Kategoriarkiv: Sexköpslagen

VARFÖR SLÖSAS RESURSER PÅ LÅTSASBROTT ISTÄLLET FÖR PÅ VERKLIGA?

Igår (20/9-17) rapporterades på Rapport och Aktuellt om hur Östberga i Stockholm var ett utsatt område, där gängen tagit över och människor inte vågar gå ut efter mörkrets inbrott.   Jag tänker inte orda om vad det är som skapat situationen, mer än att de ansvariga politikerna – i alla fall av denna typ av utsatta områden – fullständigt brustit i ansvar och kompetens. Men jag måste också i detta sammanhang fråga mig varför vi i detta land varje år lägger tio miljoner kronor på polisiär verksamhet för låtsasbrott istället för att satsa dem på verklig brottslighet?

Det låtsasbrott jag i första hand talar om är sexköp. Hela agendan bygger på en fascistoid radikalfeministisk tolkning av sexköp som kränkande och skadligt för den kvinnliga sexsäljaren – dock inte mot män och/eller transsexuella som säljer sex, märkligt nog bara mot kvinnor. I denna agenda måste man falsifiera, både vad gäller sexköp (här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här och här), porr (här och här) och trafficking (här och här).

Sex är en ekonomisk resurs som i miljontals år på olika sätt sålts av kvinnor och män för att överleva eller förbättra levnadsvillkoren för dem som säljer det. Beteendet är vad man kallar för en ”evolutionär adaption”, d v s ett genetiskt nedärvt beteende som lika lite går att via lagar eller kultur eliminera som t ex homosexualitet. Själva idén om att det också är kränkande och/eller förnedrande är uteslutande en kulturell konstruktion och på intet vis en universell övertygelse, som t ex motståndet mot våld, tvång, stöld, bedrägeri och förräderi är. Motståndet mot dessa fenomen omfattas av alla kulturer, globalt över hela mänsklighetens historia, medan motståndet mot sexhandel är ett religiöst skapat motstånd som borde vara totalt främmande för en feministisk rörelse.   En sådan borde istället värna om välbefinnandet för de kvinnor (och män och transsexuella) som väljer att sälja sex, men istället är man ute efter att i praktiken straffa sexarbetarna för deras radikalfeministiskt ideologiskt totalt felaktiga uppförande.

Den amerikanske sociologen Howard S Becker skrev 1963 boken ”Outsiders” om människor i utanförskap, av olika anledningar utstötta av det ”normriktiga” (politiskt korrekta) samhället, och han säger, att det att kriminalisera beteenden som är naturliga är ”att göra kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende”. Och det är precis vad det handlar om i fallet sexköpslagen. Ytterst, ytterst sällan kan de sexköpare som infångas – och man tar ju bara sådana som köper sex av kvinnor – lastas för någon verklig typ av kriminellt beteende. Tvärtom vidgår även svenska myndigheter att sexköparna är ”som vanliga män”. Det betyder att det är ett låtsasbrott – eller som det tyska ordspråket säger, ”falska lagar mognar snart till riktiga brott”. Vad Howard S Becker också mycket insiktsfullt säger är, att ”måttet på perversion ligger inte i en handling i sig, utan i den värdering som vi lägger i handlingen”. Som ett bra parallellexempel kan tas homosexualitet. När kyrkan bestämde att det skulle vara en pervers handling på 300-talet blev det en sådan ända fram till 1979, då vi plötsligt beslutade att det inte skulle vara en pervers handling. En hel rad av exempel kan andras på sådana kulturella konstruktioner av sexuella handlingar som beslutats vara perversa. Bara för att ta ytterligare ett så är det oralsex. Det var fortfarande på 1950-talet förbjudet i lag i de flesta amerikanska delstater men idag ligger t o m de fascistiska feministerna lågt i att angripa oralsex, åtminstone om det är cunnilingus. Men fellatio är naturligtvis förnedrande för en kvinna enligt dem.

Man kunde ju tro att vi i vår ”upplysta” tid inte skulle ägna oss åt denna typ av kulturella stigmatiseringar av genetiskt inplanterade beteenden, men det är vi alltså inte.   En fascistoid ideologi, som radikalfeminismen är (och jag undantar verkligen vettiga, traditionella feminister, som tar avstånd från tokerierna, från detta), kan alltså med falsarier, bedrägeri och lögner – precis som religion, kommunister och nazister tidigare – få oss att acceptera att man stämplar annars laglydiga individer som brottslingar och lägger tio miljoner om året på detta låtsasbrott enbart för att tillfredsställa en ideologisk ståndpunkt. Något som drar bort resurser från verklig brottsbekämpning. Det gäller även fast dessa tio miljoner även läggs på bekämpning av trafficking, vilket brott – när det sällsynt nog förekommer (tio miljoner kronor resulterar i genomsnitt i 2,5 hittade verkliga offer i vårt land och världen över är det endast 0,48 fall på 100.000 invånare) – borde kunna skötas av vanlig polisiär brottsbekämpning. Men det är väl ett betyg på hur vettiga och ansvarskännande politiker och journalister vi har, vilka hellre försöker plocka billiga poäng på ideologi än på att bekämpa verklig brottslighet!

Och vad gäller vår ”upplysta” tid. Varje generation under människans historia har ansett sig vara mest upplyst – vilket kallas för ”chronoscentrering” – och varje generation har följts av senare generationer, vilka skakat på huvudet åt de dumheter de tidigare generationerna utfört.   Sexköpslagen kommer avgjort vara ett sådant fall och de som genomdrev denna djupt diskriminerande och stigmatiserande lag kommer nån gång i efterhand att få stå med hundhuvudet. Men det är inte till hjälp för dem – sexarbetare och sexköpare – som drabbas av den idag. Inte heller är det till hjälp för de verkliga brottsoffer i vårt samhälle som inte får hjälp för att resurser istället läggs på låtsasbrott.

Jag vill i detta sammanhang också påminna om att Amnesty International i en rapport 2016 gör ner sexköpslagens verkningar i Norge – vilket även måste sägas gälla för Sverige, se nedan – och rekommenderar avkriminalisering av sexhandeln, eftersom sexköpslagen våldför sig på mänskliga rättigheter. En annan rapport, från Kanada 2014, visar att sexköpslagen tvingat de gatubaserade sexarbetarna att arbeta längre arbetspass för att få kunder, att de tvingats till mindre säkerhet för att få kunder och efter lagens införande att våldet mot dem ökade. Man skriver: Tvärtemot målet med kriminaliseringen av kunder visar våra studier att detta anslag har begränsade eller inga effekter på att begränsa gatubaserat sexarbete och att det inte reducerade förekomsten av sexarbetar-relaterat våld. Våra analyser tillhandahåller starka empiriska exempel på sexarbetares upplevda erfarenheter indikerandes att den fortsatta kriminaliseringen och policyn gentemot kunder, även fast sexarbetare inte längre är mål för polisen, avgjort påverkade sexarbetare i att förhandla deras villkor, hälsa och säkerhet.” De finner inga som helst positiva verkningar av lagen. En tredje rapport, från 2015, är engelsk och gör ner den svenska sexköpslagen, och vilken även den konstaterar att lagen förgriper sig på mänskliga rättigheter (kan läsas som referat här).

Det finns alltså inte någon vetenskaplig utredning (och den svenska s k ”utvärderingen” eller Melissa Farley är ljusår från att vara vetenskapliga) som visar annat än att sexköpslagen är skadlig, implementerad som den är på rent fascistoida radikalfeministiska (och religiösa) grunder. Sexköp, liksom sexarbete i andra länder, är låtsasbrott som drar resurser från verklig brottsbekämpning.

Avkriminalisera sexköp och lägg resurserna på verkliga brott!

CRIMINALISING THE PURCHASE OF SEX

En undersökning/bok av Jay Levy, Routledge förlag 2015

Ett referat av den engelskspråkiga texten:

Social uteslutning har en stark påverkan på hälsan. Det refererar till den relativa positionen för en individ eller en grupp i samhället som helhet. Processen som ackompanjerar och resulterar i social uteslutning – så som diskriminering, stigmatisering och motvilja – förhindrar människor från att erhålla utbildning eller träning och från att erhålla tillgång till service och medborgarskap, görandes dem mer utsatta för hälsorisker och sjukdom. Orden är WHO:s (WHO 2004, Efficiveness of Sterile Needle and Syringe Programming in Reducing HIV/AIDS Among Injecting Drug Users, Geneva) och citeras i sammanfattningen av den undersökning som Jay Levy gjort kring det svenska kriminaliserandet av sexköp, men jag tycker det passar som inledning, för att understryka det gigantiska misslyckande, vilket undersökningen visar, som ”den svenska modellen” är.

Den enda svagheten i denna undersökning tycker jag är att det är bara ett mindre antal av de intervjuade som citeras, och vilka återkommer genomgående. Med tanke på mina egna undersökningsinsatser (böckerna Samlag eller Salighet och Den kidnappade sanningen – myten om den gigantiska sextraffickingen) vet jag att det respondenterna berättar inte kan betvivlas, men jag hyser en viss oro för att abolitionister kommer att svepande vilja avfärda undersökningen av den anledningen. Men för vårt eget land kan vi genast konstatera att detta arbete aldrig kommer att omnämnas av de ”nyhetsobjektiva” medierna, vilka ju slaviskt refererar den abolitionistiska svenska modellens ”sanning”.

Egentligen tycker jag de många citaten från respondenterna är en väldigt bra sak, men just det lite snåla urvalet gör att det urholkas något. Men det är en styrka att de tydligt illustrerar de slutsatser som måste dras av dem.

Introduktion

Introduktionen består av en historik över det svenska folkhemmet. I korthet beskrivs där hur detta skapat en attityd av hur den goda ”föräldern” (staten) ska skydda det normativa samhället från de ”avvikande”. En av de åtgärder för att göra detta var att sterilisera 60.000 människor fram till 1975 (begränsade steriliseringar till 2013), varav åtminstone 21.000 tvingades till det. Levy skriver: Staten tillhandahåller tvingande omsorg till dem som patologiserats och infantiliserats enligt rasmässiga principer, betraktade som oförmögna eller ovilliga att ta hand om sig själva eller de kring dem. D v s, att staten vet bäst och har rätten att vidta vilka åtgärder som helst för att ”rätta till” de avvikande. [f]okus har varit på att skydda den normativa befolkningen från dem som avviker från det som konstruerats som normativt acceptabel identitet och/eller uppförandeIndividuell frihet hos dem som betraktas som farliga för det normativa samhället offras gärna för vad som ses som det bästa för den svenska nationella staten.

Metodologi

En absurd situation visar sig i den omsorg som Levy måste vidta för att skydda respondenternas anonymitet. Det gäller då inte i första hand abolitionisterna, utan framförallt sexarbetare och sexköpare. Annars har 52 kvinnliga sexarbetare, två manliga, två transsexuella och fyra kunder intervjuats. Dessutom politiker, NGO-medarbetare, talespersoner för lobbygrupper, aktivister och människorättsgrupper, poliser, tillhandahållare av hälsovård och socialarbetare. I arbetet med ”Rose alliance” kunde också fyra representanter för Svenska brukarföreningen intervjuas, fyra från Prostitutionsenheten i Malmö, tre från den i Stockholm, en representant för ROKS, fyra från RFHL, tre som arbetat med förebyggarorganisationen RNS och fem från RFSL. Den abolitionistiska sexarbetarorganisationen PRIS deltog däremot inte av eget val. Därtill hördes representanter för den norska sexrbetareorganisationen PION och Oslos prostitusjonscentre.

Sexköpslagen – lagliga och diskursiva prejudikat

Sexköpslagen introducerades som en del av ett lagpaketet runt ”kvinnofrid”. Det var en tydlig radikalfeministisk diskurs som var pådrivande, vilken konstruerar sexköp som en form av manligt patriarkaliskt våld mot kvinnor. Hos flera framträdande radikalfeminister (ex vis Dworkin, Jeffreys och MacCinnon) handlar det inte bara om prostitution, utan alla former av heteronormativ sex förstås som uttryck för och påtvingande av patriarkal exploatering och dominering. Något som kan jämföras med marxistiska idéer om borgerskapets förtryck av arbetarna. Enligt dessa ideologiska linjer ses prostitution som en handling av strukturellt våld. Det är, för att lägga in en egen kommentar, samma mönster som alla ”sanningsägande” ideologier alltid uppvisat; att veta bättre än evolutionen! Levy skriver: Detta är inte en empiriskt grundad eller vetenskaplig teori som sådan, utan snarare mer av en filosofi, inom vilken dessa radikalfeministiska påståenden inte enkelt är föremål för bekräftelse eller motbevisning.

