SVERIGE BEDRAS

25 maj 2020 sändes ett program i ”debattserien” ”Sverige möts”. Jag har tidigare ordat om vilken humbug ursprungsinitiativet till detta var, men nu har det alltså transponerats till en titel på ett s k ”debattprogram”. Luttrad av att ha följt ett antal liknande, åsiktskorrumperade debattprogram så förväntade jag mig inte att detta skulle bryta mot mönstret ‒ och det gjorde det inte heller.

Redan för tio år sedan kommenterade jag dåvarande ”Debatt”, även det med Belinda Olsson i spetsen, som handlade om sexarbete. Jag kan nu konstatera, att SVT och Olsson i stort sett följer samma koncept som då, men med den skillnaden att man denna gång tagit in två personer med avvikande åsikt. Men avsikten med programmet är detsamma som ett väckelsemöte. Ett vittne ska berätta om sexarbetets fasor och de ”goda” ska få sätta agendan utan att behöva konfronteras med vetenskaplig forskning, verkliga fakta eller den verklighet som det stora flertalet sexarbetare upplever. Och SVT-redaktionen, liksom Belinda Olsson, går fullt ut deras ärende. Tilläggas kan att jag också analyserat ett antal s k ”dokumentärer” (”propagandtärer” är en mer riktig benämning, se här, här, här, här, här, här, här, här, här, här) som gör det fullständigt solklart att SVT, eller andra, inte är det minsta intresserade av att belysa frågan balanserat och objektivt. SVT struntar helt i sitt uppdrag att allsidigt och neutralt bevaka denna fråga och granskningsnämnden väljer att inte fälla, trots de uppenbara brotten mot uppdraget.

Bakgrunden till programmet är att Paolo Roberto och den moderate kommunpolitikern Hans Forsberg har avslöjats med att begå det av Sverige 1999 återuppfunna, medeltida brottet sexköp. Undertecknad bestämde sig för att transkribera de viktigaste delarna av programmet för att sedan analysera och lägga in kommentarer. Det detaljerade resultatet, som tagit tid p g a uppsökandet av forskningskällor, kan beskådas här.

Väckelsemötesvittnet Åsbogård

Merly Åsbogård kallas in som ”väckelsemötesvittnet” där hon fullständigt irrelevant får representera alla sexarbetare. Hennes ensidiga vittnesmål står i strid mot samtliga vetenskapliga undersökningar gällande detta (och som vetenskaplig räknas inte Melissa Farley). T ex rapporterar 69,4 % av sexarbetare på barer i Thailand att de hade ett arbete som var roligt, eller åtminstone inte tråkigt ‒ och av de senare rapporterade merparten att det var tråkigt bara när det inte fanns tillräckligt med kunder. Undersökningar från Australien visar också att inomhusarbetare (minst nio av tio sexarbetare) mentalt mår i stort sett lika bra som genomsnittsaustraliensiskan, och fysiskt t o m något bättre. Att Åsbogård upplevt sin tid som sexarbetare negativt tvivlar ingen på, men att hon är så förblindad av detta att hon indirekt förnekar och tillerkänner andra annorlunda upplevelser, och påstår att det är samma våld inneboende i prostitution som i trafficking, är ju bara helt uppåt väggarna. Hennes uppmaning till Myra Åhbeck-Öhrman att läsa rapporter blir ju lika befängd den, dels eftersom de rapporter hon hänvisar till saknar vetenskapliga underlag, och grundar sig på s k ”guesstimates” (här ett exempel på den typen av ”rapporter”, från Europol), dels för att det finns vetenskapliga undersökningar som visar på motsatsen. Hon visar alla tecken på att låta egocentrisk empati helt styra hennes bild. Hon verkar helt enkelt sakna förmågan att inse att alla inte känner som hon gör. Hon bortser dessutom från det som den stora merparten av sexarbetarna upplever som det verkligt problematiska, samhällets stigmatisering av dem!

En religiös NGO

Den religiösa organisationen Talita presenteras som någon som vet hur ”kvinnorna” har det. Ingen reserach görs på vad det är för typ av organisation och inga av deras egna påståenden ifrågasätts. Det finns dock all anledning att skärskåda organisationens verksamhet i detta fall, särskilt som deras påståenden aldrig stämmer med verkliga siffror runt detta. Det finns inga vetenskapliga undersökningar som visar att religiösa organisationer lyckas med att rädda sexarbetare, men däremot sådana som visar att de är högst repressiva mot dem som inte rakt av köper det ”sanna” konceptet. Som t ex IJM (International Justice Mission). Det finns också undersökningar som visar att överdrifterna kring denna s k ”omsorg” kan dra in stora pengar till organisationerna. För Talitas del innebar framträdandet i den tidigare skrämselshowen i TV4, att donationerna strömmade in till organisationen. Det kan också vara värt att lyssna till denna parodiering av vad som sägs här.

Påståenden stick i stäv mot FN:s definition av traffickerade

Okritiskt köps påståendet att var tionde man köpt sex. Undersökningar av detta slag kommer med fel resultat därför att människor inte är villiga att svara ärligt under åsiktsauktoritära system som det svenska.

Genomgående presenteras sexarbetare som traffickerade, i strid mot FN:s definition av trafficking. Antydanden om att de är traffickerade enbart i kraft av att de är sexarbetare godtas av programledaren/moderatorn utan ifrågasättande. Sextrafficking beskrivs oemotsagt som ett stort problem, trots att det i själva verket är så lite förekommande att det i hela världen är ett ”nollbrott” ( d v s mindre än ett fall per 100.000 invånare, vilket t ex innebär att polisen i USA skjuter minst 7 gånger så många fattiga vita och svarta än de som sextraffickeras i samma land). Helt felaktigt jämställs också kopplare/hallickar med traffickerare, vilket inte har stöd i FN:s definition.

En totalt okunnig minister

En så fullständigt okunnig och ovetenskaplig person som Annika Strandhäll får naturligtvis stå helt oemotsagd i sina vettlösa påståenden. Hon ifrågasätts av Belinda Olsson endast för att S inte gick med på V:s rättsvidriga förslag om kriminalisering av sexköp även utanför Sveriges gränser. Hon far också med felaktiga fakta då hon påstår att tre av fyra av sexarbetarna är från fattiga länder. Där finns helt enkelt inte pålitliga undersökningar kring detta och hennes påstående att det är ”fakta” är inte mer värt än vilket icke underbyggt påstående som helst. Hon använder samma metod som Josef Goebbels förespråkade: ”Upprepar man en lögn tillräckligt många gånger tror folk till slut att det är en sanning”. Att hon sedan kastar sten i glashus och anklagar Pourkomeylian för ett ”medelklassperspektiv” blir ju helt absurt då hon själv helt genomsyras av den västerländska kolonialistiska medelklassynen på människor i fattigare länder. Det enda hon uttalar som inte kan ifrågasättas på vetenskaplig grund är att detta uteslutande är politiskt styrt. D v s en sorts ”folkuppfostran” av de bättre vetande politikerna (som alltså inte är folkets representanter, utan deras uppfostrare). Inte ens hennes påstående om att polisen själva skulle uppge att ”sexköpslagen är deras absolut viktigaste verktyg i arbetet med att komma åt den internationella människohandeln” är trovärdigt. Hennes totala brist på insikt och kunskap visas av när hon tar till ”vulgärargumentet” och ”frågar” om arbetslösa kvinnor skulle anvisas jobb som sexarbetare. En vän till mig skulle ha uttryckt det: ”vilket totalt stolpskott”!

Den fördomsfulle privatwallraffaren

På slutet kallas ”privatwallraffaren”, den med redan förutfattade meningar laddade Joakim Edin in och får reklam för sin bok om svenska sexköpare i Thailand. För att inte blanda in mig i ett alltför negativt omdöme så sammanfattar jag hans kunskaper och utgångspunkt för boken med just det att han tycks ha mängder av förutbestämda fördomar. Inget annat. Redan tidigare i programmet redovisar man schabloniserade och felaktiga förställningar om sexköpare, men det blir ännu mer uppenbart med Edin. Mannen är, av hans framträdande att döma, totalt okunnig om evolutionär biologisk forskning kring detta med mäns och kvinnors mellanhavanden utan utgår istället från samma schabloniserade moralföreställningar som kyrkan förfäktat i 2000 år. Naturligtvis nämner han inte heller att thailändska sexarbetare i allmänhet bedömer ”farang” män som snällare och bättre än de thailändska och att många, enligt ILO, hjälpt kvinnor under kränkande omständigheter. Istället väljer han att tolka den manliga jargongen som en objektiv sanning.

Inte heller tycks Edin ha varit intresserad av att studera ämnet utifrån vad forskning säger, utan har enbart gått på vad medier och andra politiskt korrekta påstår är sanning. Att döma av vad samtliga anhängare av sexköpslagen yttrar i programmet kan man inte tolka dem på annat sätt än att de anser att sexarbetarna hellre ska uthärda svält och svåra förhållanden än att försöka förbättra sin situation genom sexarbete.  De förfäktar tydligen åsikten att ”sexarbete är ett öde värre en döden”, som eko av äldre tider. Hela deras strävan går ju ut på att beröva kvinnorna deras inkomster!

En fråga som en kompetent programledare borde ha ställt till den här kadern av självutnämnda ”goda” som ordar vitt och brett om sexarbetets fördärvlighet, sexköparnas vidrighet och den påstådda traffickingen är: ”Vad ska kvinnorna försörja sig på om ni rycker undan grunden för deras försörjning?”

Motståndarna

Under rådande omständigheter försöker Dana Pourkomeylian och Myra Åhbeck-Öhrman att göra vad de kan. De bör omedelbart ha känt att Belinda Olsson stod på samma sida som motståndarna, eftersom hon vägrar att ta upp de trådar som de bägge lägger ut. När den förstnämnda föreslår att de ska diskutera om alla sexköp är slavhandel så ignoreras det och när Åhbeck-Öhrman börjar att ifrågasätta att sexarbete handlar om slavhandel blir hon avbruten och Olsson lämnar istället över till frikyrkopredikanten Andrea Johansson, väl medveten om att det istället för ifrågasättanden från denna ska komma ”rätt” påståenden. När Åhbeck-Öhrman sedan försöker föra in det på att vi redan har en lag mot människohandel ignoreras även detta. Även Pourkomeylians försök att faktiskt visa på att dessa självutnämnt ”godas” ansatser återför sexarbetarna till fattigdom och elände ignoreras. Det hade annars en kompetent programledare, som redan nämnts, kunnat ta tag i och föra vidare till diskussion. Men det är uppenbart att regin för programmet är att frammana en bild av sexköpslagens och de självutnämnda ”godas” ofelbarhet.

Det är svårt att veta hur insatta Pourkomeylian och Åhbeck-Öhrman är, eftersom de aldrig släpps in på riktigt i diskussionen, men jag är övertygad om att bägge kände hur de manövererades bort av programledaren från att få komma in och säkert måste de ha förstått att de bara var en sorts gisslan för att SVT ska kunna hyckla och påstå att det var ett debattprogram.

Programmet ett skräckexempel

Det analyserade programmet är ett skräckexempel på hur svenska s k ”debattprogram” regisseras för att enbart den politiskt korrekta och västerländskt kolonialistiska synen på kvinnors sexarbete ska få dominera. Jag tror inte ett ögonblick på att någon av ”anhängarna” är det minsta intresserade av sexarbetares välbefinnande, utan bara sin egen ideologiska och politiska agenda. Hade de brytt sig om hur sexarbetarna mår hade de, liksom i Nya Zeeland och Australien, gått in för skademinimering och avstigmatisering. Det finns ingen ”godhet” i att försvåra för de kvinnor, män och transpersoner som har valt att försörja sig på sexarbete. Om det sedan är en del av regin att programledaren ska uppvisa okunskap och ovilja att ifrågasätta de ounderbyggda påståenden som anhängarna framför kan jag inte uttala mig om. Men, jag befarar att det beror på att Belinda Olsson helt enkelt inte är journalistiskt kompetent. Det förefaller, med tanke på standarden på svensk journalism idag, som om man på journalisthögskolan sedan länge åsidosatt undervisning om kritiskhet och objektivitet. Kanske har man ersatt det med genusindoktrinering istället?

Belinda Olsson rekommenderas att ta kontakt med någon som har koll på forskningen om hon någonsin mer ska genomföra ett debattprogram. Från programmet ”Debatt” för tio år sedan hade hon nu lyckats få med meningsmotståndare. Ett tredje försök kanske kan vara att ge dem möjlighet att utveckla kritik också.

PAOLO ROBERTOS PUDEL OCH TV 4:S FULLSTÄNDIGA JORNALISTISKA SAMMANBROTT

Jag ber om ursäkt för ett långt inlägg, men när man kämpar mot fördumning av samhälle och journalistik krävs det att man är väldigt tydlig.

Paolo ”Pudel”

Paolo Roberto har ertappats med att köpa sex av en kvinna som inte på något vis fått komma till tals. I en operation ledd av den frikyrklige moralpredikanten och charlatanen Simon Häggström har programledaren, rebellen och ”karlakarlen” Roberto ertappats med att köpa sex. I det svenska PK-samhället är det liktydigt med självmord, eftersom det bara finns en fastslagen ”sanning” ‒ att den som köper sex är ond, eftersom ALLA sexarbetare påstås vara trafficking-, eller åtminstone fullständigt viljelösa offer.

Jag trodde faktiskt, utifrån Robertos tidigare mediebild, att han skulle ha lite ”stake”. Men jag kan bara konstatera, att han viker ned sig totalt, tar tagelskjortan på och gör en gigantisk ”pudel”. Förmodligen tror han (eller så har han fått väldigt dåliga råd av sin advokat) att han, genom att knäkrypa på Golgata ska kunna få förlåtelse och rädda sina inkomster. Om det är advokaten som rått honom till detta borde han byta, för de självutnämnt ”goda” förlåter aldrig män. Han har inte en chans på miljonen att undslippa korsfästningen. Förlåtelse ges enbart till de kvinnor som vill stå upp i församlingen och ”vittna” om hur de varit besatta av ”satan” (d v s att män lurat och tvingat dem och de själva är viljelösa offer som bara kan räddas av de rättrådiga medelklasskvinnor som sett ”sanningen”).

Det är faktiskt patetiskt att se Paolo Roberto hänfalla till att bli ”argr” (i det förkristna Norden ungefär när en man betraktades som en ”kärring”, och därmed opålitlig) och se honom bildlikt talat bli ”rövknullad” av den infantilt intervjuande Jenny Strömstedt. När hon ställer ”rätt” frågor svarar Roberto:

Jag hittar alltid något sätt att förstöra när det går bra … lyckade jag hitta det som jag egentligen tycker är det smutsigaste som finns … döva hålet som finns hos mig.”

Den s k ”journalisten” Strömstedt fortsätter:

Det här med organiserad människohandel och brottslighet är det något du har tänkt på?”

Då trycker Roberto ner törnekronan i pannan och hoppas att blodet ska rinna och blidka tittarna: ”Just därför, för att det är det absolut mest smutsigaste, absolut vidrigaste man kan göra, egentligen, mot en annan människa. Alltså det är det här självskadebeteendet som jag har haft länge i mitt liv … som grundar sig i övergrepp jag blev utsatt för när jag var liten … det hålet kan bara stängas med smärta för mig.” Men han vet ingenting om sexarbetaren han köpt sex av. Men det gör Strömstedt. Hon ”vet” att kvinnan ”kom från ett av Europas fattigaste länder, i en väldigt utsatt position.”

Det här blir verkligen märkligt, eftersom Meghan Donevan från den frireligiösa organisationen Talita önskar att kvinnan som Roberto köpte sex av ”var här idag och kunde tala med honom” här nu. Men, så tillägger hon att ”hon kommer kanske göra det sen och då kommer sexköpare som han [Paolo ”Pudel”] behöva se upp.”

Man frågar sig varför denna charad ska behöva utspela sig. Jenny Strömstedt vet ju, enligt egen utsago, vilken kvinna som Paolo Roberto köpt sex av (hur kan hon annars veta att kvinnan kommer från ett av Europas fattigaste länder, i en utsatt position?), så det vore väl bara att ta henne till studion. Eller åtminstone göra en anonym intervju med henne?

Men naturligtvis har ”journalisten” Strömstedt (i rättvisans namn ska hon inte dömas ensam, hela TV4-redaktionen är medskyldig) i själva verket inte den minsta aning om kvinnan som sålde sina sextjänster till Roberto, vilket jag längre ner ska gå vidare in på. Men, det som verkligen är bedrövligt när det gäller Paolo Roberto är den ynkliga pudel han gör. Naturligtvis är han, som sagt, trots krälandet i stoftet dömd för all framtid. Han kommer att ställas inför att se arbete, egendom, inkomster och annat försvinna, för de självutnämnt ”goda” medelklasskvinnorna förlåter, som sagt, aldrig en man. Det är tragiskt att ingen talade om för honom att han istället kunde ha blivit en samlande symbol, om han istället stått upp mot sexköpslagen. Han kunde ha fått stödköp på sin restaurang (även om jag är en fattig pensionär kunde jag ha tänkt mig att göra besök där) och hjälp i rättegång med verkliga fakta (som jag kunde bidragit med i stor mängd för, som vi kommer att se, de ”goda” har inget som helst vetenskapligt underlag för alla sina påhitt). Det kunde ha blivit en plattform att i rättsväsendet utmana hela denna ”rasistiska” lag vilken, likt lagar mot t ex homosexualitet, stämplar människor för deras sexuella beteende.

Roberto kunde ha blivit viktig, men nu blev han bara ynklig. En krake! Han kommer förmodligen inte att tas emot i något läger.

De ”godas” agenda

I femton år har jag försökt bemöta skrämselpropagandan kring sex och sexköp med vetenskapliga fakta, men det är ett närmast omöjligt arbete när vi i detta landet har medier som hellre presenterar det som är politisk korrekt och ”normskapande” än fakta. Dessutom har vi akademiska institutioner som plockar bort ”stötande” litteratur och via ”genuscertifiering” eliminerar ”fel” fakta. D v s sådan som berättar andra fakta än de som tillrättalagts för att vara korrekta. TV 4 blir till en strålkastande illustration av den fullständiga avsaknad av verklig journalistik, till förmån för sensation och spridande av osanningar vilka ska skrämma det svenska folket till att inte gå utanför den statligt sanktionerade åsiktskorridoren, som Strömstedt och TV 4 uppvisar i fallet.

