsens. Om ni läser igenom texten inser ni att den är föredömligt vetenskapligt uppbyggd, så skälet är naturligtvis något helt annat. Antingen är det så enkelt att det officiella Sverige inte kan klara att bilden av hednatemplets placering i Gamla Uppsala utmanas – och man därför vill tysta ner en debatt om detta eftersom det ställer svensk historievetenskap vid skampålen – eller också handlar det om författaren. Denne gotlandshistoriker har under många år särskilt kritiserat Gotlands museum för dess inkompetens och oförmåga att ta till sig nya forskningsrön och den svenska akademiska världen är liten och trång. Kritiker är inte välkomna! Särskilt inte sådana som gått sin egen väg.
Än mer slående i detta tystande är att inte heller de svenska medierna tar upp frågan. Naturligtvis är det en stor nyhet, om Sverige i över 300 år förfäktat en felaktig bild av var Uppsala legat, vilket borde föranlett dem att gräva djupare i detta. Men, trots utskick till kulturredaktionerna på DN, SvD, Aftonbladet, SVT, TV4 och TT av den kompletta texten i tidskriften som publicerade den så händer inget. Inte ens Uppsala Nya Tidning (UNT) reagerar. Förmodligen har man vänt sig till någon ”auktoritet” som antingen är uppbunden till bilden av hednatemplet som beläget i Uppsala, eller att kritiker inte ska uppmuntrats, och nöjt sig med det – därmed anslutande sig till föreställningen att hednatemplets lokalisering inte får utmanas. Det är en SKANDAL! Oavsett om den utmanande texten har rätt eller fel så måste debatten få föras om historievetenskapen ska gå framåt. Med sitt tystande av denna debatt har Riksantikvarieämbetet och andra direkt gått emot historievetenskapens gynnande! Om du vill läsa texten med notapparat och källreferenser kan du beställa den gotländska tidskriften ”Haimdagar” här: info@haimdagar.se. Att just denna tidskrift publicerade texten beror på att författaren är en välkänd gotländsk historiker. F ö med fyra texter om gotländsk medeltid i samma nummer.
Nu har propagandamediet Svt åter lyft fram charlatanen Simon Häggströms självgodhet. Han har inte fått uppmärksamhet på ett tag, p g a kriget i Ukraina, så nu måste han basunera ut nya icke underbyggda påståenden (vilka vi ska tro är sanna bara för att Häggström är polis, trots att han tidigare hittat på och förvrängt vilt, se här: http://www.anstandigt.com/pdf/Haggstrom.pdf) – vilka påståenden Svt naturligtvis köper med hull och hår. Påståendet han saluför är, att det är en markant ökning av ukrainska offer för människohandel (https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ukrainska-kvinnor-mer-utsatta-for-att-hamna-i-prostitution). ”Försörjningsbördan ligger på kvinnan och de är väldigt rädda för polisen. Vi måste jobba med att skapa förtroende. Men efter två-tre veckor skickas de till ett annat land, till exempel till Norge” påstår Häggström, vilken i sin första bok dragit mängder med felaktiga och lögnaktiga påståenden och här med största sannolikhet drar ett till. I sin första bok (http://www.anstandigt.com/pdf/Haggstrom.pdf) finns inget som vittnar om att Häggström lyckas skapa förtroende med sexarbetare – vilka han genomgående är oförmögen att se som annat än offer. Däremot uppvisar han drag av omedveten homofobi.
Att vetenskaplig forskning visar att 94 procent av sexarbetarna världen över själva gör valet att inträda i sexarbete, och att sextrafficking är ett ”nollbrott” (mindre än ett fall per 100 000 invånare) i hela världen (Wase, Dick, 1912: Den kidnappade sanningen – myten om den gigantiska sextraffickingen, Stockholm) fuskar han bort i sitt frikyrkliga moralistiska och faktaförnekande sinne. För honom räcker det, av allt att döma, med övertygelsen om att han är ”det godas riddare” som ska ”rädda” alla ”sextraffickingoffer” som inte själva förstår bättre än att de måste bli räddade av honom – så att han kan fortsätta att framföra floskler som ”sanningar”. Han gör det knappast för några sexarbetares skull utan mer sannolikt för sin egen – även om han säkert tror på det han blivit inbillad av andra ideologiskt styrda ”goda räddare” som också skyr vetenskaplig forskning och fakta som pesten.
Men, än sorgligare än charlatanen Simon Häggström är Svt, som totalt okritiskt lägger allt kritiskt tänkande åt sidan och slaviskt rapporterar allt denne fantasifulle polis påstår. Inte en klassisk journalistisk fråga, efter t ex underlag och statistik, inte att okritiskt försöka att lyssna till några av de ukrainska kvinnorna (vilka använder den eviga överlevnadsmekanismen med att erbjuda sex i utbyte mot tillförsel) trots att man citerar samme Häggström när han säger: ”Mer eller mindre alla kvinnor som vi pratade med uppger att det är kriget som gjort att man hamnat i prostitution. Man har inget annat val än att sälja sin kropp för att hjälpa sina familjer som befinner sig i Ukraina eller som är på flykt.” Istället ”uppges” det (en omskrivning för ett icke underbyggt, slentrianmässigt och säkerligen oriktigt påstående) totalt okritiskt av Svt att kvinnorna lockats in i sexhandeln via marknadsföring på ukrainska nätforum, där de erbjuds pengar och boende för att resa till Sverige och sälja sina kroppar (https://www.svt.se/nyheter/inrikes/30-av-38-man-kopte-sex-av-kvinnor-fran-ukraina). Därtill ska naturligtvis sexköparna också automatiskt stämplas som onda, trots att de gör det som de berörda kvinnorna strävar efter, nämligen betalar för sex så att familjerna i Ukraina får hjälp. Man undrar faktiskt om Simon Häggström kanske anser att det är viktigare att få ut sina icke underbyggda påståenden i Svt än att människor dör och är i nöd i Ukraina? Tycker han och Svt att det är bättre att människor svälter och far illa än att de får hjälp av de kvinnor som själva aktivt valt att sälja sexuella tjänster för att hjälpa sina anhöriga? De ”räddningar” som charlatanen Häggström vill utföra lär sorgligt nog få denna följd.
25 maj 2020 sändes ett program i ”debattserien”
”Sverige möts”. Jag har tidigare ordat om vilken humbug ursprungsinitiativet
till detta var, men nu har det alltså transponerats till en titel på ett s k
”debattprogram”. Luttrad av att ha följt ett antal liknande,
åsiktskorrumperade debattprogram så förväntade jag mig inte att detta skulle
bryta mot mönstret ‒ och det gjorde det inte heller.
Redan för tio år sedan kommenterade jag dåvarande ”Debatt”,
även det med Belinda Olsson i spetsen, som handlade om sexarbete. Jag kan nu
konstatera, att SVT och Olsson i stort sett följer samma koncept som då, men
med den skillnaden att man denna gång tagit in två personer med avvikande åsikt.
Men avsikten med programmet är detsamma som ett väckelsemöte. Ett vittne ska
berätta om sexarbetets fasor och de ”goda” ska få sätta agendan utan
att behöva konfronteras med vetenskaplig forskning, verkliga fakta eller den
verklighet som det stora flertalet sexarbetare upplever. Och SVT-redaktionen,
liksom Belinda Olsson, går fullt ut deras ärende. Tilläggas kan att jag också
analyserat ett antal s k ”dokumentärer” (”propagandtärer”
är en mer riktig benämning, se här, här,
här,
här,
här,
här,
här,
här,
här,
här)
som gör det fullständigt solklart att SVT, eller andra, inte är det minsta
intresserade av att belysa frågan balanserat och objektivt. SVT struntar helt i
sitt uppdrag att allsidigt och neutralt bevaka denna fråga och
granskningsnämnden väljer att inte fälla, trots de uppenbara brotten mot uppdraget.
Bakgrunden till programmet är att Paolo Roberto och den
moderate kommunpolitikern Hans Forsberg har avslöjats med att begå det av
Sverige 1999 återuppfunna, medeltida brottet sexköp. Undertecknad bestämde sig
för att transkribera de viktigaste delarna av programmet för att sedan
analysera och lägga in kommentarer. Det detaljerade resultatet, som tagit tid p
g a uppsökandet av forskningskällor, kan beskådas här.
Väckelsemötesvittnet Åsbogård
Merly Åsbogård kallas in som ”väckelsemötesvittnet” där hon
fullständigt irrelevant får representera alla
sexarbetare. Hennes ensidiga vittnesmål står i strid mot samtliga vetenskapliga
undersökningar gällande detta (och som vetenskaplig räknas inteMelissa
Farley). T ex rapporterar 69,4 % av sexarbetare på barer i Thailand att de
hade ett arbete som var roligt, eller åtminstone inte tråkigt ‒ och av de
senare rapporterade merparten att det var tråkigt bara när det inte fanns
tillräckligt med kunder. Undersökningar från Australien visar också att
inomhusarbetare (minst nio av tio sexarbetare)
mentalt mår i stort sett lika bra som genomsnittsaustraliensiskan, och fysiskt
t o m något bättre. Att Åsbogård upplevt sin tid som sexarbetare negativt
tvivlar ingen på, men att hon är så förblindad av detta att hon indirekt
förnekar och tillerkänner andra annorlunda upplevelser, och påstår att det är
samma våld inneboende i prostitution som i trafficking, är ju bara helt uppåt
väggarna. Hennes uppmaning till Myra Åhbeck-Öhrman att läsa rapporter blir ju
lika befängd den, dels eftersom de rapporter hon hänvisar till saknar
vetenskapliga underlag, och grundar sig på s k ”guesstimates” (här
ett exempel på den typen av ”rapporter”, från Europol), dels för att det
finns vetenskapliga undersökningar som visar på motsatsen. Hon visar alla
tecken på att låta egocentrisk empati helt styra hennes bild. Hon verkar helt
enkelt sakna förmågan att inse att alla inte känner som hon gör. Hon bortser
dessutom från det som den stora merparten av sexarbetarna upplever som det
verkligt problematiska, samhällets stigmatisering av dem!
En religiös NGO
Den religiösa organisationen Talita presenteras som någon
som vet hur ”kvinnorna” har det. Ingen reserach görs på vad det är
för typ av organisation och inga av deras egna påståenden ifrågasätts. Det
finns dock all anledning att skärskåda organisationens verksamhet i detta fall,
särskilt som deras påståenden aldrig stämmer med verkliga siffror runt detta.
Det finns inga vetenskapliga undersökningar som visar att religiösa
organisationer lyckas med att rädda sexarbetare, men däremot sådana som visar
att de är högst repressiva mot dem som inte rakt av köper det ”sanna”
konceptet. Som t ex IJM (International Justice Mission). Det finns också
undersökningar som visar att överdrifterna kring denna s k ”omsorg”
kan dra in stora pengar till organisationerna. För Talitas del innebar
framträdandet i den tidigare skrämselshowen
i TV4, att
donationerna strömmade in till organisationen. Det kan också vara värt att
lyssna till denna parodiering
av vad som sägs här.
Påståenden stick i stäv mot FN:s definition av traffickerade
Okritiskt köps påståendet att var tionde man köpt sex.
Undersökningar av detta slag kommer med fel resultat därför att människor inte
är villiga att svara ärligt under åsiktsauktoritära system som det svenska.
Genomgående presenteras sexarbetare som traffickerade, i strid mot FN:s definition av trafficking. Antydanden om att de är traffickerade enbart i kraft av att de är sexarbetare godtas av programledaren/moderatorn utan ifrågasättande. Sextrafficking beskrivs oemotsagt som ett stort problem, trots att det i själva verket är så lite förekommande att det i hela världen är ett ”nollbrott” ( d v s mindre än ett fall per 100.000 invånare, vilket t ex innebär att polisen i USA skjuter minst 7 gånger så många fattiga vita och svarta än de som sextraffickeras i samma land). Helt felaktigt jämställs också kopplare/hallickar med traffickerare, vilket inte har stöd i FN:s definition.
En totalt okunnig minister
En så
fullständigt okunnig och ovetenskaplig person som Annika Strandhäll får
naturligtvis stå helt oemotsagd i sina vettlösa påståenden. Hon ifrågasätts av
Belinda Olsson endast för att S inte gick med på V:s rättsvidriga förslag om
kriminalisering av sexköp även utanför Sveriges gränser. Hon far också med felaktiga
fakta då hon påstår att tre av fyra av sexarbetarna är från fattiga länder. Där
finns helt enkelt inte pålitliga undersökningar kring detta och hennes
påstående att det är ”fakta” är inte mer värt än vilket icke
underbyggt påstående som helst. Hon använder samma metod som Josef Goebbels
förespråkade: ”Upprepar man en lögn
tillräckligt många gånger tror folk till slut att det är en sanning”.
Att hon sedan kastar sten i glashus och anklagar Pourkomeylian för ett
”medelklassperspektiv” blir ju helt absurt då hon själv helt
genomsyras av den västerländska kolonialistiska medelklassynen på människor i fattigare
länder. Det enda hon uttalar som inte kan ifrågasättas på vetenskaplig grund är
att detta uteslutande är politiskt styrt. D v s en sorts ”folkuppfostran”
av de bättre vetande politikerna (som alltså inte är folkets representanter,
utan deras uppfostrare). Inte ens hennes påstående om att polisen själva skulle
uppge att ”sexköpslagen är deras
absolut viktigaste verktyg i arbetet med att komma åt den internationella
människohandeln” är trovärdigt. Hennes totala brist på insikt och
kunskap visas av när hon tar till ”vulgärargumentet” och ”frågar” om arbetslösa
kvinnor skulle anvisas jobb som sexarbetare. En vän till mig skulle ha uttryckt
det: ”vilket totalt stolpskott”!