Senare konstateras av en tidigare genuskonsult vid ”Kvinnoforum” (som, inom parentes sagt återkommer och tycks ha utvecklat ett kritiskt tänkande mot ”den svenska modellen”) att åsiktskorridoren i Sverige är väldigt snäv: det är väldigt svårt för dem som går utanför den politiskt korrekta bilden. Detta har lett till en avsaknad av avvikande röster, särskilt som den som avviker riskerar ett ”berufsverbot”. Sexarbetaren Astrid berättar: Jag blev avskedad för att ha skrivit ett par artiklar mot den svenska modellen. Vid prostitutionsenheten i Malmö uttryckte man sig kritiskt mot lagförslaget om skärpt straff för sexköpare och mot den s k ”utvärderingen” av sexköpslagen (om vilken nyss nämnda tidigare genuskonsult säger, det värsta skräp jag sett bland uppdragsrapporter), men administrationen ändrade enhetens formulerade svar och skrev istället att de stöttade lagen och att hårdare straff var ”en bra sak”.

Ett annat återkommande stigmatiserande och utstötande beteende som tas till av försvararna av den svenska modellen är att anklaga kritiker för att vara försvarare av övergrepp och allierade med dem som kontrollerar och exploaterar sexarbetare, i avsikt att försvaga deras vittnesbörd. Alltså direkt, ovederhäftig smutskastning (min anmärkning).

Annars är en övergripande metod att exkludera dem som inte säger och tycker ”rätt”. Levy kallar det för mönster för tystande. Främst handlar det om modellen med ”falsk medvetenhet”, vilken används för att underminera och borträkna sexarbetare som hävdar självständighet och positiva erfarenheter av sexarbete. Denna falsk medvetenhet-modell förefaller att härröra från en särskild tolkning av en marxistisk modell av falsk medvetenhet, förstått som ett fenomen som underminerar självständigheten hos de arbetande klasserna, varigenom individuella ”falska bilder eller synbara/te sig motiv.

Den andra metoden är att försäkra att sexarbetaren som opponerar sig, och vittnar annorlunda ljuger och bara uppvisar ett ”brave-face”, och den tredje är att hävda att sexarbetaren är icke representativ.

Enda gången som sexarbetare ses som pålitliga är när de säger det som abolitionisterna önskar höra. Avvikande röster sorteras bort som irrelevanta (eller, som i fallet ”utvärderingen av sexköpslagen, bortförklaras, min kommentar). En process genom vilken fullvärdiga och generaliserbara åsikter selekteras i Sverige och i vidare abolitionistisk, radikalfeministisk skrift blir därför extremt förvrängd.

Dessutom attackeras, marginaliseras och karikeras opponerande röster för att de ska diskrediteras, i avsikt att de ”rättroende” ensamma ska tala för alla sexarbetare. (Något som är möjligt inom ett kontext av okritiska medier, min anmärkning). Aspirationen på ett prostitutionsfritt samhälle illustrerar att sådana projekt [paternalistisk statskontroll mot ”främmande inflytande”] av svensk modernitet och social konstruktion ‒ utformade att eliminera problematiska grupper som hotar att destabilisera folkhemmet ‒ fortsätter än idag.

Uppfattningar, förståelser och konstruktioner

Sexköpslagen hade två ambitioner, att utrota prostitution och att omdefiniera det svenska samhällets ”normer”. Det påstås också att det allmänna stödet för sexköpslagen har ökat sedan 1999 (även om inget hållbart stöd för detta har presenterats, se detta, s 2f, min anmärkning). Sverige har intagit en position av att vara moraliskt högre stående än andra länder (d v s en form av hybris, min kommentar) med ett meddelande till världen att man har ändrat svensk normativitet och mentalitet. Men lagen har inte ändrat på villkoren för sexarbetare, vilket en medlem av prostitutionsenheten i Stockholm förklarar att ändamålet inte heller var. Det anslogs inga som helst pengar för att socialt hjälpa sexarbetare när lagen infördes. Däremot gavs sju miljoner till polisen för ”brottsbekämpning” enligt lagens intentioner.

Sexköpslagen tar inte heller fokus på andra än kvinnliga sexarbetare, enligt det radikalfeministiska mantrat om att prostitution är mäns våld mot kvinnor. De som säljer sex är patologiserade, med emfas på mental störning, instabilitet, dissociation, depression, sexuell funktionsrubbning och läggning för självmord. Sådan instabilitet ses som kommande från både sexarbetet i sig och därtill från mönster av sexuella övergrepp i bardomen, vilket ses som förgångare till sexarbete. Som en följd av det uppskattade två medlemmar av Stockholms prostitutionsenhet att 60-70 procent av de prostituerade varit utsatta för ”övergrepp”. Uppträdande trauman och ojämlikheter i sexarbetares ”historier” anses resultera i mental instabilitet, som underminerar vilken som helst fri vilja och eget val när det gäller att sälja sex. Malmös prostirutionsgrupp avvek mot Stockholms menandes det, att brett söka efter ”övergrepp” som ett vanligt mönster hos sexarbetare är egenmäktigt förfarande. En respondent noterade att samma mönster finns hos socialarbetare. En del respondenter argumenterade för att ett stort antal människor kunde kvala in under övergreppserfarenheter i den form det tolkades som av respondenter som t ex Stockholms prostitutionsgrupp.

Främmande sexarbetare separeras också från sina svenska kollegor. Istället för traumatisering eller övergrepp som omöjliggjort ett eget val i sexarbete så anses de förstnämnda göra valet utifrån ekonomisk desperation. Utpekade som desperata, traumatiserade och/eller skadade, patologiska människor, så infantiliserar man sexarbetarna.

Sverige ser, i sann radikalfeministisk anda, prostitution som oupplösligt omgivet av våld och exploatering, likväl som varandes en form av våld, ”som våldtäkt igen och igen”. Sexsäljarhandlingen ses som att orsaka både fysisk och psykologisk rubbning. Traumat som man tror vara resultat av att en kvinna säljer sex betraktas därför som att fortsätta i, och ökas av, sexarbetet i sig självt. Därför anses det i det radikalfeministiskt åsiktspräglade Sverige att åtskillnad mellan ”tvingat” och ”fritt” (självvalt) sexarbete är farligt, vilseledande och missvisande, en främmande nyans i mainstreamkonstruktionen av prostitution. Möjliga variationer i erfarenhet, motiv och mellan olika former av sexarbete förnekas i Sverige och som med bredare abolitionistisk feminism generaliseras sexarbete som icke ömsesidigt. I Sverige görs inte heller någon åtskillnad mellan frivilligt migrant-sexarbete och tvingande mänsklig trafficking. Samma ”mekanism” av efterfrågan anses vara ansvarig för bägge fenomenen.

Förekomsten av manliga och homosexuella sexarbetare utgör också en svårighet för den radikalfeministiska diskursen, som försäkrar att sexarbetare nästan uteslutande är ”cis-kvinnor”. Manliga sexarbetare osynliggörs därför genom (1) en återhållsam sammanblandning av manligt sexarbete med kvinnligt och (2) ett avproblematiserande och neutraliserande av manligt sexarbete.  Homosexuellt sexarbete avproblematiseras inom kontexten ”gaysamhället”.  Tendensen att patologisera är mycket starkare gentemot kvinnliga sexarbetare och deras kunder. Män som säljer sex anses inte göra det som resultat av exploatering, eller att vara ett ”offer” på samma sätt som en kvinna.  Det officiella Sverige osynliggör de manliga, homosexuella och transsexuella sexarbetarna.  Sexköpslagens skrivning är inte genusriktad, men tolkningen av den är det.

Kunden stämplas som avvikande eller ”ond”, vilket delvis beror på idén om att sexarbete är inneboende våldsutsatt, vilket gör att sexköpare (män som köper kvinnor) ses som utövare av övergrepp.  Samtidigt betraktas sådana män som att vara representativa män, som inte kan skiljas från andra, vanliga, ordinära män, understrykandes alla mäns patriarkala dominans och makt genom sexköp.  I Sverige ses de som farliga, drivna av kvinnoförakt, samtidigt som de ses som genomsnittliga svensson-män.  Dessa män uppmanas att söka hjälp för sina uppenbara problem och betraktas som om de begått övergrepp, varandes ensamma och isolerade med hög ångestnivå.

Lite är känt om kvinnliga sexköpare.  Av alla respondenter var det endast en som sa sig ha sålt sex till en kvinna. Detta i motsats till vad man angav från RFSL, att alla gay/bisexuella kvinnor som sålde sex som man varit i kontakt med hade sålt sex till kvinnor.

Vad man absolut inte vill se i Sverige är att det finns stor variation i sexarbetet, i form av erfarenheter, aktiviteter, tjänster och motivation.  Som med generaliserimgar av vilken social grupp det än kan vara så speglar det inte komplexiteten i människors liv.  Men respondenterna i undersökningen uppvisade en uppenbart hög grad av val i deras beslut att sälja sex.

Även generaliseringar av migrerat sexarbete, som varandes trafficking eller finansiell desperation, är simplistiska.  En respondent underströk att inkomsterna i Sverige är bland de bästa i Europa och EU, tack vare att Sexköpslagen pressade upp priserna.

Inte ens i Socialstyrelsens Prostitution 2003/2007 kan man finna att den politiskt korrekta diskursen av våld och utnyttjande har någon grund.  I själva verket rapporteras föga koppleriverksamhet och tvingat sexarbete av de svenska polismyndigheterna.  En av respondenterna, Klara, rapporterade att hon utsatts för högre nivåer av våld i sitt arbete inom sjukvården än i sexarbetet ‒ vilket stämmer med andra undersökningar.  Sexarbete på gatan förefaller också att vara mer kopplat till svårigheter än inomhusarbete.  Malmös prostitutionsenhet beskrev också ”maktrelationer” som motiv för män att köpa sex som en myt!  Sexarbetare rapporterar deras kunder som ”genomsnittliga” och ”vanliga” män.

Mot bakgrund av variationen och olikheterna i sexarbetet som speglas i mina resultat och i annan forskning så kan abolitionistisk radikal feminism kritiseras för att vara essentialistisk, selektiv, metodiskt problematisk och grovt universialiserandeförvrängda insamlingar av problematiska fall och/eller sexarbete på gatan framförs som representativa för sexarbete generellt … enstaka och anekdotiska fall generaliseras som normSamma kritik måste riktas mot den allmänna förståelsen av sexindustrin, informerad som den är av dessa grova, generaliserande och hopslagna analyser som kritiserats här ovan.

Nivåer på och lokalisering av sexarbete i Sverige

Genom lagstiftning som kriminaliserar sexköp aspirerar Sverige på att eliminera prostitution genom att fokus på att bekämpa efterfrågan likväl som att sända en signal att landet inte tolererar prostitution, skapandes nya normativ och avvikelser.

Skillnader i uppskattningar av antalet gatuprostituerade understryker svårigheterna i att få en bra siffra kring hur många kvinnor det rör sig om.  Författaren har inte stött på kvinnor som arbetar i många timmar och fler på sommaren än på vintern. En siffra om totalt 2.500 (kvinnliga) sexarbetare anges både för det sena 90-talet och för senare tid. En del respondenter och undersökningar pekar också mot att antalet manliga sexarbetare kan överstiga antalet kvinnliga.  En representant från Länsstyrelsen i Stockholm påpekar att undersökningar bland studenter pekar mot att det är mer män än kvinnor som säljer sex och Stockholms prostitutionsenhet kan inte hjälpa ett stort antal människor för att de arbetar i områden som vi inte känner till.

Det är svårt för det abolitionistiska och radikalfeministiskt präglade Sverige att acceptera tanken att män kan sälja sex i stort antal, eftersom man ser prostitution som ”mäns våld mot kvinnor”.  Forskning som utförts av Stockholms prostitutionsenhet kritiserades enligt dessa linjer av RFSL, eftersom manliga sexarbetare uteslöts för att ”man inte kunde hitta dem”. Angående den ökande paniken kring mänsklig trafficking så är det få rapporterade fall och ännu färre domar.

Har då sexköpslagen minskat nivåerna på sexarbete?  Det sköts från början till sju miljoner kronor till polisen när sexköpslagen infördes, med ytterligare 30 miljoner 2003 (och 215 miljoner 2008, min anmärkning) men inga pengar anslogs initialt till sociala insatser.  Först sjönk också gatuprostitutionen och en del hävdar att denna minskning är permanent. Men det finns inga säkra bevis på att sexköpslagen resulterat i en minskning av all prostitution. En rapport från BRÅ noterar att brott associerade med prostitution i vissa avseenden avsevärt ökat mellan 2008 och 2010. Registrerade upptäckta sexköp ökade från 187 till 1.251 fall om året under dessa två år. Sådan statistik stöder verkligen inte påståendet att prostitutionen har minskat. Men trots att man inte har något som helst stöd av tillförlitliga data basunerar Sverige ut sexköpslagens ”succé”, särskilt i kontexten av antagen ökning av sexarbete och trafficking i resten av Europa. Det måste understrykas, att vilket som helt antagande om att det varit en minskning totalt av prostitutionsnivåerna i Sverige, förefaller att grundas på antagandet att publicerade siffror av gatuprostituerade relaterar till det totala antalet sexarbetare i landet.  (Inte någonstans i världen överstiger antalet gatuprostituerade en femtedel av det totala antalet sexarbetare, min anmärkning).