Om vi skärskådar aktörerna i Strömsteds propagandanummer så måste vi ha klart för oss att det verkligen inte är några personer som är ute efter att berätta några sanningar. Ingen av dem baserar sig på vetenskaplig forskning, inte ens den s k ”forskningsledaren” på den religiösa organisationen ”Talita” använder någon vetenskaplig forskning. Allt utgår från deras egen övertygelse, begränsade erfarenheter och ”cherry picked” skrifter. Något som verkligen begränsar deras erfarenheter är att de vägrar att se att det finns en annan verklighet inom sexarbetet än den förfärliga upplevelsen. De utgår från sina förhållandevis fåtaliga möten med dem som har negativa upplevelser eller, som i Wolfes fall, en egen sådan upplevelse. Det är samma fenomen som när man försöker lura i människor att alla sexarbetare har det som de gatuarbetare som har betydligt mer negativa upplevelser än inomhusarbetarna, som t ex Kajsa ”Ekis” Ekman, som direkt förvränger och förtiger fakta.

Men, varken Talitas eller Wolfes organisationer kan göra anspråk på att vara talespersoner för alla sexarbetare, inte minst eftersom de vägrar att lyssna till de sexarbetare ‒ vilka är vida många fler än aktivisternas förhållandevis fåtaliga fall ‒ som har andra erfarenheter. De vägrar att ens erkänna deras existens! Men det väger lätt utifrån det faktum, att gatuarbetare i västerlandet i princip aldrig överstiger enstaka procent av den totala numerären. Så uppger t ex Tampep att 95 procent av sexarbetarna i Finland är inomhusarbetare och Siegel uppger siffran 99 procent i Nederländerna.

Angående detta med hur sexarbetarna mår, den bild av elände och misär som aktivisterna hävdar är den enda verklighet som finns, så är bilden mycket, mycket mer nyanserad än den Appelqvist och Wolfe, helt utan ifrågasättanden, får sitta och lura i TV-tittarna. Ser vi t ex på förhållanden i Thailand, som Steinfatt redovisar (över 4000 djupintervjuade barprostituerade under tolv år) så visar det sig för det första, att inte en enda av de intervjuade identifierar sig som tvingad in i yrket. För det andra visade det sig att 69 procent av kvinnorna ansåg att de hade ett bra, eller okay arbete, 15 procent tyckte illa om sitt jobb, men ville inte sluta för att de inte kunde få något bättre och 15 procent tyckte så illa om jobbet att de helst skulle sluta genast om de kunde. Woodwards & medförfattare och Seib & medförfattare i Queensland finner att de 96 procent som var inomhusarbetare nästan inte alls differentierade i mental hälsa gentemot genomsnittsaustraliensiskan.  Men svensk policy vill driva ut sexarbetarna på osäkerheten på gatorna ‒ genom kopplerilagen ‒ istället för att låta dem arbeta under säkra omständigheter inomhus. Det finns alltså inga som helst vetenskapliga studier som visar att sexarbete i sig orsakar mental ohälsa.

En ”studie” som aktivister brukar åberopa är den av Melissa Farley. Den är dock starkt kritiserad för sin ovetenskaplighet, eftersom Farley har uppsökt dem som haft negativa erfarenheter. Hon har enbart använt en klinisk miljö, vilket också Appelqvist och Wolfe gör. I andra sammanhang hade detta aldrig accepterats. Om jag t ex skulle intervjua 100 barn som mår dåligt av skolan och sedan kräva att alla skolor stängdes ”för att alla mår dåligt av skolan” så skulle t o m sådana klåpare som Jenny Strömstedt protestera och säga att jag inte kan förenkla så. Men bara för att det gäller det ”omoraliska” sexarbetet anser hon att den metodologin helt okay och är t o m hjälpsam i att föra denna kvasivetenskap vidare.

Genom hela intervjun av Appelqvist och Wolfe går också tråden att sexarbete är detsamma som människohandel. Bägge kvinnorna får också helt oemotsagda uppmåla bilden av att vi har mängder med traffickerade sexarbetare i landet, men det är ingenting annat än påhitt och osanningar! Om vi tar domsstatistiken för Sverige under många år får vi följande siffror på dömda ”sextraffickerare”: 2003, 2 dömda, 2004 0 dömda, 2005 5 dömda, 2006 13 dömda, 2007 8 dömda, 2008 8 dömda, 2009 4 dömda, 2010 3 dömda, 2011 maximalt 8 dömda, 2012 maximalt 10 dömda. 2013 maximalt 3 dömda, 2014 1 dömd, 2015 2 dömda, 2016 3 dömda, 2017 maximalt 2 dömda och 2018 3 dömda. Summa summmarum, maximalt 77 dömda på 16 år, vilket ger ett maximalt genomsnitt av 4,8 domar årligen. D v s 0,048 fall på 100.000 invånare ‒ vilket innebär att landet nu sjunkit ner och ligger precis på världsgenomsnittet, vilket visar att sextrafficking är ett ”nollbrott”, eftersom det är mindre än ett fall per 100.000 invånare ‒ i hela världen! Jämför vi det med antalet anmälda fall av t ex misshandel per år, ca 900, och räknar med ‒ precis som i fallet trafficking ‒ att bara en tiondel går till fällande dom så går det 1875 misshandlade på ett sextraffickingfall, i de flesta fall män som drabbats. Men män som drabbas är inte de ”goda” kvinnorna intresserade av, för det är inte lika lönsamt eftersom ingen är emotionell inför män.

Här kommer naturligtvis någon att börja yla om ”mörkertal”, denna fantastiska konstruktion som ska sudda ut och diskvalificera riktiga vetenskapliga undersökningar, till förmån för kvasivetenskap, ”bluffskattningar” (ett försök till översättning av engelskans ”guesstimates”, som är karaktäristiskt för NGO:ers och andras ”estimates”) och enstaka ”personliga vittnesmål”. Men det är faktiskt så, att t o m BRÅ skriver att det är högst osannolikt med mörkertal inom sextrafficking, p g a brottets karaktär (BRÅ rapport 2011:18 s 21).

En av anledningarna till att det är så få sextraffickingfall är att polisen inte lyckas få sexarbetarna att säga ”rätt” saker. D v s det som aktivisterna försöker övertyga dem att de ska säga. Den absoluta majoriteten vägrar att samarbeta, eftersom de inte är tvingade, och oftast så är det enbart det faktum att sexarbetaren är under 18 år som leder fram till dom. Då hjälper det inte att hon intygar att hon är här frivilligt.

Jag behöver inte vidare orda om vilket gigantiskt bedrägeri som Appelqvist, Wolfe, Strömstedt och TV 4-redaktionen ägnar sig åt, men nederst i detta inlägg finns länkar till de myter som aktivister som dessa försöker lura i människor. Men däremot är det klart att så gott som ingenting av det som aktivisterna påstår har med verkligheten att göra. När t ex Wolfe påstår att 70 procent av sexarbetarna i Sverige ”kommer från Rumänien, Bulgarien och Nigeria och Rumänien och Bulgarien är två av Europas fattigaste länder och Nigeria är ett av världens fattigaste länder” så är det en ren skröna, som utan ifrågasättande får passera. Wolfe har inga som helst vetenskapliga studier som kan konfirmera detta. Det är bara ett exempel på de metoder som dessa självutnämnda ”goda” använder sig av för att skrämma folk att dela deras världsbild. Det är samma måtto som tillskrivs Ignatius Loyola i Jesuiterorden: ”Ändamålet får helga medlen”.

Jag skulle t o m säga att vi inte ens vet hur många män här i Sverige som köper sex. Påståendet om detta finner man vid en googling vara en undersökning som Folkhälsomyndigheten ska ha gjort. På deras hemsida finns t ex en pressinbjudan, men hur jag än manövererar finner jag inte någon möjlighet att ladda ner studien för en kritisk betraktelse. Jag hamnar i ett cirkellänkande som verkligen inte gör mig klokare. Förutom detta märkliga förfarande så råder det, särskilt i Sverige med sina moralistiska fördömanden, stor osäkerhet i de svar som människor avger när det gäller frågan om sexköp och allt som är relaterat till sex (se här, sid 4f). Personligen skulle jag avvisa en sådan undersökning av den anledningen att jag inte har förtroende för avsikterna bakom den. Något som inte minst paniken kring Paolo Roberto visar är högst befogat.

Vad vi däremot säkert kan konstatera är, att Appelqvist och Wolfe inte har en susning om hur sexköpare tänker, känner eller är, utan bara beskriver dem från en ideologiskt färgad, negativ schablonbild. Jag vet inte heller hur sexköpare tänker, men jag försöker inte gå ut och utifrån min okunskap försöka inbilla människor att de är på ett visst, schablonartat sätt. Det är lika relevant att påstå att alla är snälla och hänsynsfulla som försöker hjälpa sexarbetande kvinnor som har det svårt som att, utifrån enbart övertygelse och ideologi, påstå att de är skurkar. Men jag skulle aldrig drömma om att bete mig på samma ovetenskapliga och aktivistiska sätt som Appelqvist och Wolfe. Jag inser att världen inte är svart eller vit, utan att det finns en lång skala av grånyanser däremellan. Det inser dock inte dessa bägge och uppenbarligen inte heller Strömstedt eller TV 4-redaktionen. Till skillnad mot mig avvisar de vetenskaplig forskning och läser bara sådant som ska bekräfta deras världsbild i denna fråga, samtidigt som de producerar kvasivetenskap. Och inget av det når upp till godtagbar akademisk eller vetenskaplig nivå.

Religiösa NGO:er och andra

Om man studerar ”välgörenhetsorganisationers” (NGO:ers) arbete med att ”rädda” sexarbetare från ”ett öde värre än döden” ger det ett väldigt, väldigt nedslående resultat. (En genomgång kan läsas i boken, ”Samlag eller Salighet” 2008 s 223ff). När det gäller kristna organisationers insats kan t ex ECPAT anföras. Det är en organisation som aldrig räddat några barn, utan som genom ovederhäftig propaganda drar in mängder med pengar genom att bl a ”upplysa” västerländska medelklassindivider om en ”verklighet” som de i själva verket inte har den minsta aning om, men vilka ”upplysningar” kan få samma medelklassindivider att förfäras och själva se sig som ”goda” då de donerar pengar till denna lönsamma organisation. En annan är IJM (International Juctice Mission, även kallade ”kristus poliser”) vilken organisation 2008 hade fått 13.333 dollar för varje ”räddat” offer. Och de räddar offer även mot deras vilja, genom att inkalla polis, vilket fick en annan NGO (Trafcord) att bryta sitt samarbete med dem.

Med tanke på hur Appelqvist och Donevan, i den kristna organisationen Talita, för vidare skrönor om trafficking (t ex påstår de att 120.000 ”traffickingoffer” per år kommer till Europa när det i verkligheten rör sig om maximalt 500), att alla har utnyttjats för sexuella ändamål, utan distinktion, att alla drivits in av tvång, m m, så kan jag inte se att det finns någon som helst trovärdighet i deras påståenden. De har också tagit fram en ”rapport” om pornografi. Enligt dem så är tydligen nio individuella fall representativa för hur porrbranschen ser ut i hela världen. De uppvisar en total avsaknad av vetenskapligt kritiskt tänkande!

Hur lukrativt det också är att vara självutnämnt ”god”, om man har en effektiv och okritisk medieapparat som hjälper en att sprida skrämselpropagandan, framgår av att donationerna strömmade in till Talita dagarna efter skrämselshowen i TV 4. Att inte heller ”Intedinhora” är någon direkt förlustaffär kan Wolfes yttrande i samma show kanske vittna om: ”Alltså, jag har ju många bra förutsättningar på så sätt att jag har en familj som stått bakom mig ‒ och de har vetat sen länge ‒ och jag har en trygg ekonomi, jag har en trygg bostad, trygg sysselsättning liksom, så det är mycket … många bra förutsättningar för att kunna prata om det här. Och andra som inte har det kommer inte att kunna prata om det här.” Hur många i hennes ålder sitter i samma situation?

Absurd debatt!

En av de mest absurda debattartiklar som någonsin skådats i en tidning har dykt upp i efterdyningarna av denna makabra uppmärksamhet kring Paolo Roberto. Det är den som fyra debattörer uppvisar i Göteborgsposten. De börjar med den vanliga skrämselsmörjan och försöker få oss att tro att det finns ”rapporter” som skulle visa att två tredjedelar av sexarbetarna i Sverige inte skulle komma från Sverige. Den här typen av svepande och ”tvärsäkra” påståenden är typiskt för aktivistiska häxjägare, oavsett de verkade på medeltiden eller verkar idag. Men dessa s k ”rapporter” innehåller inte några som helst vetenskapliga underlag! Det är NGO:er, eller kanske Europol och andra, som för vidare andra NGO:ers s k ”rapporter” i en cirkelcitering som aldrig skulle hålla för en vetenskaplig, kritisk granskning. Sedan följer de obligatoriska skräckfantasierna: ”unga flickor som har sålts till människohandlare av sina familjer, kidnappats eller lockats med löften om jobb och möjligheter till ett bättre liv. När de väl kommit till Sverige står de utan nätverk och kontaktar inte myndigheter av rädsla för konsekvenser för sig själva eller sina familjer.” Visst förekommer sådana fall, och de ska naturligtvis få hjälp och stöd, men de är i verkligheten väldigt få och definitivt inte representativa för sexarbetarna.

Om inte detta är absurt nog så bygger man sedan ett ”fall” på spekulationer runt kvinnan som Paolo Roberto köpte sex av. Där borde verkligen debattredaktionen på GP gjort halt. Får man verkligen föra debatt med fria fantasier? ”Baserat på den kunskap som finns vet vi att det är troligt att hon som säljer sex kanske behöver utsättas för tiotals övergrepp varje dag.” Det handlar definitivt inte om någon kunskap, för det finns inga som helst studier som kan konfirmera detta, enbart starkt ideologiskt färgade konstruktioner.

Inom åtminstone historievetenskapen, som är mitt eget ämne, är det viktigt att beakta ”Ockhams rakkniv”. Wilhelm av Ockham var en franciskanerbroder i England på 1300-talet som formulerade en princip som redan Aristoteles använt sig av: ”Mångfald skall inte förutsättas om det inte är nödvändigt,” eller som det oftast uttrycks: ”krångla inte till saker i onödan.” Är det något som de självutnämnt ”goda” gör, så är det att flagrant bryta mot denna princip. De fyra ”debattörerna” radar upp en lång rad ”mångfald” som inte hör till bilden av kvinnan som Roberto köpte sex av. Det är minst sex ”kan” eller ”kanske”, som bara appliceras för att det är övertygelsen hos dessa ”debattörer” att det är så: ”Hon kan ha infektioner, skador och virus som aldrig tillåts komma i kontakt med vården. Hon kan ha fått motta hot om att hennes barn kommer skadas om de gör motstånd. Hon kan ha lärt sig tidigt i livet att hennes nej inte är något värt. Hon kan ha tvingats till så många orala övergrepp att hon har blåmärken inne i munnen. Hon kanske är fjorton år men det står tjugoett i passet. Hon kanske inte har fått behålla en krona utan ges istället droger för att döva ångesten och för att inte ta sitt liv.” Jag undrar om de fyra, eller GP, skulle accepterat en lika spekulerande text om den lytt något i stil med: ”Hon kan ha varit tacksam mot Roberto för det ekonomiska tillskott han gav henne, hon kanske njöt ofantligt av denne karlakarl som besteg henne, hon kan ha varit lycklig över att ha hamnat i ett jobb som passade henne, hon kan ha blivit tvärförbannad på poliserna som förstörde hennes inkomstmöjligheter, hon kanske inte alls var tvingad, hon kan ha valt sitt arbete själv?” Det senare är det troligaste alternativet, för internationell forskning visar att ca 95 procent av alla som inträder i sexarbete inte tvingas in i det. Vad man skulle kunna anlägga på dessa debattörer ‒ och debattredaktionen på GP ‒ är Hanlons rakkniv: ”Tillskriv aldrig någon något ont uppsåt när det är tillräckligt att förklara det med dumhet.”

Vi får verkligen hoppas att det är dumhet som får de fyra debattörerna att skriva som de gör, för om det inte är det måste vi dra slutsatsen att de medvetet försöker lura läsarna. Hur som helst handlar det på intet sätt om att hjälpa sexarbetare, bara att finna sådana offer som kan gynna den egna framgången. Hade man velat hjälpa sexarbetare hade man i första hand värnat om deras säkerhet, med skademinimering, enligt det framgångsrika mönstret i Nya Zeeland, Queensland och New South Wales. Men det är absolut ingenting som aktivisterna är intresserade av, för deras agenda är egentligen inte att stötta sexarbetarna, enbart stämpla sexhandeln som något ont, vidrigt och djupt omoraliskt!

Vem var det som Paolo Roberto köpte sex av?