Den
fördomsfulle privatwallraffaren
På
slutet kallas ”privatwallraffaren”, den med redan förutfattade
meningar laddade Joakim Edin in och får reklam för sin bok om svenska sexköpare
i Thailand. För att inte blanda in mig i ett alltför negativt omdöme så
sammanfattar jag hans kunskaper och utgångspunkt för boken med just det att han
tycks ha mängder av förutbestämda fördomar. Inget annat. Redan tidigare i
programmet redovisar man schabloniserade och felaktiga förställningar om sexköpare,
men det blir ännu mer uppenbart med Edin. Mannen är, av hans framträdande att
döma, totalt okunnig om evolutionär biologisk forskning kring detta med mäns
och kvinnors mellanhavanden utan utgår istället från samma schabloniserade
moralföreställningar som kyrkan förfäktat i 2000 år. Naturligtvis nämner han
inte heller att thailändska sexarbetare i allmänhet bedömer ”farang”
män som snällare och bättre än de thailändska och att många, enligt ILO, hjälpt
kvinnor under kränkande omständigheter. Istället väljer han att tolka den
manliga jargongen som en objektiv sanning.
Inte heller tycks Edin ha varit intresserad av att studera ämnet utifrån vad forskning säger, utan har enbart gått på vad medier och andra politiskt korrekta påstår är sanning. Att döma av vad samtliga anhängare av sexköpslagen yttrar i programmet kan man inte tolka dem på annat sätt än att de anser att sexarbetarna hellre ska uthärda svält och svåra förhållanden än att försöka förbättra sin situation genom sexarbete. De förfäktar tydligen åsikten att ”sexarbete är ett öde värre en döden”, som eko av äldre tider. Hela deras strävan går ju ut på att beröva kvinnorna deras inkomster!
En
fråga som en kompetent programledare borde ha ställt till den här kadern av självutnämnda
”goda” som ordar vitt och brett om sexarbetets fördärvlighet,
sexköparnas vidrighet och den påstådda traffickingen är: ”Vad ska
kvinnorna försörja sig på om ni rycker undan grunden för deras
försörjning?”
Motståndarna
Under rådande omständigheter försöker Dana Pourkomeylian och Myra Åhbeck-Öhrman att göra vad de kan. De bör omedelbart ha känt att Belinda Olsson stod på samma sida som motståndarna, eftersom hon vägrar att ta upp de trådar som de bägge lägger ut. När den förstnämnda föreslår att de ska diskutera om alla sexköp är slavhandel så ignoreras det och när Åhbeck-Öhrman börjar att ifrågasätta att sexarbete handlar om slavhandel blir hon avbruten och Olsson lämnar istället över till frikyrkopredikanten Andrea Johansson, väl medveten om att det istället för ifrågasättanden från denna ska komma ”rätt” påståenden. När Åhbeck-Öhrman sedan försöker föra in det på att vi redan har en lag mot människohandel ignoreras även detta. Även Pourkomeylians försök att faktiskt visa på att dessa självutnämnt ”godas” ansatser återför sexarbetarna till fattigdom och elände ignoreras. Det hade annars en kompetent programledare, som redan nämnts, kunnat ta tag i och föra vidare till diskussion. Men det är uppenbart att regin för programmet är att frammana en bild av sexköpslagens och de självutnämnda ”godas” ofelbarhet.
Det
är svårt att veta hur insatta Pourkomeylian och Åhbeck-Öhrman är, eftersom de
aldrig släpps in på riktigt i diskussionen, men jag är övertygad om att bägge
kände hur de manövererades bort av programledaren från att få komma in och
säkert måste de ha förstått att de bara var en sorts gisslan för att SVT ska kunna
hyckla och påstå att det var ett debattprogram.
Programmet ett
skräckexempel
Det
analyserade programmet är ett skräckexempel på hur svenska s k
”debattprogram” regisseras för att enbart den politiskt korrekta och
västerländskt kolonialistiska synen på kvinnors sexarbete ska få dominera. Jag
tror inte ett ögonblick på att någon av ”anhängarna” är det minsta
intresserade av sexarbetares välbefinnande, utan bara sin egen ideologiska och
politiska agenda. Hade de brytt sig om hur sexarbetarna mår hade de, liksom i
Nya Zeeland och Australien, gått in för skademinimering och avstigmatisering.
Det finns ingen ”godhet” i att försvåra för de kvinnor, män och
transpersoner som har valt att försörja sig på sexarbete. Om det sedan är en
del av regin att programledaren ska uppvisa okunskap och ovilja att ifrågasätta
de ounderbyggda påståenden som anhängarna framför kan jag inte uttala mig om.
Men, jag befarar att det beror på att Belinda Olsson helt enkelt inte är
journalistiskt kompetent. Det förefaller, med tanke på standarden på svensk
journalism idag, som om man på journalisthögskolan sedan länge åsidosatt
undervisning om kritiskhet och objektivitet. Kanske har man ersatt det med
genusindoktrinering istället?
Belinda
Olsson rekommenderas att ta kontakt med någon som har koll på forskningen om
hon någonsin mer ska genomföra ett debattprogram. Från programmet
”Debatt” för tio år sedan hade hon nu lyckats få med
meningsmotståndare. Ett tredje försök kanske kan vara att ge dem möjlighet att
utveckla kritik också.
Jag ber
om ursäkt för ett långt inlägg, men när man kämpar mot fördumning av samhälle
och journalistik krävs det att man är väldigt tydlig.
Paolo ”Pudel”
Paolo
Roberto har ertappats med att köpa sex av en kvinna som inte på något vis fått
komma till tals. I en operation ledd av den frikyrklige moralpredikanten och
charlatanen Simon
Häggström har programledaren, rebellen och ”karlakarlen” Roberto
ertappats med att köpa sex. I det svenska PK-samhället är det liktydigt med
självmord, eftersom det bara finns en fastslagen ”sanning” ‒ att den som köper
sex är ond, eftersom ALLA sexarbetare påstås vara trafficking-, eller
åtminstone fullständigt viljelösa offer.
Jag
trodde faktiskt, utifrån Robertos tidigare mediebild, att han skulle ha lite
”stake”. Men jag kan bara konstatera, att han viker ned sig totalt, tar
tagelskjortan på och gör en gigantisk ”pudel”. Förmodligen tror han (eller så
har han fått väldigt dåliga råd av sin advokat) att han, genom att knäkrypa på
Golgata ska kunna få förlåtelse och rädda sina inkomster. Om det är advokaten
som rått honom till detta borde han byta, för de självutnämnt ”goda”
förlåter aldrig män. Han har inte en chans på miljonen att undslippa
korsfästningen. Förlåtelse ges enbart till de kvinnor som vill stå upp i
församlingen och ”vittna” om hur de varit besatta av ”satan” (d v s att män
lurat och tvingat dem och de själva är viljelösa offer som bara kan räddas av
de rättrådiga medelklasskvinnor som sett ”sanningen”).
Det är
faktiskt patetiskt att se Paolo Roberto hänfalla till att bli ”argr” (i det
förkristna Norden ungefär när en man betraktades som en ”kärring”, och därmed
opålitlig) och se honom bildlikt talat bli ”rövknullad” av den infantilt
intervjuande Jenny Strömstedt. När hon ställer ”rätt” frågor svarar Roberto:
”Jag
hittar alltid något sätt att förstöra när det går bra … lyckade jag hitta det
som jag egentligen tycker är det smutsigaste som finns … döva hålet som finns
hos mig.”
Den s k
”journalisten” Strömstedt fortsätter:
”Det
här med organiserad människohandel och brottslighet är det något du har tänkt
på?”
Då trycker
Roberto ner törnekronan i pannan och hoppas att blodet ska rinna och blidka
tittarna: ”Just därför, för att det är det absolut mest smutsigaste, absolut
vidrigaste man kan göra, egentligen, mot en annan människa. Alltså det är det
här självskadebeteendet som jag har haft länge i mitt liv … som grundar sig i
övergrepp jag blev utsatt för när jag var liten … det hålet kan bara stängas
med smärta för mig.” Men han vet ingenting om sexarbetaren han köpt sex av.
Men det gör Strömstedt. Hon ”vet” att kvinnan ”kom från ett av Europas
fattigaste länder, i en väldigt utsatt position.”
Det här
blir verkligen märkligt, eftersom Meghan Donevan
från den frireligiösa organisationen Talita önskar att kvinnan som Roberto
köpte sex av ”var här idag och kunde tala medhonom” här nu. Men, så tillägger hon att ”hon kommer kanske göra
det sen och då kommer sexköpare som han [Paolo ”Pudel”] behöva
se upp.”
Man frågar sig varför denna charad ska behöva utspela sig. Jenny
Strömstedt vet ju, enligt egen utsago, vilken kvinna som Paolo Roberto köpt sex
av (hur kan hon annars veta att kvinnan kommer från ett av Europas fattigaste
länder, i en utsatt position?), så det vore väl bara att ta henne till studion.
Eller åtminstone göra en anonym intervju med henne?
Men naturligtvis har ”journalisten” Strömstedt (i rättvisans
namn ska hon inte dömas ensam, hela TV4-redaktionen är medskyldig) i själva
verket inte den minsta aning om kvinnan som sålde sina sextjänster till Roberto,
vilket jag längre ner ska gå vidare in på. Men, det som verkligen är bedrövligt
när det gäller Paolo Roberto är den ynkliga pudel han gör. Naturligtvis är han,
som sagt, trots krälandet i stoftet dömd för all framtid. Han kommer att
ställas inför att se arbete, egendom, inkomster och annat försvinna, för de självutnämnt
”goda” medelklasskvinnorna förlåter, som sagt, aldrig en man. Det är tragiskt
att ingen talade om för honom att han istället kunde ha blivit en samlande
symbol, om han istället stått upp mot sexköpslagen. Han kunde ha fått stödköp
på sin restaurang (även om jag är en fattig pensionär kunde jag ha tänkt mig
att göra besök där) och hjälp i rättegång med verkliga fakta (som jag kunde
bidragit med i stor mängd för, som vi kommer att se, de ”goda” har inget som
helst vetenskapligt underlag för alla sina påhitt). Det kunde ha blivit en
plattform att i rättsväsendet utmana hela denna ”rasistiska” lag vilken, likt
lagar mot t ex homosexualitet, stämplar människor för deras sexuella beteende.
Roberto kunde ha blivit viktig, men nu blev han bara ynklig. En krake!
Han kommer förmodligen inte att tas emot i något läger.
De ”godas” agenda
I femton
år har jag försökt bemöta skrämselpropagandan kring sex och sexköp med
vetenskapliga fakta, men det är ett närmast omöjligt arbete när vi i detta
landet har medier som hellre presenterar det som är politisk korrekt och
”normskapande” än fakta. Dessutom har vi akademiska institutioner som plockar
bort ”stötande” litteratur och via ”genuscertifiering” eliminerar ”fel” fakta.
D v s sådan som berättar andra fakta än de som tillrättalagts för att vara
korrekta. TV 4 blir till en strålkastande illustration av den fullständiga
avsaknad av verklig journalistik, till förmån för sensation och spridande av
osanningar vilka ska skrämma det svenska folket till att inte gå utanför den
statligt sanktionerade åsiktskorridoren, som Strömstedt och TV 4 uppvisar i
fallet.
Om vi
skärskådar aktörerna i Strömsteds propagandanummer så måste vi ha klart för oss
att det verkligen inte är några personer som är ute efter att berätta några
sanningar. Ingen av dem baserar sig på vetenskaplig forskning, inte ens den s k
”forskningsledaren” på den religiösa organisationen ”Talita” använder någon
vetenskaplig forskning. Allt utgår från deras egen övertygelse, begränsade
erfarenheter och ”cherry picked” skrifter. Något som verkligen
begränsar deras erfarenheter är att de vägrar att se att det finns en annan
verklighet inom sexarbetet än den förfärliga upplevelsen. De utgår från sina
förhållandevis fåtaliga möten med dem som har negativa upplevelser eller, som i
Wolfes fall, en egen sådan upplevelse. Det är samma fenomen som när man
försöker lura i människor att alla sexarbetare har det som de gatuarbetare som
har betydligt mer negativa upplevelser än inomhusarbetarna, som t ex Kajsa ”Ekis” Ekman, som direkt
förvränger och förtiger fakta.
Men,
varken Talitas eller Wolfes organisationer kan göra anspråk på att vara
talespersoner för alla sexarbetare, inte minst eftersom de vägrar att lyssna
till de sexarbetare ‒ vilka är vida många fler än aktivisternas förhållandevis
fåtaliga fall ‒ som har andra erfarenheter. De vägrar att ens erkänna deras
existens! Men det väger lätt utifrån det faktum, att gatuarbetare i
västerlandet i princip aldrig överstiger enstaka procent av den totala
numerären. Så uppger t ex Tampep att 95 procent av sexarbetarna i Finland är
inomhusarbetare och Siegel uppger siffran 99 procent i Nederländerna.
Angående
detta med hur sexarbetarna mår, den bild av elände och misär som aktivisterna
hävdar är den enda verklighet som finns, så är bilden mycket, mycket mer
nyanserad än den Appelqvist och Wolfe, helt utan ifrågasättanden, får sitta och
lura i TV-tittarna. Ser vi t ex på förhållanden i Thailand, som Steinfatt
redovisar (över 4000 djupintervjuade barprostituerade under tolv år) så visar
det sig för det första, att inte en enda
av de intervjuade identifierar sig som tvingad in i yrket. För det andra
visade det sig att 69 procent av kvinnorna ansåg att de hade ett bra, eller
okay arbete, 15 procent tyckte illa om sitt jobb, men ville inte sluta för att
de inte kunde få något bättre och 15 procent tyckte så illa om jobbet att de
helst skulle sluta genast om de kunde. Woodwards & medförfattare och Seib
& medförfattare i Queensland finner att de 96 procent som var
inomhusarbetare nästan inte alls differentierade i mental hälsa gentemot
genomsnittsaustraliensiskan. Men svensk
policy vill driva ut sexarbetarna på osäkerheten på gatorna ‒ genom
kopplerilagen ‒ istället för att låta dem arbeta under säkra omständigheter
inomhus. Det
finns alltså inga som helst vetenskapliga studier som visar att sexarbete i sig
orsakar mental ohälsa.