Det hävdas också att sexköpslagen är ett instrument för att bekämpa sextrafficking (vilket inte är sant, min anmärkning, Sverige har inte lägre nivåer än andra länder, 0,054 fall på 100.000 invånare, vilket är högre än både världsgenomsnittet och högre än Tyskland [0,051], Storbritannien [0,039], Kambodja [0,027], Thailand [0,025], USA [0,024], Australien och Nepal [0,020], Japan [0,008] och Nya Zeeland [0]). Men om så skulle ha varit fallet så bryr sig inte svenska politiker om att man skulle ha exporterat problemet. Man ser detta enbart nationellt och struntar i de internationella effekterna, eller ‒ som en socialdemokratisk politiker säger ‒ människohandlare är rädda för att ta så många till Sverige, så de tar dem till Danark eller någon annanstans. Det finns inga som helst robusta data som stöder att traffickingen minskat på grund av sexköpslagen.

I Norge infördes sexköpslagen av andra skäl än i Sverige. Ett ökande antal nigerianska, svarta sexarbetare sågs som ett aggressivt hot mot normativa norska män och samtidigt som passiva offer för trafficking. Alltså sågs sexarbetarna som oskyldiga offer, men samtidigt som ett hot mot norsk maskulinitet och heteronormativitet. Radikalfeministisk diskurs rättfärdigar den svenska sexköpslagen och är bara en ”inramning”, en ursäkt för att opponera mot prostitution och moralisera allmänt område, beskyddande normativ skandinavisk maskulinitet från hotet från främmande inflytande, avvikande kvinnlig sexualitet, som i fallet Norge.

Det finns inga som helst robusta bevis för att sexköpslagen lyckats med sitt abolitionistiska mål, att minska nivåerna av sexarbete i Sverige.

Den svenska modellen kring tillhandahållandet av tjänster ‒ prostitutionsenheterna och skadereduktion

Sexköpslagen har lett till en problematisering av skadereduktionsinitiativ, färgande tillhandahållarna av sociala tjänster och de riktade tjänster som är tillgängliga för sexarbetare i Sverige.

Våld, koppleri och exploatering i svenskt sexarbete ansågs av många respondenter vara märkbart lågt, men skadereduktion ‒ både drog- och sexarbetesrelaterat ‒ ses som inkompatibelt med svensk abolitionism/förbudsivrande. Skadereduktion förstås som en annan ”främmande” idé som tränger sig in i och korrumperar ”det svenska folkhemmet”. Väldigt lite riktad skadereduktion är tillgänglig i Sverige.  Prostitutionsenheter finns bara i Stockholm, Göteborg och Malmö och på andra orter finns inget statsunderstött stöd för sexarbetare.  Vad gäller den förstnämnda enheten så gjorde de föga för att finna sexarbetare på Internet, även fast det är ett vanligare forum för sexarbetare att agera på. Deras, och Göteborgs, filosofi skiljer sig från Malmös. De tidigare anser att sexarbete aldrig kan vara ett legitimt arbete. Denna inställning ses som problematisk av Malmö, Socialstyrelsen och RFSL, som betraktar inställningen som oprofessionell för sexarbetare att politiskt och moraliskt inta en sådan hållning. Endast en inställning är tillåten. En respondent från malmöenheten säger: när du hör en intervju i Stockholm eller Göteborg så ”anser” eller ”känner” de alltid som socialarbetare. ”Jag känner att om vi”, ”jag tycker att”; jag menar, jag får inte lön för att känna eller tycka saker.

Få riktade tjänster för manliga sexarbetare eller HBTQ-sexköpare har också historiskt erbjudits av prostitutionsenheterna, då deras abolitionistposition och genusfärgade konstruktion av sexarbetare tjänar till att osynliggöra icke-heteronormativt sexarbete. Särskilt stockholmsenheten tycks ignorera manliga sexarbetare. En av respondenterna därifrån säger: jag har inte mött en homosexuell man [som köper sex] i mitt arbete. Medlemmar av stockholmsenheten har också försökt att underminera RFSL:s perspektiv på sexarbete, mycket genom det radikalfeministiska mönstret av tystande genom att karikera vittnesmål från RFSL som att de ”uppmuntrar promiskuitet”.

Man motsätter sig också skadereduktion och anklagar ‒ enligt den abolitionistiska linjen om tystande av meningsmotståndare ‒ de som är för skadereduktion för att vara ”apologister” för omoraliskt beteende, eller stämplar dem som avvikande själva. Skadereduktion ansågs av de statsunderstödda tillhandahållarna, som medlemmar av Stockholms prostitutionsenhet, som att legitimera och uppmuntra sexarbete. En respondent från enheten säger:  ert mål med skadereduktion är inte att eliminera prostitution eller drogberoende, men ert mål är att … minska skadan istället för människorna i den. En annan sa att skadereduktion, eller utdelandet av kondomer, skulle vara ett sätt att underlätta prostitution.  Förenta nationernas program mot HIV och AIDS säger att kondomer måste vara enkelt tillgängliga för sexarbetare och deras kunder, antingen gratis eller till låg kostnad, men trots att sexarbetare är en av Socialstyrelsens målgrupper så såg inga av respondenterna från Stockholms prostitutionsgrupp, eller andra tillhandahållare av tjänster, distributionen av kondomer som deras ansvar. En medlem av Stockholms länsstyrelse ansåg att prostituerade, eller kunderna, kunde betala kondomerna själva. (svensk abolitionism är alltså så fulländad att man kan gå emot FN, min anmärkning). Att förbjuda prostitution kändes som den enda vägen att reducera skada, löpandes parallellt med bredare abolitionistisk feministisk diskurs.

Mellan det första mötet med en sexarbetare och dennas möjliga önskan att komma ur sexarbetet vidtas inga åtgärder av stockholmsenheten för att reducera potentiell skada. Att inte erbjuda skadereduktion ses tvärtemot som att erbjuda en sporre för folk att avbryta deras sexarbete mot bakgrund av ökande svårigheter. Det tycks därför vara en sorts pervers policy av ”skadeökning”, avsiktligt görandes livet för sexarbetare (och andra grupper) svårt genom att öka eller bevara skada genom avsiktligt icke agerande. Därför kan det förväntas att folk söker hjälp först när skada har nått en outhärdlig nivå.

Malmögruppen tänker dock annorlunda. En respondent säger: Det är att minimera risken så när den tiden kommer, då du kanske vill sluta med vad du gör, så är du så hel som du kan vara. Ett exempel på hur negativt man ser på skadereduktion i Sverige är, att trots att varje svensk kommun har ålagts att öppna sprututbytesprogram sedan 2007 så har det endast varit två svenska regeringssanktionerade sprutbytesprogram nationellt vid tiden för denna undersökning. Bara i Skåne försöker man med skadereduktion. Att Malmö avviker mot Sverige i övrigt beror förmodligen på närheten till kontinenten.

Offrande av hälsa och välfärd hos en grupp av medborgarna, när effektiva hälsoskyddande verktyg är tillgängliga, är oacceptabelt … [men] det förefaller vara exakt vad som är resultatet av Sveriges abolitionistinformerade policy. När den svenska modellen kritiseras så betraktas kritiken som ett hot mot normativ svensk förståelse.

Den svenska modellen rörande tillhandahållande av tjänster ‒ sexarbetares erfarenheter

I detta avsnitt resoneras kring hur de abolitionistiska diskurserna, och därtill de resulterande konstruktionerna av sexarbetare har kommit att påverka sexarbetares direkta erfarenheter av svenskt tillhandahållande av tjänster. Begränsat tjänsteerbjudande och skadereduktion ökas av ett uppenbart ignorerande bland socialarbetare av prostitutionens lagliga status i Sverige: … refererade respondenter noterade att en del felaktigt tror att säljande av sex  är kriminaliserat, vilket skulle underminera det av förespråkarna för sexköpslagen påstådda målet att skydda sexarbetare från negativa lagliga återverkningar genom kriminaliserandet av endast sexköpMånga noterade att deras psykologiska problem sågs genom ett filter av deras sexarbete, med sexarbetet antagandes att antingen ha resulterat i psykologiskt trauma, eller att ha orsakats av tidigare upplevda övergrepp och traumatisering, enligt abolitionistisk, feministisk förståelse som legat till grund för sexköpslagen. Sexarbetaren Sarah säger: om du går till en psykolog är det alltid som ”åh, du är prostituerad, okay, det är orsaken till alla dina problem. Selina menar att det inte är sexarbetet som är problemet, det är samhället!  Det är verkligen typiskt för Sverige, att de försöker att finna en bekväm förklaring varför hon uppför sig på detta sätt (sexarbetaren Klara).

En respondent noterade att hon bara ansetts berättigad till socialhjälp om hon slutade sitt arbete som strippa. När hon fortsatte sitt arbete så vägrades hon hjälp och som ett resultat av det fick hon ge upp vårdnaden om sin son, som hon inte längre hade råd att försörja. Och dessutom blev hon av med sin lägenhet. Mot den bakgrunden är det inte konstigt om sexarbetare är ovilliga att avslöja att de är sexarbetare, eller ens söka hjälp. En respondent från ”Rose Alliance” säger: i många länder är polisen liksom den värsta fienden; det är inte sant i Sverige. Den värsta fienden är socialarbetare. Man bryr sig huvudsakligen om dem som vill sluta sexarbetet, inte några andra. De som inte upplever svårigheter med sexarbetet, eller inte vill sluta, ses inte som att förtjäna kraften i vissa riktade, statsunderstödda tjänsteerbjudanden. Sexarbetarna känner att de måste leva upp till ”offerstatus” för att få hjälp. Därför uppsöker de inte sådana institutioner om de inte är i desperat behov av hjälp.

Inställningen hos Stockholms prostitutionsenhet har fått volontärer i svenska kyrkan att sluta att dela med sig av information till denna, då sexarbetarna har så lite förtroende för den. I Malmö försöker man däremot nå sexarbetarna innan de hamnar i svårigheter, i motsats till att bara hjälpa dem som redan gjort det. En äldre rådgivare rörande prostitution på Socialstyrelsen säger: Socialhjälp grundas i självbestämmande och integritet … jag kan inte se att prostitutionsenheter har någon laglig grund för att försöka få folk att sluta sälja sex.

Som med lagstiftning och policy som används för att tränga undan och segregera sexarbetare från publik sfär, kan rapporterade försök att tvinga en modifiering av beteende och identitet ses som att ha historiska rötter i Sveriges sociala bygge och rasmässiga projekt, formandes en delvis tradition av kontroll och marginaliserande av sådan som uppför sig illa … Attityder hos vissa socialarbetare är färgade och strukturerade av sexköpslagens abolitionistiskt diskursiva bakgrund, inte av lämplighet för individuella sexarbetares nyanserade och olika situationer och behovKrav på villkorsbaserad hjälp, uteslutandes från sjukvård och socialhjälp, och svenska försök att modifiera och normalisera sexarbetares vandel och identitet måste ses i ett bredare kontext av förtryck, segregation och våld.

Kompromissat medborgarskap ‒ följder av lag, policy och diskurs

Globalt så ökas skador runt sexarbete av uppenbart stigma och diskriminering, med sexarbetare ”behandlade som andra klassens medborgare på grund av att det arbete de utför av många anses som omoraliskt.” Att bli utstött som sexarbetare kan resultera i svårigheter i att få jobb, att behålla vårdnaden om sitt barn och problem med samhället och familj. Radikalfeministiska analyser har gjort föga för att underminera förankrade föreställningar om prostitution som omoraliskt, och om sexarbetare som avvikande paria. Stigmatiseringen ökas av den svenska radikalfeministiska diskursen, med konstruktionen av sexarbetare som utsatta och inkapabla till försörjning genom en förminskande offerstämpel. Respondenter noterade att denna offerstatus och de antaganden och generaliseringar som föder den är ”handikappande” och misslyckas att engagera med nyanserade och olika motiveringar och upplevda erfarenheter.

Feministiska protester utanför svenska stripklubbar är inte något gynnsamt. Respondenter vittnade om protester som kulminerat i aggression, verbala övergrepp och fysiskt våld. Kvinnor som arbetar på klubbarna har känt sig marginaliserade och handlingsförlamade, och de har inte konsulterats av de protesterande rörande komplexiteten i deras jobb, deras erfarenheter eller åsikter. De typ skrek åt oss och sa ”men du vill inte vara där! …jag tror jag vet bättre än dem om jag vill vara där. (Strippan Grace).

Det uppvisas av myndigheter och abolitionister en fatalistisk acceptans av fara för sexarbetarna. Om sexarbete numera, beroende på sexköpslagen, var mer eller mindre farligt ansågs irrelevant av några nyckelrespondenter och antydningar om att våld och/eller fara i någon form ökat i sexarbetet avfärdas. Var och hur sex köps och säljs har ingen betydelse enligt dessa respondenter. Sexarbete ses som ständigt farligt, oavsett plats eller om det sker underjordiskt. Det finns dock röster som hävdar att sexköpslagen har ökat svårigheter, understrykandes att det särskilt förvärrats efter 1999. Men dessa negativa konsekvenser välkomnas istället i 2010 års ”utvärdering” av lagen. De ses som att stötta strävanden att ”bekämpa prostitution”.