Så vem var det nu som Paolo ”Pudel” köpte sex av. Strömstedt vet tydligen vem det är, eftersom hon ”vet” att kvinnan kommer från ett av Europas fattigaste länder och befinner sig i en utsatt position. Ändå framträder kvinnan inte, fastän Donevan önskar det och om nu Strömstedt vet vem hon är, varför konfronterar hon henne inte med Paolo? Det kan finnas flera anledningar och den absolut troligaste är att Strömstedt inte har en susning om vem hon är, eftersom kvinnan förmodligen inte är ett dyft intresserad av att ställa upp på den av polisen initierade, och av TV4 marknadsförda, hetsjakten. Det har dykt upp uppgifter om att hon är en 22-årig kvinna, ”Deborah”, en självständig (fullständigt icke traffickerad) självvald eskort som kommer från Polen (som inte kan insorteras i ett av Europas fattigaste länder) vilken inte alls kan stämplas som ett offer. Det hjälper inte att Meghan Donevan ‒ forskningsledaren på Talita som uppenbarligen inte har en aning om hur man ska bedriva forskning ‒ påstår att ”sexköparen glömmer att de varit med om att förstöra kvinnans liv, och det är något vi ser i vårt dagliga arbete”, för ”Deborah” (som sägs tala fyra språk) uppvisar alla tecken på att ha gjort ett informerat val att bli eskort. Om det nu verkligen är ”Deborah” som sålt sex till Roberto så kommer hon, likt den stora majoriteten av sexarbetarna, vägra samarbeta med polisen (eftersom de inte är traffickerade), på intet sätt bekräfta häxjägarnas alla skräckfantasier och definitivt kommer hon inte bli inbjuden att uttala sig i TV, eftersom ”fel” vittnesmål är närmast bannlysta i svenska medier idag. ”Objektiva” nyheter i samma medier har idag absolut ingenting med objektivitet att göra. I verkligheten handlar det om att basunera ut ”det rätta” och ”uppfostra” människor till att bli ”rätt”. Precis som i Östeuropa under kommunistperioden (och som kanske idag istället är på väg in från höger i samma del av kontinenten). Vi är inne i en utveckling av ”omskolning” som kommer belägga samhället med åsiktsofrihet ‒ med medierna i spetsen för denna utveckling!

Jenny Strömstedt och redaktionen på TV 4 har utfört ett ”journalistiskt” arbete som en elev i sjätte klass kunde utföra. Ställa ”rätt” frågor, utan minsta tillstymmelse till kritisk granskning, aktivt verka för att alla ska betrakta den ”onde” Roberto som en skurk och tacka aktivisterna som avvisar vetenskaplighet och bara levererar skrönor för att de ”sätter agendan”.

Det har absolut ingenting med journalism i dess klassiska bemärkelse att göra, utan är enbart ett forum för att vidarebefordra propaganda. Skäms TV 4!

 http://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-1-nivaer-pa-vald-och-exploatering-okar-dar-https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-1-nivaer-pa-vald-och-exploatering-okar-dar-prostitution-ar-legalt/, https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-2-sexarbetarna-forskonar-tillvaron-som-aktiva-men-inser-verkligheten-nar-de-slutat/, https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-3-trafficking-okar-dar-prostitution-ar-legal/, https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-4-sexarbetarna-ar-tvingade-in-i-yrket-och-vill-sluta/, https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-5-mannen-koper-sig-makt-over-kvinnorna/, https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-6-prostitutionen-okar-dar-den-ar-laglig-sarskilt-minderarig-sadan/, https://www.anstandigt.com/2019/05/20/smitta-och-ar-smittohardar/, https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-8-de-prostituerade-ar-valdsutsatta-drogberoende-och-mar-daligt/, https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-9-flickor-intrader-i-prostitution-vid-13-ars-alder/, https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-10-sexturister-ar-onda-utnyttjare-av-sarbara-kvinnor/, https://www.anstandigt.com/2019/05/20/myter-om-prostitutionen-11-den-alltid-onde-kopplaren/

Länk till trafficking:

https://www.anstandigt.com/2019/05/20/den-gigantiska-sextraffickingen-ar-inget-annat-an-bedrageri

JASEMINE OFFRADES PÅ BEDRÄGERIETS ALTARE

Det här är ett inlägg från 2018, men missades när webben var tvungen att laddas om 2019.

Jag har skrivit om Jasemine tidigare på denna blogg, i samband med mordet på henne 2013.  Men nu har det blivit aktuellt igen, p g a ekots reportage 18 juni (här, 1:11:40 in).  Dokumentären avslöjar obarmhärtigt hur socialtjänsten i Västerås betett sig och det är självklart utmärkt att det uppmärksammas.  Ingen kan heller undgå att instämma i den indignation och bitterhet i detta som Jasemines mor känner.  En civil hjälte som i fem år stridit för att få fram sanningen och kräva rättvisa.

Förhoppningsvis ska reportaget nu leda till att SVT nu intresserar sig för den dokumentär som fransk TV gjort av fallet.  Men vad som tydligt framgår i denna dokumentär är, att mordet på Jasemine kunde ske p g a en policy kring sexarbete som är fullständigt verklighetsfrånvarande.  Vilket faktiskt gör att inte bara socialarbetarna är skyldiga till Jasemines död, utan hela det svenska samhället!  Policyn bygger nämligen på rent bedrägeri.  Den liberala feministen Hilary Kinnell beskriver den på följande sätt:  Den är saker av hysteri, häxjakter och totalitarism. Den är villig att mörka forskning, förvränga data och attackera utsedda opponenter utifrån de svagaste bevis. Den är bräddfylld av fetischeringen av lidande, beredd att exploatera och visa upp de övergrepp som andra har lidit för att främja sin egen politiska framgång, och att exponera själva människorna de påstår sig stötta för rädsla, förnedring, våld och förebyggandemässig död.  Precis det sista var vad Jasemine utsattes för, eftersom hennes död kunnat förebyggas om inte vårt lands föreställning bygget på bedrägeri.

Ett faktum är, att bedrägeriet inte kan underbyggas med någon som helst vetenskaplig forskning.  Enbart försedda med ideologiska idéer, icke underbyggda påståenden och rena lögner, måste de som gör karriärer på människors rädsla och indignation producera pseudovetenskap.  I fallet sexarbete sker det genom att t ex presentera ”undersökningar” som antingen enbart gjorts i kliniska miljöer, eller aktivt utelämnat eller bortförklarat positiva sexarbetare, och sedan påstå att de som mår dåligt är representativa för alla sexarbetare.  Sådana ”undersökningar” har gjorts av t ex Sven-Axel Månsson, Stieg Larsson och – den som så gott som alltid åberopas för att ”bevisa” att alla sexarbetare mår dåligt – Melissa Farley (läs om hennes ”forskning” här).  Men att göra så är totalt oacceptabelt och fullständigt ovetenskapligt, eftersom kliniska miljöer aldrig återspeglar en population.  Man kan bara tänka sig hur det skulle se ut om en forskare, åberopandes en undersökning bland skolelever som uppsöker skolpsykologen, påstod att alla skolelever mår dåligt.  Då skulle politiker, journalister och aktivister skrika högt, att underlaget för påståendet är vetenskapligt undermåligt.  Men så fort det gäller sexarbete, och relationsvåld också för den delen, så accepterar de sådant underlag gladeligen och har inga kritiska frågor att ställa.

Ett väldigt tydligt tecken på att det handlar om pseudovetenskap rörande detta bedrägeri är att det i käll- och litteraturlistorna är antingen en total avsaknad av motstridiga (oftast icke svenska) undersökningar, eller att – om nu undantagsvis några kritiska titlar finns med – de aldrig omnämns i texten.  Ett sådant exempel är t ex Anna Skarheds ”utvärdering” av Sexköpslagen.  I litteraturlistan omnämns visserligen motstridiga arbeten av fem författare (A L Daalder, Daniella Danna, Susanne Dodillet, May-Len Skilbrei och Petra Östergren), men endast den förstes arbete åberopas en enda gång i texten, och då i ett sammanhang där de motstridiga uppgifterna inte kommer fram!  Så arbetar pseudovetenskapen.

För att ta påståendet att sexarbete är ”slaveri”, och att nästan alla tvingas in i det, så existerar det inte en enda vetenskaplig undersökning som styrker det.  Däremot flera som visar att omkring 95 % av kvinnorna som inträder i yrket (av någon anledning är man alltid ointresserad av manliga sexarbetare).  Så finner Steinfatt att 0 % av de över 4000 sexarbetare han intervjuade, under tolv års tid, på barer i Thailand, ansåg sig ha blivit tvingad in i yrket, Phongpaichit rapporterar 6 %, liksom BuszaBoonchalaksi & Guest finner 13,5 % på de inhemska thailändska bordellerna för thailändare, men 0 % på massageinstituten.  Rörande västerlandet rapporterar utvärderingen av The prostitution Reform Act att genomsnittet för dem som inträtt i sexarbetet p g a andras påverkan i Nya Zeeland var 3,9 %, Jenkins finner så låga nivåer att de inte ens diskuteras, Mai finner 6 % av de migrerade sexarbetarna som ansåg att de lurats och/eller tvingats in i sexarbete,  6 % kommer också McCaghy & Hou (1994) fram till bland de taiwanesiska sexarbetare de intervjuat och i den danska utvärderingen (Kofod & medarbetare) kommer man fram till siffran 4 % som tvingats in i prostitution i Danmark av andra.

Sedan låtsas man alltid som om gatuprostituerade (som är betydligt värre utsatta) är representativa för alla sexarbetare.  Men i hela världen är det ca 5-6 % av alla sexarbetare som är gatubaserade.  Som mest är det i Bangla-Desh, där man uppskattar antalet till ca 18 procent.  Tilläggas kan också, att såväl Woodwards & medförfattare och Seib & medförfattare i Queensland finner att de 96 procent som var inomhusarbetare nästan inte alls differentierade i mental hälsa gentemot genomsnittsaustraliensiskan.  Men svensk policy vill driva ut sexarbetarna på osäkerheten på gatorna ‒ genom kopplerilagen ‒ istället för att låta dem arbeta under säkra omständigheter inomhus.

Det var det här bedrägeriet som banade vägen för socialtjänstens i Västerås gigantiska klanteri, vilket ledde till mordet på Jasemine.  Om SVT skulle visa den franska dokumentären är jag rädd för att efterföljande fokus helt skulle fixera på de felande socialarbetarna – vilket naturligtvis är viktigt – men att de strukturer som byggs av samhällets bedrägeri, och därmed samhällets medskyldighet, skulle förbli oantastade.  Politiker och journalister kommer fortsätta att vara berädda att offra oskyldiga för de egna karriärerna, liksom också aktivisterna, för att de självgott ska kunna bedra sig själva, slå sig för bröstet och säga: ”vilken god människa jag är” – som kanske de felande socialarbetarna i Västerås gjorde när de tog barnen från Jasemine – fast det i själva verket är precis tvärtom.  Det finns ingen godhet alls i det! Apropå själva dokumentären, ”Everything’s better than a hooker”, så gav Amnesty International denna första pris i kategorin ”human rights” vid filmfestivalen i Thessaloniki i år.  Svenska Amnesty vägrar naturligtvis att godkänna priset, enligt devisen ”vi i Sverige har rätt resten av världen fel”.  Sätt tryck på SVT att sända denna dokumentär.  Maila till dokumentarfilm@svt.se och begär att de sänder den.

Återupprätta patriarkatet? del 6

”Kvinnor skulle aldrig ljuga om övergrepp” ‒ eller hundraprocentsbluffen!

Gång på gång påstås det, att kvinnor aldrig skulle ljuga om ett övergrepp. Ett av de senare exemplen är Annah Pripp som hävdar: Kvinnor ljuger inte om övergrepp. Punkt. Sedan påstår hon: Det är en tråkig förlegad manssyn att tro att män inte kan ta ansvar för sina handlingar, samtidigt som hon helt friskriver kvinnor från ansvar för sina handlingar genom att angående övergrepp mot män skriva: Om mannen som nu plötsligt lyfter frågan hade brytt sig om detta problem på riktigt, så skulle du driva denna fråga aktivt. Vid andra tillfällen. Men det gör du ju inte, eller hur? För du skiter faktiskt i att män också våldtas och därför försvårar du debatten. Det är alltså mäns ansvar att kvinnor begår övergrepp mot män, men också mäns ansvar att män begår övergrepp mot kvinnor.

Egentligen borde det vara som att skjuta på sittande fågel. Vad Annah Pripp gör är exakt det som flickor från 2-3-årsåldern, upp över tonåren in i vuxen ålder, av evolutionär prägling och exempel från den övriga flickgruppen, gör. Hon attackerar den som hon tycker stå i hennes väg (i detta fall mannen) med ett sammelsurium av ounderbyggda påståenden och lögner, för att kunna exkludera den ”dumme”, och räknar med att det ska räcka. För det har det ju gjort under uppväxten för dessa flickor i flickkommuniteten. I ett sunt samhälle hade man reagerat mot detta och sagt: Du kan inte bara anklaga och påstå utan saklig grund. Men i vårt feminiserade samhälle har vi accepterat att den (övervägande) kvinnliga strategin har blivit ”sanning”. Och i ytterligare sanslös kvinnlig aggressionsstrategi lyckas man få det till att den som ifrågasätter denna påstådda ”sanning” är ond och kvinnofientlig, som inte rakt av tror på en kvinnas ord. Absurditeten är så skriande att den borde vara ofattbar. Men inte i vårt feminiserade samhälle, ”där kvinnor aldrig ljuger”.

Men det är ett faktum att kvinnor visst ljuger, dessutom ofta, om övergrepp och som vi sett från forskning kring kvinnors aggressivitets- och konkurrensstrategier har de lättare att ljuga för att åsamka dem de vill skada än män. Det är t ex ett vanligt hämndförfarande att anklaga män för att ha begått en våldtäkt/övergrepp om kvinnan t ex känner sig trampad på tårna, åsidosatt eller får POR (post orgasmic regret). Att hävda att en kvinna aldrig skulle ljuga om ett övergrepp blir absurt, dels mot bakgrund av att ca hälften av alla våldtäktsanklagelser är falska eller felaktiga, dels för att flickor så tidigt växer in i att man enkelt kan ljuga för att hämnas, komma åt någon eller närma sig den upphöjdä. Påståendet att kvinnor aldrig skulle ljuga om övergrepp är en ”hundraprocentsbluff”, för det har ingen som helst grund i verkligheten. Naturligtvis finns många kvinnor som inte ljuger, och som utsatts för verkliga övergrepp, men kvinnokommuniteten skulle aldrig ens orda om att de många kvinnor som ljuger gör nära nog lika stor skada för andra kvinnor som de män som utför övergrepp. För det vore ju att erkänna att kvinnan inte helt igenom är ”god”. För att inte tala om att samma kommunitet aldrig skulle beröra de övergrepp som kvinnor begår mot män. Men dit har vårt feminiserade samhälle kommit, att vi ska åsidosätta det faktum att kvinnor (mer än män) har lätt för att ljuga, såväl om övergrepp som om annat som kan skada deras rivaler/de som de känner sig kränkta av. Dessutom ska kvinnor aldrig behöva ta ansvar. Det ska bara män göra.

Varför har kvinnor lägre lön och sämre positioner inom vissa (få) branscher?

En myt som, likt en vinylskiva som hakat upp sig, ständigt upprepas är ”lönegapet” mellan män och kvinnor. I juli 2010 brände en av de mest traditionellt kvinnligt aggressiva personerna i landet, Gudrun Schyman, upp 99.900 kr (som idiotiskt nog två män bistått henne med ‒ det påstås att det var 100.000, men en av männen betalade ur kappsäcken till mig 100 kr kvällen innan, när han gick på min tur om sexualiteten i den för- och medeltida staden, och han tyckte den var väldigt bra, samma vandring som medeltidsveckan och turistinformationen i Visby bannlyste) i protest mot ”lönegapet”. Redan 2002 (se Ström s 153ff) kom dock Arbetsgivarverket fram till att skillnaden i löner inte alls är några 15-20 % utan då var det 1,8 %. Det har definitivt inte ökat sedan dess! Mot bakgrund av de kvinnliga konkurrens- och aggressionsmönstren är det, skulle jag vilja påstå, synnerligen förvånande, att lönegapet är så litet. Att det är så litet påstår jag enbart beror på att man åsidosatt meritokrati med ”kvoteringskrati”, eller kanske vi ska kalla det ”kvinnogynnandekrati”.

Som vi sett har kvinnokommuniteten en tydligt hämmande verkan på kreativiteten. Det är farligt att sticka ut framför andra, då det krävs ”jämlikhet” för att vara omfamnad av ”kvinnogemenskapen”. Dessutom imponerar inte personliga prestationer på andra kvinnor, vilket inte ger status i kvinnogruppen, och som en följd av det har kvinnor blivit sämre på att förhandla. Det är ”klart som fan” att detta ger utslag när man vill avancera inom forskning, näringsliv, konst, musik och annat, eftersom det för män är det motsatta. Prestationer och kreativitet väcker respekt inom manskommuniteten, samtidigt som män är bättre på att marknadsföra sig själva. Dessutom imponerar mäns prestationer på kvinnor på ett helt annat sätt än kvinnors på kvinnor, eller kvinnors på män. I det första fallet framstår män som attraktiva objekt för kvinnors reproducering, i det andra handlar det om konkurrenter som man måste bekämpa och i det tredje att kvinnor riskerar att ses som ”okvinnliga”. Det är kvinnors konkurrens- och aggressionsmönster som hämmar kvinnor, inte någon manlig konspiration om att hålla kvinnor nere, eller könsmaktsordning! På så sätt kan man väl säga att feminiseringen har lyft fram mer kvinnor ‒ men till priset av minskad kreativitet, hårdare likriktning i samhället, en ökad intolerans och utstötning av dem som är avvikande. Det syns ju inte minst på det svenska film och TV-serieutbudet (se nedan).

Varför är det så många fler män som syns och exponeras mer inom konstnärliga gebit?

21 november innevarande år (2019) var det ett inslag i det hundraprocentigt politiskt korrekta (feminiserade) och totalt mot ”godkända normer” okritiska Kulturnyheterna på SVT om varför endast tre kvinnliga artister bokats som huvudnummer på Skandinavium i Göteborg under ett antal år. I ett grepp som inte har någonting med SVT:s sakliga och objektiva uppdrag att göra får politiskt korrekta personer komma till tals och antyda att det handlar om en ovilja att engagera kvinnliga artister som skulle kunna dra tiotusentals åhörare. Dock ges inte något enda exempel på en sådan utöver de tre som engagerats.