En ”studie” som aktivister brukar åberopa är
den av Melissa Farley. Den är dock starkt kritiserad för sin ovetenskaplighet,
eftersom Farley har uppsökt dem som haft negativa erfarenheter. Hon har enbart använt en klinisk miljö,
vilket också Appelqvist och Wolfe gör. I andra sammanhang hade detta aldrig
accepterats. Om jag t ex skulle intervjua 100 barn som mår dåligt av skolan och
sedan kräva att alla skolor stängdes ”för att alla mår dåligt av skolan” så
skulle t o m sådana klåpare som Jenny Strömstedt protestera och säga att jag
inte kan förenkla så. Men bara för att det gäller det ”omoraliska” sexarbetet
anser hon att den metodologin helt okay och är t o m hjälpsam i att föra denna
kvasivetenskap vidare.
Genom hela intervjun av Appelqvist och Wolfe
går också tråden att sexarbete är detsamma som människohandel. Bägge kvinnorna
får också helt oemotsagda uppmåla bilden av att vi har mängder med
traffickerade sexarbetare i landet, men det är ingenting annat än påhitt och
osanningar! Om vi tar domsstatistiken för Sverige under många år får vi
följande siffror på dömda ”sextraffickerare”: 2003, 2 dömda, 2004 0 dömda, 2005
5 dömda, 2006 13 dömda, 2007 8 dömda, 2008 8 dömda, 2009 4 dömda, 2010 3 dömda,
2011 maximalt 8 dömda, 2012 maximalt 10 dömda. 2013 maximalt 3 dömda, 2014 1
dömd, 2015 2 dömda, 2016 3 dömda, 2017 maximalt 2 dömda och 2018 3 dömda. Summa
summmarum, maximalt 77 dömda på 16 år, vilket ger ett maximalt genomsnitt av
4,8 domar årligen. D v s 0,048 fall på 100.000 invånare ‒ vilket innebär att
landet nu sjunkit ner och ligger precis på världsgenomsnittet, vilket visar att
sextrafficking är ett ”nollbrott”, eftersom det är mindre än ett fall
per 100.000 invånare ‒ i hela världen! Jämför vi det med antalet anmälda fall
av t ex misshandel per år, ca 900, och räknar med ‒ precis som i fallet
trafficking ‒ att bara en tiondel går till fällande dom så går det 1875
misshandlade på ett sextraffickingfall, i de flesta fall män som drabbats. Men
män som drabbas är inte de ”goda” kvinnorna intresserade av, för det
är inte lika lönsamt eftersom ingen är emotionell inför män.
Här kommer naturligtvis någon att börja yla
om ”mörkertal”, denna fantastiska konstruktion som ska sudda ut och
diskvalificera riktiga vetenskapliga undersökningar, till förmån för
kvasivetenskap, ”bluffskattningar” (ett försök till översättning av
engelskans ”guesstimates”, som är karaktäristiskt för NGO:ers och
andras ”estimates”) och enstaka ”personliga vittnesmål”.
Men det är faktiskt så, att t o m BRÅ skriver att det är högst osannolikt med mörkertal
inom sextrafficking, p g a brottets karaktär (BRÅ
rapport 2011:18 s 21).
En av anledningarna till att det är så få sextraffickingfall
är att polisen inte lyckas få sexarbetarna att säga ”rätt” saker. D v
s det som aktivisterna försöker övertyga dem att de ska säga. Den absoluta
majoriteten vägrar att samarbeta, eftersom de inte är tvingade, och oftast så
är det enbart det faktum att sexarbetaren är under 18 år som leder fram till
dom. Då hjälper det inte att hon intygar att hon är här frivilligt.
Jag
behöver inte vidare orda om vilket gigantiskt bedrägeri som Appelqvist, Wolfe,
Strömstedt och TV 4-redaktionen ägnar sig åt, men nederst i detta inlägg finns
länkar till de myter som aktivister som dessa försöker lura i människor. Men
däremot är det klart att så gott som ingenting av det som aktivisterna påstår
har med verkligheten att göra. När t ex Wolfe påstår att 70 procent av
sexarbetarna i Sverige ”kommer från Rumänien, Bulgarien och Nigeria och Rumänien
och Bulgarien är två av Europas fattigaste länder och Nigeria är ett av
världens fattigaste länder” så är
det en ren skröna, som utan ifrågasättande får passera. Wolfe har inga som
helst vetenskapliga studier som kan konfirmera detta. Det är bara ett exempel
på de metoder som dessa självutnämnda ”goda” använder sig av för att
skrämma folk att dela deras världsbild. Det är samma måtto som tillskrivs
Ignatius Loyola i Jesuiterorden: ”Ändamålet
får helga medlen”.
Jag skulle t o m säga att vi inte ens vet hur många män här i
Sverige som köper sex. Påståendet om detta finner man vid en googling vara en
undersökning som Folkhälsomyndigheten ska ha gjort. På deras hemsida finns t ex
en pressinbjudan,
men hur jag än manövererar finner jag inte någon möjlighet att ladda ner
studien för en kritisk betraktelse. Jag hamnar i ett cirkellänkande som
verkligen inte gör mig klokare. Förutom detta märkliga förfarande så råder det,
särskilt i Sverige med sina moralistiska fördömanden, stor osäkerhet i de svar
som människor avger när det gäller frågan om sexköp och allt som är relaterat
till sex (se här, sid
4f). Personligen skulle jag avvisa en sådan undersökning av den anledningen att
jag inte har förtroende för avsikterna bakom den. Något som inte minst paniken
kring Paolo Roberto visar är högst befogat.
Vad vi däremot säkert kan konstatera är, att Appelqvist och
Wolfe inte har en susning om hur
sexköpare tänker, känner eller är, utan bara beskriver dem från en ideologiskt
färgad, negativ schablonbild. Jag vet inte heller hur sexköpare tänker, men jag
försöker inte gå ut och utifrån min okunskap försöka inbilla människor att de
är på ett visst, schablonartat sätt. Det är lika relevant att påstå att alla är
snälla och hänsynsfulla som försöker hjälpa sexarbetande kvinnor som har det
svårt som att, utifrån enbart övertygelse och ideologi, påstå att de är
skurkar. Men jag skulle aldrig drömma om att bete mig på samma ovetenskapliga
och aktivistiska sätt som Appelqvist och Wolfe. Jag inser att världen inte är
svart eller vit, utan att det finns en lång skala av grånyanser däremellan. Det
inser dock inte dessa bägge och uppenbarligen inte heller Strömstedt eller TV
4-redaktionen. Till skillnad mot mig avvisar de vetenskaplig forskning och
läser bara sådant som ska bekräfta deras världsbild i denna fråga, samtidigt
som de producerar kvasivetenskap. Och inget av det når upp till godtagbar
akademisk eller vetenskaplig nivå.
Religiösa NGO:er och andra
Om man
studerar ”välgörenhetsorganisationers” (NGO:ers) arbete med att
”rädda” sexarbetare från ”ett öde värre än döden” ger det
ett väldigt, väldigt nedslående resultat. (En genomgång kan läsas i boken,
”Samlag eller Salighet” 2008 s 223ff). När det gäller kristna
organisationers insats kan t ex ECPAT anföras. Det är en organisation som
aldrig räddat några barn, utan som genom ovederhäftig propaganda drar in
mängder med pengar genom att bl a ”upplysa” västerländska
medelklassindivider om en ”verklighet” som de i själva verket inte
har den minsta aning om, men vilka ”upplysningar” kan få samma
medelklassindivider att förfäras och själva se sig som ”goda” då de
donerar pengar till denna
lönsamma organisation. En annan är IJM (International Juctice Mission, även
kallade ”kristus poliser”) vilken organisation 2008 hade fått 13.333
dollar för varje ”räddat” offer. Och de räddar offer även mot deras
vilja, genom att inkalla polis, vilket fick en annan NGO (Trafcord) att bryta
sitt samarbete med dem.
Med
tanke på hur Appelqvist och Donevan, i den kristna organisationen Talita, för
vidare skrönor om
trafficking (t ex påstår de att 120.000 ”traffickingoffer” per år
kommer till Europa när det i verkligheten rör sig om maximalt 500), att alla har utnyttjats för sexuella ändamål, utan
distinktion, att alla drivits in av tvång, m m, så kan jag inte se att det
finns någon som helst trovärdighet i deras påståenden. De har också tagit fram
en ”rapport” om pornografi. Enligt dem så är tydligen nio
individuella fall representativa för hur porrbranschen ser ut i hela
världen. De uppvisar en total avsaknad av vetenskapligt kritiskt tänkande!
Hur
lukrativt det också är att vara självutnämnt ”god”, om man har en
effektiv och okritisk medieapparat som hjälper en att sprida
skrämselpropagandan, framgår av att
donationerna strömmade in till Talita dagarna efter skrämselshowen i TV 4.
Att inte heller ”Intedinhora” är någon direkt förlustaffär kan Wolfes
yttrande i samma show kanske vittna om: ”Alltså, jag har ju många bra förutsättningar på så sätt att jag har en
familj som stått bakom mig ‒ och de har vetat sen länge ‒ och jag har en trygg
ekonomi, jag har en trygg bostad, trygg sysselsättning liksom, så det är mycket
… många bra förutsättningar för att kunna prata om det här. Och andra som
inte har det kommer inte att kunna prata om det här.” Hur många i
hennes ålder sitter i samma situation?
Absurd
debatt!
En av
de mest absurda debattartiklar som någonsin skådats i en tidning har dykt upp i
efterdyningarna av denna makabra uppmärksamhet kring Paolo Roberto. Det är den
som fyra debattörer uppvisar i Göteborgsposten.
De börjar med den vanliga skrämselsmörjan och försöker få oss att tro att det
finns ”rapporter” som skulle visa att två tredjedelar av sexarbetarna
i Sverige inte skulle komma från Sverige. Den här typen av svepande och
”tvärsäkra” påståenden är typiskt för aktivistiska häxjägare, oavsett
de verkade på medeltiden eller verkar idag. Men dessa s k ”rapporter”
innehåller inte några som helst vetenskapliga underlag! Det är NGO:er, eller
kanske Europol och
andra, som för vidare andra NGO:ers s k ”rapporter” i en cirkelcitering
som aldrig skulle hålla för en vetenskaplig, kritisk granskning. Sedan följer
de obligatoriska skräckfantasierna: ”unga flickor som har sålts till människohandlare av sina
familjer, kidnappats eller lockats med löften om jobb och möjligheter till ett
bättre liv. När de väl kommit till Sverige står de utan nätverk och kontaktar
inte myndigheter av rädsla för konsekvenser för sig själva eller sina familjer.” Visst förekommer sådana fall, och de ska
naturligtvis få hjälp och stöd, men de är i verkligheten väldigt få och
definitivt inte representativa för sexarbetarna.
Om inte detta är absurt nog så bygger man sedan ett
”fall” på spekulationer runt kvinnan som Paolo Roberto köpte sex av.
Där borde verkligen debattredaktionen på GP gjort halt. Får man verkligen föra
debatt med fria fantasier? ”Baserat på den kunskap som finns vet
vi att det är troligt att hon som säljer sex kanske behöver utsättas för
tiotals övergrepp varje dag.” Det handlar definitivt inte om någon
kunskap, för det finns inga som helst studier som kan konfirmera detta, enbart
starkt ideologiskt färgade konstruktioner.
Inom åtminstone historievetenskapen, som är mitt eget ämne, är det
viktigt att beakta ”Ockhams rakkniv”. Wilhelm av Ockham var en
franciskanerbroder i England på 1300-talet som formulerade en princip som redan
Aristoteles använt sig av: ”Mångfald
skall inte förutsättas om det inte är nödvändigt,” eller som det oftast uttrycks: ”krångla
inte till saker i onödan.” Är
det något som de självutnämnt ”goda” gör, så är det att flagrant
bryta mot denna princip. De fyra ”debattörerna” radar upp en lång rad
”mångfald” som inte hör till bilden av kvinnan som Roberto köpte sex
av. Det är minst sex ”kan” eller ”kanske”, som bara
appliceras för att det är övertygelsen hos dessa ”debattörer” att det
är så: ”Hon
kan ha infektioner, skador och virus
som aldrig tillåts komma i kontakt med vården. Hon kan ha fått motta hot om att hennes barn kommer skadas om de gör
motstånd. Hon kan ha lärt sig tidigt
i livet att hennes nej inte är något värt. Hon kan ha tvingats till så många orala övergrepp att hon har blåmärken
inne i munnen. Hon kanske är fjorton
år men det står tjugoett i passet. Hon kanske
inte har fått behålla en krona utan ges istället droger för att döva ångesten
och för att inte ta sitt liv.” Jag undrar om de fyra, eller GP, skulle
accepterat en lika spekulerande text om den lytt något i stil med: ”Hon kan
ha varit tacksam mot Roberto för det ekonomiska tillskott han gav henne, hon kanske njöt ofantligt av denne
karlakarl som besteg henne, hon kan
ha varit lycklig över att ha hamnat i ett jobb som passade henne, hon kan ha blivit tvärförbannad på
poliserna som förstörde hennes inkomstmöjligheter, hon kanske inte alls var tvingad, hon kan ha valt sitt arbete själv?” Det senare är det
troligaste alternativet, för internationell forskning visar att ca 95 procent
av alla som inträder i sexarbete inte tvingas in i det.