Sexköpslagen har också lett till osäkrare situation för dem som säljer sex på gatan, då den hårdare konkurrensen om kunderna tvingar ner priser, inbjuder till att acceptera sex utan kondom och att snabbt hoppa in i en bil, utan tid att skärskåda kunden. Sexarbetare på gatan vittnar om att kundklientelet blir mer och mer problematiskt, med begäran om ”konstigare” tjänster och att trevliga kunder har försvunnit (till inomhusprostitutionen). Motsatt har priserna pressats upp för eskorttjänster, vilket ironiskt nog kan ses som en sporre för sexarbetare att migrera till Sverige, tvärtemot lagens intention att bekämpa och minska prostitutionen. Det är lagen som gör det mycket värre, för innan lagen så kände jag till mina kunder och de våldtog mig inte. (Lisa, sexarbetare).

Den ”skadeökningspolicy” som iakttas av flera myndigheter har bl a resulterat i att sexarbetare portats i vissa butiker, så de inte kan köpa kondomer, ökande stigma och social uteslutning. Särskilt bland gatuarbetare och gay-/transsexarbete är det vanligt med kunder som inte vill använda kondom. Med brist på skadereduktion följer färre möjligheter för sexarbetare att undervisa och skydda varandra, eller varna andra för farliga kunder, då sexarbetet nu är mer hemligt och diffust. Det rapporteras också om en moment 22 effekt; sexarbetare är förpliktigade att betala skatt men kan ställas inför svårigheter i registrering och betalning och riskerar därför att få sig pålagda stora restskatter. Och även om de betalar skatt får de inte samma mänskliga rättigheter som andra skattebetalare, eftersom de särbehandlas negativt p g a yrkesvalet. En politiker, förkämpe för sexköpslagen, menade, trots att säljande av sexuella tjänster inte är kriminaliserat, att prostitution är ”olagligt” och därför inte beskattningsbart. När inte ens politikerna har koll på läget kan man fråga sig hur sexarbetarna ska kunna ha det.

Det vittnas också om att polisen kan använda olika lagar för att trakassera sexarbetare istället för att skydda dem mot exploatering. Hyresvärdar är förpliktigade att vräka dem som säljer sex i deras fastigheter. Sexarbetare som jobbar tillsammans, för större säkerhet, likväl som den som sammanbor med en sexarbetare (inkluderandes barn till densamma, 18 år och äldre) kan bli föremål för rättsliga åtgärder, anklagade för hallickverksamhet eller att dela en sexarbetares inkomster. Om då en kvinna blir våldtagen i den lokal där hon säljer sex kan hon inte anmäla våldtäkten eftersom hon då kommer att bli vräkt. Rapporter om vräkningar och störningar av detta slag rimmar illa med Sveriges narrativa konstruktion av sexarbetare som ”offer” i behov av statligt och polisiärt beskydd.

Sexarbete leder också ofta till att sexarbetande kvinnor blir av med vårdnaden om sina barn. En modell av ”falsk medvetenhet” används skenbart som förklaring till att sexarbetaren har varit oförmögen att rationellt sätta sig in i sitt arbetes sanna natur, med patologisering som kan kopplas till den falska medvetandemodellen och användas för att rättfärdiga att man tar barnet från sexarbetaren. I fallet med den mördade Jasemine hade rätten bl a funnit det oroande att hon ”saknade insikt i självskadedelen i prostitutionen” för att, med andra märkliga orsaker, motivera att hon förlorade vårdnaden.

En annan märklig inkonsekvens hos abolitionisterna är att man utgår från att svenska sexarbetare på något sätt valt jobbet frivilligt (de är inte traffickerade) medan utländska sexarbetare alltid betraktas som traffickingoffer. Luda (migrerad sexarbetare) togs två gånger till migrationsverket av polisen och hon informerades om att hon var ett offer för trafficking, av allt att döma endast för att hon var en utlänning och som resultat av en sammanblandning av migrerat sexarbete med tvingad trafficking. Dessutom, även fast det inte är olagligt att sälja sex, så riskerar migrerade sexarbetare att deporteras. Trots att en migrerad sexarbetare inte gör sig skyldig till något lagbrott kan ändå hennes yrkesutövning anges som skäl för utvisning. I en deportationsorder stod det att ”hon icke har försörjt sig på ett ärligt sätt”. Medan, globalt, huvudverktyget för ”assistans” av de som uppenbart har blivit traffickerade generellt är repatriering så kan både migrerade sexarbetare och personer som blivit traffickerade ställas inför deportation i Sverige Även om de senare kan få stanna över en eventuell rättegång ‒ d v s om de vittnar mot den anklagade. Efter rättegången anser däremot svenska abolitionister att den traffickerade är repatrierad, vilket kastar ljus över bristen på verklig omsorg hos myndigheterna när det gäller traffickingoffers vidare öde.

Risken för deportation kan verka som en hämsko för migrerade sexarbetare att söka statligt understödd assistans när det behövs. I verkligheten är kontakt med polisen otänkbart för en del. Vidare kan sexköpslagen verka som en hämsko för kunder till sexarbetare för att rapportera trafficking av eller övergrepp på sexarbetare. Sexarbetare kan också vara motvilliga att rapportera sådana fall, oroade över att väcka uppmärksamhet och trakasserier. Sexköparen Björn noterade två fall av misstänkt trafficking som han underlåtit att rapportera till polisen p g a sexköpslagen.

Angående kunderna uppvisar svenska myndigheter en lika onyanserad och radikalfeministiskt präglad syn som på sexarbetarna. [A]ngående sexköparna så är det väldigt svårt som sexköpare att förstå om någon blivit traffickerad eller inte. (medlem av prostitutionsenheten i Stockholm). Tvärtemot detta vittnar sexarbetarna om kunder som bryr sig. Om du är en vanlig svensk torsk är han inte intresserad av traffickerade tjejer … för han är inte en sociopat. För det mesta vill han ha ömsesidig sex. Han är inte en våldtäktsman. Han vill bara köpa sexuell upplevelse, du vet … de är inte psykon, du vet, våra kunder är inte sadistiska odjur.

När det gäller manliga sexarbetare så intar det officiella Sverige en väldigt märklig hållning (min kommentar). Tanken att män och pojkar kan bli utnyttjade eller ställas inför svårigheter utifrån deras sexarbete är tydligen en främmande sådan i kontexten att konstruera sexarbete som en form av våld utfört av män mot kvinnor. Den svenska polisen ägnar föga  uppmärksamhet på manlig prostitution. Något som är uppseendeväckande mot bakgrund av att det är ett vida noterat fenomen, med studier av manligt sexarbete avslöjande att fall av drogberoende, exploatering och armod inte är ovanligt. Inte heller räknar man med att trafficking kan involvera män för syftet prostitution. Ytterst lite forskningsuppmärksamhet har också riktats mot män som säljer sex och deras kunder och transsexuella sexarbetare är misstänksamma utifrån deras osynlighet i den allmänna diskursen. Hos prostitutiosngruppen i Oslo menar man att sexköpslagen varken är köns- eller hudfärgsneutral.

Vad gäller sexköparna så har ökad stigmatisering varit både en ambition och ett resultat av sexköpslagen. Denna stigmatisering har även drabbat dem som är involverade i att arbeta med (sexköpande) kunder, i att pariastämpeln smittar av sig. (Något som är synnerligen vanligt för all forskning om sexuell ”avvikelse”, t ex en anledning till att det är så få som vågar forska kring pedofili, för att de som gör det anklagas för att vara ”pedofiliapostologeter”, min anmärkning). På Stockholms prostitutionsenhet tycks man vara speciellt präglade av abolitionistisk demonisering av sexköparna som sociala galningar, med sådana vrångbilder påverkandes personalens professionella engagemang. Men föga är känt om hur lagen påverkat attityder hos kunderna. Det har också rapporterats att sexarbetare har använt sexköpslagen som ett utpressningsmedel mot kunder. Denna utveckling är inte särskilt förvånande, speciellt som den förutsågs i remissvar som föregick sexköpslagen.

Avseende polisen talade en del respondenter fördelaktigt om denna kår, vilket resulterat i att de litar på polisen. Men erfarenheterna av polisen varierar bland sexarbetarna, särskilt med skillnad mellan poliser utbildade för att arbeta med prostitutionsfrågor och de som inte är det. Det är verkligen som ett lotteri … Poliser, det finns bra och dåliga. Det har varit en del strålande poliser. (Grundaren av Rose Alliance). Det förefaller som att det i det svenska folkhemmet inte sexarbetare, av en del, ses som några som är berättigade till myndighetsskydd och assistans. Rapporter från sexarbetare, och de som tillhandahöll tjänster, om polisens oprofessionalitet var ganska vanliga under fältarbetet, och det hävdas att detta har fortsatt med uppdykandet av sexköpslagen 1999. En kyrkovolontär som arbetar med gatuprostitution vittnade om att hon hört en polis säga till en sexarbetare, att du är bara en djävla hora.

Polisens uppmärksamhet riktar sig främst mot offentlig (gatu-) prostitution. Sexarbetare vittnade också om svårigheter att anmäla våldtäkt, då somliga poliser omfattar tanken att sexarbetare inte kan ‒ eller att de förtjänar att ‒ våldtas, vilket nämndes flera gånger som skäl för sådana svårigheter. Också polisen uppvisar samma brist på tolerans som många socialarbetare och myndigheter och även där vittnar sexarbetarna om att de måste anpassa sig till en offermodell, placerandes dem själva inom en allmän förståelse av prostitution som en form av övergrepp, för att bli tolererade och respekterade. De gör dig till ett offer och om du inte rättar dig efter att vara ett offer så gör de dig troligen till en brottsling. (Lisa, sexarbetare). Men polisen säger sig inte känna till sådana problem.

För att söka assistans hos polisen måste en person ”komma ut” med att vara sexarbetare, vilket kan leda till vräkning, att man förlorar omvårdnaden om sina barn, att man blir arbetslös från annat jobb och blir stigmatiserad. Ofta följs inte heller en anmälan upp, förbises eller handhas oprofessionellt. För en del sexarbetare är detta avsevärda hämskor för att söka hjälp i första ledet. [P]olisen i Sverige gör inte sitt jobb … så jag tror inte tjejerna går till polisen. (Klara, sexarbetare).

Den abolitionistiska, feministiska konstruktionen av sexarbetare som passiva offer i behov av assistans bortses från när en konstruktion av sexarbetare som ett omoraliskt hot mot det svenska samhället bättre tjänar till att underlätta kontrollen av sexarbetare.

Summering ‒ våld, fara och risk för hälsan

Staten förnekar regelbundet sexarbetarna samma mänskliga och lagstadgade rättigheter och skydd som erbjuds andra arbetare och medborgare. Det förefaller som Sverige inte avviker från det [mönstret]. Precis som lagstiftningen inte resulterat i påvisningsbar minskning av prostitutionen, kan inte lagstiftning och policy ha förbättrat sexarbetarnas liv. Trots att diskursen som omger sexköpslagen problematiserar prostitution som en sorts genusbaserat våld mot kvinnor, så har det gjort en del sexarbete mer farligt; de mest signifikanta skadorna kring sexarbete i Sverige förefaller vara bevarade, ökade och också bevarade av staten och statsfinansierade institutioner. Sexköpslagen har ökat konkurrensen i gatuarbetet och har ökat stigma och fara på gatan och i inomhusarbete på lika sätt. Våld, fara och risk för hälsan har ökat genom en brist på erbjudande av service och sjukvård och en vägran att tillhandahålla skadereduktion. Kort sagt, vad jag kallat ”skadeökning”-policyn … har varit framgångsrika i deras ambition att påskynda skada.

Ironiskt nog har lagen resulterat i inkomstökning för en del inomhusbaserat sexarbete, därmed uppmuntrandes sexarbetare att migrera för att sälja sex i Sverige. Ändå, fast sexköpslagen menas att vara till nytta för dem som säljer sex, i det att sexarbetare inte är direkt kriminaliserade (och kan använda lagen för att hota klienter som uppfört sig dåligt), så används ett antal lagar för att destabilisera sexarbetare genom vräkningar, trakasserier, förflyttningar och deportationer, trots att säljandet av sex är avkriminaliserat. Kriminaliseringen av sexköp är, trots Sveriges protester om det motsatta, ackompanjerat av vad som är, i all avsikt och syften, en kriminalisering (i allt utom till namnet) av många sexarbetare själva.

En allmän stigmatisering och patologisering av sexarbetare har lett till rapporterade svårigheter med vårdnad om barn, likväl som att det resulterat i hävdade polistrakasserier och oprofessionalism, verkandes som ett ytterligare avskräckningsmedel för att kontakta myndigheterna för support. Därtill, ett fokus på efterfrågan har uppenbarligen perifierat ett behov av granskning av polisen och de som ska tillhandahålla tjänster; kanske abolitionisterna skulle må bra av att insistera på att regeringen ”städar upp” deras eget agerande istället för att införa skadliga lagstiftning och diskurs, endast med målet av politiskt positionering och att sända en signal att prostitution inte tolereras.