Men, precis som med löner och positioner är det kvinnor, inte män, som hindrar andra kvinnor. De kvinnliga sociala mönstren hämmar, som vi sett, kreativitet, att sticka ut utanför gruppen (med stor risk för uteslutning om man gör det) eller att promota sig själv, för att istället buga under ”normen”. Finner någon det konstigt då att män blir mer framgångsrika i dessa områden? Och varför vill inte folk längre titta på svenska filmer och TV-serier? Filminstitutet ska ”undersöka”, men naturligtvis är det inte tillåtet att komma fram till den verkliga orsaken (tillrättaläggandet och rädslan att ifrågasätta ”normen”), varför folk kommer fortsätta att vända ryggen till svensk ”kultur”. Allt enligt ett mönster av feminisering i samhället.  Dessutom måste man fråga sig hur en ideologisk konstruktion som ”könsmaktsperspektiv” ‒ som saknar all vetenskaplig och empirisk grund ‒ kan åsidosätta ett mönster som är och varit globalt under hela mänsklighetens historia: Män och kvinnor är olika genom evolutionär och genetisk prägling. Verkligheten ser inte ut så som aggressionsfeministerna försöker framställa det, nämligen att kvinnor är överlägsna på vissa områden (omsorg, empati, uppmärksamhet, solidaritet m m) samtidigt som de är likställda med (eller egentligen lite bättre än) männen i allt övrigt. En sådan fascistoid bild degraderar mannen till ett obetydligt bihang ‒ vilket ju är aggressionsfeministernas intention ‒ och är ingenting annat än ”könsrasism”. Förutom att det dessutom är fullständigt ovetenskapligt.

Kvinnokommunitetens agerande gentemot varandra är ansvarigt för att färre kvinnor än män blir framgångsrika inom konstnärliga gebit. Precis som det är kvinnor som stämplar och förtrycker varandra sexuellt. Det ”jämlikhetstänk” som är den springande punkten i denna bromsning, som kvinnor gör av andra kvinnor, förklarar Benenson: Krav på jämlikhet inom den kvinnliga kommuniteten fungerar till att hindra enskilda kvinnors försök att erhålla ytterligare fysiska resurser, värdefulla allierade eller status för dem själva. Högpresterande kvinnor har ett litet incitament för att investera i andra kvinnor, så de flesta kvinnor tjänar på att straffa strävande likar. Här ser vi tydligt hur tanken på ”jämställdhet” (lika utfall) fungerar tydligt hämmande på ambition och karriär, och hur redan framgångsrika kvinnor är ovilliga att släppa fram andra.

Att fler män än kvinnor syns och exponeras mer än kvinnor har inte det minsta att göra med manligt förtryck eller könsmaktsordning! Det är helt och hållet ett resultat av kvinnlig intrakönskonkurrens och -aggression.

Vi talar verkligen inte bara om kvinnor, men däremot mönster som är tydligt mer framträdande hos kvinnor

Självklart kommer denna textserie, om den skulle få vidare spridning, att attackeras av ideologiskt blinda aggressionsfeminister, och deras svans, vilken absolut inte bryr sig om fakta, utan bara går på sin egen övertygelse. Med en ”känsla” av att veta hur allt ligger till kommer de direkt att bekräfta den forskning som citerats i denna bloggserie, nämligen att kvinnor mer än män (och där räknar jag även ”manliga kärringar”) ägnar sig åt lögner, ryktesspridning och uteslutning och därför kommer de att vräka ur sig smutskastning, förenklingar, lögner och ignorera det som talar mot det de själva är närmast religiöst övertygade om. Något rationellt (företrädesvis manligt attribut) eller respektfullt agerande kommer det naturligtvis inte att bli tal om. De som inte genast, enligt redovisat mer kvinnligt mönster, fogar sig i och underkastar sig den ”jämlika” gruppens krav på underkastelse och rättning i leden, måste tillintetgöras!

Men i det hela talar vi naturligtvis inte om något exklusivt kvinnligt eller manligt. Jag kan ge ett antal exempel på kvinnor som avviker från ”det kvinnliga” mönstret och det finns gott om ”manliga kärringar” som gärna använder sig av samma metoder. Vad gäller den första gruppen så är Petra Östergren ett mycket bra exempel. Med början i den aggressionsfeministiska rörelsen, och övertygelsen om de trossatser som är heliga där, tog hon istället till sig strikt vetenskapliga arbeten och gjorde helt om för att istället skriva sakligt om sexarbete och ta sexarbetarnas parti. Detsamma gäller Cassie Jay med sin dokumentär ”The Red Pill”. Den var avsedd att ”avslöja” mörkermännen bakom de män som inte accepterar den otadliga, radikalfeministiska ”sanningen”, men fakta fick även henne att göra helt om. Ett tredje bra exempel är Helene Bergman, en gång i tiden ”miss Radio Ellen”, med en feminism som inte strävade till att förgöra männen, men istället kämpa med dem (den feminism som jag själv om inte var del av ändå backade upp).

Alla tre (och oräkneliga andra kvinnor) har fått känna på hur det ”feminiserade” samhället behandlar dem som inte är ”rätt”. Det är klassiska exempel på den (övervägande) kvinnliga strategin med att smutskasta, exkludera, ljuga om de som inte är ”jämställda” i gruppen eller helt enkelt inte stå för vad man tror på, som kollegorna inte gjorde i Bergmans fall då radionämnden fällde ett av hennes viktigaste program: Någon tröst och peptalk var det överhuvdtaget inte tal om. Ellenredaktionen tog Radionämndens fällning som en sanning. De uppförde sig som små flickor som fått bassning av pappa, som alltid har rätt. Så understryker hon hur annorlunda det var på en manlig redaktion: Jag kunde inte låta bli att tänka att om Radio Ellen varit GHT eller någon annan manlig redaktion, så tror jag inte att man hade gett sig så enkelt som Ellen-redaktionen, som bara vek ner sig (Bergman).

En annan kvinna som också visar att ”det kvinnliga mönstret” på intet sätt gäller alla kvinnor är Evin Rubar. En modig kvinna som i en tid av aggressionsfeministisk dominans vågade göra en kritisk dokumentär om ROKS (och i den naturligtvis blev hotad av den kvinnliga ”systern” Gunilla Ekberg, vilken är ett strålkastarexempel på en kvinna som tydligt illustrerar de negativa konkurrens- och aggressionsmönster som skildrats i denna artikelserie). På Genusdebatten har också Ninni visat att hon inte följer det (övervägande) kvinnliga mönstret av att bortse från obekväma fakta och jamsa med i kvinnokommuniteten i sina kritiska texter om genuslitteraturen (se tidigare i denna serie).  En rationell och modig kvinna i dagens klimatpanik, som sticker av mot (övervägande) kvinnlig strategi är också den till Sverige överflyttade ryska kärnfysikern Ludmila Hell.

Kvinnor som illustrerar det (övervägande) kvinnliga aggressionsmönstret

På andra sidan har vi positionerade, dominerande kvinnor (som undersökningar visar är de mest mobbande och utstötande) som antingen själva eller genom sina ”underlydande” (som hoppas på en plats i solen bredvid den upphöjda) driver smutskastningskampanjer, åsidosätter vetenskap, ljuger eller falsifierar. Ett sorgligt exempel är Annie Lööf, vilken som partiledare för ett riksdagsparti sätter sin egen åsikt framför vetenskaplig forskning ‒ oavsett om de Nordiska länderna har störst yrkesvalsskillnad p g a kön eller inte (de ligger i alla fall väldigt högt) ‒ och helt enkelt inte ”håller med” forskningen. Det är ett flagrant exempel på den övervägande kvinnliga strategin att ignorera, förneka eller falsifiera fakta för att gynna en egen position.

Ovan har jag berört Birgitta Olsson, Anna Skarhed, Melissa Farley och Maria Sveland som kvinnor som far med falsarier och osanningar. I den senares fall understryks det ytterligare av Evin Rubars kritik av dennas totala osaklighet i sina framställningar.

Det finns åtskilliga fler exempel som kan anföras, alltifrån Gudrun Schymans härskartekniker (avbryter och pratar i andras anföranden, förlöjligar andra eller deras argument, osynliggörande genom att ignorera) till Eva Lundgren, vilken skrivit flera vetenskapligt undermåliga arbeten men ändå har blivit professor vid Uppsala Universitet. Så t ex skriver Hallberg och Hermansson i den kritiska granskningen av hennes skrift ”Slagen dam”:  Framställningen präglas av en stor iver att hitta bevis för de egna teserna, men saknar nästan helt ambitionen att pröva de egna tesernas hållfasthet. Detta något enögda förhållningssätt är emellertid inget som Lundgren är ensam om. Det finns ett ganska stort antal kolleger som befinner sig i samma läger och det är förvisso ett problem. Snacka om (övervägande) kvinnlig strategi! Trots denna vetenskapliga undermålighet presenterar ”Nationellt centrum för kvinnofrid”, vid samma universitet, än idag skriften som att [u]ndersökningen visar att mäns våld mot kvinnor är utbrett och finns i alla samhällsgrupper. Ett, skulle jag vilja påstå, strålkastarexempel på övervägande kvinnlig strategi att ljuga och förfalska och att ignorera motsägande fakta för att gynna sin egen agenda. Det är också ett strålkastarexempel på vart feminiseringen av samhället har lett till. En gigantisk avsaknad av vetenskaplig hederlig- och saklighet! I enlighet med (övervägande) kvinnlig konkurrens- och aggressionsstrategi får verkligheten träda tillbaka för ideologin.

I vilka andra samhällen har det varit så? Jämförelserna skrämmer om ni tänker efter!

Ett mindre samhälleligt destruktivt, men väldigt obehagligt och för den enskilde förödande exempel på hur feminiseringen förstört vårt samhälle, är drevet mot Annelie Sjöberg (som också står ut som en av de kvinnor som inte är enligt det generella mönstret) 2014. Oavsett hur det inleddes (om Lady Dahmers punkt var viktig eller inte) så drog det igång ett gigantiskt drev mot Annelie på Lady Dahmers tweet, och samma Dahmer yttrade aldrig några invändningar mot att hennes följare skulle försöka få Annelie sparkad från sitt arbete som gymnasielärare p g a hennes påstådda åsikter. I en tråd på Genusdebatten beklagade sig däremot ”ladyn” över att de som blivit förbannade p g a hennes följares twittrande mot Annelie vänt sig till hennes annonsörer för att få dem att sluta annonsera.

Jämför gärna tonen på Lady Dahmers tweet med den på Genusdebatten så kommer ni att finna, att det är himmelsvida skillnader. På den förra är det det typiskt (övervägande) kvinnliga aggressionsmönstret, med smutskastning, ignorering av motstridiga fakta, falsifiering, lögn, ryktesspridning, exkludering, hopgaddning, dold aggression (det påstås handla om att ”skydda barnen/eleverna” mot Annelie, vilket döljer det verkliga motivet; ”döda” henne) och total intolerans mot dem som inte håller med/har ”rätt” åsikter. På den andra, mer patriarkaliskt rationella Genusdebatten, är debatten saklig på ett helt annat sätt, och debattörer tar Lady Dahmer i försvar mot dem som vänt sig mot hennes annonsörer. Något liknande är helt frånvarande på Lady Dahmers tweet, utom då en av Annelies kvinnliga elever tar sin lärare i försvar. Men då ifrågasätts hon genast, så hon blir osäker och drivs mot det (övervägande) kvinnliga mönstret att inte våga stå upp för vad hon anser och tror på. Drevet mot Annelie Sjöberg är ett skrämmande exempel på vad feminisering av samhället i verkligheten lett till! Människor vågar inte längre uttrycka sina åsikter om de inte är fullständigt politiskt korrekta, för gör man det ‒ och de felar aldrig så lite med det som ”det feministiska samhället” fastslagit att alla måste följa ‒ så går hatapparatens och mediernas förföljelser igång direkt. Och med hjälp av ”värdegrund”, skvaller, lögner och generaliseringar exkluderas de som vågar yttra sig avvikande ur samhället!

Ett exempel som är alldeles färskt är Linnea Claesson som på (övervägande) kvinnligt sätt obekymrat tycks ljuga och falsifiera för att stämpla män som onda sextrakasserare. Prov på hur (övervägande) kvinnor kan ignorera fakta för att kräva att alla ska gå i linje är en känslostyrd medlem av Europaparlamentet.

Återupprätta patriarkatet

När titeln på denna serie, av belysning av (övervägande) kvinnlig konkurrens- och aggressionsstrategis inverkan på samhället i och med feminisering av detsamma, sätts till titeln ”Återupprätta patriarkatet” är naturligtvis inte avsikten att vi ska införa något samhälle där bara män bestämmer eller innehar positioner. Vad det handlar om är att samhället måste återgå till sådana värderingar och metoder som män evolutionärt förvaltar bättre än kvinnor, d v s samarbete, tolerans gentemot andra och deras åsikter, saklighet istället för smutskastning, vetenskaplighet istället för ovetenskaplig fixering vid kvasivetenskap, m m. Feminiseringen har släppt fram en kader av kvinnor som uppvisar alla de negativa egenskaper som det kvinnliga ”systraskapet” exponerar mer än män. Det har lett till att samhället enbart fokuserar på enstaka (övervägande) manliga negativa beteenden, samtidigt som man totalt förnekar de många fler (övervägande) kvinnliga negativa beteendena och istället försöker uppmåla en lögnaktig bild av ”kvinnan som god, (den vite) mannen som ond” ‒ särskilt tydligt i aggressionsfeministen Gudrun Schymans ”talibantal”, med rena lögner som att det nästan bara är män som kan få för sig att de genom terror och våld kan återupprätta sin värdighet. Det är ett djupt ohederligt samhälle som aldrig kommer att leda till annat än aggression, åsiktskorruption, djupaste splittring och ökande polarisering. Och vi har redan gått alldeles för långt på den vägen!

Om det inte fullständigt ska gå åt helvete med vårt samhälle måste vi göra halt och istället börja bejaka de övervägande manliga (patriarkaliska) sätten att tackla konflikter och åsiktsskillnader. Vi måste lyssna på varandra (och till det räknas inte sådan humbug som SVT ägnar sig åt, ”Sverige möts”, som inte är något annat dold [övervägande] kvinnlig aggression), acceptera sakskäl, vetenskap och avvikande åsikter och rön, sluta att på ett (övervägande) kvinnligt aggressionsvis tysta ”fel” röster, smutskasta och stigmatisera dem som inte är politiskt korrekta och, enligt det (övervägande) kvinnliga lojalitetskravet kräva att alla tycker lika.

Ska vi komma tillrätta med aggression och motsättningar får vi inte skapa en ideologisk fantasivärld där människor bedöms efter schabloner som saknar förankring i verkligheten, som fallet är med genus-”vetenskapen” (könsrasbiologi) och aggressionsfeministisk människosyn. För att några påstår att just en övervägande manlig aggressions- och konkurrensteknik (fysiskt våld/aktion) skulle vara den värsta rättfärdigar inte att man bortser från alla de tekniker som kvinnor övervägande är värre på än män. Då hamnar vi i sådana falska världsbilder som vårt samhälle just nu omfattar, att kvinnor är ”goda” och (vita) män ”onda”. Det är lika illa att peka ut ett kön som ont som det är att peka ut en ras. Vi måste hantera verkligheten som den ser ut och skapa våra försök till lösningar utifrån den, inte en ideologisk fantasivärld. Både män och kvinnor har negativa sidor, kvinnor sådana som samhälleligt är mer negativa, men som är gynnsamma för den mindre gruppen. Bägge könen har också positiva, som egentligen hellre borde fokuseras på. Men det är omöjligt så länge aggressionsfeministerna kan driva sin ”feminisering” av samhället och sitt krig mot männen.

Mångfald och olika åsikter är vad som för samhället framåt, vilket det patriarkaliska samhället fram till 1970-talet bevisade och uppenbarligen ensamt står för. En feminisering av samhället leder bara till intolerans, polarisering, våld och i slutänden åsiktstotalitarism!  Därför är det högst problematiskt att alla riksdagspartier (utom SD) betecknar sig som ”feministiska”. D v s indirekt legaliserar en nedmontering av åsikts- och yttrandefriheten och själva demokratin.

Referenser

Archer J. Sex differences in aggression in real-world settings: a meta-analytic review. In Review of General Psychology. Vol. 8(4). 2004. P. 291-322.

Benenson J.F. The development of human female competition: allies and adversaries. In Philosophical Transactions of The Royal Society B Biological Sciences. Vol. 368, no. 1631. December 2013. https://www.researchgate.net/publication/258117629
Benenson J.F., Kuhn M.N., Ryan P.J., Ferranti A.J., Blondin R., Shea M., Charpentier C., Thompson M.E., Wrangham R.W. Human Males Appear More Prepared Than Females to Resolve Conflicts with Same-Sex Peers. In Human Nature. Vol. 25, Issue 2. June 2014. P. 251-268.

Benenson J.F., Markovits H., Hultgren B., Nguyen T., Bullock G. et al. Social Exclusion: More Important to Human Females Than Males. In PLoS ONE 8(2). 2013.

Bergman, Helene (2013). Med svärtad ögonskugga. En feministisk memoar. Beijbom books.

Chivers Tom. Do men want sex more than women? https://unherd.com/2019/05/do-men-want-sex-more-than-women/?=refinnar

Björkqvist K., Österman K., Lagerspetz K.M.J. Sex differences in covert aggression among adults. In Aggressive Behavior. Vol. 20. 1994. P. 27-33.

Buss D.M. Sex differences in human mate preferences: Evolutionary hypotheses tested in 37 cultures. In Behavioral and Brain Sciences. Vol. 12. 1989. P. 1-49.

Furtuna, D., Cum lupta femeile intre ele tactici ale agresivitatii feminine. http://dorianfurtuna.com/instincte/cum-lupta-femeile-intre-ele-tactici-ale-agresivitatii-feminine.

Hallberg Hermansson. http://www.nada.kth.se/~stefan/Granskarnas_rapport.pdf

Liddle J.R., Shackelford T.K., Weekes-Shackelford V.A. Evolutionary Perspectives on Violence, Homicide, and War. In ed. by Todd K. Shackelford, Viviana A. Weekes-Shackelford, “The Oxford Handbook of Evolutionary Perspectives on Violence, Homicide, and War”. 2012. P. 3-22.

Maner J.K., McNulty J.K. Attunement to the fertility status of same-sex rivals: women’s testosterone responses to olfactory ovulation cues. In Evolution & Human Behavior. Vol. 34, Issue 6. November 2013. P. 412-418.

Owens L., Shute R., Slee P. Guess what I just heard! Indirect aggression among teenage girls in Australia. In Aggressive Behavior. Vol. 26(1). 2000. P. 67-83.