Vad man skulle kunna anlägga på dessa debattörer ‒ och debattredaktionen på GP
‒ är Hanlons rakkniv: ”Tillskriv aldrig någon något ont uppsåt när det
är tillräckligt att förklara det med dumhet.”
Vi får verkligen hoppas att det är dumhet som
får de fyra debattörerna att skriva som de gör, för om det inte är det måste vi
dra slutsatsen att de medvetet försöker lura läsarna. Hur som helst handlar det
på intet sätt om att hjälpa sexarbetare, bara att finna sådana offer som kan
gynna den egna framgången. Hade man velat hjälpa sexarbetare hade man i första
hand värnat om deras säkerhet, med skademinimering, enligt det framgångsrika
mönstret i Nya Zeeland, Queensland och New South Wales. Men det är absolut
ingenting som aktivisterna är intresserade av, för deras agenda är egentligen
inte att stötta sexarbetarna, enbart stämpla sexhandeln som något ont, vidrigt
och djupt omoraliskt!
Vem var det som Paolo Roberto köpte sex av?
Så vem var det nu som Paolo ”Pudel” köpte sex av.
Strömstedt vet tydligen vem det är, eftersom hon ”vet” att kvinnan
kommer från ett av Europas fattigaste länder och befinner sig i en utsatt
position. Ändå framträder kvinnan inte, fastän Donevan önskar det och om nu
Strömstedt vet vem hon är, varför konfronterar hon henne inte med Paolo? Det
kan finnas flera anledningar och den absolut troligaste är att Strömstedt inte
har en susning om vem hon är, eftersom kvinnan förmodligen inte är ett dyft
intresserad av att ställa upp på den av polisen initierade, och av TV4
marknadsförda, hetsjakten. Det har dykt upp uppgifter om att hon är en 22-årig
kvinna, ”Deborah”,
en självständig (fullständigt icke traffickerad) självvald eskort som kommer
från Polen (som inte kan insorteras i ett av Europas fattigaste länder) vilken
inte alls kan stämplas som ett offer. Det hjälper inte att Meghan Donevan ‒
forskningsledaren på Talita som uppenbarligen inte har en aning om hur man ska
bedriva forskning ‒ påstår att ”sexköparen glömmer att de varit med om att förstöra kvinnans
liv, och det är något vi ser i vårt dagliga arbete”, för ”Deborah” (som sägs tala fyra språk)
uppvisar alla tecken på att ha gjort ett informerat val att bli eskort. Om det
nu verkligen är ”Deborah” som sålt sex till Roberto så kommer hon,
likt den stora majoriteten av sexarbetarna, vägra samarbeta med polisen
(eftersom de inte är traffickerade), på intet sätt bekräfta häxjägarnas alla
skräckfantasier och definitivt kommer hon inte bli inbjuden att uttala sig i
TV, eftersom ”fel” vittnesmål är närmast bannlysta i svenska medier
idag. ”Objektiva” nyheter i samma medier har idag absolut ingenting
med objektivitet att göra. I verkligheten handlar det om att basunera ut
”det rätta” och ”uppfostra” människor till att bli ”rätt”.
Precis som i Östeuropa under kommunistperioden (och som kanske idag istället är
på väg in från höger i samma del av kontinenten). Vi är inne i en utveckling av
”omskolning” som kommer belägga samhället med åsiktsofrihet ‒ med
medierna i spetsen för denna utveckling!
Jenny Strömstedt och redaktionen på TV 4 har utfört ett ”journalistiskt” arbete som en elev i sjätte klass kunde utföra. Ställa ”rätt” frågor, utan minsta tillstymmelse till kritisk granskning, aktivt verka för att alla ska betrakta den ”onde” Roberto som en skurk och tacka aktivisterna som avvisar vetenskaplighet och bara levererar skrönor för att de ”sätter agendan”.
Det har absolut ingenting med journalism i dess klassiska bemärkelse att göra, utan är enbart ett forum för att vidarebefordra propaganda. Skäms TV 4!
Det här är ett inlägg från 2018, men missades när webben var tvungen att laddas om 2019.
Jag har skrivit om Jasemine tidigare på denna blogg, i
samband med mordet på henne 2013. Men nu
har det blivit aktuellt igen, p g a ekots reportage 18 juni (här,
1:11:40 in). Dokumentären avslöjar
obarmhärtigt hur socialtjänsten i Västerås betett sig och det är självklart
utmärkt att det uppmärksammas. Ingen kan
heller undgå att instämma i den indignation och bitterhet i detta som Jasemines
mor känner. En civil hjälte som i fem år
stridit för att få fram sanningen och kräva rättvisa.
Förhoppningsvis ska reportaget nu leda till att SVT nu
intresserar sig för den dokumentär som fransk TV gjort av fallet. Men vad som tydligt framgår i denna
dokumentär är, att mordet på Jasemine kunde ske p g a en policy kring sexarbete
som är fullständigt verklighetsfrånvarande.
Vilket faktiskt gör att inte bara socialarbetarna är skyldiga till
Jasemines död, utan hela det svenska samhället!
Policyn bygger nämligen på rent bedrägeri. Den liberala feministen Hilary Kinnell
beskriver den på följande sätt: Den är saker av hysteri, häxjakter och
totalitarism. Den är villig att mörka forskning, förvränga data och attackera
utsedda opponenter utifrån de svagaste bevis. Den är bräddfylld av
fetischeringen av lidande, beredd att exploatera och visa upp de övergrepp som
andra har lidit för att främja sin egen politiska framgång, och att exponera
själva människorna de påstår sig stötta för rädsla, förnedring, våld och
förebyggandemässig död. Precis det sista var vad
Jasemine utsattes för, eftersom hennes död kunnat förebyggas om inte vårt lands
föreställning bygget på bedrägeri.
Ett faktum är, att bedrägeriet inte
kan underbyggas med någon som helst vetenskaplig forskning. Enbart försedda med ideologiska idéer, icke underbyggda
påståenden och rena lögner, måste de som gör karriärer på människors rädsla och
indignation producera pseudovetenskap. I
fallet sexarbete sker det genom att t ex presentera ”undersökningar” som
antingen enbart gjorts i kliniska miljöer, eller aktivt utelämnat eller
bortförklarat positiva sexarbetare, och sedan påstå att de som mår dåligt är
representativa för alla sexarbetare.
Sådana ”undersökningar” har gjorts av t ex Sven-Axel Månsson, Stieg
Larsson och – den som så gott som alltid åberopas för att ”bevisa” att alla
sexarbetare mår dåligt – Melissa Farley (läs om hennes ”forskning” här). Men att göra så är totalt oacceptabelt och
fullständigt ovetenskapligt, eftersom kliniska miljöer aldrig återspeglar en
population. Man kan bara tänka sig hur
det skulle se ut om en forskare, åberopandes en undersökning bland skolelever
som uppsöker skolpsykologen, påstod att alla skolelever mår dåligt. Då skulle politiker, journalister och
aktivister skrika högt, att underlaget för påståendet är vetenskapligt
undermåligt. Men så fort det gäller
sexarbete, och relationsvåld också för den delen, så accepterar de sådant
underlag gladeligen och har inga kritiska frågor att ställa.
Ett väldigt tydligt tecken på att det handlar om pseudovetenskap
rörande detta bedrägeri är att det i käll- och litteraturlistorna är antingen
en total avsaknad av motstridiga (oftast icke svenska) undersökningar, eller
att – om nu undantagsvis några kritiska titlar finns med – de aldrig omnämns i
texten. Ett sådant exempel är t ex Anna
Skarheds ”utvärdering” av Sexköpslagen. I litteraturlistan omnämns visserligen
motstridiga arbeten av fem författare (A L Daalder, Daniella Danna, Susanne
Dodillet, May-Len Skilbrei och Petra Östergren), men endast den förstes arbete
åberopas en enda gång i texten, och då i ett sammanhang där de motstridiga
uppgifterna inte kommer fram! Så arbetar
pseudovetenskapen.
För att ta påståendet att sexarbete är ”slaveri”, och att nästan
alla tvingas in i det, så existerar det inte en enda vetenskaplig undersökning
som styrker det. Däremot flera som visar
att omkring 95 % av kvinnorna som inträder i yrket (av någon anledning är man
alltid ointresserad av manliga sexarbetare).
Så finner Steinfatt att 0 % av de över 4000 sexarbetare
han intervjuade, under tolv års tid, på barer i Thailand, ansåg sig ha blivit
tvingad in i yrket, Phongpaichit
rapporterar 6 %, liksom Busza. Boonchalaksi
& Guest finner 13,5 % på de inhemska thailändska bordellerna för
thailändare, men 0 % på massageinstituten.
Rörande västerlandet rapporterar utvärderingen av The prostitution Reform Act att genomsnittet för dem som inträtt i
sexarbetet p g a andras påverkan i Nya Zeeland var 3,9 %, Jenkins finner så låga nivåer att de inte ens diskuteras, Mai finner 6 % av de migrerade
sexarbetarna som ansåg att de lurats och/eller tvingats in i sexarbete, 6 % kommer också McCaghy & Hou (1994) fram till bland de taiwanesiska
sexarbetare de intervjuat och i den danska utvärderingen (Kofod & medarbetare) kommer man fram till siffran 4 % som
tvingats in i prostitution i Danmark av andra.
Sedan
låtsas man alltid som om gatuprostituerade (som är betydligt värre utsatta) är
representativa för alla sexarbetare. Men
i hela världen är det ca 5-6 % av alla sexarbetare som är gatubaserade. Som mest är det i Bangla-Desh, där man
uppskattar antalet till ca 18 procent.
Tilläggas kan också, att såväl Woodwards
& medförfattare och Seib &
medförfattare i Queensland finner att de 96 procent som var inomhusarbetare
nästan inte alls differentierade i mental hälsa gentemot
genomsnittsaustraliensiskan. Men svensk
policy vill driva ut sexarbetarna på osäkerheten på gatorna ‒ genom
kopplerilagen ‒ istället för att låta dem arbeta under säkra omständigheter
inomhus.
Det
var det här bedrägeriet som banade vägen för socialtjänstens i Västerås
gigantiska klanteri, vilket ledde till mordet på Jasemine. Om SVT skulle visa den franska dokumentären
är jag rädd för att efterföljande fokus helt skulle fixera på de felande
socialarbetarna – vilket naturligtvis är viktigt – men att de strukturer som
byggs av samhällets bedrägeri, och därmed samhällets medskyldighet, skulle
förbli oantastade. Politiker och
journalister kommer fortsätta att vara berädda att offra oskyldiga för de egna
karriärerna, liksom också aktivisterna, för att de självgott ska kunna bedra
sig själva, slå sig för bröstet och säga: ”vilken god människa jag är” – som kanske
de felande socialarbetarna i Västerås gjorde när de tog barnen från Jasemine –
fast det i själva verket är precis tvärtom.
Det finns ingen godhet alls i det!
Apropå själva dokumentären, ”Everything’s better than a hooker”, så gav Amnesty International denna första pris i kategorin
”human rights” vid filmfestivalen i Thessaloniki i år. Svenska Amnesty vägrar naturligtvis att
godkänna priset, enligt devisen ”vi i Sverige har rätt resten av världen
fel”. Sätt tryck på SVT att sända denna dokumentär. Maila till
dokumentarfilm@svt.se och begär att de sänder den.
Frågan i titeln på denna text är faktiskt befogad, för när jag ser Louis Therouxs dokumentär om sexhandeln i Storbritannien kommer mina negativa förväntningar delvis på skam. Jag vet inte hur många s k ”dokumentärer” om sexarbete, porr och trafficking som gått på svensk TV, vilka jag sett, som inte haft det minsta spår av dokumentär i sig (se t ex här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här). Vad som är gemensamt för dessa är att de är ”propagandtärer” där man inte låter de som programmet sägs gälla komma till tals ‒ åtminstone inte utan att låta dem som har ”rätt” uppfattning, i form av moralister av olika slag, berätta vad som ”verkligen” gäller, eller förklara att de som eventuellt fått uttala sig sagt ”fel” saker eller lider av ”falsk medvetenhet”. I alla ”propagandtärer” hittills på svensk TV så vet alltid de s k ”experterna” bättre än de som själva berörs. En andra variant är att leta upp dem som kommer att säga rätt saker och låta dem uttala sig, bekräftade av de s k ”experterna”.
Jag sitter hela Therouxs program och väntar på den första
inkallade moralisten/abolitionisten, att korrigera kvinnornas utsago, men ingen
kommer. Det gör mig verkligen häpen! Det innebär nu inte att moralism saknas,
för det är tydligt att programmakaren går in i detta projekt med en förväntan
av att finna elände och misär, men till skillnad mot t ex journalister som vid
Uppdrag granskning och ”Korrespondenterna” respekterar han de han
intervjuar i ämnet, utan att kalla in ”expert”-batteriet för att
tillrättalägga.
Det är däremot ganska tydligt att Theroux kanske tänkt sig
ett annat resultat av sin research än vad han får, och han försöker dra åt
”rätt håll” programmet igenom, men i stort sett respekteras de tre
kvinnor han intervjuar. Det är en eloge som jag måste ge honom och det ställer
honom högt över vilken svensk TV-journalist som helst.
Victoria
Först ut är Victoria, fyrabarnsmamma i Nottingham, som
utnyttjar det nya, stora forumet för sexarbete; Internet. (OBS! Alla läsare av
denna text måste förstå att ökningen på Internet inte kan gälla här i Sverige,
för här har den gudomliga sexköpslagenreducerat sexarbetarnas
antal sägs det ju). Hennes historia börjar först då hon är 14 år, då en 25-årig
kille utnyttjar henne för sex. Det får Theroux att konstatera: ”Att
Victoria har blivit utnyttjad kastade nytt ljus över att hon valt att sälja sex.”