Slutsatser

Det har varit motsatta materiella effekter av svensk abolitionism.

Social uteslutning har en stark påverkan på hälsan. Det refererar till den relativa positionen för en individ eller en grupp i samhället som helhet. Processen som ackompanjerar och resulterar i social uteslutning – så som diskriminering, stigmatisering och motvilja – förhindrar människor från att erhålla utbildning eller träning och från att erhålla tillgång till service och medborgarskap, görandes dem mer utsatta för hälsorisker och sjukdom. Orden är WHO:s och har redan citerats inledningsvis.

Mot bakgrund av den moraliska paniken har abolitionistiska, radikalfeministiska grupper och individer blivit prominenta i formulerandet och introducerandet av den svenska sexköpskriminaliseringen, och i främjandet och etablerandet av sexköpslagens rättfärdigande diskurser, vilka konstruerar prostitution som en form av våld. Sexarbetare själva fortsätter att bli sidsteppade när det gäller politiskt bidrag och politisk värdering; diskurs som hotar att destabilisera abolitionistiska förståelser av sexindustrin undermineras genom abolitionistisk radikalfeminisms mönster av tystande. I Sverige är sexarbetare patologiserade och infantiliserade i enlighet med bredare radikalfeministisk förståelse. Distinktioner mellan tvingat och självvalt sexarbete avfärdas i Sverige som farliga och missvisande. Manligt och HBTQ sexarbete har osynliggjorts av heteronormativa konstruktioner av sexarbete som mäns våld mot kvinnor.

Det går inte att se någon minskning av sexarbete, men däremot en ökning av skada gentemot sexarbetarna. Den radikalfeministiska linjen har tagit bort uppmärksamhet från sexköpslagens misslyckande med att uppnå sina abolitionistiska mål: det finns inga övertygande bevis som visar att de totala nivåerna av prostitution i Sverige har minskat sedan sexköpslagen infördes 1999. Radikalfeminism tycks helt enkelt vara ett diskursivt ramverk som har använts för att rättfärdiga ett (selektivt) tacklande av (vissa typer) av sexarbete. I motsats till skadereduktion har den föredragna strategin varit ”skadeökning”: skador som kan associeras med sexarbete minskas inte utan ökas. Förvärrandet av skada är tänkt att skärpa att personer slutar med sitt oönskade uppförande och ses därför som ett indikativ på framgångsrik abolitionism.

Abolitionistisk diskurs och social konstruktion har också kommit att påverka attityden hos svenska hälsovårds- och socialarbetare: inte bara är dessa sexarbetare, som avviker från normativa förväntningar på beteende och identitet, uteslutna från debatt, utan de upplever ytterligare uteslutning från, eller ges bara villkorad eller dömande tillgång till socialtjänst och sjukvård.

Inte endast finns det inga pålitliga bevis som visar att lagstiftningen har begränsat nivåerna på prostitutionen, men lagen och dess framtvingande, likväl som skadeökningpolicyn och problematisk hjälp, har resulterat i ökande svårigheter för en del sexarbetare, särskilt fara, stigmatisering och hot mot hälsan.

Trots försäkringar att sexköpslagen avkriminaliserar sexarbetare och skyddar dem från negativ uppmärksamhet från myndigheterna, används sexköpslagen och flera andra lagar för att direkt destabilisera sexarbetares liv. I praktiken varierar ”den svenska modellen” stort, beroende på var, hur och av vem den konstrueras. Politikerna tog den som en genusjämlikhetslag. Polisen använder den som en humanitetslag, tänkandes på trafficking … och socialarbetarna ser den som en attitydlag. (Socialarbetare, malmöenheten).

Sexköpslagen ropas ut internationellt som att ha fångat in de ansedda problemen med prostitution. Trots dess misslyckanden och olägenheter framförs den svenska modellen ‒ radikalt avvikande från mera ”liberala” modeller ‒ i Sverige och internationellt som en succé att exporteras till (och aktivt importeras av) andra stater. Svensk modernitet har lett till en känsla av överlägsenhet gentemot och rädsla för världen utanför skriver Gould, citerad av Levy. En äldre rådgivare på Socialstyrelsen, rörande prostitution, säger: Lagen skulle exporteras till andra länder  … oavsett det faktum att kunskapen var så liten. Jag menar den empiriska [kunskapen] var väldigt liten, väldigt svag … rörande den verkliga sexhandeln i Sverige.

Sveriges påstående att ha ”löst” det uppenbara problemet med prostitution ska ifrågasättas och betraktas med skepticism, mot bakgrund av misslyckandet hos lagen att kunna påvisa minskade nivåer av prostitution, och mot bakgrund av bevisen för tydliga negativa följder av svenska lagstiftning och diskurs, som genomgående belyses i denna bok.

Försök att introducera den svenska modellen, med deras egna olika historier, kommer troligen bli problematiskt: länder och kulturer som engagerar i och konstruerar sexarbete på uppenbart olika sätt än Sverige skulle vara sannolika att uppleva signifikativa och oförutsedda följder adderade till dem som redan upplevts i Sverige självt. Den tidigare genuskonsulten på kvinnoforum säger: Det grundas mycket i [tanken att] ”vi är de bästa”, förstår du, att Sverige är bäst i världen … och det är väldigt problematiskt, därför … att du inte är redo att inse att folk lever olika liv i olika delar av världen och att det finns olika realiteter. Olika behov, olika kontext.

Det förefaller helt enkelt som att det är arrogant antaget att Sverige producerar internationellt relevanta ett-paket-för-alla ”lösningar” för uppenbara sociala problem, ”lösningar” som betraktas som överlägsna gentemot avvikande policyn använda av andra, ett antagande i linje med Sveriges modernistiska bild utåt och historia av rationalisering och social ingenjörskonst.

Skada associerad med sexarbete har visats öka genom repression och kriminalisering. Det är fallet internationellt och det är särskilt sant för svensk abolitionism. I korthet har lagen misslyckats med att uppnå sitt syfte att demonstrativt reducera nivåer av sexarbete och till det finns det bevis för att lagen och dess rättfärdigande diskurs orsakat tydlig skada för sexarbetarna. Sverige är en paternalistisk välfärdsstat som fortsätter att anträda projekt av modernistisk social ingenjörskonst i sin ambition att skapa ett ordnat och disciplinerat samhälle, där närvaron av sexarbete pekar på ett misslyckande i att skapa (det ideologiska, min kommentar) folkhemmet.

Andra nationer kommer utan tvekan att fortsätta titta på Sverige när de utarbetar eller föreslår prostitutionslagar och -policyn. De skulle dock göra väl i att lära den verkliga läxan av Sverige.

THE SWEDISH SEX-PURCHASE-LAW MUST BE DEFENDED THROUGH LIES AND DISTORTIONS

The 26th of August (2015), Birgitta Ohlsson and Simon Hedlin published a text in the American Newspaper “Los Angeles times”. As the text has no scientific substance at all I wrote this text to counter the false claims, distortions and even a lie that are referred to, but naturally the editorial staff of the paper refused to publish it. One are not allowed to clarify when abolitionist are using false facts. But this is what I wrote:

 

It’s depressing to find out that on the 26th of August a text was published here by former Swedish EU Minister Birgitta Ohlsson and her former political advisor Simon Hedlin; their text was full of factual errors and false claims. What both the authors are doing is hard “cherry-picking”, in that that they only pick out the few formulations that can be used as support for their own self-righteous position. Surveying their claim that ‘its [New Zeeland] Prostitution Law Review Committee reported that the law did little to curb violence in the sex trade’ one can establish that it’s a pure lie. Nowhere in the report such a claim exists, but instead a review of how exposed to violence workers have been during the last 12 months and that street-based workers were most likely to face violence. But, contrary, the report says, that after the decriminalisation managed workers had raised their liability to report violent incidents and ‘Qualitative interviews revealed sex workers’ perception that these increased rights … protected them from violent attacks; were mentally enabling, allowing them to feel supported and safe.’. They also conclude, that ‘one of the most important health issues facing sex workers is violence and this is often encouraged by the illegal status of sex work.’ That is, among other, “the Swedish model.”

What we see is a typical behaviour by individuals of the kind that Birgitta Ohlsson & Simon Hedlin constitute, that is to argue with false “facts”; to suppress everything that speaks against their own moralistic belief, and to distort. So, for example, they suppress that the NZ-report says that ‘Despite the perception that most sex workers are coerced into entering the sex industry, only a very small number of sex workers reported being made to work by someone else at the time of entry and after (an average of 3.9% across the three sectors).’ That means, that forcing into prostitution is minimal. Of course thay also suppress the fact, that in the decriminalized environment there are very few minor sexworkers (1.3 %), that ‘few young people who can generally be termed ‘at risk’ are involved in prostitution’ and that ‘The Committee considers that in the case of New Zealand, there is no link between the sex industry and human trafficking.’ The later can connect to the false claim of Ohlsson and Hedlin that ‘several studies of prostitution laws have reported that in countries where buying sex has been decriminalized, sex trafficking typically is more prevalent.’ Like other claims Ohlsson & Hedlin do they don’t refer to a concrete “study”, which simply depends in that no such “study” exists, because – as Ronald Weitzer shows – the “studies” have not any solid ground. “Reports” and “claims” are several, but if using real figures – which even in the “Trafficking-in-persons-reports” can be studied – there are no evidence what so ever that trafficking should rise in countries where prostitution is legal or decriminalized. In New Zeeland no case of sex-trafficking has been reported after the decriminalization.

The space does not allow countering all the incorrectness that Ohlsson & Hedlin presents, but in the end one can ascertain that their text is a proof of how a big failure the Swedish sex-purchasing-law is, as it has to be defended through lies and distortion of facts. But just to shortly show which value their claims about Germany have, the German report (http://www.cahrv.uni-osnabrueck.de/reddot/BroschuereProstGenglisch.pdf) says that ”Since the Act came into force, neither the benefits expected nor the negative effects feared have manifested to the extent originally assumed.” Furthermore that ”The vast majority of prostitutes and operators of prostitution businesses surveyed had a positive view of the existence of the Prostitution Act”, that “It became clear that the route to social security is currently not so much to be found in waged employment relationships but rather through improving working conditions and above all continuing to reduce stigmatization” and finally that “…there is a lack of clear political will to change, and the general stagnation gives the impression that, although politicians passed the Act, ultimately they did not really want it.” That is, that the “failure” is not depending on the legalization but on authorities unwillingness to fulfill the reform. The German report contradicts the “Swedish model”.

Furthermore, the Swedish sex-purchase-law – opposite to Amnesty’s decision – has never been meant to be any protection or help for sexworkers. As Don Kulick notes, ‘that the purpose of the law was first and foremost to “mark a stance” or “send a message” that “society” did not accept prostitution; hence, the impact of the law on prostitutes was not their primary concern.’ So the purpose of the Swedish sex-purchase-law is not to protect sex workers (who generally refuse the law), but to satisfy the egocentric feelings of those self-righteous politicians and activists who feel they are so “right” in their believes so they can justify that everyone must live according to their persuasion. That is, pure old moralistic bullying!

THE SWEDISH SEX-PURCHASE-LAW IS A FAILURE

The 14th of August (2015), Simon Hedlin published a text in the Cadian Newspaper “The Globe and Mail”. As the text has no scientific substance at all I wrote this text to counter the false claims, distortions and even a lie that are referred to, but naturally the editorial staff of the paper refused to publish it. One are not allowed to clarify when abolitionist are using false facts. But this is what I wrote:

 

On 14th of August a Swedish former advisor to the former Swedish government, Simon Hedlin, in this paper wrongly claimed that the Swedish sex model is a success. He’s right in the matter, that some other countries stupidly enough followed the example (who ever said politicians are sane?), but in terms of prostitution and trafficking it is no success at all!

As all self-righteous moralists through history Hedlin must use the methods which always have been used for “proving” that he’s right, namely the methods of lying, exaggerating, “cherry-picking” and distorting “wrong” facts (that is, such that contradicts his own opinion). First he claims, that ‘New Zealand decriminalized prostitution in 2003 and yet the country’s Prostitution Law Review Committee found in its evaluation that a majority of prostituted persons felt that the decriminalization act “could do little about violence [in prostitution].”’ But in the NZ-report) this fake quotation doesn’t exist anywhere. But, contrary, the report says, that after the decriminalisation managed workers had raised their liability to report violent incidents and ‘Qualitative interviews revealed sex workers’ perception that these increased rights … protected them from violent attacks and were mentally enabling, allowing them to feel supported and safe.’. They also conclude, that ‘one of the most important health issues facing sex workers is violence and this is often encouraged by the illegal status of sex work.’ That is, among other, “the Swedish model.”