Sefcek, Jon A, Brumbach, Barbara H, Vasquez, Geneva, & Miller, Geoffrey F. (2006).  The Evolutionary Psychology of Human Mate Choice: How Ecology, Genes, Fertility, and Fashion Influence Mating Behavior. I Journal of Psychology & Human Sexuality, Volume 18, 2007 – Issue 2-3, Pages 125-182.

Simmons R. Odd girl out: The hidden culture of aggression in girls. London: Harcourt. 2002.

Ström, Pär (2007). Mansförtryck och kvinnovälde. Den nya välfärden.

Symons, Donald:  Beauty Is in the Adaptations of the Beholder: The Evolutionary Psychology of Human Female Sexual Attractiviness.  I Sexual Nature Sexual Culture (ed Paul R Abramson & Steven D Pinkerton), Chicago and London 1995.

Trivers R.L. Parental investment and sexual selection. In B. Campbell (Ed.), Sexual selection and the descent of man, 1871-1971 (pp. 136–179). Chicago, IL: Aldine.

Vaillancourt T., Sharma A. Intolerance of sexy peers: intrasexual competition among women. In Aggressive Behaviour. Vol. 37(6). 2011 Nov-Dec. P. 569-577.

Wase, Dick (2012). Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen. Oeisspeis.

Vrangalova Z., Bukberg R.E., Rieger G. Birds of a feather? Not when it comes to sexual permissiveness. In Journal of Social and Personal Relationships. Published online before print May 19, 2013. https://www.researchgate.net/publication/260814394_Birds_of_a_feather_Not_when_it_comes_to_sexual_permissiveness.

Länkar till fakta om sexarbete


Återupprätta patriarkatet? del 5

Betyder det som forskningen har funnit i skillnader mellan kvinnliga och manliga konkurrensstrategier och aggression att kvinnor i själva verket inte alls är goda, utan rent av onda? På den frågan kan man svara på två olika sätt. Utifrån den radikalfeministiska aggressiva konkurrensstrategin, att på kvinnligt sätt smutskasta män för beteenden som är evolutionärt skapade, måste svaret bli ett tveklöst: Ja, kvinnor är onda! Om mannen nämligen är ond för att han formats evolutionärt på ett visst sätt till negativa beteenden så måste självklart också kvinnan vara det. En allmänt ansedd dålig egenskap hos ett kön blir inte bra hos ett annat. Att ljuga, förtala, utesluta och inte acceptera att människor har olika åsikter är allmänt betraktat som negativt, oavsett om det är kvinnor eller män som gör det. Men forskningen visar att det är betydligt vanligare att kvinnor än män gör så!

Utifrån det första sättet att besvara frågan visar sig den radikalfeministiska aggressionstaktiken i samhället i ljuset av samma fråga inte ha någon som helst grund i verkligheten. Det handlar enbart om kvinnlig aggression och sådan borde inte ett samhälle låta bli tongivande, lika lite som nazism, kommunism eller rasism. Ändå har samhället hamnat där att t ex den totalt ovetenskapliga genus-”vetenskapen” (nutidens motsvarighet till rasbiologin) ges stora anslag och får genomsyra lagstiftning och samhällsplanering. En genusforskning som har framsprungit inte för att med vetenskapliga tester pröva hypoteser, utan för att bevisa en redan ideologiskt fastslagen ”sanning”: Det är en grundläggande premiss i genus-forskning att skillnader mellan män och kvinnor i egenskaper, beteenden, sysselsättning, etcetera, inte kan förklaras biologiskt (ledare i tidskriften Genus nr 3/99). Den här redan beslutade ”sanningen” har lika lite som ”könsmaktsordning” någonsin prövats eller bevisats genom vetenskapliga eller empiriska tester. Det har bara fastslagits av en liten kvinnlig och gentemot mannen aggressiv grupp att det är så och så har man producerat ren kvasivetenskap för att försöka övertyga makthavare att gynna denna aggressiva grupp (Läs gärna Ninnis texter här, här, här, här, här och här). Ändå får denna ideologiska trossats styra av regeringen tillsatt utredningsarbete: Det innebär också att regeringen betraktar manligt och kvinnligt som ”sociala konstruktioner”, dvs. könsmönster som skapas utifrån uppfostran, kultur, ekonomiska ramar, maktstrukturer och politisk ideologi. Könsmönstren skapas och upprätthålls både på det personliga planet och på det samhälleliga planet (Jämt och ständigt s 5). Redan här har vi fått ett skrämmande exempel på vad feminisering av samhället leder till: Åsidosättande av vetenskap enligt det kvinnliga konkurrensmönstret att ifrågasätta mindre och lättare köpa lögnaktiga påståenden för att inte sticka ut.

Det andra sättet att svara säger att kvinnor inte är onda för att de råkar ha evolutionärt utvecklade mönster, lika lite som män är onda av den anledningen. Det aggressionsfeminismen och Sveriges regeringar, med kraftigt bistånd av journalister och andra politiker, försöker göra är att liksom kyrkan och religionen, nazismen och fascismen gjort genom historien skapa en ”ideal” människa. D v s utan att ta hänsyn till verklighet, biologi, evolutionär stöpning och olikheter, vilket tydligt visar att aggressionsfeminismen är en fascistisk rörelse. När människor avviker från denna ”rätta” modell så blir reaktionen, som i den kvinnliga kommuniteten, stigmatisering och uteslutning. Feminiseringen har stort ansvar för att folk istället för att rekryteras på meriter kan rekryteras p g a kön (den kvinnliga konkurrensstrategin att ingen får sticka ut och vara bättre än någon annan för att gynna sig själv), att svenska medier upphört att objektivt och neutralt rapportera om olika forskningsresultat, olika åsikter och kritiska röster i klimatdebatten, om sexualia, i migrationsdebatten, angående relationsvåld och inte minst i hur män och kvinnor faktiskt fungerar. Istället ligger ett tjockt, stinkande täcke av ”rättning i ledet”, var inte avvikande, ljug på dina konkurrenter m m, i enlighet med redovisad (företrädesvis) kvinnlig konkurrensstrategi över journalisters och politikers sätt att arbeta. Den naturliga följden av det blir att samhället följer den (företrädesvisa) kvinnliga aggressionen med uteslutning, smutskastning och ignorering. I den verksamheten har man skapat sig ett fantastiskt socialfascistiskt verktyg i form av ”värdegrunden”.

Den allmänt vedertagna men djupt fascistiska ”värdegrunden”

Jag måste orda något om ”värdegrunden”, ett fascistiskt instrument som kan användas för att legitimera utstötning, stigmatisering och framförallt, att sätta grundlagarna om åsikts- och yttrandefrihet ur spel. I en rättsstat som har lagar som reglerar brott och straff behövs naturligtvis inte några ”värdegrunder” för att reglera människors beteende inom yrken eller organisationer. Har vi en grundlag som uttryckligen säger att det råder åsikts- och yttrandefrihet så kan man agera när någon bryter mot lagen, men inte när någon bara bryter mot ”det som ju ’alla’ vet är rätt”. Men med hjälp av värdegrunden kan man nu däremot avvisa, utesluta och t o m avskeda människor för att de inte har ”rätt” åsikter eller för att de berättar ”fel” saker. Ett tidigt sådant exempel är Richard Jomshof, som 2005 fick sparken som lärare för att han var Sverigedemokrat. Ett annat sådant absurt exempel är den 71-åriga kvinna i Dalarna som hade arbetat 10 år som volontär i Röda korset, som hemligen filmades och uttryckte sin åsikt att det vore bättre att hjälpa i invandrarnas hemländer. Hon kastades ut ur Röda korset med hänvisning till värdegrund. D v s ett flagrant exempel på att man straffar någon för fel åsikter. Ytterligare ett är fotografen Peder Andersson som fick sparken med hänvisning till värdegrund, för att han berömt några kvinnliga dansare. Det senaste exemplet är när Lärarförbundet i Lidköping inte tillåter Sverigedemokraterna att delta i ett möte med kommunfullmäktige (där de är tredje största parti), med hänvisning till att SD:s värdegrund inte stämmer med deras egen. Jag är verkligen inte Sverigedemokrat, men de som agerade fascistiskt i det läget var Lärarförbundet! Själv blev jag, sedan jag kritiserat en utställning på Gotlands museum (om mäns våld mot kvinnor genom historien) för att vara ensidig (museilagen stadgar att utställningar ska vara allsidiga, den sattes upp sedan den nye chefen, Susanne Thedéen tillträtt), plötsligt portad från Medeltidsveckans program och från kommunens turistbyrå i samma veva, med hänvisning till ”värdegrund”. Det påstods att man fått klagomål för att jag berättade ”fel” historia om hur man tänkte om sexualitet förr och inte uttryckligen tog avstånd från historien. Blekinge tidning har uppmärksammat problemet med värdegrunder och det är ingen tvekan om att det är ett mycket farligt verktyg för att tysta och stigmatisera ”avvikande”. Det är (övervägande) kvinnlig aggression i ett nötskal som blivit allmän norm i hela samhället. Ett flagrant exempel på hur farlig feminisering är för ett demokratiskt samhälle!

Statligt sanktionerad (övervägande) kvinnlig aggression ‒ Sexköpslagen

Ett annat exempel på t o m statligt påbjuden (övervägande) kvinnlig aggressivitet är Sexköpslagen. I grunden ligger den djupt rotade kvinnliga instinkten att stöta ut, smutskasta och förgöra kvinnliga konkurrenter som genom ett generöst sexuellt utbud hotar kvinnans position hos manliga partners. Furtuna ger ett exempel: Kvinnor kan därför alliera sig mot en potentiell rival och detta beteende är särskilt synbart då en ny, ung och sexuellt attraktiv kvinna uppträder i en redan etablerad kommunitet. Vrangalova, Bukberg & Rieger fyller på: […] sexuell frigjordhet [hos kvinnor] … utsätter frigjorda individer för en förhöjd risk för social uteslutning och aggression och en bärare av negativa välbefinnande konsekvenser […] vår studie presenterar också bevis för att frigjordgrundade positiva urval finns inom samkönade vänskaper, vilket kan erbjuda visst skydd mot social uteslutning. Ett sådant skydd förefaller särskilt fungera bland män, då frigjorda män betraktade frigörelseföremålet antingen lika med eller mer positivt än det icke frigjorda föremålet i alla fall utom två (partnerskyddande och ovilja mot sexualitet). Frigörelseskyddande effekter bland kvinnor tycks mer begränsade, då kvinnor klassade det frigjorda föremålet mer negativt än det icke frigjorda föremålet  oavsett deras egen frigjordhet eller inte i alla fall utom ett (utåtvändhet). Frigjorda kvinnor kan därför stå inför särskilt negativa konsekvenser. Det är kvinnor som förtrycker kvinnlig sexualitet och horstämplar andra, inte män!

I strävan att tillintetgöra de hotfulla sexarbetarna är den viktiga konkurrensstrategin med dold aggression i främsta ledet. Det påstås därför att lagen är till för ”omsorg” av de utmanande konkurrenterna, men i själva verket är det ytterst få sexarbetare som ser lagen som något positivt. Inte heller finns det något som helst stöd i internationell forskning för den svenska sexköpslagen (se länksamlingen efter referenslistan). Emellertid, eftersom det inte finns någon vetenskaplig forskning måste man därför med sexköpslagen, precis som med genusforskningen, producera ett antal falsarier. D v s exakt det (övervägande) kvinnliga konkurrens- och aggressionsmönster som tidigare har presenterats, med lögner och ignoreringar, ackompanjerade av en smutskastning, som i den dolda aggressionens tecken riktas mot männen. Det är därför journalister som Maria Sveland, utan att blinka, rakt av kan fara med osanning om vad som sägs i internationell forskning, Anna Skarhed kan framställa en rapport som redan på förhand har förutbestämda slutsatser, varför hon inte bara måste fara med osanning, hon måste också ignorera de fem arbeten som hon har med i litteraturlistan som exempel på kritiska och lämna dem helt utan kommentarer. D v s att ignorera när kritiken är för stark (de finns bara där för att det ska ge en illusion om att arbetet är vetenskapligt, med olika infallsvinklar).  En annan favorit att åberopa är den vetenskapligt mycket starkt kritiserade Melissa Farley, som handskas med fakta som ”fan med bibeln”.

I denna institutionaliserade kvinnliga aggression kan också politiker utan att blinka fara med osanning. Birgitta Ohlsson förvränger t ex ILO:s uppskattningssiffra om 2,5 miljoner traffickerade över hela världen (alla kategorier) till att inkludera alla i tvingat arbete för att blåsa upp siffran till 12,3 miljoner och allehanda andra påståenden som inte är med verkligheten stämmande (Wase 2012 s 416ff).

Det existerar förmodligen inte en enda refererad källa, inte ett enda påstående som är med sanningen överensstämmande när det gäller vad den svenska statens representanter, politiker eller journalister påstår om sexarbete, i vilket sammanhang det än månde vara. Sexköpslagen bygger till hundra procent på falsarier och är ett skolexempel på ett antal fenomen som övervägande måste tillskrivas (övervägande) kvinnlig konkurrensstrategi och aggression: Dold aggression, förtal, lögn, ryktesspridande, stigmatisering, ignorering, hopgaddning och intolerans mot dem som avviker. De enda som accepteras av de självutnämnda ”goda systrarna” är de som gör en ”pudel” och insorterar sig i den kvinnliga normgruppen, förnekandes sig själv.

Mediealt sanktionerad (övervägande)  kvinnlig aggression, Metoo#

Om Sexköpslagen är ett lysande exempel på statligt sanktionerad (övervägande) kvinnlig aggression så är Metoo# exempel på medialt sanktionerad sådan. Denna kampanj handlade också till hundra procent om dold aggression! Vad som möjligen ursprungligen var ett ärligt försök att uppmärksamma sexuella trakasserier sjanghajades genast av aggressionsfeministerna för att under omsorgens täckmantel bedriva hetsjakt på män. Naturligtvis fanns där åtskilliga vittnesmål som var uppriktiga och ärliga, men de drunknade i det oförblommade hat och de många falska anklagelser som haglade. Inte någon var heller intresserad av att kvinnor sextrakasserar lika ofta som män, istället fick en stackars kvinnlig journalist schavottera för att man falskt skulle kunna påstå att det inte enbart handlade om att förfölja och smutskasta män. Hon utvaldes av strategerna bakom detta för att bli ”undantaget som bekräftade regeln”. Med facit i hand kan man inte med bästa vilja i världen säga annat än att metoo# inte ledde till något positivt, särskilt inte när man tar i beaktande Benny Fredrikssons självmord och mediernas uthängningar av ett antal manliga (och även en enda kvinnlig) journalister och kulturarbetare, som senare resulterat i frikännande och nu senast i åtalsrättegången mot Cissi Wallin. Detta hade inte behöva skett om problemet istället för att tas som förevändning för att få användas till smutskastning, falska anklagelser, ignorernadet av fakta, intolerans och krav på likriktning i åsikter hade handskats med på ett (övervägande) manligt sätt, med verkliga undersökningar, en debatt för och emot och inga förhastade slutsatser. Men det går inte i ett feminiserat, ”feministiskt” samhälle, där det (övervägande) kvinnliga beteendemönstret används som enda riktlinje. Politiken och medierna måste bli (och är) kontaminerade! Och självklart kommer inte de kvinnodominerade medierna någonsin att erkänna att de agerar fel (även om enstaka journalister kan utgöra undantag). De har ju bara handlat så som är det vanliga inom den kvinnokommuniteten, precis som de känner och har lärt är så som man gör: stigmatiserar, falsifierar/ljuger, exkluderar och trycker ner.

Feminiseringen och invandringsdebatten

Den här premissen, likt den kring ovan refererade genus-”vetenskap”, tycks vara förutbestämd att inte tolerera någon som helst kritik, så som Pierre Schori uttryckte det i riksdagen 1997: Rasism och främlingsfientlighet skall kriminaliseras och jagas. Det går inte att i en demokrati hitta några ursäkter, t.ex. att det är fel på invandrar- och flyktingpolitiken. Ett annat exempel på hur feminiseringen och upphöjandet av de kvinnliga strategierna till norm skadat samhället är debatten om invandringen. Där har den tagit sig dess värsta former i just strategin att ljuga och falsifiera (om nivåer, inverkan på brottsligheten m m), smutskasta och sprida falska rykten (påståenden om rasism och främlingshat, brunstämpling m m) stöta ut och vara intoleranta (som t ex Annelie Sjöberg, vilken under falska skäl fick sparken för att hon gått i ”fel” demonstration och därför avstängdes från sina politiska uppdrag i Centerpartiet). Jag är på intet sätt Sverigedemokrat och som historiker och invandrarättling vet jag att migration är av godo, när samhället behöver eller kan hantera den, men det är ju inte det det är frågan om här. I den svenska migrationsdebatten ser vi hur feminiseringen av samhället gjort att den alltmer feminiserade politiker- och journalistkåren plötsligt köper kvinnlig konkurrens- och aggressionsstrategi som självklara medel att främja det (företrädesvis) kvinnliga mönstret att alla måste vara ”jämlika” (d v s tycka och tro exakt likadant). Feminiseringen har på ett avgjort sätt urholkat och undergrävt demokratin! Samma mönster ser vi också i Klimatdebatten.

CRIMINALISING THE PURCHASE OF SEX

En undersökning/bok av Jay Levy, Routledge förlag 2015

Ett referat av den engelskspråkiga texten:

Social uteslutning har en stark påverkan på hälsan. Det refererar till den relativa positionen för en individ eller en grupp i samhället som helhet. Processen som ackompanjerar och resulterar i social uteslutning – så som diskriminering, stigmatisering och motvilja – förhindrar människor från att erhålla utbildning eller träning och från att erhålla tillgång till service och medborgarskap, görandes dem mer utsatta för hälsorisker och sjukdom. Orden är WHO:s (WHO 2004, Efficiveness of Sterile Needle and Syringe Programming in Reducing HIV/AIDS Among Injecting Drug Users, Geneva) och citeras i sammanfattningen av den undersökning som Jay Levy gjort kring det svenska kriminaliserandet av sexköp, men jag tycker det passar som inledning, för att understryka det gigantiska misslyckande, vilket undersökningen visar, som ”den svenska modellen” är.