Vad som hänt under hennes första 14 år är ointressant.
Tyvärr är detta en brist i programmet. Victoria säger att hon var hemlös och att hennes uppväxt inte var särskilt bra, men programmakaren hakar genast fast vid denna bifigur, 25-åringen. Visst, han var säkert en utnyttjande typ som inte framstår i positivt ljus, men varför inte fokusera på det som fått henne att hamna i positionen att hon tyr sig till honom? Hur kan han ensam pekas ut när det finns en hord av ansvariga för situationen tidigare, inte minst ”samhället”. För mig är det uppenbart; de ”goda” och ”rättfärdiga” ”tillrättavisarna” av dem med ”fel” sexualitet har fått människor att tro, att det enbart är en enda enskild företeelse som kan orsaka att en människa väljer sexarbete. De själva och samhället i övrigt är helt oskyldiga. Jag avundas dem hur de så enkelt kan tro på sina egna lögner om sin rättfärdighet. Därmed inte sagt att Theroux är en av dem. Tvärtom har han ett tydligt öppnare sinne.
Inte någon av de tre kvinnor som Theroux intervjuar vittnar
om våldsamma eller besvärliga kunder och inte någonstans skymtar en hallick.
Att han också träffat fler än de tre, Victoria, Ashleigh och Caroline, ser vi 41.25
in på filmen då han säger: ”Av dem jag träffade som sålde sex var Caroline
den enda som inte främst motiverades av pengar.” Det är också rimligt
utifrån att en journalist inte bara kan välja ut tre, utan måste träffa flera
för att finna dels dem som kan tänka sig att ställa upp, dels se vilka han/hon
tycker är lämpliga att visa upp. Hade han bland dessa funnit våld och eller
tvång hade han förmodligen plockat in den personen istället.
Vi får sedan göra bekantskap med en kund till Victoria. Hade
det varit en svensk dokumentär hade det knappast skett, utan istället skulle
”experter” ha uttalat sig om hur utnyttjande och närmast våldtagande
kunder till sexarbetare är. Men här får vi möta en, enligt Theroux själv,
känslig och sårbar kund, vilkens självförtroende efter separationen med
flickvännen stärkts av mötena med Victoria. Hon själv inflikar om sig själv: ”Det
här är nog som att släppa in lite frisk luft. Förstår du?”
Men det gör Theroux tyvärr inte. Han fokuserar istället på
kundens tankar kring Victoria:
22.02 ”Är det viktigt för dig att Victoria njuter av
att ha sex med dig?”
22.12 ”Ja för tusan! Jag vill bara göra sånt som vi
båda vill.”
Men intervjuaren understryker att ”hon hade inte
träffat dig om det inte var för pengarna.”
Om vi nu skulle reflektera över vilken tjänst som helst som
säljs (inledningsvis understryker Victoria att det är en tjänst hon säljer), så
skulle inte någon kund träffat säljaren om det inte vore för pengarna.
22.47 ”Jag överraskades av kundens sårbarhet och att
han inte hade funderat över att Victoria kanske inte njöt” säger Theroux.
Man undrar om han funderar över om rörmokaren njuter av sina kunder, eller
bilmeken, banktjänstemannen eller läraren? Ibland gör de så, ibland inte. Men,
vi ska inte bli för dömande mot honom. Han utgår bara från att sex är det mest
intima som finns mellan två människor, så i hans värld måste just sexsäljaren
också njuta ‒ men inte andra som säljer tjänster. Dessutom bortser han från att
Victorias kund avser att göra det så bra som möjligt för henne. Det hade kunnat
varit möjligt att lyfta det istället. Men, som reflektion kan vi ändå konstatera,
att här framvisas en människa som på intet vis stämmer överens med officiell
svensk beskrivning av sexköparen.
Theroux gör också djupdykningar i Victorias
familjeförhållanden, men konstaterar att hon tycks vara en omtänksam och bra
mor. Den 14-åriga dottern ‒ som vet vad modern arbetar med ‒ är positiv, och
tycker egentligen att det är bra att mamma är överbeskyddande. Något som hennes
mor i samma ålder inte ens var i närheten av. Dottern vänder sig också mot
bilden av att Victoria ska vara en dålig förebild för sina barn. ”Jag är
väldigt stolt över henne” säger hon.
Naturligtvis följer också den obligatoriska
abolitionistfrågan om Victoria själv skulle vilja att hennes dotter blev
sexarbetare. ”Skulle du vilja det?” Nej, det vill hon inte, men
orsaken till det är ”allt fördömande, särskilt när man blir ifrågasatt och
folk säger saker … Det är ett verkligt stigma.”
Här blir det punkt. Theroux är tydligen inte alls
intresserad av vad samhällets påverkan och attityder har för betydelse i
sammanhanget, även om han på ett annat ställe frågar: ”Hur mycket av
priset man betalar för att sälja sex härrör från fördömanden?” utan att
följa upp. Senare ser han också klart ”hur svår sexsäljarnas situation var
i en ekonomi som somliga ansåg vara omoralisk, andra som ohälsosam. Man kände
att båda sidor satte sig till doms över en. Jag bekymrades också av om de var
helt öppna med det pris de fick betala.” Men man frågar sig verkligen hur
det var med denna ”bekymran”, eftersom han inte gräver djupare i den
utan istället ifrågasätter öppenheten hos sexarbetarna. Däremot konstaterar
han, något konfunderad utifrån sin predisponerade förståelse av problematiken:
”Jag slogs av kontrasten mellan ett lyckligt hem och på vilket sätt många
skulle betrakta det arbete som upprätthöll det.” Vi har här svart på vitt
hur en sexarbetare kan vara en väldigt god moder, som uppoffrar sig för sina
barn och ger dem en betydligt bättre start i livet än hon själv fått. Hade det
varit i Sverige hade socialarbetarna sedan länge gått in, slitit barnen från
modern och splittrat dem på olika hem, ”för deras eget bästa” ‒
eftersom en sexarbetare enligt svensk socialnorm aldrig kan vara en god mor.
Ett tydligt exempel på den svenska grymheten och inskränktheten är ”Petite Jasemine”.
Ashleigh
Ashleigh är 23 år gammal, konststuderande och med Aspergers
syndrom. Hon har sexarbetat i sex månader och säger att hon inte klarar ett
vanligt 9-5 arbete. Det vore fantastiskt om hon kunde försörja sig på konst,
men det fungerar inte, så sexarbete tycker hon är ett bra alternativ. Theroux
träffar henne efter en ”dejt” hon haft med en 25-åring. Det var
häftigt tycker hon och är även sexuellt tillfredsställd, förutom att hon tjänat
pengar. Hon frågade 25-åringen varför han köpte sex, hon hade kunnat dejtat honom
ändå. Det är tydligt att hon är väldigt nöjd med situationen. Men det tror inte
programmakaren på, för enligt honom är Caroline den enda som sa sig ha sex med
kunder av andra skäl än pengar.
Theroux
är uppenbarligen inte nöjd med situationen. Han vill gräva djupare och få fram
tragiken. Det påminner lite om dåvarande redaktören för ETC, Andreas
Gustavsson, som i en TV-debatt om prostitution 2008 om sina intervjuer med
tyska prostituerade sa, att de först inte ville ”medge” att de mådde dåligt,
men när han sedan återkom gång på gång och upprepade sina frågor så ”medgav” de
vad han ville höra. Är man tillräckligt påstridig får man nämligen de svar man
vill ha.
När Ashleighs kamrater stöder och uppmuntrar henne är
Therouxs ”intryck” ”att de ville visa sitt stöd för en sårbar
vän.” Så eftersom Ashleigh inte medgett att hon mår dåligt måste hon
pressas lite till. Det visar sig att hon haft en dålig relation med sin pappa,
som hon försökt få till senare, vilket intervjuaren kopplar till en sällan hörd
föreställning om att sexarbetare skulle ha en besvärlig relation med sin pappa.
Men Ashleigh berättar att hon blev utnyttjad sexuellt som barn, men att hon då
kände att någon ville ha henne. Men, att det kändes som att den som utnyttjat
henne hatade henne då han slutade. Hon tror nog också att hon är
”översexualiserad” av det som hände då och att hennes värde bestäms
av hennes sexuella handlingar.
Jag skulle aldrig drömma om att påstå att det Ashleigh säger
är fel, eller att det finns ursäkter för det hon råkade ut för. Men detta patentsvar
för dem som försöker att hänföra allt sexarbete till övergrepp i barndomen
bortser ju från alla andra faktorer. Blir det då verkligen helt ovidkommande
att hon har Aspergers syndrom? att hennes föräldrar var 15 respektive 16 år då
hon föddes? att hon helt enkelt hade en massa taskiga förutsättningar ändå?
Finns det ingenting positivt i att hon vänt sitt liv till en
tillvaro med konst och där hon kan dra nytta av sina negativa erfarenheter?
Theroux undrar om hon inte tvivlar på att det är rätt slags jobb hon utövar.
”Nej, jobbet är okej” svarar hon. ”Man blir
liksom avdomnad av det. Jag tycker inte om sex, utan ömhet. Man får ömhet genom
sex och jag verkar tro endast genom
sex. Så jag är fast. Men jag får nog ingen ömhet av kunderna … Jag vet att
det inte kommer att bota mig.”
Hennes situation är inte avundsvärd, men frågan är om hon
själv upplever den så katastrofal som Theroux försöker att få den till? Hon
handskas med sitt liv utifrån de förutsättningar hon har, liksom alla gör. Hon
är verkligen inte född med silversked i munnen, till skillnad mot så många
”fina” människor i över- och medelklass, vilka ska berätta för alla
hur de ska leva för att vara ”rätt”. Men, liksom den som måste ta ett
städarbete, den som tvingas ut i arbetslöshet p g a ”fel” åsikter,
eller rent av ut hemlöshet, så hanterar hon sin situation utifrån sina
förutsättningar.
Det landar i att Theroux enligt standardmodellen
konstaterar: ”Ashleigh drogs nog till att sälja sex, åtminstone delvis,
därför att hon hade blivit utnyttjad.” Hade hon inte blivit utnyttjad ska
vi alltså tro att allt hade varit frid och fröjd, eller?
Caroline
När det gäller Caroline känner sig Theroux mer trygg i att
hon valt att bli eskort själv, eftersom hon är så gammal. Hon kommer från ett
mycket viktorianskt hem, med religiositet, och fick lära sig att sex var
snuskigt och felaktigt. Både hon och maken Graham var oskulder när de gifte
sig.
Caroline understryker att hennes val att bli eskort helt och
hållet var hennes eget val. ”Jag vet att jag gör många män lyckliga och
det tycker jag om” säger hon. Theroux försöker hela tiden hitta problem
mellan makarna. Vi ska förstå att Graham måste känna det plågsamt att hans
hustru är eskort. Denne medger att de ibland grälar och att han kan vara lite
svartsjuk någon gång. Hon har rest sig från sexneurotiker till att vilja leva
ut och njuta av sex, även med andra än sin man. Graham säger att han är stolt
över henne, vilket får Theroux att reflektera: ”Graham verkade uthärda
osäkerheten för att få ett äventyrligare äktenskap.”
I fallet Caroline drar inte programmakaren i några trådar om
utnyttjande eller problematik. Ingen gång ifrågasätts hur den religiösa miljön
kan göra människor till känslomässiga krymplingar och förstöra liv. Istället
accepteras hon för sitt val. Man kan inte låta bli att undra över hur hon kunde
”slippa undan” så enkelt. Har Theroux en uppfattning att man bara kan
välja själv när man har uppnått en viss ålder?
Hugh
Jag måste, som sagt, ge Theroux det erkännandet att han
aldrig släpper in ”experterna” i sitt program. Jag kan också se
dimensionen i hur svårt det är att ställas inför helt andra omständigheter än
man lärt och förväntat sig. Under sju år arbetade jag på boken ”Samlag
eller Salighet”, om sexualitetens och sexualmoralens historia, och
forskningsarbetet vände upp och ner på hela min föreställningsvärld. Naivt nog
trodde jag, att bara man presenterar forskningsfakta ska folk inse hur det
ligger till. Men, det är precis tvärtom! Presenterar man fakta som strider mot
deras tro och övertygelse sparkar de bara bakut, för vem vill för sig själv
eller andra medge att de låtit sig luras? Därför ska inte Louis Theroux
klandras, för han gör ett bättre och mer openminded arbete än de flesta.
Särskilt jämfört med svensk TV-journalistik. Och det bästa i programmet, enligt
min åsikt, är Hugh!
Hugh drabbades vid 16 års ålder av muskeldystrofi (muskelvävnaden
bryts ned, bara pojkar drabbas). Theroux försöker på något vis behandla honom
som vem som helst och undrar över om han inte har haft någon flickvän.
”Jag har inte träffat nån som ville ha mig” svarar
han, vilket väl föga överraskar tittarna. Han blev av med oskulden vid 30 års
ålder och har via nätet hittat en möjlighet till att kunna köpa sig sex. Ikväll
ska han ha en ”dejt” och en assistent gör i ordning honom för träffen
med sexarbetaren.
”Om jag inte gjorde nåt skulle jag dö utan att nånsin
haft sex igen” säger Hugh, som en direkt utmaning mot alla de svenska
”goda” abolitionister som säger att sex inte är en rättighet.
”Det är njutningsfyllt, det är dyrt, det förstör inte
mitt liv. Jag skulle hellre haft en flickvän, men det har bara inte blivit så
för mig. Beror det på funktionsnedsättningen eller min intagande personlighet
…?” Ironin är skarp. Musklerna fungerar inte, men hjärnan är det inget
fel på.
”… vi njuter av varandras sällskap i utbyte mot …
pengar. Jag skulle nog ha varit mindre lycklig om jag inte hade provat det här”
säger Hugh och fortsätter: ”Jag mår bättre tack vare det. Fast jag känner
lite skuld. Att betala för det är väl att medge att jag för min del
misslyckats.”