And what among other things is said in the same NZ-report is, that ‘Despite the perception that most sex workers are coerced into entering the sex industry, only a very small number of sex workers reported being made to work by someone else at the time of entry and after (an average of 3.9% across the three sectors).’ That means, that forcing into prostitution is minimal! Of course he also suppresses the fact, that in the decriminalized environment there are very few minor sexworkers (1.3 %), that ‘few young people who can generally be termed “at risk” are involved in prostitution’ and that ‘The Committee considers that in the case of New Zealand, there is no link between the sex industry and human trafficking.’ The later can connect to the false claim of Hedlin that ‘several studies have found that countries where buying sex is decriminalized, sex trafficking is more prevalent.’ The two so called studies he’s referring to is heavily criticised by professor Ronald Weitzer, who shows that the basic data used is full of errors, so they’re not adequate. As Weitzer also notes, the Dutch government’s trafficking agency has made this point in one of its annual reports: ‘It is often said in the media that lifting of the general ban on brothels [in 2000] has led to more THB [trafficking in human beings]. This is not correct.’ And in New Zeeland no victim of sex-trafficking has been reported since the decriminalization in 2003, which shows that decriminalization is the best way to eliminate sex-trafficking.

The above referred is also an example of Hedlin’s using of the methods “cherry-picking” and distortion. He ignores contradicting facts and uses unreliable works that are meant to convince the reader that he is right – even that he isn’t. Hard facts concerning sex-trafficking is, however, figures around convicted traffickers. In 2012 I studied those figures (from The Trafficking in persons annually reports) in my Swedish book about the sex-trafficking myth, and real figures is, that Sweden has 0.054 case of sex-trafficking in 100,000 inhabitants annually, to compare with, for example, New Zeeland, 0 in 100,000 inhabitants, 0.051 in Germany, 0.09 in Denmark, 0.008 in Japan, 0.032 in UK, 0.02 in Australia and 0.031 in USA (worldwide it’s about 0.048). The Swedish sex-purchase-law has done absolutely NOTHING to reduce sex-trafficking! That is a pure myth!

Furthermore, Hedlin tries to convince the reader, that prostitution in Denmark has raised a lot more than in Sweden and Norway, although we have no actual figures for any of the later countries (it’s impossible to investigate depending on the illegal status). So this is just a claim without any ground at all. But most important of all is, that the Swedish sex-purchase-law – opposite to Amnesty’s decision – never has been meant to be any protection or help for sex workers. As Don Kulick notes, ‘that the purpose of the law was first and foremost to “mark a stance” or “send a message” that “society” did not accept prostitution; hence, the impact of the law on prostitutes was not their primary concern.’ So, the purpose of the law is not to protect sex workers (who generally refuse the law), but to satisfy the egocentric feelings of those self-righteous politicians and activists who feel they are so “right” in their believes so they can justify that everyone must live according to their persuasion. That is, pure old moralistic bullying!

Talking about blowing anything, the Swedish sex-purchase-law has blown the lives of many sex-workers, but the law in itself cannot be proved to have helped anyone. Because of that abolitionists have to lie and distort to create false “evidence” for their moralistic believes and to be perceived as “adequate”.

But since they hadn’t bothered to do the research, they would be forced to clash swords with an imaginary foe. Such is the burden of the selfless crusader.

VÄLKOMMEN TILL DET (RADIKAL)FEMINISTISKA MORAL-SVERIGE

Minns ni när det sades om Sverige att det var ett sexualtolerant och frigjort land? Minns ni när sex sågs som något mer än en kränkning; när det betraktades som något positivt, uppfriskande och eftersträvansvärt. Ja, det är länge sedan nu, 35-40 år tillbaka i tiden, och sedan dess har radikalfeministerna vridit tillbaka klockan hundratals år i synen på sex.

Det senaste exemplet på den sexualmoralism och -puritanism som översvämmar detta land är censurerandet av Håkan Juholts raljerande videohälsning till Umeås avgående ”starke man” – tillika Juholts tidigare antagonist – Lennart Holmlund. På den privata filmen poserar Juholt framför en skulptur av en kvinnotorso som hans morfar gjort i Småland 1954, men inför visningen bestämde sig kommunens näringslivschef för att den var ”olämplig”. Därför ”blurrades” statyns bröst. ”Vi har ansvar för vad vi visar på galan” var tydligen ett argument som ansågs relevant.

Till Juholts fördel ska sägas att han uppfattade situationen rätt: ”Jag tror inte att det är sant. Min morfar gjorde statyn i moralismens Småland 1954. Sedan dess har den legat vänd mot vägen och beskådats av 100 000-tals bilister. 60 år senare ’blurrar’ en pappskalle hans verk. Fullständigt oacceptabelt. Så gör talibaner, trodde aldrig det skulle hända i Umeå. Ytterst pinsamt för kommunen och den ansvarige.”

Idag handlar det inte om moralismens Småland, det handlar om moralismens Sverige.

Varför är då moralismen så stark igen? Det här är ju ingen isolerad företeelse. Minns bara tavelcensureringen i Riksdagshuset som Susanne Vildsvinsten (Eberstein) beordrade med hänvisning till att det var en ”feministisk fråga” för snart ett år sedan. Ändå är moralisterna snabba att påstå att de inte är moralister. Under desammas kamp för genomförandet av sexköpslagen var t ex Margareta Persson (s) tvungen att värja sig mot att bli beskylld för att vara moralist: ”Prostitutionens bekämpare under senare år har egentligen varit av två slag: de som av strängt moraliska skäl tyckt illa om sexualitet och velat bekämpa allt som har med detta ”skamliga” att göra och de som sett prostitutionen som en förnekelse av den sanna och riktiga (min emfasering) sexualiteten. I debatten blandas ofta dessa grupper ihop fast de egentligen har helt olika utgångspunkter för sin kritik. Den ena gruppen är negativ till sexualitet, den andra är positiv och vill främja en öppen och varm sexualitet.” Men hennes uttryckande av ”den sanna och riktiga sexualiteten” var ju inget annat än ett gigantiskt moralistiskt anslag mot vad som, enligt henne, i andra änden måste vara ”en osann och felaktig sexualitet”. Dessutom argumenterar Margareta Persson exakt som den katolska kyrkan, som alls inte är mot ”sann” sexualitet. 1215 upphöjde kyrkan samlaget inom äktenskapet i avlande syfte till sakrament, så det enda som något lite skiljer Persson från Vatikanen är hur man definierar ”sann” sex. Det fullständigt stinker moralism om denna feministförkämpe!

I och med formulerandet av ”den sanna och riktiga” sexualiteten så sätter man alltså upp en motpol, den ”osanna och felaktiga” sexualiteten. I en överväldigande majoritet av mänsklighetens kulturer genom historien har den ”osanna och felaktiga” sexualiteten varit enkelt definierad. D v s den som byggde på tvång och våld. (Äktenskapsbrott var däremot, sedan det införts efter upptäckten av sambandet sex-graviditet i agrarsamhället och enbart gällande kvinnor, snarast ett egendomsbrott). Vad som skedde ömsesidigt eller hur (ofta, utförandemässigt eller avsiktsmässigt) var en individuell fråga som andra inte skulle lägga sig i. Men moralister, som Persson, Eberstein, Schyman m fl, accepterar inte individuella beslut. De ska med tvångsmässig nödvändighet tala om för andra vad som är det ”sanna”. Som Umeå kommuns näringslivschef som bestämde att nakna statykvinnobröst är fel för alla. Märkligt nog anser de sig också sitta på sådant tolkningsföreträde avseende ”sann” sexualitet att de inte tvekar om att ta sig rätten att straffa dem som utövar eller avbildar ”osann” sexualitet.

Moralister påstår också alltid att de driver sin moralistiska agenda för att ”skydda” och ”hjälpa” andra. D v s att de är dem som har de goda syftena. Men som historiker kan jag helt sanningsenligt konstatera, att moralisterna ALDRIG har bidragit med något positivt till mänskligheten. Det handlar, utan undantag, om att de vill gynna sig själva; sin karriär, position, sociala status, ego (vad duktig jag är som kan diktera för andra hur de måste göra – jag kan aldrig ha fel), löneutveckling, m m. Och de bygger alltid sina kampanjer på att skrämma människor till underkastelse med falska påståenden och ”fakta”. Historiskt sett har moralism enbart skadat samhällen. Den driver upp en känsla av vi (de ”rätta”) och dem (de ”orätta”), polariserar samhället i svart eller vitt och leder alltid till förföljelse av något slag mot de ”orätta”. Vi har exempel som omfattar miljontals människor på det genom framförallt den kristna historien: hedningar, bögar, kättare, övriga sodomiter, häxor, horor, äktenskapsbrytare, judar och i vår egen tid t ex män som grupp och sexköpare. Genomgående är också att de man påstår sig värna om inte förstår sitt eget bästa (vilket berättigar att ”de rätta” kan köra över dem), det gör bara moralisterna, och att straffen naturligtvis är av godo.

Tar vi t ex den nutida stigmatiseringen av män som grupp så påstår nutidens mest framträdande moralister, radikalfeministerna, att män är fel – F! anser ju t o m, precis som t ex kyrkan gjort gällande sex genom århundradena, att män måste omskolas till att bli ”rätt”. Det intressanta är att de då, precis som de som skulle göra om bögar till strighta eller som torterade häxor för deras eget bästa, påstår sig arbeta för mannens bästa och att samhället blir bäst om de radikalfeministiska religiösa doktrinerna får gälla. Kvinnan däremot är av födsel och naturen god, föredömet för hur män måste vara, och därför också offret för de senare. Här måste man ta till falsarier för att understödja sina religiösa doktriner. Man talar om mäns våld mot kvinnor och ignorerar det motsatta våldet. Så produceras kvasivetenskaplig litteratur, som t ex ”Slagen dam” av Eva Lundgren, för att ingen ska tveka om att de radikalfeministiska religiösa doktrinerna är ”vetenskap”. Det enda man åstadkommer är ett mer skrämt samhälle, motsättningar och problem som annars inte skulle existera och en hets mot ”de orätta”. Man har skapat ett könskrig.

Detsamma – för att nu landa där denna text började – gäller sexköparna. Som andra trosbaserade grupper tvekar inte radikalfeministerna att i sin moralism samverka med andra moralister – även om de egentligen är fiender. Därför allierar man sig gärna med kristna moralister, så som har dokumenterats vid ett flertal tillfällen i kampen för sexköpslagen och i USA i stor skala i t ex Catharine MacKinnons och Andrea Dworkins support av Meesekommissionen. Eller som Laura Lederer, redaktör för den klassiska antipornografiska antologin ”Take back the night”, deklarerade; att trosbaserade grupper hade bringat ”ett friskt perspektiv och ett bibliskt mandat till kvinnorörelsen. Kvinnogrupperna förstår inte att partnerskapet kring denna fråga har stärkt dem, därför att de annars inte skulle få internationell uppmärksamhet”.

Även när det gäller sexköpslagen så måste den understödjas av falsarier och falsk vetenskap. Man påstår t ex att ”mäns köp av sex” är köp av kvinnors kroppar. Att sexarbetarna själva på intet sätt delar denna uppfattning bryr man sig inte om, utan kör över dem som ”mindre vetande”. Så måste man påstå att sexarbete är en form av slaveri – återigen i strid mot sexarbetarna själva och dessutom i strid mot all internationell forskning – och understödja detta med direkt ovetenskapliga metoder, som t ex Melissa Farley eller Kajsa Ekis Ekman. Man utgår också från att det skulle vara någon sorts objektivt faktum att köpandet av den tjänst som sexarbetarna själva anser att de tillhandahåller per automatik skulle vara kränkande. Men det är ju enbart en åsikt som uttrycks av nymoralisterna! En åsikt som dessutom landar i djupt rotad patriarkal och kyrklig föreställning om den ”smutsiga” sexualiteten. Men, som Howard S Becker formulerar det (Outsiders 1963), att måttet på perversitet ligger inte i själva handlingen, utan i den värdering vi lägger i den.   Men de radikalfeministiska talibanerna… förlåt, moralisterna ansluter sig helt till de patriarkala kyrkofädernas värderingar och instämmer i att sex är något som smutsar ner dig om det utövas ”osant”. Och naturligtvis har de radikalfeministiska moralisterna tagit sig tolkningsföreträdet till vad som är ”sann” eller ”osann” sexualitet. Sex blir inte längre – som det varit under 99 procent av den tid mänskligheten existerat – något positivt, hälsosamt och roligt, utan sex blir återigen, enligt kyrkofädernas syn, något som drabbar dig. Eller som Helene Bergman uttrycker det, att på 70-talet var stridsropet ”befria dig”, men radikalfeministerna har genom skrämsel vridit det till ”skydda dig” istället. Och i en sådan moralistiskt uppskrämd miljö blir t o m tuttar på 1700-talstavlor eller 1950-talsskulpturer farliga och måste av de ”bättre vetande” moralisterna döljas så inte de ”mindre vetande” medborgarna riskerar att drabbas av dem.

Välkommen till det (radikal)feministiska moral-Sverige!

HUR KUNDE DET BLI SÅ FEL?