Den enda svagheten i denna undersökning tycker jag är att det är bara ett mindre antal av de intervjuade som citeras, och vilka återkommer genomgående. Med tanke på mina egna undersökningsinsatser (böckerna Samlag eller Salighet och Den kidnappade sanningen – myten om den gigantiska sextraffickingen) vet jag att det respondenterna berättar inte kan betvivlas, men jag hyser en viss oro för att abolitionister kommer att svepande vilja avfärda undersökningen av den anledningen. Men för vårt eget land kan vi genast konstatera att detta arbete aldrig kommer att omnämnas av de ”nyhetsobjektiva” medierna, vilka ju slaviskt refererar den abolitionistiska svenska modellens ”sanning”.

Egentligen tycker jag de många citaten från respondenterna är en väldigt bra sak, men just det lite snåla urvalet gör att det urholkas något. Men det är en styrka att de tydligt illustrerar de slutsatser som måste dras av dem.

Introduktion

Introduktionen består av en historik över det svenska folkhemmet. I korthet beskrivs där hur detta skapat en attityd av hur den goda ”föräldern” (staten) ska skydda det normativa samhället från de ”avvikande”. En av de åtgärder för att göra detta var att sterilisera 60.000 människor fram till 1975 (begränsade steriliseringar till 2013), varav åtminstone 21.000 tvingades till det. Levy skriver: Staten tillhandahåller tvingande omsorg till dem som patologiserats och infantiliserats enligt rasmässiga principer, betraktade som oförmögna eller ovilliga att ta hand om sig själva eller de kring dem. D v s, att staten vet bäst och har rätten att vidta vilka åtgärder som helst för att ”rätta till” de avvikande. [f]okus har varit på att skydda den normativa befolkningen från dem som avviker från det som konstruerats som normativt acceptabel identitet och/eller uppförandeIndividuell frihet hos dem som betraktas som farliga för det normativa samhället offras gärna för vad som ses som det bästa för den svenska nationella staten.

Metodologi

En absurd situation som visar sig i den omsorg som Levy måste vidta för att skydda respondenternas anonymitet. Det gäller då inte i första hand abolitionisterna, utan framförallt sexarbetare och sexköpare. Annars har 52 kvinnliga sexarbetare, två manliga, två transsexuella och fyra kunder intervjuats. Dessutom politiker, NGO-medarbetare, talespersoner för lobbygrupper, aktivister och människorättsgrupper, poliser, tillhandahållare av hälsovård och socialarbetare. I arbetet med ”Rose alliance” kunde också fyra representanter för Svenska brukarföreningen intervjuas, fyra från Prostitutionsenheten i Malmö, tre från den i Stockholm, en representant för ROKS, fyra från RFHL, tre som arbetat med förebyggarorganisationen RNS och fem från RFSL. Den abolitionistiska sexarbetarorganisationen PRIS deltog däremot inte av eget val. Därtill hördes representanter för den norska sexrbetareorganisationen PION och Oslos prostitusjonscentre.

Sexköpslagen – lagliga och diskursiva prejudikat

Sexköpslagen introducerades som en del av ett lagpaketet runt ”kvinnofrid”. Det var en tydlig radikalfeministisk diskurs som var pådrivande, vilken konstruerar sexköp som en form av manligt patriarkaliskt våld mot kvinnor. Hos flera framträdande radikalfeminister (ex vis Dworkin, Jeffreys och MacCinnon) handlar det inte bara om prostitution, utan alla former av heteronormativ sex förstås som uttryck för och påtvingande av patriarkal exploatering och dominering. Något som kan jämföras med marxistiska idéer om borgerskapets förtryck av arbetarna. Enligt dessa ideologiska linjer ses prostitution som en handling av strukturellt våld. Det är, för att lägga in en egen kommentar, samma mönster som alla ”sanningsägande” ideologier alltid uppvisat; att veta bättre än evolutionen! Levy skriver: Detta är inte en empiriskt grundad eller vetenskaplig teori som sådan, utan snarare mer av en filosofi, inom vilken dessa radikalfeministiska påståenden inte enkelt är föremål för bekräftelse eller motbevisning.

Senare konstateras av en tidigare genuskonsult vid ”Kvinnoforum” (som, inom parentes sagt återkommer och tycks ha utvecklat ett kritiskt tänkande mot ”den svenska modellen”) att åsiktskorridoren i Sverige är väldigt snäv: det är väldigt svårt för dem som går utanför den politiskt korrekta bilden. Detta har lett till en avsaknad av avvikande röster, särskilt som den som avviker riskerar ett ”berufsverbot”. Sexarbetaren Astrid berättar: Jag blev avskedad för att ha skrivit ett par artiklar mot den svenska modellen. Vid prostitutionsenheten i Malmö uttryckte man sig kritiskt mot lagförslaget om skärpt straff för sexköpare och mot den s k ”utvärderingen” av sexköpslagen (om vilken nyss nämnda tidigare genuskonsult säger, det värsta skräp jag sett bland uppdragsrapporter), men administrationen ändrade enhetens formulerade svar och skrev istället att de stöttade lagen och att hårdare straff var ”en bra sak”.

Ett annat återkommande stigmatiserande och utstötande beteende som tas till av försvararna av den svenska modellen är att anklaga kritiker för att vara försvarare av övergrepp och allierade med dem som kontrollerar och exploaterar sexarbetare, i avsikt att försvaga deras vittnesbörd. Alltså direkt, ovederhäftig smutskastning (min anmärkning).

Annars är en övergripande metod att exkludera dem som inte säger och tycker ”rätt”. Levy kallar det för mönster för tystande. Främst handlar det om modellen med ”falsk medvetenhet”, vilken används för att underminera och borträkna sexarbetare som hävdar självständighet och positiva erfarenheter av sexarbete. Denna falsk medvetenhet-modell förefaller att härröra från en särskild tolkning av en marxistisk modell av falsk medvetenhet, förstått som ett fenomen som underminerar självständigheten hos de arbetande klasserna, varigenom individuella ”falska bilder eller synbara/te sig motiv.

Den andra metoden är att försäkra att sexarbetaren som opponerar sig, och vittnar annorlunda ljuger och bara uppvisar ett ”brave-face”, och den tredje är att hävda att sexarbetaren är icke representativ.

Enda gången som sexarbetare ses som pålitliga är när de säger det som abolitionisterna önskar höra. Avvikande röster sorteras bort som irrelevanta (eller, som i fallet ”utvärderingen av sexköpslagen, bortförklaras, min kommentar). En process genom vilken fullvärdiga och generaliserbara åsikter selekteras i Sverige och i vidare abolitionistisk, radikalfeministisk skrift blir därför extremt förvrängd.

Dessutom attackeras, marginaliseras och karikeras opponerande röster för att de ska diskrediteras, i avsikt att de ”rättroende” ensamma ska tala för alla sexarbetare. (Något som är möjligt inom ett kontext av okritiska medier, min anmärkning). Aspirationen på ett prostitutionsfritt samhälle illustrerar att sådana projekt [paternalistisk statskontroll mot ”främmande inflytande”] av svensk modernitet och social konstruktion ‒ utformade att eliminera problematiska grupper som hotar att destabilisera folkhemmet ‒ fortsätter än idag.

Uppfattningar, förståelser och konstruktioner

Sexköpslagen hade två ambitioner, att utrota prostitution och att omdefiniera det svenska samhällets ”normer”. Det påstås också att det allmänna stödet för sexköpslagen har ökat sedan 1999 (även om inget hållbart stöd för detta har presenterats, se detta, s 2f, min anmärkning). Sverige har intagit en position av att vara moraliskt högre stående än andra länder (d v s en form av hybris, min kommentar) med ett meddelande till världen att man har ändrat svensk normativitet och mentalitet. Men lagen har inte ändrat på villkoren för sexarbetare, vilket en medlem av prostitutionsenheten i Stockholm förklarar att ändamålet inte heller var. Det anslogs inga som helst pengar för att socialt hjälpa sexarbetare när lagen infördes. Däremot gavs sju miljoner till polisen för ”brottsbekämpning” enligt lagens intentioner.

Sexköpslagen tar inte heller fokus på andra än kvinnliga sexarbetare, enligt det radikalfeministiska mantrat om att prostitution är mäns våld mot kvinnor. De som säljer sex är patologiserade, med emfas på mental störning, instabilitet, dissociation, depression, sexuell funktionsrubbning och läggning för självmord. Sådan instabilitet ses som kommande från både sexarbetet i sig och därtill från mönster av sexuella övergrepp i bardomen, vilket ses som förgångare till sexarbete. Som en följd av det uppskattade två medlemmar av Stockholms prostitutionsenhet att 60-70 procent av de prostituerade varit utsatta för ”övergrepp”. Uppträdande trauman och ojämlikheter i sexarbetares ”historier” anses resultera i mental instabilitet, som underminerar vilken som helst fri vilja och eget val när det gäller att sälja sex. Malmös prostirutionsgrupp avvek mot Stockholms menandes det, att brett söka efter ”övergrepp” som ett vanligt mönster hos sexarbetare är egenmäktigt förfarande. En respondent noterade att samma mönster finns hos socialarbetare. En del respondenter argumenterade för att ett stort antal människor kunde kvala in under övergreppserfarenheter i den form det tolkades som av respondenter som t ex Stockholms prostitutionsgrupp.

Främmande sexarbetare separeras också från sina svenska kollegor. Istället för traumatisering eller övergrepp som omöjliggjort ett eget val i sexarbete så anses de förstnämnda göra valet utifrån ekonomisk desperation. Utpekade som desperata, traumatiserade och/eller skadade, patologiska människor, så infantiliserar man sexarbetarna.

Sverige ser, i sann radikalfeministisk anda, prostitution som oupplösligt omgivet av våld och exploatering, likväl som varandes en form av våld, ”som våldtäkt igen och igen”. Sexsäljarhandlingen ses som att orsaka både fysisk och psykologisk rubbning. Traumat som man tror vara resultat av att en kvinna säljer sex betraktas därför som att fortsätta i, och ökas av, sexarbetet i sig självt. Därför anses det i det radikalfeministiskt åsiktspräglade Sverige att åtskillnad mellan ”tvingat” och ”fritt” (självvalt)sexarbete är farligt, vilseledande och missvisande, en främmande nyans i mainstreamkonstruktionen av prostitution. Möjliga variationer i erfarenhet, motiv och mellan olika former av sexarbete förnekas i Sverige och som med bredare abolitionistisk feminism generaliseras sexarbete som icke ömsesidigt. I Sverige görs inte heller någon åtskillnad mellan frivilligt migrant-sexarbete och tvingande mänsklig trafficking. Samma ”mekanism” av efterfrågan anses vara ansvarig för bägge fenomenen.

Förekomsten av manliga och homosexuella sexarbetare utgör också en svårighet för den radikalfeministiska diskursen, som försäkrar att sexarbetare nästan uteslutande är ”cis-kvinnor”. Manliga sexarbetare osynliggörs därför genom (1) en återhållsam sammanblandning av manligt sexarbete med kvinnligt och (2) ett avproblematiserande och neutraliserande av manligt sexarbete.  Homosexuellt sexarbete avproblematiseras inom kontexten ”gaysamhället”.  Tendensen att patologisera är mycket starkare gentemot kvinnliga sexarbetare och deras kunder. Män som säljer sex anses inte göra det som resultat av exploatering, eller att vara ett ”offer” på samma sätt som en kvinna.  Det officiella Sverige osynliggör de manliga, homosexuella och transsexuella sexarbetarna.  Sexköpslagens skrivning är inte genusriktad, men tolkningen av den är det.

Kunden stämplas som avvikande eller ”ond”, vilket delvis beror på idén om att sexarbete är inneboende våldsutsatt, vilket gör att sexköpare (män som köper kvinnor) ses som utövare av övergrepp.  Samtidigt betraktas sådana män som att vara representativa män, som inte kan skiljas från andra, vanliga, ordinära män, understrykandes alla mäns patriarkala dominans och makt genom sexköp.  I Sverige ses de som farliga, drivna av kvinnoförakt, samtidigt som de ses som genomsnittliga svensson-män.  Dessa män uppmanas att söka hjälp för sina uppenbara problem och betraktas som om de begått övergrepp, varandes ensamma och isolerade med hög ångestnivå.

Lite är känt om kvinnliga sexköpare.  Av alla respondenter var det endast en som sa sig ha sålt sex till en kvinna. Detta i motsats till vad man angav från RFSL, att alla gay/bisexuella kvinnor som sålde sex som man varit i kontakt med hade sålt sex till kvinnor.

Vad man absolut inte vill se i Sverige är att det finns stor variation i sexarbetet, i form av erfarenheter, aktiviteter, tjänster och motivation.  Som med generaliserimgar av vilken social grupp det än kan vara så speglar det inte komplexiteten i människors liv.  Men respondenterna i undersökningen uppvisade en uppenbart hög grad av val i deras beslut att sälja sex.

Även generaliseringar av migrerat sexarbete, som varandes trafficking eller finansiell desperation, är simplistiska.  En respondent underströk att inkomsterna i Sverige är bland de bästa i Europa och EU, tack vare att Sexköpslagen pressade upp priserna.

Inte ens i Socialstyrelsens Prostitution 2003/2007 kan man finna att den politiskt korrekta diskursen av våld och utnyttjande har någon grund.  I själva verket rapporteras föga koppleriverksamhet och tvingat sexarbete av de svenska polismyndigheterna.  En av respondenterna, Klara, rapporterade att hon utsatts för högre nivåer av våld i sitt arbete inom sjukvården än i sexarbetet ‒ vilket stämmer med andra undersökningar.  Sexarbete på gatan förefaller också att vara mer kopplat till svårigheter än inomhusarbete.  Malmös prostitutionsenhet beskrev också ”maktrelationer” som motiv för män att köpa sex som en myt!  Sexarbetare rapporterar deras kunder som ”genomsnittliga” och ”vanliga” män.

Mot bakgrund av variationen och olikheterna i sexarbetet som speglas i mina resultat och i annan forskning så kan abolitionistisk radikal feminism kritiseras för att vara essentialistisk, selektiv, metodiskt problematisk och grovt universialiserandeförvrängda insamlingar av problematiska fall och/eller sexarbete på gatan framförs som representativa för sexarbete generellt … enstaka och anekdotiska fall generaliseras som normSamma kritik måste riktas mot den allmänna förståelsen av sexindustrin, informerad som den är av dessa grova, generaliserande och hopslagna analyser som kritiserats här ovan.

Nivåer på och lokalisering av sexarbete i Sverige

Genom lagstiftning som kriminaliserar sexköp aspirerar Sverige på att eliminera prostitution genom att fokus på att bekämpa efterfrågan likväl som att sända en signal att landet inte tolererar prostitution, skapandes nya normativ och avvikelser.

Skillnader i uppskattningar av antalet gatuprostituerade understryker svårigheterna i att få en bra siffra kring hur många kvinnor det rör sig om.  Författaren har inte stött på kvinnor som arbetar i många timmar och fler på sommaren än på vintern. En siffra om totalt 2.500 (kvinnliga) sexarbetare anges både för det sena 90-talet och för senare tid. En del respondenter och undersökningar pekar också mot att antalet manliga sexarbetare kan överstiga antalet kvinnliga.  En representant från Länsstyrelsen i Stockholm påpekar att undersökningar bland studenter pekar mot att det är mer män än kvinnor som säljer sex och Stockholms prostitutionsenhet kan inte hjälpa ett stort antal människor för att de arbetar i områden som vi inte känner till.

Det är svårt för det abolitionistiska och radikalfeministiskt präglade Sverige att acceptera tanken att män kan sälja sex i stort antal, eftersom man ser prostitution som ”mäns våld mot kvinnor”.  Forskning som utförts av Stockholms prostitutionsenhet kritiserades enligt dessa linjer av RFSL, eftersom manliga sexarbetare uteslöts för att ”man inte kunde hitta dem”. Angående den ökande paniken kring mänsklig trafficking så är det få rapporterade fall och ännu färre domar.

Har då sexköpslagen minskat nivåerna på sexarbete?  Det sköts från början till sju miljoner kronor till polisen när sexköpslagen infördes, med ytterligare 30 miljoner 2003 (och 215 miljoner 2008, min anmärkning) men inga pengar anslogs initialt till sociala insatser.  Först sjönk också gatuprostitutionen och en del hävdar att denna minskning är permanent. Men det finns inga säkra bevis på att sexköpslagen resulterat i en minskning av all prostitution. En rapport från BRÅ noterar att brott associerade med prostitution i vissa avseenden avsevärt ökat mellan 2008 och 2010. Registrerade upptäckta sexköp ökade från 187 till 1.251 fall om året under dessa två år. Sådan statistik stöder verkligen inte påståendet att prostitutionen har minskat. Men trots att man inte har något som helst stöd av tillförlitliga data basunerar Sverige ut sexköpslagens ”succé”, särskilt i kontexten av antagen ökning av sexarbete och trafficking i resten av Europa. Det måste understrykas, att vilket som helt antagande om att det varit en minskning totalt av prostitutionsnivåerna i Sverige, förefaller att grundas på antagandet att publicerade siffror av gatuprostituerade relaterar till det totala antalet sexarbetare i landet.  (Inte någonstans i världen överstiger antalet gatuprostituerade en femtedel av det totala antalet sexarbetare, min anmärkning).

Det hävdas också att sexköpslagen är ett instrument för att bekämpa sextrafficking (vilket inte är sant, min anmärkning, Sverige har inte lägre nivåer än andra länder, 0,054 fall på 100.000 invånare, vilket är högre än både världsgenomsnittet och högre än Tyskland [0,051], Storbritannien [0,039], Kambodja [0,027], Thailand [0,025], USA [0,024], Australien och Nepal [0,020], Japan [0,008] och Nya Zeeland [0]). Men om så skulle ha varit fallet så bryr sig inte svenska politiker om att man skulle ha exporterat problemet. Man ser detta enbart nationellt och struntar i de internationella effekterna, eller ‒ som en socialdemokratisk politiker säger ‒ människohandlare är rädda för att ta så många till Sverige, så de tar dem till Danark eller någon annanstans. Det finns inga som helst robusta data som stöder att traffickingen minskat på grund av sexköpslagen.