Är det Hugh som har misslyckats eller är det vi och
samhället? Enligt abolitionister, som Gudrun Schyman, Gunilla Ekberg, Eva
Lundgren, Irene von Wachenfeldt, m fl, är det avgjort Hugh som misslyckats. Har
han inte lyckats charma någon till att få sex så är hans gärning att köpa sex
ett våldsbrott mot den som levererar tjänsten. Stefan Löfven och hela riksdagen
med honom är eniga i den bedömningen. Det är verkligen en intressant vinkling,
att denne muskelförtvinade man, som måste ha hjälp med att göra sig i ordning
för sexarbetaren, begår en våldtäkt. Hur absurd är inte den svenska lagen och
policyn!?
Det är lovvärt att Theroux tar det greppet, att ta med denne
handikappade sexköpare i sitt program. Men vad tänkte han egentligen när han reflekterar:
”Hur skulle jag se på Hughs val? Jag visste så lite om den unga kvinnans
historia. Samtidigt förstod jag hans längtan efter ett fullödigare liv genom
köpt sex.” Man får känslan av att han lite är inne på samma linje som
radikalfeministerna och den svenska riksdagen, att Hugh begår en sorts
övergrepp mot sexarbetaren som ska komma och sälja sina tjänster.
Avslutningsvis får Theroux till det på ett sätt som jag inte
alls tycker stämmer med vad programmet förmedlar: ”På grund av fördomar,
eller det unika med fysisk närhet, har vi i århundraden fördömt dem som sålt
sex för pengar. Jag hade fått se kvinnor
som flydde liv av förtryck och utnyttjande som menade att de använde trauman
till att ge sig själva nya möjligheter [min emfasering]. Jag oroade mig för
att några av dem riskerade att bli ännu mer sårbara. Men, åtminstone för en,
med få andra alternativ, hade en otrygg tillvaro blivit mer hanterlig, för
henne och hennes familj.”
Ingenstans i programmet ser jag att det är någon som
”flytt liv av förtryck och utnyttjande” och ingen framstår som
”sårbar”, vad han än säger i sin slutreplik. Han säger ju dessutom
själv att Caroline valt utifrån andra faktorer än pengar och varken Victoria
eller Ashleigh vittnar om att det de upplevt varit avgörande dramatiskt. De
har, enligt egen utsago, hanterat sina liv utifrån de förutsättningar som gavs
dem i det samhälle de växte upp i. Så Therouxs avslutning är ytterligare ett
steg i att hålla den förhärskande katastrofbilden av sexarbetet levande, även
fast kvinnorna själva aldrig vittnar om det, utan den bilden enbart framträder
p g a programmakarens ledande frågor.
Men, Theroux har ändå gått en bit på vägen mot att låta dem det gäller få göra sin röst hörd. Programmet vittnar inte heller om våld eller tvång in i sexarbetet, utan om eget val (vilket 94 % av alla sexarbetare gör, enligt internationella undersökningar). De sexköpare vi ser har heller ingenting gemensamt med de demoniska bilder som sexköpslag och svensk policy utmålar, så jag är verkligen förvånad över att SVT sänder detta program. Det utgör, trots tappra försök av Theroux att styra det ”rätt”, inget som helst stöd för bilden av sexarbete som en av hallickar, våld och tvång dominerad miljö. Tvärtom visar det kvinnor som stärkts av sitt arbete! Något som många inom sexhandeln vittnar om.
Det
är i princip samma läge nu som för drygt 100 år sedan. Vi människor har sjösatt
ett bygge som vi tror är så solitt att det motstår allt. I det har vi upphöjt
oss själva som ståendes över naturen och evolutionen. Människan, inte
naturkrafterna, är det som orsakar klimatförändringen, människan kan, med lagar
och skamstraff, besegra det som är ”fel” uppförande. Naturkrafter eller
evolutionär adaption berör oss inte, bara det som människan har tagit beslut om
ska vara norm.
Men, i dessa coronatider när ingen ens skriver om sankta Greta (hur frustrerad ska hon inte vara över det?) så verkar det som om folk inte längre till hundra procent tror på att människan är i kontroll. Olika aktörer försöker att vara det, men ingen litar riktigt på dem.
Skräcken
sprider sig som en löpeld i människors sinnen. Vi börjar att hamstra, och trots
den av aggressionsfeministerna proklamerade kvinnliga solidariteten ser såväl
kvinnor som män enbart till sitt och de sinas behov. Plötsligt är vi tusentals
år bakåt igen, på stam- och klanstadiet. Naturligtvis inte alla. Det har alltid
funnits de som vill att människan ska ha vidare vyer, men de är få. Vi vill
nämligen skydda oss!
I
detta läge deklarerar Region
Gotland att de önskar att sommarhusägare inte ska komma ner till ön. I en
annan text som fladdrade förbi tyckte jag mig läsa att regionerna vill
reservera sina platser för de egna invånarna. Maria
Amér, smittskyddsläkare på Gotland, säger att det kan bli aktuellt för
regionen att skicka tillbaka resande till Gotland som insjuknar, till
fastlandet. Jag utgår då från att regionen helt avsäger sig hjälp utifrån för
vissa av deras egna patienter. Vilket vansinne är det inte som visas upp!?
Men,
för att återvända till Titanic så är det här ett lysande exempel på mänsklig
hybris och självgodhet, i det att man tror att man kan bemästra naturens
krafter. Som historiker kan jag bara ställa mig frågande inför dessa exceptionella
inbillningar, att vi kan begränsa naturliga krafter som vi inte har någon
kontroll över. Är det någonting man lär sig som historiker så är det, att
civilisationer brakar samman. Två stora sådana kollapser var när
Bronsålderscivilisationerna och Västrom gick under, med efterföljande
”medeltider”. Ingen där trodde att det kunde ske, men de var också
”Titanics”, precis som vi är. Vad som kommer fälla vår civilisation kan man
inte förutsäga, men det kommer att ske, förr eller senare. Om det är denna
moderna ”pest” vet jag inte, men världen kommer förmodligen se annorlunda ut
efter att vi nått till vägs ände med detta coronavirus. I USA kanske man måste
fråga sig varför så många fattiga dog, och kanske vi här i vårt land måste
fråga oss varför vi la så mycket pengar på pseudoforskning, som genus och den
påstådda kopplingen CO2 ‒ klimat, istället för sådant som rör
verkliga problem.
För
att återvända till Gotland kan jag också som historiker påstå, att det att
hindra sommarhusägare att åka till ön bara fördröjer förloppet. Redan på
medeltiden förstod man på något sätt att det handlade om smitta, och så införde
t ex Florens en karens för att få komma in i staden. Men slapp de smittan?
Naturligtvis inte. Varför skulle det inte vara samma sak med denna farsot?
Nästan det enda vi kan göra ‒ som inte skiljer sig från medeltidens människors
sätt att handskas med det ‒ är att försöka undvika att bli smittade och hålla
avstånd. Vi har en fördel framför dem, att vi känner till vikten av handhygien,
och hygien överhuvudtaget. Dessutom har vi fördelen av att kunna finna
effektiva botemedel. Hittar man ett vaccin så kan vi hejda detta ganska snart.
Men till dess kommer naturen att köra över oss som har inbillat oss att vi är
osänkbara.
Och,
varför är tre av fyra som intensivvårdas män? Kanske därför att det finns för
många män, historiskt sett, på antalet kvinnor idag? Hos schimpanser är frekvensen
nästan två honor på en vuxen hanne och aldrig någonsin tidigare har det varit
ett överskott på män bland människor, som det är på vissa håll nu. Det är ett
hugskott, men värt att fundera över.
Alla
farsoter, historiskt sett, har måst ”löpa ut” innan de har lagt sig. Om vi
jämför med den största i modern tid, ”Spanska sjukan”, så räknar man med att
500 miljoner, av en världsbefolkning på 1,6 miljarder, smittades. Mellan 50 och
100 miljoner dog. D v s mellan 10 och 20 procent. I Sverige hade vi 37 573 officiella
dödsoffer på sex miljoner invånare. Vi är långt från det nu. Men, livet gick
vidare, ekonomin överlevde ‒ och så gjorde världen. Paniken nu verkar knappast
rimlig för den styr oss till att sänka ekonomin och skapa en kanske kaotisk
framtid. De absolut flesta kommer att överleva så jag frågar mig varför det
blir sådan gigantisk panik just denna gång? Och även om dödstalen skulle bli
väldigt stora så kommer världen att överleva. Risken för att det kommer gå
tyngre ökar om vi låter paniken styra och stänger ner mindre verksamheter.
Vad som dock möjligen kan vara en fördel med en
farsot som den vi nu upplever är, att om dödstalen bland yngre stiger så kan
priset på arbetskraft efteråt stiga vilket, kan leda till demokratiska reformer
på sikt. Men det är ju osäkert. En annan fördel, som man bara kan hoppas på,
kan vara att vi lägger pseudoproblemen åt sidan och koncentrerar oss på
verkliga sådana. För det är inte sådana som genuspedagoger och / eller
klimatteoretiker som kommer att behövas i efterdyningarna av krisen. En lärdom
kan också vara att vi bör hålla vissa industrier kvar i landet, för att inte
vara utelämnade åt Kina och andra länder då nästa krissituation uppstår. Det
här visar hur bräckligt det globala samhället är inför en kris!
Om sommarstugeägarna på Gotland, eller andra orter, nekas att åka dit så kommer stora delar av turistnäringen att gå i konkurs. Kanske även delar av livsmedelsbutikerna. När krisen är över och kapital inte finns att tillgå finns inte resurser att ta emot sommarstugeägarna ‒ för att inte tala om kostnaderna för alla som går i konkurs och alla permitterade. Är vi hjälpta av det? Trots allt kommer ju en väldig majoritet av mänskligheten att överleva!
Visst, ingen vill dö, men döden är en ofrånkomlig del av livet. Skulle jag drabbas imorgon och hamna på intensivvården så skulle jag gräma mig över allt det jag tänkt mig att göra som jag inte hunnit med. Men, stunden skulle ju ha kommit någon gång förr eller senare (och jag skulle gräma mig då istället), men även om vi inbillar oss att vi är så himla viktiga så är vi som enskilda individer faktiskt betydelselösa och absolut inte osänkbara, eftersom vi med nödvändighet måste dö någon gång. Och panik hjälper oss inte! För att travestera på ett gammalt talesätt, utan att vara det minsta kristen (men däremot inte ateist): Människan spår, men naturen rår.
Om jag skulle åka till vår sommarstuga på Gotland har ingen som helst betydelse för smittspridningen på denna ö. Den kommer dit ändå!
Till alla er som tror, eller försöker övertyga andra om, att
kvinnor är mycket mindre aggressiva än män; nedan följer ett utdrag ur
Troels-Lund: Dagligt liv i Norden på
1500-talet, del VI, Vardag och fest, svensk översättning och utgåva 1934.
Det som texten rör är, att kyrkan i Danmark, en tid efter
reformationen, fick bänkar för åhörarna att sitta eller stå i. Männen på den
södra sidan, kvinnor på den norra, med de gifta främst (öster om en tvärdragen
linje mitt i kyrkan). Men dessutom var sittordningen socialt indelad, så att de
förnämsta och viktigaste skulle sitta främst eller ytterst. Männen kunde knota över detta, men de som rev
upp himmel och jord och slogs inne i kyrkan var kvinnorna. Dessutom drev de sina män att ta strid. Sålunda skriver Troels-Lund (s 83f):
Det kan läggas det
svagare könet till last, att det omfattade den nya rättsordningen med långt
varmare intresse än männen. Medan dessa
i regel slogo sig till ro med kyrkvärdarnas utlåtande, voro kvinnobänkarna en
frodig mark för ständigt nya stridsfrågor, varför varje strid om bänkarna på
kyrkans södra sida i regel kunde hänföras dit.
Det är ett talande vittnesbörd om stämningens värmegrad, att man t. ex.
på Fyns stiftsmöte till bestämmelsen om att dannekvinnor skulle ha sin plats
längst fram i bänken och hederliga flickor innerst, måste foga, att
kyrkvärdarna skulle ta åtta man med sig och ordna saken om de inte ville
lyda. Eller att böter för
”hårdragning” mellan kvinnor i kyrkan är en icke ovanlig inkomstpost
i räkenskaperna, eller att till och med en adlig dam överbevisas om att under
predikan ha ”låtit sina pigor och barn gå in i prästfruns bänk och trampa
henne blå och blodig”.
En klar inblick i
stridens oändlighet får man av ett mål som var före inför Viborgs landsrätt år
1573, varvid två bönder från Binderup anklagade en tredje för ”att vilja
tillhålla sin hustru att stå utanför deras hustrur i en bänk i Binderups kyrka,
fastän deras hustrur äro äldre gifta och hittills hava stått utanför henne”. Den anklagade svarar, att kvinnorna på den
gård han nu bebor, förr i många år ha stått ytterst i samma bänk. Själva domen ger emellertid det bästa
begreppet om sakens bottenlöshet; den börjar nämligen sålunda; ”Eftersom
också de bägge kärandenas hustrur inbördes kivas om vilken ska stå
ytterst” o. s. v.
Några sidor därefter (s 88) återger Troels-Lund en samtida vers som också vittnar om hur mycket mer ”fridsamma” kvinnor är än män:
Se där på Lusse Geeds, hon skäller och hon bannar och så gör Karen Smeds; det syns att de varannan i håret snart har fått, så häftigt går det till. Den ena ovanpå den andra sitta vill. Om jag var domare, och I mig bägge båden att döma mellan er om främsta benkeraden, då skulle den av er i detta rum gå först som såsom trätosyster ville gälla störst.