Hur kunde Sverige gå från att vara ett liberalt och tolerant land under 1970-talet, till att bli ett land där intoleransen och den ideologiska åsiktsstyrningen skulle bli ledande? Jag vet att detta tagits upp av mig tidigare och ibland känner jag skrivkramp, därför att jag tycker att jag vill belysa nya saker när jag skriver. Men igår fick jag en sorts aha-upplevelse: Eftersom radikalfeministerna ständigt tjatar om sina myter och falsarier så finns det ett värde i att vi upprepar vår klarläggning av deras falskspeleri.

Så, hur kunde det gå så fel? Från början var den feministiska tanken – i spåren av upplysning och vetenskap – att kvinnor, utifrån sina egna förutsättningar, skulle ha rätten till samma möjligheter som män (d v s närmast jämställdism). Det var ett synnerligen berättigat krav och därför backade strax liberaler, många intellektuella och socialister upp detta krav, och dessa lagstadgade rättigheter uppnåddes med en hastighet som kan betecknas som jetfart (mindre än 150 år), jämfört med den som fattiga män och kvinnor gavs den formella rätten till samma rättigheter som de makthavande (efter agrarsamhällets införande ca 9000 år, i runda tal).

Tanken var bra, så småningom kunde de flesta människorna backa upp idén, men så skedde en omsvängning. Efter en kort period av tolerans och strävan efter förståelse fick vi en feminism ville polarisera samhället. En militant feminism uppträdde, som först bara såg mannen som en fiende (istället för den kompletterande livskamrat han varit i miljontals år) men sedan delades mannen i olika klasser, där den ”vite heterosexuelle mannen” blev vårt samhälles motsvarighet till Nazitysklands jude, eller Sovjetunionens klassfiende.

En sådan här process måste, precis som i Nazityskland och Sovjetunionen, ackompanjeras av en propaganda som utmålar ”fienden” som ond. Liksom i dessa länder måste ondskans attribut pådyvlas detta nya hatobjekt. Naturligtvis hotade hatobjekten kvinnor och barn. På 80-talet blossade pedofilipaniken upp och fixeringen vid sex – enligt gammal vedertagen kristen norm – var perfekt för att monsterförklara mannen. Men ett av de verkligt stora stegen för att monsterförklara honom var sexköpslagen!

Sexköpslagen infördes första gången av katolska kyrkan i Avignon 1441, då köp av sex förbjöds (för gifta män och präster), men inte försäljning av sex till dem. Det är intressant, att ett av svensk radikalfeminisms stora flaggskepp idag är en medeltida puritansk katolsk förordning (angående detta se här). Hur nära den katolska moralismen dessa polariseringsfeminister ligger illustreras t ex av Margareta Persson (s), som oroade sig för att hennes värderingar felaktigt kunde blandas ihop med moralism: ”Prostitutionens bekämpare under senare år har egentligen varit av två slag: de som av strängt moraliska skäl tyckt illa om sexualitet och velat bekämpa allt som har med detta ”skamliga” att göra – och de som sett prostitutionen som en förnekelse av den sanna och riktiga sexualiteten. I debatten blandas ofta dessa grupper ihop – fast de egentligen har helt olika utgångspunkter för sin kritik. Den ena gruppen är negativ till sexualitet, den andra är positiv och vill främja en öppen och varm sexualitet.” Men hennes uttryckande av ”den sanna och riktiga sexualiteten” är ju inget annat än ett gigantiskt moralistiskt anslag mot vad som, enligt henne, i andra änden måste vara ”en osann och felaktig sexualitet”. Dessutom argumenterar Margareta Persson exakt som den katolska kyrkan, som inte alls är mot ”rätt” sexualitet. 1215 upphöjde man samlaget inom äktenskapet i avlande syfte till sakrament, så det enda som något lite skiljer Persson från Vatikanen är hur man definierar ”rätt” sex. Men det är exakt samma moralism.

Det är också ett faktum, att den svenska sexköpslagen vilar på falsk vetenskap. Faktum är, att anslaget mot sexköparna – d v s monstren som ”utövar våld mot kvinnor” – är en genialisk skapelse för monsterförklaring. Samtidigt som den tillåter att man smutskastar män (och deras sexualitet) tillåter den fortsatt demonisering och stigmatisering av dem man påstår sig skydda (de konkurrerande kvinnorna). Under täckmanteln att lagen ska hjälpa ”de stackars offren” för prostitution säger den samtidigt att prostitutionen ska utrotas – varför man kan förakta och smutskasta de kvinnor som fortsätter att välja jobbet. Ett lysande moment 22 alltså!

Men hur demokratiskt och tolerant är det att införa lagar som utpekar och monsterförklarar människor? De flesta är idag överens om att Nazitysklands raslagar inte var toleranta, eller Sovjetunionens ”pogromer” om klassförrädare. För att inte tala om Ugandas lagstiftning mot homosexuella. Radikalfeministerna ska ju visa hur fruktansvärt toleranta de är, så när Måns Zelmerlöw råkar fälla en klumpig kommentar om homosexuella är PK-polisen Frida Boisen där direkt: ”Och jag blir så fruktansvärt förbannad och ledsen” påstår hon. Det är ju därför att hon är så rätt, och Måns nu stämplad för resten av sitt liv som en ”ond” av denna ”goda” och ”rättfärdiga” Frida Boisen.

Men vad skiljer då sexköpslagen från Ugandas lag mot homosexuella? Ja, radikalfeministerna skulle naturligtvis påstå, att sexköpslagen motverkar mäns våld och övergrepp mot kvinnor och barn. Enligt president Museveni är dock den ugandiska lagen nödvändig på grund av västerländska grupper som ska ha försökt ”rekrytera” barn till homosexualitet. Men, självklart, så är ju våra svenska värderingar kring detta så oerhört mycket bättre än de svartas i Afrika, inte sant? Enligt radikalfeministerna är sexköp något som är fullständigts sjukt och onaturligt. Museveni säger: ”Ingen studie har visat att man kan vara homosexuell av naturen. Därför har jag gått med på att underteckna lagen.” Men, visst är vi svenskar mycket mer trovärdiga i våra bedömningar av vad som är naturligt eller inte än de svarta i Afrika, eller?

Museveni säger också: ”Inte ens nu kan jag riktigt förstå hur man kan låta bli att attraheras av alla dessa vackra kvinnor, här och annorstädes, men bli attraherad av en man!” En radikalfeminist hade kunna sagt: ”Inte ens nu kan jag riktigt förstå hur man kan attraheras av att ha sex med män för pengar, här och annorstädes!” Och Ugandas etikminister, Simon Lokodo, tillägger: ”Och visst är vi toleranta, vi massakrerar ju dem inte.” Gudrun Schyman, Birgitta Ohlsson, Margareta Winberg eller någon annan framstående radikalfeminist kunde säga: ”Och visst är vi toleranta, vi fängslar dem ju bara.”

Om vi nu skulle applicera denna radikalfeministiska ”tolerans” och ”godhet” på vad t ex den oantastligt präktiga och PK-rätta radikalfeministen Frida Boisen (som naturligtvis avskyr sexhandel) säger i Expressen, så kunde hennes självgoda och piedestalupphöjda kommentarer ha tett sig på detta vis: Där sitter du Frida Boisen ”och pratar och lägger ut texten om din syn på sexköpare på ett skrämmande vis”… ”Jag har sett unga människor förneka sig själva, gömma sig själva, försöka passa in i den ’naturliga’ mallen om sexköpare för att deras inskränkta föräldrar och vänner, och samhället, obetänksamt använder ord som du gör, förhoppningsvis utan avsikten att vilja skada”… ”Har du någonsin hört skillnad på sexköpare- eller ickesexköpareapplåder? Det har inte jag. För vet du, vi är precis lika mycket människor allihop. Med lika mycket kärlek”…  ”Tänk om, tänk rätt. Bara för att någon inte är precis som du, är den personen inte ’mindre naturlig’. Tvärtom. Det är skillnaderna som ger det vackra i vår värld. Det har jag alltid tyckt.

Fundera på det, Frida Boisen. Skriv gärna en låt om det. Annars gör jag det.”

Okay, det finns en skillnad i hatet mot homosexuella i Uganda och hatet mot sexköpare och andra i vårt land, nämligen i straffsatsen. Men i retoriken är det ingen som helst skillnad. Radikalfeminismen polariserar retoriskt samhället i sitt oförsonliga hat mot mannen på samma sätt som Nazityskland och Sovjetunionen, och polarisering i samhällen leder i slutänden till sammanbrott! Radikalfeminismen håller på att rasera vårt samhälle, lierade med andra intoleranta, polariserande grupper, som höger- och vänsterextremister i invandringsfrågan.

Naturligtvis är jag själv ingen anhängare av Ugandas homosexualitetslagar. Som jag skrivit i min bok, ”Samlag eller Salighet”, är jag själv övertygad om att homosexualitet – precis som flera sexuella ”avvikelser” – är evolutionära adaptioner, och fullständigt naturliga (och – åtminstone historiskt – nödvändiga för artens fortlevnad, varför vi borde applådera dem), men därför är jag också en inbiten motståndare till svensk moralism/radikalfeminism som med exakt samma retorik och förljugenhet (se här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här) vill hata och fördöma människor som inte är som dem själva. Och detta var bara ett exempel på hur det gick fel!

Avslutningsvis så vill jag lansera en ny beteckning på ”radikalfeministerna”. Jag tycker de förtjänar att kallas ”falskfeminister”, till skillnad mot sansade, klassiska feminister som borde framställas som ”sannfeminister”. Falskfeministerna har kidnappat den ursprungliga feministiska rörelsen, vilken manliga liberaler backade upp, som krävde det som jämställdisterna står för. Dessutom skulle det bara vara nyttigt om epitetet ”falsk” knöts till dem, för det stämmer så väl in på dem. Den stämpeln förtjänar de.

EXPRESSEN GÖR BORT SIG IGEN!

PK-polisbladet Expressen hade igår en ledartext med rubriken ”Amnesty international gör bort sig igen” som vänder sig mot att Amnesty International överväger att verka för kvinnors (sexarbetares) mänskliga rättigheter genom att verka för legalisering av prostitutionen. Att sexarbete är legalt i Sverige (det är sexköp som är kriminellt) tycks vara okänt för den okunnige ledarskribenten, och så går denne på i ullstrumporna. Sexköpslagen kallas ”revolutionerande”, men vad den okunnige skribenten tycks helt ovetande om är, att vi 1999 införde en katolsk, puritansk och sexualfientlig förordning från 1441. Då infördes nämligen sexköpslagen för första gången i Europa, i påvestaden Avignon, men förbudet mot sexköp gällde då bara gifta män och präster. Det är smickrande för Sverige som nation att vi dammar av gamla katolska medeltidsförordningar och gör till svensk lag, inte sant?

Så fortsätter man som alltid fundamentalistiska aktivister måste göra, med att ljuga – eller åtminstone förtiga verkligheten. Det sägs att en utvärdering 2008 (fast i själva verket var det 2010) visar att lagen har ”verkan”. I själva verket visar denna s k ”utvärdering” inget annat än att den är ett ideologiskt beställningsarbete, utan någon som helst vetenskaplig bärighet. Att åberopa den visar bara hur svag grunden för sexarbeteshatarna är. Detsamma visar åberopandet av ”en studie från London School of Economics 2012” (Cho, Dreher & Neumeyer, 2013, Does Legalized Prostitution Increase Human Trafficking? i World Development vol 41) som påstås visa att legalisering leder till ökad trafficking. Denna studie är nämligen lika mycket ren pseudovetenskap som Skarheds s k ”utvärdering”. I den ”fallstudie” man gör mellan Sverige, Danmark och Tyskland så är de ”siffror” man använder sig av för Sveriges del ILO:s guesstimate om 500 sextraffickingoffer 2004 (i verkligheten 0 dokumenterade fall), för Danmarks del samma ILO:s guesstimate om 2250 sextraffickingoffer 2004 (i verkligheten 3 dokumenterade fall) samt för Tyskland samma ILO-”källa” om 32.800 år 2004 (i verkligheten 137 formella, dokumenterade fall, varav 70 procent ledde till villkorlig dom eller böter, d v s att det var relaterade brott, vilket torde ställa oss inför ca 41 verkliga fall). Detta är en helt värdelös, intetsägande studie, vilket ytterligare understryks av att för Sveriges del åberopas Gunilla Ekberg (2004, The Swedish Law that prohibits the purchase of sexual services. I Violence Against Women) och den italienska studien ”Study on national legislation on prostitution and the trafficking in women and children, European Parliament.” I denna studie antyder man, på fullaste allvar, att det skulle komma 1800 sextraffickingoffer till Sverige varje år. Det vittnar ganska bra om kvaliteten på nämnda ”studie”.