I Norge infördes sexköpslagen av andra skäl än i Sverige. Ett ökande antal nigerianska, svarta sexarbetare sågs som ett aggressivt hot mot normativa norska män och samtidigt som passiva offer för trafficking. Alltså sågs sexarbetarna som oskyldiga offer, men samtidigt som ett hot mot norsk maskulinitet och heteronormativitet. Radikalfeministisk diskurs rättfärdigar den svenska sexköpslagen och är bara en ”inramning”, en ursäkt för att opponera mot prostitution och moralisera allmänt område, beskyddande normativ skandinavisk maskulinitet från hotet från främmande inflytande, avvikande kvinnlig sexualitet, som i fallet Norge.

Det finns inga som helst robusta bevis för att sexköpslagen lyckats med sitt abolitionistiska mål, att minska nivåerna av sexarbete i Sverige.

Den svenska modellen kring tillhandahållandet av tjänster ‒ prostitutionsenheterna och skadereduktion

Sexköpslagen har lett till en problematisering av skadereduktionsinitiativ, färgande tillhandahållarna av sociala tjänster och de riktade tjänster som är tillgängliga för sexarbetare i Sverige.

Våld, koppleri och exploatering i svenskt sexarbete ansågs av många respondenter vara märkbart lågt, men skadereduktion ‒ både drog- och sexarbetesrelaterat ‒ ses som inkompatibelt med svensk abolitionism/förbudsivrande. Skadereduktion förstås som en annan ”främmande” idé som tränger sig in i och korrumperar ”det svenska folkhemmet”. Väldigt lite riktad skadereduktion är tillgänglig i Sverige.  Prostitutionsenheter finns bara i Stockholm, Göteborg och Malmö och på andra orter finns inget statsunderstött stöd för sexarbetare.  Vad gäller den förstnämnda enheten så gjorde de föga för att finna sexarbetare på Internet, även fast det är ett vanligare forum för sexarbetare att agera på. Deras, och Göteborgs, filosofi skiljer sig från Malmös. De tidigare anser att sexarbete aldrig kan vara ett legitimt arbete. Denna inställning ses som problematisk av Malmö, Socialstyrelsen och RFSL, som betraktar inställningen som oproffessionell för sexarbetare att politiskt och moraliskt inta en sådan hållning. Endast en inställning är tillåten. En respondent från malmöenheten säger: när du hör en intervju i Stockholm eller Göteborg så ”anser” eller ”känner” de alltid som socialarbetare. ”Jag känner att om vi”, ”jag tycker att”; jag menar, jag får inte lön för att känna eller tycka saker.

Få riktade tjänster för manliga sexarbetare eller HBTQ-sexköpare har också historiskt erbjudits av prostitutionsenheterna, då deras abolitionistposition och genusfärgade konstruktion av sexarbetare tjänar till att osynliggöra icke-heteronormativt sexarbete. Särskilt stockholmsenheten tycks ignorera manliga sexarbetare. En av respondenterna därifrån säger: jag har inte mött en homosexuell man [som köper sex] i mitt arbete. Medlemmar av stockholmsenheten har också försökt att underminera RFSL:s perspektiv på sexarbete, mycket genom det radikalfeministiska mönstret av tystande genom att karikera vittnesmål från RFSL som att de ”uppmuntrar promiskuösitet”.

Man motsätter sig också skadereduktion och anklagar ‒ enligt den abolitionistiska linjen om tystande av meningsmotståndare ‒ de som är för skadereduktion för att vara ”apologister” för omoraliskt beteende, eller stämplar dem som avvikande själva. Skadereduktion ansågs av de statsunderstödda tillhandahållarna, som medlemmar av Stockholms prostitutionsenhet, som att legitimera och uppmuntra sexarbete. En respondent från enheten säger:  ert mål med skadereduktion är inte att eliminera prostitution eller drogberoende, men ert mål är att … minska skadan istället för människorna i den. En annan sa att skadereduktion, eller utdelandet av kondomer, skulle vara ett sätt att underlätta prostitution.  Förenta nationernas program mot HIV och AIDS säger att kondomer måste vara enkelt tillgängliga för sexarbetare och deras kunder, antingen gratis eller till låg kostnad, men trots att sexarbetare är en av Socialstyrelsens målgrupper så såg inga av respondenterna från Stockholms prostitutionsgrupp, eller andra tillhandahållare av tjänster, distributionen av kondomer som deras ansvar. En medlem av Stockholms länsstyrelse ansåg att prostituerade, eller kunderna, kunde betala kondomerna själva. (svensk abolitionism är alltså så fulländad att man kan gå emot FN, min anmärkning). Att förbjuda prostitution kändes som den enda vägen att reducera skada, löpandes parallellt med bredare abolitionistisk feministisk diskurs.

Mellan det första mötet med en sexarbetare och dennas möjliga önskan att komma ur sexarbetet vidtas inga åtgärder av stockholmsenheten för att reducera potentiell skada. Att inte erbjuda skadereduktion ses tvärtemot som att erbjuda en sporre för folk att avbryta deras sexarbete mot bakgrund av ökande svårigheter. Det tycks därför vara en sorts pervers policy av ”skadeökning”, avsiktligt görandes livet för sexarbetare (och andra grupper) svårt genom att öka eller bevara skada genom avsiktligt icke agerande. Därför kan det förväntas att folk söker hjälp först när skada har nått en outhärdlig nivå.

Malmögruppen tänker dock annorlunda. En respondent säger: Det är att minimera risken så när den tiden kommer, då du kanske vill sluta med vad du gör, så är du så hel som du kan vara. Ett exempel på hur negativt man ser på skadereduktion i Sverige är, att trots att varje svensk kommun har ålagts att öppna sprututbytesprogram sedan 2007 så har det endast varit två svenska regeringssanktionerade sprutbytesprogram nationellt vid tiden för denna undersökning. Bara i Skåne försöker man med skadereduktion. Att Malmö avviker mot Sverige i övrigt beror förmodligen på närheten till kontinenten.

Offrande av hälsa och välfärd hos en grupp av medborgarna, när effektiva hälsoskyddande verktyg är tillgängliga, är oacceptabelt … [men] det förefaller vara exakt vad som är resultatet av Sveriges abolitionistinformerade policy. När den svenska modellen kritiseras så betraktas kritiken som ett hot mot normativ svensk förståelse.

Den svenska modellen rörande tillhandahållande av tjänster ‒ sexarbetares erfarenheter

I detta avsnitt resoneras kring hur de abolitionistiska diskurserna, och därtill de resulterande konstruktionerna av sexarbetare har kommit att påverka sexarbetares direkta erfarenheter av svenskt tillhandahållande av tjänster. Begränsat tjänsteerbjudande och skadereduktion ökas av ett uppenbart ignorerande bland socialarbetare av prostitutionens lagliga status i Sverige: … refererade respondenter noterade att en del felaktigt tror att säljande av sex  är kriminaliserat, vilket skulle underminera det av förespråkarna för sexköpslagen påstådda målet att skydda sexarbetare från negativa lagliga återverkningar genom kriminaliserandet av endast sexköpMånga noterade att deras psykologiska problem sågs genom ett filter av deras sexarbete, med sexarbetet antagandes att antingen ha resulterat i psykologiskt trauma, eller att ha orsakats av tidigare upplevda övergrepp och traumatisering, enligt abolitionistisk, feministisk förståelse som legat till grund för sexköpslagen. Sexarbetaren Sarah säger: om du går till en psykolog är det alltid som ”åh, du är prostituerad, okay, det är orsaken till alla dina problem. Selina menar att det inte är sexarbetet som är problemet, det är samhället!  Det är verkligen typiskt för Sverige, att de försöker att finna en bekväm förklaring varför hon uppför sig på detta sätt (sexarbetaren Klara).

En respondent noterade att hon bara ansetts berättigad till socialhjälp om hon slutade sitt arbete som strippa. När hon fortsatte sitt arbete så vägrades hon hjälp och som ett resultat av det fick hon ge upp vårdnaden om sin son, som hon inte längre hade råd att försörja. Och dessutom blev hon av med sin lägenhet. Mot den bakgrunden är det inte konstigt om sexarbetare är ovilliga att avslöja att de är sexarbetare, eller ens söka hjälp. En respondent från ”Rose Alliance” säger: i många länder är polisen liksom den värsta fienden; det är inte sant i Sverige. Den värsta fienden är socialarbetare. Man bryr sig huvudsakligen om dem som vill sluta sexarbetet, inte några andra. De som inte upplever svårigheter med sexarbetet, eller inte vill sluta, ses inte som att förtjäna kraften i vissa riktade, statsunderstödda tjänsteerbjudanden. Sexarbetarna känner att de måste leva upp till ”offerstatus” för att få hjälp. Därför uppsöker de inte sådana institutioner om de inte är i desperat behov av hjälp.

Inställningen hos Stockholms prostitutionsenhet har fått volontärer i svenska kyrkan att sluta att dela med sig av information till denna, då sexarbetarna har så lite förtroende för den. I Malmö försöker man däremot nå sexarbetarna innan de hamnar i svårigheter, i motsats till att bara hjälpa dem som redan gjort det. En äldre rådgivare rörande prostitution på Socialstyrelsen säger: Socialhjälp grundas i självbestämmande och integritet … jag kan inte se att prostitutionsenheter har någon laglig grund för att försöka få folk att sluta sälja sex.

Som med lagstiftning och policy som används för att tränga undan och segregera sexarbetare från publik sfär, kan rapporterade försök att tvinga en modifiering av beteende och identitet ses som att ha historiska rötter i Sveriges sociala bygge och rasmässiga projekt, formandes en delvis tradition av kontroll och marginaliserande av sådan som uppför sig illa … Attityder hos vissa socialarbetare är färgade och strukturerade av sexköpslagens abolitionistiskt diskursiva bakgrund, inte av lämplighet för individuella sexarbetares nyanserade och olika situationer och behovKrav på villkorsbaserad hjälp, uteslutandes från sjukvård och socialhjälp, och svenska försök att modifiera och normalisera sexarbetares vandel och identitet måste ses i ett bredare kontext av förtryck, segregation och våld.

Kompromissat medborgarskap ‒ följder av lag, policy och diskurs

Globalt så ökas skador runt sexarbete av uppenbart stigma och diskriminering, med sexarbetare ”behandlade som andra klassens medborgare på grund av att det arbete de utför av många anses som omoraliskt.” Att bli utstött som sexarbetare kan resultera i svårigheter i att få jobb, att behålla vårdnaden om sitt barn och problem med samhället och familj. Radikalfeministiska analyser har gjort föga för att underminera förankrade föreställningar om prostitution som omoraliskt, och om sexarbetare som avvikande paria. Stigmatiseringen ökas av den svenska radikalfeministiska diskursen, med konstruktionen av sexarbetare som utsatta och inkapabla till försörjning genom en förminskande offerstämpel. Respondenter noterade att denna offerstatus och de antaganden och generaliseringar som föder den är ”handikappande” och misslyckas att engagera med nyanserade och olika motiveringar och upplevda erfarenheter.

Feministiska protester utanför svenska stripklubbar är inte något gynnsamt. Respondenter vittnade om protester som kulminerat i aggression, verbala övergrepp och fysiskt våld. Kvinnor som arbetar på klubbarna har känt sig marginaliserade och handlingsförlamade, och de har inte konsulterats av de protesterande rörande komplexiteten i deras jobb, deras erfarenheter eller åsikter. De typ skrek åt oss och sa ”men du vill inte vara där! …jag tror jag vet bättre än dem om jag vill vara där. (Strippan Grace).

Det uppvisas av myndigheter och abolitionister en fatalistisk acceptans av fara för sexarbetarna. Om sexarbete numera, beroende på sexköpslagen, var mer eller mindre farligt ansågs irrelevant av några nyckelrespondenter och antydningar om att våld och/eller fara i någon form ökat i sexarbetet avfärdas. Var och hur sex köps och säljs har ingen betydelse enligt dessa respondenter. Sexarbete ses som ständigt farligt, oavsett plats eller om det sker underjordiskt. Det finns dock röster som hävdar att sexköpslagen har ökat svårigheter, understrykandes att det särskilt förvärrats efter 1999. Men dessa negativa konsekvenser välkomnas istället i 2010 års ”utvärdering” av lagen. De ses som att stötta strävanden att ”bekämpa prostitution”.

Sexköpslagen har också lett till osäkrare situation för dem som säljer sex på gatan, då den hårdare konkurrensen om kunderna tvingar ner priser, inbjuder till att acceptera sex utan kondom och att snabbt hoppa in i en bil, utan tid att skärskåda kunden. Sexarbetare på gatan vittnar om att kundklientelet blir mer och mer problematiskt, med begäran om ”konstigare” tjänster och att trevliga kunder har försvunnit (till inomhusprostitutionen). Motsatt har priserna pressats upp för eskorttjänster, vilket ironiskt nog kan ses som en sporre för sexarbetare att migrera till Sverige, tvärtemot lagens intention att bekämpa och minska prostitutionen. Det är lagen som gör det mycket värre, för innan lagen så kände jag till mina kunder och de våldtog mig inte. (Lisa, sexarbetare).

Den ”skadeökningspolicy” som iakttas av flera myndigheter har bl a resulterat i att sexarbetare portats i vissa butiker, så de inte kan köpa kondomer, ökande stigma och social uteslutning. Särskilt bland gatuarbetare och gay-/transsexarbete är det vanligt med kunder som inte vill använda kondom. Med brist på skadereduktion följer färre möjligheter för sexarbetare att undervisa och skydda varandra, eller varna andra för farliga kunder, då sexarbetet nu är mer hemligt och diffust. Det rapporteras också om en moment 22 effekt; sexarbetare är förpliktigade att betala skatt men kan ställas inför svårigheter i registrering och betalning och riskerar därför att få sig pålagda stora restskatter. Och även om de betalar skatt får de inte samma mänskliga rättigheter som andra skattebetalare, eftersom de särbehandlas negativt p g a yrkesvalet. En politiker, förkämpe för sexköpslagen, menade, trots att säljande av sexuella tjänster inte är kriminaliserat, att prostitution är ”olagligt” och därför inte beskattningsbart. När inte ens politikerna har koll på läget kan man fråga sig hur sexarbetarna ska kunna ha det.

Det vittnas också om att polisen kan använda olika lagar för att trakassera sexarbetare istället för att skydda dem mot exploatering. Hyresvärdar är förpliktigade att vräka dem som säljer sex i deras fastigheter. Sexarbetare som jobbar tillsammans, för större säkerhet, likväl som den som sammanbor med en sexarbetare (inkluderandes barn till densamma, 18 år och äldre) kan bli föremål för rättsliga åtgärder, anklagade för hallickverksamhet eller att dela en sexarbetares inkomster. Om då en kvinna blir våldtagen i den lokal där hon säljer sex kan hon inte anmäla våldtäkten eftersom hon då kommer att bli vräkt. Rapporter om vräkningar och störningar av detta slag rimmar illa med Sveriges narrativa konstruktion av sexarbetare som ”offer” i behov av statligt och polisiärt beskydd.

Sexarbete leder också ofta till att sexarbetande kvinnor blir av med vårdnaden om sina barn. En modell av ”falsk medvetenhet” används skenbart som förklaring till att sexarbetaren har varit oförmögen att rationellt sätta sig in i sitt arbetes sanna natur, med patologisering som kan kopplas till den falska medvetandemodellen och användas för att rättfärdiga att man tar barnet från sexarbetaren. I fallet med den mördade Jasemine hade rätten bl a funnit det oroande att hon ”saknade insikt i självskadedelen i prostitutionen” för att, med andra märkliga orsaker, motivera att hon förlorade vårdnaden.

En annan märklig inkonsekvens hos abolitionisterna är att man utgår från att svenska sexarbetare på något sätt valt jobbet frivilligt (de är inte traffickerade) medan utländska sexarbetare alltid betraktas som traffickingoffer. Luda (migrerad sexarbetare) togs två gånger till migrationsverket av polisen och hon informerades om att hon var ett offer för trafficking, av allt att döma endast för att hon var en utlänning och som resultat av en sammanblandning av migrerat sexarbete med tvingad trafficking. Dessutom, även fast det inte är olagligt att sälja sex, så riskerar migrerade sexarbetare att deporteras. Trots att en migrerad sexarbetare inte gör sig skyldig till något lagbrott kan ändå hennes yrkesutövning anges som skäl för utvisning. I en deportationsorder stod det att ”hon icke har försörjt sig på ett ärligt sätt”. Medan, globalt, huvudverktyget för ”assistans” av de som uppenbart har blivit traffickerade generellt är repatriering så kan både migrerade sexarbetare och personer som blivit traffickerade ställas inför deportation i Sverige Även om de senare kan få stanna över en eventuell rättegång ‒ d v s om de vittnar mot den anklagade. Efter rättegången anser däremot svenska abolitionister att den traffickerade är repatrierad, vilket kastar ljus över bristen på verklig omsorg hos myndigheterna när det gäller traffickingoffers vidare öde.

Risken för deportation kan verka som en hämsko för migrerade sexarbetare att söka statligt understödd assistans när det behövs. I verkligheten är kontakt med polisen otänkbart för en del. Vidare kan sexköpslagen verka som en hämsko för kunder till sexarbetare för att rapportera trafficking av eller övergrepp på sexarbetare. Sexarbetare kan också vara motvilliga att rapportera sådana fall, oroade över att väcka uppmärksamhet och trakasserier. Sexköparen Björn noterade två fall av misstänkt trafficking som han underlåtit att rapportera till polisen p g a sexköpslagen.

Angående kunderna uppvisar svenska myndigheter en lika onyanserad och radikalfeministiskt präglad syn som på sexarbetarna. [A]ngående sexköparna så är det väldigt svårt som sexköpare att förstå om någon blivit traffickerad eller inte. (medlem av prostitutionsenheten i Stockholm). Tvärtemot detta vittnar sexarbetarna om kunder som bryr sig. Om du är en vanlig svensk torsk är han inte intresserad av traffickerade tjejer … för han är inte en sociopat. För det mesta vill han ha ömsesidig sex. Han är inte en våldtäktsman. Han vill bara köpa sexuell upplevelse, du vet … de är inte psykon, du vet, våra kunder är inte sadistiska odjur.