Men, i vår huvudstad, Pyongyang, vill man intala oss att endast män är aggressiva.
”Kvinnor skulle aldrig ljuga om övergrepp” ‒ eller hundraprocentsbluffen!
Gång på gång påstås det, att kvinnor aldrig skulle ljuga om
ett övergrepp. Ett av de senare exemplen är Annah
Pripp som hävdar: Kvinnor ljuger inte
om övergrepp. Punkt. Sedan påstår hon: Det
är en tråkig förlegad manssyn att tro att män inte kan ta ansvar för sina
handlingar, samtidigt som hon helt friskriver kvinnor från ansvar för sina
handlingar genom att angående övergrepp mot män skriva: Om mannen som nu plötsligt lyfter frågan hade brytt sig om detta
problem på riktigt, så skulle du driva denna fråga aktivt. Vid andra
tillfällen. Men det gör du ju inte, eller hur? För du skiter faktiskt i att män
också våldtas och därför försvårar du debatten. Det är alltså mäns ansvar
att kvinnor begår övergrepp mot män, men också mäns ansvar att män begår
övergrepp mot kvinnor.
Egentligen borde det vara som att skjuta på sittande fågel.
Vad Annah Pripp gör är exakt det som flickor från 2-3-årsåldern, upp över
tonåren in i vuxen ålder, av evolutionär prägling och exempel från den övriga
flickgruppen, gör. Hon attackerar den som hon tycker stå i hennes väg (i detta
fall mannen) med ett sammelsurium av ounderbyggda påståenden och lögner, för
att kunna exkludera den ”dumme”, och räknar med att det ska räcka.
För det har det ju gjort under uppväxten för dessa flickor i flickkommuniteten.
I ett sunt samhälle hade man reagerat mot detta och sagt: Du kan inte bara anklaga och påstå utan saklig grund. Men i vårt
feminiserade samhälle har vi accepterat att den (övervägande) kvinnliga
strategin har blivit ”sanning”. Och i ytterligare sanslös kvinnlig
aggressionsstrategi lyckas man få det till att den som ifrågasätter denna
påstådda ”sanning” är ond och kvinnofientlig, som inte rakt av tror
på en kvinnas ord. Absurditeten är så skriande att den borde vara ofattbar. Men
inte i vårt feminiserade samhälle, ”där kvinnor aldrig ljuger”.
Men det är ett faktum att kvinnor visst ljuger, dessutom ofta, om övergrepp och som vi sett från forskning kring kvinnors aggressivitets- och konkurrensstrategier har de lättare att ljuga för att åsamka dem de vill skada än män. Det är t ex ett vanligt hämndförfarande att anklaga män för att ha begått en våldtäkt/övergrepp om kvinnan t ex känner sig trampad på tårna, åsidosatt eller får POR (post orgasmic regret). Att hävda att en kvinna aldrig skulle ljuga om ett övergrepp blir absurt, dels mot bakgrund av att ca hälften av alla våldtäktsanklagelser är falska eller felaktiga, dels för att flickor så tidigt växer in i att man enkelt kan ljuga för att hämnas, komma åt någon eller närma sig den upphöjdä. Påståendet att kvinnor aldrig skulle ljuga om övergrepp är en ”hundraprocentsbluff”, för det har ingen som helst grund i verkligheten. Naturligtvis finns många kvinnor som inte ljuger, och som utsatts för verkliga övergrepp, men kvinnokommuniteten skulle aldrig ens orda om att de många kvinnor som ljuger gör nära nog lika stor skada för andra kvinnor som de män som utför övergrepp. För det vore ju att erkänna att kvinnan inte helt igenom är ”god”. För att inte tala om att samma kommunitet aldrig skulle beröra de övergrepp som kvinnor begår mot män. Men dit har vårt feminiserade samhälle kommit, att vi ska åsidosätta det faktum att kvinnor (mer än män) har lätt för att ljuga, såväl om övergrepp som om annat som kan skada deras rivaler/de som de känner sig kränkta av. Dessutom ska kvinnor aldrig behöva ta ansvar. Det ska bara män göra.
Varför har kvinnor lägre lön och sämre positioner inom vissa (få) branscher?
En myt som, likt en vinylskiva som hakat upp sig, ständigt upprepas är ”lönegapet” mellan män och kvinnor. I juli 2010 brände en av de mest traditionellt kvinnligt aggressiva personerna i landet, Gudrun Schyman, upp 99.900 kr (som idiotiskt nog två män bistått henne med ‒ det påstås att det var 100.000, men en av männen betalade ur kappsäcken till mig 100 kr kvällen innan, när han gick på min tur om sexualiteten i den för- och medeltida staden, och han tyckte den var väldigt bra, samma vandring som medeltidsveckan och turistinformationen i Visby bannlyste) i protest mot ”lönegapet”. Redan 2002 (se Ström s 153ff) kom dock Arbetsgivarverket fram till att skillnaden i löner inte alls är några 15-20 % utan då var det 1,8 %. Det har definitivt inte ökat sedan dess! Mot bakgrund av de kvinnliga konkurrens- och aggressionsmönstren är det, skulle jag vilja påstå, synnerligen förvånande, att lönegapet är så litet. Att det är så litet påstår jag enbart beror på att man åsidosatt meritokrati med ”kvoteringskrati”, eller kanske vi ska kalla det ”kvinnogynnandekrati”.
Som vi sett har kvinnokommuniteten en tydligt hämmande
verkan på kreativiteten. Det är farligt att sticka ut framför andra, då det
krävs ”jämlikhet” för att vara omfamnad av ”kvinnogemenskapen”.
Dessutom imponerar inte personliga prestationer på andra kvinnor, vilket inte
ger status i kvinnogruppen, och som en följd av det har kvinnor blivit sämre på
att förhandla. Det är ”klart som fan” att detta ger utslag när man
vill avancera inom forskning, näringsliv, konst, musik och annat, eftersom det
för män är det motsatta. Prestationer och kreativitet väcker respekt inom
manskommuniteten, samtidigt som män är bättre på att marknadsföra sig själva.
Dessutom imponerar mäns prestationer på kvinnor på ett helt annat sätt än
kvinnors på kvinnor, eller kvinnors på män. I det första fallet framstår män
som attraktiva objekt för kvinnors reproducering, i det andra handlar det om
konkurrenter som man måste bekämpa och i det tredje att kvinnor riskerar att
ses som ”okvinnliga”. Det är kvinnors konkurrens- och
aggressionsmönster som hämmar kvinnor, inte någon manlig konspiration om att
hålla kvinnor nere, eller könsmaktsordning! På så sätt kan man väl säga
att feminiseringen har lyft fram mer kvinnor ‒ men till priset av minskad
kreativitet, hårdare likriktning i samhället, en ökad intolerans och utstötning
av dem som är avvikande. Det syns ju inte minst på det svenska film och TV-serieutbudet
(se nedan).
Varför är det så många fler män som syns och exponeras mer inom
konstnärliga gebit?
21 november innevarande år (2019) var det ett inslag i det
hundraprocentigt politiskt korrekta (feminiserade) och totalt mot
”godkända normer” okritiska Kulturnyheterna
på SVT om varför endast tre kvinnliga artister bokats som huvudnummer på
Skandinavium i Göteborg under ett antal år. I ett grepp som inte har någonting
med SVT:s sakliga och objektiva uppdrag att göra får politiskt korrekta
personer komma till tals och antyda att det handlar om en ovilja att engagera
kvinnliga artister som skulle kunna dra tiotusentals åhörare. Dock ges inte
något enda exempel på en sådan utöver de tre som engagerats.
Men, precis som med löner och positioner är det kvinnor,
inte män, som hindrar andra kvinnor. De kvinnliga sociala mönstren hämmar, som
vi sett, kreativitet, att sticka ut utanför gruppen (med stor risk för uteslutning
om man gör det) eller att promota sig själv, för att istället buga under
”normen”. Finner någon det konstigt då att män blir mer framgångsrika
i dessa områden? Och varför vill inte folk längre
titta på svenska filmer och TV-serier? Filminstitutet ska
”undersöka”, men naturligtvis är det inte tillåtet att komma fram
till den verkliga orsaken (tillrättaläggandet och rädslan att ifrågasätta
”normen”), varför folk kommer fortsätta att vända ryggen till svensk
”kultur”. Allt enligt ett mönster av feminisering i samhället. Dessutom måste man fråga sig hur en ideologisk
konstruktion som ”könsmaktsperspektiv” ‒ som saknar all vetenskaplig
och empirisk grund ‒ kan åsidosätta ett mönster som är och varit globalt under
hela mänsklighetens historia: Män och kvinnor är olika genom evolutionär och
genetisk prägling. Verkligheten ser inte ut så som aggressionsfeministerna
försöker framställa det, nämligen att kvinnor är överlägsna på vissa områden
(omsorg, empati, uppmärksamhet, solidaritet m m) samtidigt som de är likställda
med (eller egentligen lite bättre än) männen i allt övrigt. En sådan fascistoid
bild degraderar mannen till ett obetydligt bihang ‒ vilket ju är aggressionsfeministernas
intention ‒ och är ingenting annat än ”könsrasism”. Förutom att det
dessutom är fullständigt ovetenskapligt.
Kvinnokommunitetens agerande gentemot varandra är ansvarigt
för att färre kvinnor än män blir framgångsrika inom konstnärliga gebit. Precis
som det är kvinnor som stämplar och förtrycker varandra sexuellt.
Det ”jämlikhetstänk” som är den springande punkten i denna bromsning,
som kvinnor gör av andra kvinnor, förklarar Benenson: Krav på jämlikhet inom den kvinnliga kommuniteten fungerar till att
hindra enskilda kvinnors försök att erhålla ytterligare fysiska resurser,
värdefulla allierade eller status för dem själva. Högpresterande kvinnor har
ett litet incitament för att investera i andra kvinnor, så de flesta kvinnor
tjänar på att straffa strävande likar. Här ser vi tydligt hur tanken på
”jämställdhet” (lika utfall) fungerar tydligt hämmande på ambition och karriär,
och hur redan framgångsrika kvinnor är ovilliga att släppa fram andra.
Att fler män än kvinnor syns och exponeras mer än kvinnor har inte det
minsta att göra med manligt förtryck eller könsmaktsordning! Det är
helt och hållet ett resultat av kvinnlig intrakönskonkurrens och -aggression.
Vi talar verkligen inte bara om
kvinnor, men däremot mönster som är tydligt mer framträdande hos kvinnor
Självklart kommer denna textserie, om den skulle få vidare
spridning, att attackeras av ideologiskt blinda aggressionsfeminister, och
deras svans, vilken absolut inte bryr sig om fakta, utan bara går på sin egen
övertygelse. Med en ”känsla” av att veta hur allt ligger till kommer de direkt att
bekräfta den forskning som citerats i denna bloggserie, nämligen att kvinnor
mer än män (och där räknar jag även ”manliga kärringar”) ägnar sig åt
lögner, ryktesspridning och uteslutning och därför kommer de att vräka ur sig
smutskastning, förenklingar, lögner och ignorera det som talar mot det de
själva är närmast religiöst övertygade om. Något rationellt (företrädesvis
manligt attribut) eller respektfullt agerande kommer det naturligtvis inte att
bli tal om. De som inte genast, enligt redovisat mer kvinnligt mönster, fogar
sig i och underkastar sig den ”jämlika” gruppens krav på underkastelse och
rättning i leden, måste tillintetgöras!
Men i det hela talar vi naturligtvis inte om något exklusivt
kvinnligt eller manligt. Jag kan ge ett antal exempel på kvinnor som avviker
från ”det kvinnliga” mönstret och det finns gott om ”manliga
kärringar” som gärna använder sig av samma metoder. Vad gäller den första
gruppen så är Petra Östergren ett mycket bra exempel. Med början i den aggressionsfeministiska
rörelsen, och övertygelsen om de trossatser som är heliga där, tog hon istället
till sig strikt vetenskapliga arbeten och gjorde helt om för att istället
skriva sakligt om sexarbete och ta sexarbetarnas parti. Detsamma gäller Cassie
Jay med sin dokumentär ”The Red Pill”. Den var avsedd att ”avslöja”
mörkermännen bakom de män som inte accepterar den otadliga, radikalfeministiska
”sanningen”, men fakta fick även henne att göra helt om. Ett tredje bra exempel
är Helene Bergman, en gång i tiden ”miss Radio Ellen”, med en feminism som inte
strävade till att förgöra männen, men istället kämpa med dem (den feminism som
jag själv om inte var del av ändå backade upp).
Alla tre (och oräkneliga andra kvinnor) har fått känna på
hur det ”feminiserade” samhället behandlar dem som inte är ”rätt”. Det är
klassiska exempel på den (övervägande) kvinnliga strategin med att smutskasta,
exkludera, ljuga om de som inte är ”jämställda” i gruppen eller helt
enkelt inte stå för vad man tror på, som kollegorna inte gjorde i Bergmans fall
då radionämnden fällde ett av hennes viktigaste program: Någon tröst och peptalk var det överhuvdtaget inte tal om.
Ellenredaktionen tog Radionämndens fällning som en sanning. De uppförde sig som
små flickor som fått bassning av pappa, som alltid har rätt. Så
understryker hon hur annorlunda det var på en manlig redaktion: Jag kunde inte låta bli att tänka att om
Radio Ellen varit GHT eller någon annan manlig redaktion, så tror jag inte att
man hade gett sig så enkelt som Ellen-redaktionen, som bara vek ner sig
(Bergman).