Vidare utgår Cho, Dreher & Neumeyer från att de obevisade påståendena om att legalisering dels ökar efterfrågan och dels tillgång i prostitutionen skulle vara fakta, vilket vittnar om den vetenskapliga nivån hos de tre författarna. Inte heller anförs en enda siffra med verklighetsgrund. ”Källorna” är internationella organisationer (32 %), regeringsinstitutioner (27 %), odefinierade ”forskningsinstitut” (18 %), NGO:er (18 %) och medier (5 %). Någon sexarbetarorganisation finns självklart inte representerad. Inte heller har Nya Zeeland tagits med i studien, det enda land som bevisligen lyckats eliminera sextrafficking – tack vare legaliseringen av sexhandeln. Som sagt, en vetenskapligt fullständigt värdelös studie som om den inte vore digital möjligen skulle duga som toapapper. Men det är typiskt att det är det bästa Expressen har att tillgå. Detsamma törs jag påstå gäller den påstådda skotska studie som sägs visa att barnprostitutionen ökar. Den mycket utförliga och noggranna utvärderingen av Nya Zeelands avkriminalisering 2003 av prostitutionen visar att ingen ökning av barnprostitution (vilken f ö är väldigt låg) har skett.

Är det här det bästa som en svensk tidning kan åstadkomma i sexarbetsfrågan? Expressen har gjort bort sig igen och ställt sig på fördumningens, subjektivitetens, okunskapens och intoleransens barrikad. Precis som vanligt alltså.

Första gången postad februari 2014.

MÅSTE VARDAGSBROTTEN FÅ ÖKA?

Jag läser i dagens (31/1 2014) Metro, att vardagsbrotten i Stockholm har ökat med fyra procent mellan 2012 och 2013. Man kan ju diskutera vad det beror på, men också rimligheten i att denna typ av brott ska få florera samtidigt som stora resurser läggs på påhittade brott. Ja, då menar jag inte att folk gör falska anmälningar, vilket ju är ett himla ofog i sig, utan främst det som Howard S Becker klargör, nämligen att då man kriminaliserar biologiskt nedärvda drag hos människan så gör man bara brottslingar av individer som annars inte är benägna för ett brottsligt beteende. Framförallt talar jag då om kriminaliseringen av sexköpare.

Polisens enheter för bekämpandet av ömsesidiga sexuella handlingar och sextrafficking lyfter årligen 10.000.000 kronor och 2008 anslogs 215 miljoner kronor extra för detta. Att verklig sextrafficking är ett grovt brott råder ingen som helst tvekan om, problemet är bara att det är ett så hopplöst sällsynt brott. I Sverige har vi 0,5 anmälningar om det per 100.000 invånare varje år (och 0,05 verkliga fall), samtidigt som vi har t ex 100 anmälningar om rån och 1000 om bedrägeri per 100.000 invånare. Vad så gäller ”brottet” sexköp så existerar det inget brottsoffer. Det är ett helt ideologiskt och moralistiskt konstruerat brott, utgående från en åsikt, att det är ”våld” mot en kvinna (konstigt nog inte mot en man) att ha sex med henne mot betalning. Att bägge är överens har ingen betydelse, för de med denna åsikt känner sig kränkta av att andra inte delar deras åsikt, så de måste straffa dem som inte delar åsikten och så hittar man på ”brottet” sexköp.

Är det verkligen meningen att vi ska lägga hundratals miljoner på att tillfredsställa åsikterna hos ett antal ideologiska aktivister istället för att använda dem till bekämpning av verkliga brott? Är det värt priset med ökad skadegörelse, stölder, inbrott, m m, för att kunna jaga nästan inte existerande brottslingar (sextraffickerare) och tillfredsställa harmsna aktivister? Jag anser det inte. Vi ska inte hitta på brott bara för att tillfredsställa åsikter, eller skapa inkomster och karriärvägar åt människor som istället kunde ta itu med verkliga problem. Resonemanget kunde vidgas till fler områden, som t ex klimatreligionen, där också skrämselpanikindustrier bildats, men den grundläggande slutsatsen måste ändå bli, att vi ska ägna oss åt verkliga och inte psudoproblem.

Första gången postad januari 2014

EVERT TAUBE HADE ALDRIG STÖTTAT SEXKÖPSLAGEN

En av våra riksradikalfascister… förlåt, -feminister, Margareta Winberg, önskade för sådär ca 15 år sedan diskvalificera sig själv inför framtiden, då hon påstod att Evert Taube hade en fruktansvärd kvinnosyn. Självklart ska vi inte betvivla hennes ord, för Margareta Winberg hade ju förstått att hon var en av de få i världen som ensam satt på den obestridliga sanningen. Och till skillnad mot alla generationer före henne så kommer framtiden alltid att förstå det salomoniska i vad hon sa. Personligen så avundas jag dessa människor, som så ofelbart kan veta exakt vad som är rätt och som har så rätt att de aldrig någonsin kommer att betraktas som historiska idioter. Det är ju annars någonting som ofta vidhäftar epokerna som har föregått oss själva. ”Hur kunde de vara så korkade att de tyckte så” brukar det ofta heta, men naturligtvis kommer det aldrig att låta så om Margareta Winberg, eller?

Till skillnad från Margareta Winberg var Evert Taube – och jag har varit Taubefantast sedan slutet av järnåldern (1968, jag innehar bl a alla hans skivinspelningar) – en humanist, som hade förmågan att se och acceptera att människor var olika. Det finns aldrig i hans texter pekpinnar om hur man måste vara, vilket det däremot finns i Winbergs uttalanden (som t ex när hon med Louise Eek riktar pekpinnen mot hur ”sann” sexualitet är: När sexualitet kopplas till ömsesidighet, jämställdhet och genuin närhet mellan två människor utesluter det samtidigt möjligheten att objektivera, manipulera och ”köpa” varandra. Det handlar ytterst om en förändrad relation mellan kvinnor och män). Tvärtom, så bejakar han våra olikheter, som t ex i ”Balladen om Gustaf Blom från Mönstrås”: Nej, hellre snälla svarta barn än vita i Sing-sing. Ett väldigt humanistiskt – och realistiskt – perspektiv intar han också när det gäller detta med sexhandel. Tre av hans sånger handlar om sexarbetare (då för tiden ”horor” – prostituerade är bara politiker och journalister), varav jag senast idag hörde en spelas av barn på Svinmyra torg, ”Flickan i Havanna” (som inspirerade mig till detta inlägg).

Taube har en realistisk blick för verkligheten, och lägger inte ideologiska dimridåer för det han betraktar (som däremot t ex Winberg gör).

Flickan i Havanna, hon har inga pengar kvar
sitter i ett fönster, vinkar åt en karl.
Kom du glade sjömatros!
Du ska få min röda ros. (som alla symboliskt förstår vad det är)
Jag är vacker, du är ung,
sjung av hjärtat sjung!

Sedan följer textraderna som beskriver situationen, och vi hoppar lite i texten:

Vill du bli mitt hjärtas kung?
Har du pengar i din pung?

Och han har något för henne:

Flickan i Havanna skådar då med tjusad blick
ringen med rubiner, som hon genast fick.
Ringen kostar femton pund! (han fick betala väldigt mycket 1919, men hon var säkert värd det)
Stanna du – en liten stund!

Taube skildrar här en ömsesidig handling och överenskommelse, som bägge är nöjda med. Winberg och radikalfeminist-abolitionisterna hade velat förbjuda den, och istället hellre låtit flickan i Havanna svälta eller vara utan pengar (och kanske få slita som underbetald piga – om hon ens hade fått jobb). Man måste fråga sig, är det humanistiskt att förpassa människor till armod bara för att tillfredsställa sin egen ideologiska moralism? Jag anser det inte!

En av sina vissamlingar lät Evert bära namn efter en sexarbetare, nämligen Pepita (Pepita dansar 1950). Det är i grunden en tragisk berättelse, som berättar om mäns svek (men en sådan text kan väl inte Winberg applådera, eftersom Evert hade sådan fruktansvärd kvinnosyn). Den börjar så hoppfullt, med den unga indianflickans dröm om den goda framtiden för barnet:

Den morgon när jag föddes då blommade var dal,
den afton när jag döptes då sjöng en näktergal.
Sedan följer tragedin med den spanske Fernando Fernandito (Evert intog indianflickans position):
…du fick min första kärlek, du tog den och försvann.

Vad Taube sedan gör, på ett genialiskt sätt, är att skildra hur snabbt det går att transformeras från den drömmande förälskelsen till den cyniska realismen:

Den första kärleken så söt som socker kan den vara,
Den andra kärleken ger tröst, den tredje – handelsvara.

Och så avslutningen. Pepita har förstått hur verkligheten ser ut. Hellre än att svälta – som abolitionisterna kräver att hon ska göra – så köper hon läget (som så många andra måste göra som tvingas jobba med sådant de kanske inte vill jobba med):

Fernando Fernandito, du ser min kavaljer!
Här dansar din Pepita i glädjens kvarter!

(Yngste sonens fågelspindel, nu 19 år, är f ö uppkallad efter Pepita).

Den tredje av Taubes sånger som handlar om en sexarbetare är ”Violavà”, ur ”Förlustelse och frid” (1957). Den beskriver situationen för en mängd kvinnor världen över:

Därhemma i vår bondby var jag mager,
jag levde mest på sallad och spenat

Men sexarbetet har förändrat hennes situation:

Nu trippar jag i gränden och är fager
Och stora stekar bjudes mig på fat

Strategin är klar i det religiöst, katolska landet någonstans i Latinamerika:

Där sedlarna prasslar bäst,
Där är jag en flitig gäst,
Sen reser jag hem och biktar mig för vår egen lilla präst.

Men modern tror ju, att Violavà tjänar sina pengar på blommorna hon säljer (blommor var redan under antiken att tecken för kvinnor att visa att de sålde sex). Och Violavà håller färgen:

Min dygd är väl inte stor,
men jag kan försörja mor
(fast blommorna som jag säljer knappt ger pengar till nya skor!)

Men abolitionisterna önskar hellre att Violavà och hennes mor ska svälta än att pengarna ska komma från sexhandeln. De är absolut inte humanister! Det var däremot Evert Taube – och han hade avgjort varit motståndare till sexköpslagen!

Släng dig i väggen Margareta Winberg!

Första gången postad juni 2013.

HUR MYCKET OSANNINGAR FÅR POLITIKER FRAMFÖRA SOM ”FAKTA”?

Moralpolisbulletinen DN fortsätter att slå vakt om myter och osanningar som ”fakta” när det gäller prostitution och sextrafficking. Jag börjar nästan tro att DN egentligen är förkortning för ”Dagens Nonsens”, eller ”Decent News”. Idag (30 maj 2013) är det Morgan Johansson (S) som får gå ut med myterna som fakta, och dessutom demonstrera sitt förakt för rättsstaten och demokratin med att förorda kriminalisering av sexköp utomlands.

Naturligtvis framför också Morgan Johansson de osanningar och myter som ständigt dras fram; sexköpslagen avskräcker från sexhandel och sextrafficking. Det finns inte ett enda vetenskapligt underlag för och inte en enda siffra som ger skäl till dessa påståenden! Om man bara, som exempel, tar Trafficking In Persons Report’s siffror över ”sextraffickingdomar” åren 2003-2008 så ser de ut på detta viset: Sverige 56, Danmark 24, Finland 16 och Norge 9. Även om hänsyn tas till befolkningsmängden så är det inte siffror som säger att Sverige har mindre sextrafficking än våra Nordiska grannländer. Nu är det dock så, att när domar för koppleri (som är inblandade i statistiken för Sverige och Danmark) sorteras bort så har Sverige något mindre sextrafficking än Danmark, men däremot inte mindre än Tyskland, Storbritannien, USA, Thailand, Kambodja, Australien m fl länder och vi ligger högre än världsgenomsnittet. Det enda land i världen som helt eliminerat den i omfång obetydliga sextraffickingen är Nya Zeeland, som avkriminaliserat prostitutionen.

Att sexköpslagen skulle avskräcka från sexhandel finns inte heller ett enda vetenskapligt underlag eller någon enda siffra som kan stötta påståendet att vi har mindre sexköp. Det Morgan Johansson, och många andra politiker (jag ska återkomma till några av de värsta exemplen) påstår är alltså ingenting annat än myter och osanningar. Blir han därmed en lögnare kan man fråga sig? Nja, så långt skulle jag inte vilja gå, eftersom det är oklart om han tror på vad han säger eller inte. Gör han det så ljuger han ju inte medvetet, och då kan han knappast beskyllas för att vara en lögnare. Däremot är det helt uppenbart att han är helt okunnig i frågan och att han inte tar till sig verkliga fakta i frågan. Men det kanske man inte heller ska skylla honom för. Det handlar kanske mer om att så inkompetenta forum som DN och dess journalister/moralpoliser har sådant genomslag. Om man har medier som vägrar att undersöka och rapportera objektivt, som undanhåller fakta och ständigt repeterar osanningar och myter som ”fakta” blir det svårt även för politiker att få en nyanserad bild (eftersom de tydligen inte har förmågan att själva söka fakta). Däremot ska politiker ha ansvaret, att man inte bygger lagar på anekdoter, myter och osanningar. Man ska inte heller anlita ”experter” som inte håller måttet (här och här), men det kravet uppfyller inte vår riksdag på långa vägar idag. Det är långt ifrån anständigt beteende av politiker som Morgan Johansson!

Första gången postad maj 2013.