En annan kvinna som också visar att ”det kvinnliga mönstret” på intet sätt gäller alla kvinnor är Evin Rubar. En modig kvinna som i en tid av aggressionsfeministisk dominans vågade göra en kritisk dokumentär om ROKS (och i den naturligtvis blev hotad av den kvinnliga ”systern” Gunilla Ekberg, vilken är ett strålkastarexempel på en kvinna som tydligt illustrerar de negativa konkurrens- och aggressionsmönster som skildrats i denna artikelserie). På Genusdebatten har också Ninni visat att hon inte följer det (övervägande) kvinnliga mönstret av att bortse från obekväma fakta och jamsa med i kvinnokommuniteten i sina kritiska texter om genuslitteraturen (se tidigare i denna serie). En rationell och modig kvinna i dagens klimatpanik, som sticker av mot (övervägande) kvinnlig strategi är också den till Sverige överflyttade ryska kärnfysikern Ludmila Hell.
Kvinnor som illustrerar det (övervägande) kvinnliga aggressionsmönstret
På andra sidan har vi positionerade, dominerande kvinnor
(som undersökningar visar är de mest mobbande och utstötande) som antingen
själva eller genom sina ”underlydande” (som hoppas på en plats i solen bredvid
den upphöjda) driver smutskastningskampanjer, åsidosätter vetenskap, ljuger
eller falsifierar. Ett sorgligt exempel är Annie Lööf, vilken som partiledare
för ett riksdagsparti sätter sin egen åsikt framför vetenskaplig forskning ‒
oavsett om de Nordiska länderna har störst yrkesvalsskillnad p g a kön eller
inte (de ligger i alla fall väldigt högt) ‒ och helt enkelt inte ”håller
med” forskningen. Det är ett flagrant exempel på den övervägande kvinnliga
strategin att ignorera, förneka eller falsifiera fakta för att gynna en egen
position.
Ovan har jag berört Birgitta Olsson, Anna Skarhed, Melissa
Farley och Maria Sveland som kvinnor som far med falsarier och osanningar. I
den senares fall understryks det ytterligare av Evin Rubars kritik av dennas
totala osaklighet i sina framställningar.
Det finns åtskilliga fler exempel som kan anföras, alltifrån
Gudrun Schymans härskartekniker (avbryter och pratar i andras anföranden,
förlöjligar andra eller deras argument, osynliggörande genom att ignorera) till
Eva Lundgren, vilken skrivit flera vetenskapligt undermåliga arbeten men ändå
har blivit professor vid Uppsala Universitet. Så t ex skriver Hallberg och
Hermansson i den kritiska granskningen av hennes skrift ”Slagen
dam”: Framställningen präglas av en stor iver att hitta bevis för de egna
teserna, men saknar nästan helt ambitionen att pröva de egna tesernas
hållfasthet. Detta något enögda förhållningssätt är emellertid inget som
Lundgren är ensam om. Det finns ett ganska stort antal kolleger som befinner
sig i samma läger och det är förvisso ett problem. Snacka om (övervägande)
kvinnlig strategi! Trots denna vetenskapliga undermålighet presenterar ”Nationellt
centrum för kvinnofrid”, vid samma universitet, än idag skriften som
att [u]ndersökningen visar att mäns våld mot kvinnor är utbrett och finns i
alla samhällsgrupper. Ett, skulle jag vilja påstå, strålkastarexempel på
övervägande kvinnlig strategi att ljuga och förfalska och att ignorera
motsägande fakta för att gynna sin egen agenda. Det är också ett
strålkastarexempel på vart feminiseringen av samhället har lett till. En
gigantisk avsaknad av vetenskaplig hederlig- och saklighet! I enlighet med
(övervägande) kvinnlig konkurrens- och aggressionsstrategi får verkligheten
träda tillbaka för ideologin.
I vilka andra samhällen har det varit så? Jämförelserna
skrämmer om ni tänker efter!
Ett mindre samhälleligt destruktivt, men väldigt obehagligt
och för den enskilde förödande exempel på hur feminiseringen förstört vårt
samhälle, är drevet mot Annelie Sjöberg (som också står ut som en av de kvinnor
som inte är enligt det generella mönstret) 2014. Oavsett hur det inleddes (om Lady
Dahmers punkt var viktig eller inte) så drog det igång ett gigantiskt drev
mot Annelie på Lady Dahmers tweet, och samma Dahmer yttrade aldrig några
invändningar mot att hennes följare skulle försöka få Annelie sparkad från sitt
arbete som gymnasielärare p g a hennes påstådda åsikter. I en tråd på Genusdebatten
beklagade sig däremot ”ladyn” över att de som blivit förbannade p
g a hennes följares twittrande mot Annelie vänt sig till hennes annonsörer för
att få dem att sluta annonsera.
Jämför gärna tonen på Lady Dahmers tweet med den på
Genusdebatten så kommer ni att finna, att det är himmelsvida skillnader. På den
förra är det det typiskt (övervägande) kvinnliga aggressionsmönstret, med
smutskastning, ignorering av motstridiga fakta, falsifiering, lögn,
ryktesspridning, exkludering, hopgaddning, dold aggression (det påstås handla
om att ”skydda barnen/eleverna” mot Annelie, vilket döljer det
verkliga motivet; ”döda” henne) och total intolerans mot dem som inte
håller med/har ”rätt” åsikter. På den andra, mer patriarkaliskt
rationella Genusdebatten, är debatten saklig på ett helt annat sätt, och debattörer
tar Lady Dahmer i försvar mot dem som vänt sig mot hennes annonsörer. Något
liknande är helt frånvarande på Lady Dahmers tweet, utom då en av Annelies
kvinnliga elever tar sin lärare i försvar. Men då ifrågasätts hon genast, så
hon blir osäker och drivs mot det (övervägande) kvinnliga mönstret att inte
våga stå upp för vad hon anser och tror på. Drevet mot Annelie Sjöberg är ett
skrämmande exempel på vad feminisering av samhället i verkligheten lett till!
Människor vågar inte längre uttrycka sina åsikter om de inte är fullständigt
politiskt korrekta, för gör man det ‒ och de felar aldrig så lite med det som
”det feministiska samhället” fastslagit att alla måste följa ‒ så går
hatapparatens och mediernas förföljelser igång direkt. Och med hjälp av
”värdegrund”, skvaller, lögner och generaliseringar exkluderas de som
vågar yttra sig avvikande ur samhället!
Ett exempel som är alldeles färskt är Linnea Claesson som på (övervägande) kvinnligt sätt obekymrat tycks ljuga och falsifiera för att stämpla män som onda sextrakasserare. Prov på hur (övervägande) kvinnor kan ignorera fakta för att kräva att alla ska gå i linje är en känslostyrd medlem av Europaparlamentet.
Återupprätta patriarkatet
När titeln på denna serie, av belysning av (övervägande)
kvinnlig konkurrens- och aggressionsstrategis inverkan på samhället i och med
feminisering av detsamma, sätts till titeln ”Återupprätta patriarkatet” är
naturligtvis inte avsikten att vi ska införa något samhälle där bara män
bestämmer eller innehar positioner. Vad det handlar om är att samhället måste
återgå till sådana värderingar och metoder som män evolutionärt förvaltar
bättre än kvinnor, d v s samarbete, tolerans gentemot andra och deras åsikter,
saklighet istället för smutskastning, vetenskaplighet istället för
ovetenskaplig fixering vid kvasivetenskap, m m. Feminiseringen har släppt fram
en kader av kvinnor som uppvisar alla de negativa egenskaper som det kvinnliga
”systraskapet” exponerar mer än män. Det har lett till att samhället enbart
fokuserar på enstaka (övervägande) manliga negativa beteenden, samtidigt som
man totalt förnekar de många fler (övervägande) kvinnliga negativa beteendena
och istället försöker uppmåla en lögnaktig bild av ”kvinnan som god, (den vite)
mannen som ond” ‒ särskilt tydligt i aggressionsfeministen Gudrun Schymans ”talibantal”,
med rena lögner som
att det nästan bara är män som kan få för
sig att de genom terror och våld kan återupprätta sin värdighet. Det är ett
djupt ohederligt samhälle som aldrig kommer att leda till annat än aggression,
åsiktskorruption, djupaste splittring och ökande polarisering. Och vi har redan
gått alldeles för långt på den vägen!
Om det inte fullständigt ska gå åt helvete med vårt samhälle
måste vi göra halt och istället börja bejaka de övervägande manliga
(patriarkaliska) sätten att tackla konflikter och åsiktsskillnader. Vi måste
lyssna på varandra (och till det räknas inte sådan humbug
som SVT ägnar sig åt, ”Sverige möts”, som inte är något annat
dold [övervägande] kvinnlig aggression), acceptera sakskäl, vetenskap och
avvikande åsikter och rön, sluta att på ett (övervägande) kvinnligt aggressionsvis
tysta ”fel” röster, smutskasta och stigmatisera dem som inte är
politiskt korrekta och, enligt det (övervägande) kvinnliga lojalitetskravet
kräva att alla tycker lika.
Ska vi komma tillrätta med aggression och motsättningar får vi inte skapa en ideologisk fantasivärld där människor bedöms efter schabloner som saknar förankring i verkligheten, som fallet är med genus-”vetenskapen” (könsrasbiologi) och aggressionsfeministisk människosyn. För att några påstår att just en övervägande manlig aggressions- och konkurrensteknik (fysiskt våld/aktion) skulle vara den värsta rättfärdigar inte att man bortser från alla de tekniker som kvinnor övervägande är värre på än män. Då hamnar vi i sådana falska världsbilder som vårt samhälle just nu omfattar, att kvinnor är ”goda” och (vita) män ”onda”. Det är lika illa att peka ut ett kön som ont som det är att peka ut en ras. Vi måste hantera verkligheten som den ser ut och skapa våra försök till lösningar utifrån den, inte en ideologisk fantasivärld. Både män och kvinnor har negativa sidor, kvinnor sådana som samhälleligt är mer negativa, men som är gynnsamma för den mindre gruppen. Bägge könen har också positiva, som egentligen hellre borde fokuseras på. Men det är omöjligt så länge aggressionsfeministerna kan driva sin ”feminisering” av samhället och sitt krig mot männen.
Mångfald och olika åsikter är vad som för samhället framåt, vilket det patriarkaliska samhället fram till 1970-talet bevisade och uppenbarligen ensamt står för. En feminisering av samhället leder bara till intolerans, polarisering, våld och i slutänden åsiktstotalitarism! Därför är det högst problematiskt att alla riksdagspartier (utom SD) betecknar sig som ”feministiska”. D v s indirekt legaliserar en nedmontering av åsikts- och yttrandefriheten och själva demokratin.
Referenser
Archer J. Sex differences in aggression in real-world
settings: a
meta-analytic review. In Review of
General Psychology. Vol. 8(4). 2004. P. 291-322.
Benenson J.F. The development of human female
competition: allies and adversaries. In Philosophical
Transactions of The Royal Society B Biological Sciences. Vol. 368, no.
1631. December 2013.
https://www.researchgate.net/publication/258117629 Benenson J.F., Kuhn M.N., Ryan P.J., Ferranti A.J., Blondin R., Shea M., Charpentier C., Thompson M.E., Wrangham
R.W. Human Males Appear More Prepared Than Females to Resolve Conflicts with
Same-Sex Peers. In Human Nature. Vol.
25, Issue 2. June 2014. P. 251-268.
Benenson J.F., Markovits
H., Hultgren B., Nguyen T., Bullock G. et al. Social Exclusion: More Important to Human Females Than Males. In PLoS ONE 8(2). 2013.
Bergman, Helene
(2013). Med svärtad ögonskugga. En
feministisk memoar. Beijbom books.
Björkqvist K., Österman
K., Lagerspetz K.M.J. Sex
differences in covert aggression among adults. In Aggressive Behavior. Vol. 20. 1994. P. 27-33.
Buss D.M. Sex differences in human mate
preferences: Evolutionary hypotheses tested in 37 cultures. In Behavioral and Brain Sciences. Vol. 12.
1989. P. 1-49.
Liddle J.R., Shackelford
T.K., Weekes-Shackelford V.A.
Evolutionary Perspectives on Violence, Homicide, and War. In ed. by Todd K.
Shackelford, Viviana A. Weekes-Shackelford, “The Oxford
Handbook of Evolutionary Perspectives on Violence, Homicide, and War”.
2012. P. 3-22.
Maner J.K., McNulty
J.K. Attunement to the fertility status of same-sex rivals: women’s
testosterone responses to olfactory ovulation cues. In Evolution & Human Behavior. Vol. 34, Issue 6. November 2013. P.
412-418.
Owens L., Shute
R., Slee P. Guess what I just heard!
Indirect aggression among teenage girls in Australia. In Aggressive Behavior. Vol. 26(1). 2000. P. 67-83.
Sefcek, Jon A, Brumbach, Barbara H,
Vasquez, Geneva, & Miller, Geoffrey F. (2006). The Evolutionary Psychology of Human Mate
Choice: How Ecology, Genes, Fertility, and Fashion Influence Mating Behavior. I
Journal of Psychology & Human Sexuality, Volume 18, 2007 – Issue 2-3, Pages 125-182.
Simmons R. Odd girl out: The hidden culture of aggression in girls. London: Harcourt. 2002.
Ström, Pär (2007). Mansförtryck och kvinnovälde. Den nya välfärden.
Symons, Donald:
Beauty Is in the Adaptations of the Beholder: The Evolutionary
Psychology of Human Female Sexual Attractiviness. I Sexual
Nature Sexual Culture (ed Paul R Abramson & Steven D Pinkerton), Chicago and London
1995.
Trivers R.L. Parental investment and sexual selection.
In B. Campbell (Ed.), Sexual selection and the descent of man,
1871-1971 (pp. 136–179). Chicago, IL: Aldine.
Vaillancourt T., Sharma
A. Intolerance of sexy peers: intrasexual competition among women. In Aggressive Behaviour. Vol. 37(6). 2011
Nov-Dec. P. 569-577.
Wase, Dick (2012). Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen. Oeisspeis.