När det gäller manliga sexarbetare så intar det officiella Sverige en väldigt märklig hållning (min kommentar). Tanken att män och pojkar kan bli utnyttjade eller ställas inför svårigheter utifrån deras sexarbete är tydligen en främmande sådan i kontexten att konstruera sexarbete som en form av våld utfört av män mot kvinnor. Den svenska polisen ägnar föga  uppmärksamhet på manlig prostitution. Något som är uppseendeväckande mot bakgrund av att det är ett vida noterat fenomen, med studier av manligt sexarbete avslöjande att fall av drogberoende, exploatering och armod inte är ovanligt. Inte heller räknar man med att trafficking kan involvera män för syftet prostitution. Ytterst lite forskningsuppmärksamhet har också riktats mot män som säljer sex och deras kunder och transsexuella sexarbetare är misstänksamma utifrån deras osynlighet i den allmänna diskursen. Hos prostitutionsgruppen i Oslo menar man att sexköpslagen varken är köns- eller hudfärgsneutral.

Vad gäller sexköparna så har ökad stigmatisering varit både en ambition och ett resultat av sexköpslagen. Denna stigmatisering har även drabbat dem som är involverade i att arbeta med (sexköpande) kunder, i att pariastämpeln smittar av sig. (Något som är synnerligen vanligt för all forskning om sexuell ”avvikelse”, t ex en anledning till att det är så få som vågar forska kring pedofili, för att de som gör det anklagas för att vara ”pedofiliapostologeter”, min anmärkning). På Stockholms prostitutionsenhet tycks man vara speciellt präglade av abolitionistisk demonisering av sexköparna som sociala galningar, med sådana vrångbilder påverkandes personalens professionella engagemang. Men föga är känt om hur lagen påverkat attityder hos kunderna. Det har också rapporterats att sexarbetare har använt sexköpslagen som ett utpressningsmedel mot kunder. Denna utveckling är inte särskilt förvånande, speciellt som den förutsågs i remissvar som föregick sexköpslagen.

Avseende polisen talade en del respondenter fördelaktigt om denna kår, vilket resulterat i att de litar på polisen. Men erfarenheterna av polisen varierar bland sexarbetarna, särskilt med skillnad mellan poliser utbildade för att arbeta med prostitutionsfrågor och de som inte är det. Det är verkligen som ett lotteri … Poliser, det finns bra och dåliga. Det har varit en del strålande poliser (Grundaren av Rose Alliance). Det förefaller som att det i det svenska folkhemmet inte sexarbetare, av en del, ses som några som är berättigade till myndighetsskydd och assistans. Rapporter från sexarbetare, och de som tillhandahöll tjänster, om polisens oprofessionalitet var ganska vanliga under fältarbetet, och det hävdas att detta har fortsatt med uppdykandet av sexköpslagen 1999. En kyrkovolontär som arbetar med gatuprostitution vittnade om att hon hört en polis säga till en sexarbetare, att du är bara en djävla hora.

Polisens uppmärksamhet riktar sig främst mot offentlig (gatu-) prostitution. Sexarbetare vittnade också om svårigheter att anmäla våldtäkt, då somliga poliser omfattar tanken att sexarbetare inte kan ‒ eller att de förtjänar att ‒ våldtas, vilket nämndes flera gånger som skäl för sådana svårigheter. Också polisen uppvisar samma brist på tolerans som många socialarbetare och myndigheter och även där vittnar sexarbetarna om att de måste anpassa sig till en offermodell, placerandes dem själva inom en allmän förståelse av prostitution som en form av övergrepp, för att bli tolererade och respekterade. De gör dig till ett offer och om du inte rättar dig efter att vara ett offer så gör de dig troligen till en brottsling. (Lisa, sexarbetare). Men polisen säger sig inte känna till sådana problem.

För att söka assistans hos polisen måste en person ”komma ut” med att vara sexarbetare, vilket kan leda till vräkning, att man förlorar omvårdnaden om sina barn, att man blir arbetslös från annat jobb och blir stigmatiserad. Ofta följs inte heller en anmälan upp, förbises eller handhas oprofessionellt. För en del sexarbetare är detta avsevärda hämskor för att söka hjälp i första ledet. [P]olisen i Sverige gör inte sitt jobb … så jag tror inte tjejerna går till polisen. (Klara, sexarbetare).

Den abolitionistiska, feministiska konstruktionen av sexarbetare som passiva offer i behov av assistans bortses från när en konstruktion av sexarbetare som ett omoraliskt hot mot det svenska samhället bättre tjänar till att underlätta kontrollen av sexarbetare.

Summering ‒ våld, fara och risk för hälsan

Staten förnekar regelbundet sexarbetarna samma mänskliga och lagstadgade rättigheter och skydd som erbjuds andra arbetare och medborgare. Det förefaller som Sverige inte avviker från det [mönstret]. Precis som lagstiftningen inte resulterat i påvisningsbar minskning av prostitutionen, kan inte lagstiftning och policy ha förbättrat sexarbetarnas liv. Trots att diskursen som omger sexköpslagen problematiserar prostitution som en sorts genusbaserat våld mot kvinnor, så har det gjort en del sexarbete mer farligt; de mest signifikanta skadorna kring sexarbete i Sverige förefaller vara bevarade, ökade och också bevarade av staten och statsfinansierade institutioner. Sexköpslagen har ökat konkurrensen i gatuarbetet och har ökat stigma och fara på gatan och i inomhusarbete på lika sätt. Våld, fara och risk för hälsan har ökat genom en brist på erbjudande av service och sjukvård och en vägran att tillhandahålla skadereduktion. Kort sagt, vad jag kallat ”skadeökning”-policyn … har varit framgångsrika i deras ambition att påskynda skada.

Ironiskt nog har lagen resulterat i inkomstökning för en del inomhusbaserat sexarbete, därmed uppmuntrandes sexarbetare att migrera för att sälja sex i Sverige. Ändå, fast sexköpslagen menas att vara till nytta för dem som säljer sex, i det att sexarbetare inte är direkt kriminaliserade (och kan använda lagen för att hota klienter som uppfört sig dåligt), så används ett antal lagar för att destabilisera sexarbetare genom vräkningar, trakasserier, förflyttningar och deportationer, trots att säljandet av sex är avkriminaliserat. Kriminaliseringen av sexköp är, trots Sveriges protester om det motsatta, ackompanjerat av vad som är, i all avsikt och syften, en kriminalisering (i allt utom till namnet) av många sexarbetare själva.

En allmän stigmatisering och patologisering av sexarbetare har lett till rapporterade svårigheter med vårdnad om barn, likväl som att det resulterat i hävdade polistrakasserier och oprofessionalism, verkandes som ett ytterligare avskräckningsmedel för att kontakta myndigheterna för support. Därtill, ett fokus på efterfrågan har uppenbarligen perifierat ett behov av granskning av polisen och de som ska tillhandahålla tjänster; kanske abolitionisterna skulle må bra av att insistera på att regeringen ”städar upp” deras eget agerande istället för att införa skadliga lagstiftning och diskurs, endast med målet av politiskt positionering och att sända en signal att prostitution inte tolereras.

Slutsatser

Det har varit motsatta materiella effekter av svensk abolitionism.

Social uteslutning har en stark påverkan på hälsan. Det refererar till den relativa positionen för en individ eller en grupp i samhället som helhet. Processen som ackompanjerar och resulterar i social uteslutning – så som diskriminering, stigmatisering och motvilja – förhindrar människor från att erhålla utbildning eller träning och från att erhålla tillgång till service och medborgarskap, görandes dem mer utsatta för hälsorisker och sjukdom. Orden är WHO:s och har redan citerats inledningsvis.

Mot bakgrund av den moraliska paniken har abolitionistiska, radikalfeministiska grupper och individer blivit prominenta i formulerandet och introducerandet av den svenska sexköpskriminaliseringen, och i främjandet och etablerandet av sexköpslagens rättfärdigande diskurser, vilka konstruerar prostitution som en form av våld. Sexarbetare själva fortsätter att bli sidsteppade när det gäller politiskt bidrag och politisk värdering; diskurs som hotar att destabilisera abolitionistiska förståelser av sexindustrin undermineras genom abolitionistisk radikalfeminisms mönster av tystande. I Sverige är sexarbetare patologiserade och infantiliserade i enlighet med bredare radikalfeministisk förståelse. Distinktioner mellan tvingat och självvalt sexarbete avfärdas i Sverige som farliga och missvisande. Manligt och HBTQ sexarbete har osynliggjorts av heteronormativa konstruktioner av sexarbete som mäns våld mot kvinnor.

Det går inte att se någon minskning av sexarbete, men däremot en ökning av skada gentemot sexarbetarna. Den radikalfeministiska linjen har tagit bort uppmärksamhet från sexköpslagens misslyckande med att uppnå sina abolitionistiska mål: det finns inga övertygande bevis som visar att de totala nivåerna av prostitution i Sverige har minskat sedan sexköpslagen infördes 1999. Radikalfeminism tycks helt enkelt vara ett diskursivt ramverk som har använts för att rättfärdiga ett (selektivt) tacklande av (vissa typer) av sexarbete. I motsats till skadereduktion har den föredragna strategin varit ”skadeökning”: skador som kan associeras med sexarbete minskas inte utan ökas. Förvärrandet av skada är tänkt att skärpa att personer slutar med sitt oönskade uppförande och ses därför som ett indikativ på framgångsrik abolitionism.

Abolitionistisk diskurs och social konstruktion har också kommit att påverka attityden hos svenska hälsovårds- och socialarbetare: inte bara är dessa sexarbetare, som avviker från normativa förväntningar på beteende och identitet, uteslutna från debatt, utan de upplever ytterligare uteslutning från, eller ges bara villkorad eller dömande tillgång till socialtjänst och sjukvård.

Inte endast finns det inga pålitliga bevis som visar att lagstiftningen har begränsat nivåerna på prostitutionen, men lagen och dess framtvingande, likväl som skadeökningpolicyn och problematisk hjälp, har resulterat i ökande svårigheter för en del sexarbetare, särskilt fara, stigmatisering och hot mot hälsan.

Trots försäkringar att sexköpslagen avkriminaliserar sexarbetare och skyddar dem från negativ uppmärksamhet från myndigheterna, används sexköpslagen och flera andra lagar för att direkt destabilisera sexarbetares liv. I praktiken varierar ”den svenska modellen” stort, beroende på var, hur och av vem den konstrueras. Politikerna tog den som en genusjämlikhetslag. Polisen använder den som en humanitetslag, tänkandes på trafficking … och socialarbetarna ser den som en attitydlag. (Socialarbetare, malmöenheten).

Sexköpslagen ropas ut internationellt som att ha fångat in de ansedda problemen med prostitution. Trots dess misslyckanden och olägenheter framförs den svenska modellen ‒ radikalt avvikande från mera ”liberala” modeller ‒ i Sverige och internationellt som en succé att exporteras till (och aktivt importeras av) andra stater. Svensk modernitet har lett till en känsla av överlägsenhet gentemot och rädsla för världen utanför skriver Gould, citerad av Levy. En äldre rådgivare på Socialstyrelsen, rörande prostitution, säger: Lagen skulle exporteras till andra länder  … oavsett det faktum att kunskapen var så liten. Jag menar den empiriska [kunskapen] var väldigt liten, väldigt svag … rörande den verkliga sexhandeln i Sverige.

MORALPOLISEN SLÅR TILL IGEN!

Idag publicerar moralpolisbulletinen Dagens Nyheter en memoriam-artikel över Sexköpslagen som ”firar” 10 år.  För att försöka ge substans till föreställningen att lagen har någon sorts berättigande måste man dra till med det fullständigt ogrundade påståendet om att lagen har svenska folkets stöd – vilket den inte har.  Så måste en kvinnlig polis i prostitutionsgruppen påstå att sexköpslagen är polisens främsta verktyg i kampen mot organiserad människohandel.  Det är en ren bluff, för sexköpslagen har inte gjort någonting för att minska sextraffickingen till Sverige.  Detta internationellt sett till antalet oerhört lilla brott utgör ett antal av 0,048 fall per 100.000 invånare som världsgenomsnitt.  Sverige har ett genomsnitt på 0,054 fall och ligger högre än t ex både Tyskland och Storbritannien.

Sexköpslagen är ett tydligt exempel på den typ av lagar som enligt sociologen Howard S Becker (Outsiders 1963) bara gör kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende.  Det är en hundraprocentig morallag som har tillkommit enbart i syfte att tillfredsställa moralistiska egos hos en drös medelklassabolitionister med radikalfeministiska förtecken.  Den har inte ens haft som syfte att hjälpa någon, utan enbart att visa att ”samhället” (d v s nämnda medelklassabolitionister) inte tolererar sexköp.  Den har införts utan vetenskapliga underlag, mot folkviljan och i vetskap om att den kommer drabba sexarbetares välbefinnande.  Den är precis lika mycket ”raslag” som någon av Nürnberglagarna, om dock inte lika förödande ännu.

Sexköpslagen är en skamfläck på det svenska samhället!

Första gången postad maj 2013.

SVENSKARNAS PÅSTÅDDA STÖD FÖR SEXKÖPSLAGEN

Ofta påstår de som anser sig ha rätt att reglera andra individers sexualitet i form av sexköpslagen, att denna lag har ett starkt stöd bland det svenska folket.  Vad som påstås bevisa det är två telefonintervju-undersökningar av Sifo, en 1999 och en 2002, vilka sägs visa att 76 procent var för sexköpslagen, samt Juri Kuosmanens undersökning 2008, där 71 procent var för den.  Vad som dock är verkligt problematiskt med dessa undersökningar är att de har ett extremt högt bortfall av svarande.  För Sifo-undersökningarna finns visserligen inga siffror på hur stort bortfallet var (anges bara 1000 telefonintervjuer, men inte hur många försök), men i undersökningen 2008 var det 55 procent(!).  D v s att inte ens hälften av de tillfrågade svarade.  I en undersökning 1996 var 67 procent av de tillfrågade mot en kriminalisering.

Det är uppenbart, mot bakgrund av det stora bortfallet av svarande, att de tre undersökningarna inte kan säga någonting alls om vad det svenska folket tycker om sexköpslagen.  Man måste också fråga sig varför bortfallet blir så väldigt stort?  Det är högst troligt att det beror på det skamliga ämnet och kravet på konsensus, som är så extremt tryckande i det svenska samhället.  Det är ingen överdrift att säga att stigmatiseringen av dem som tycker eller är ”fel” rörande sexualiteten är väldigt stor i vårt land, särskilt efter införandet av sexköpslagen.  Så även om intervjun sägs vara anonym så drar sig förmodligen många som inte stödjer sexköpslagen för att svara, vilket sannolikt var fallet vid Sifos telefonintervjuer också.  Som jämförelse kan anföras en undersökning i Nederländerna 1998, vilken indirekt visar att 80 procent av männen som gått till prostituerade ljög om det.  Det är nämligen, i det sexualfientliga västerländska kristna samhället, så skamligt att tycka eller vara ”fel” sexuellt att man måste tillrättalägga sina svar för att inte bli stämplad som ”monster”.  Intoleransen i det svenska samhället är gigantisk!

En betydligt större opinionsyttring, men inte urvalsrepresentativ för hela befolkningen, är millningarna på Newsmill.  Av 15.819 millningar (18/4 2013) var det 81 procent som var arga på lagen och endast 12 procent som var glada.  Det är en viss skillnad mot de drygt 1100 (av 2500) som svarat på Kuosmanens undersökning 2008, som ”visar” att svenska folket är ”för” sexköpslagen (Kuosmanen själv varnar dock för att förlita sig för mycket på undersökningen, vilket inte hindrar både ministrar och den s k ”utvärderingen” av sexköpslagen från att referera till den som ett faktum att svenskarna stödjer lagen.  Intressant är också, att om man tar denna undersökning, och antar att de 55 procenten som inte svarade inte stöttade sexköpslagen, så blir utfallet 67 procent mot densamma – precis som i 1996 års undersökning.  Det är alltså ett faktum, att vi inte har något som helst underlag för att säga att svenska folket stöder sexköpslagen.  Man bygger helt och hållet på en övertolkning av ett högst bristfälligt underlag.  Det är snarare så, som syns av millningarna på Newsmill, att svenska folket är motståndare till lagen!

Mot bakgrund av det extremt höga bortfallet vore det angeläget att undersöka varför folk inte vill svara på frågor om sexköpslagen och prostitution.

Vad som också är ett faktum är, att sexköpslagen direkt strider mot åsikts-, handlings- och integritetsfrihet.  I vårt land, och många andra västländer, fördömde vi kommunistiska ”omskolningsläger”, där folk skulle omskolas till att omfatta de ”rätta” tankarna.  Men sexköpslagen är ju ingenting annat än en ”omskolningslag”.  På ett högst odemokratiskt och rättsoanständigt sätt har ett antal folkvalda satt sig över sin egen befolkning, och remissinstanserna, och utsett sig själva till så mycket bättre vetande än sina ”undersåtar” att de givit sig själva rätten att via lagen ”korrigera” medborgarnas syn på detta.  Det är nämligen ett faktum, att sexköpslagen inte infördes för att hjälpa några sexsäljare, utan det deklarerades att”syftet med lagen i första hand var att ’markera en ståndpunkt’ eller ’sända ett meddelande’ att ’samhället’ inte accepterar prostitution.”  D v s att riksdagsledamöterna utsåg sig själva till ”samhället” vid beslutet och skärpningen, utan att inkludera majoriteten av landets befolkning däri.  Att man också bygger densamma lagen på ett ideologiskt vinklat och ovetenskapligt underlag (se t ex Wase, 2012, ”Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen, Stockholm, bilaga 9) gör den inte ett dugg mindre lik t ex raslagar, vilka också är ideologiska och ovetenskapliga.  Särskilt som sexarbetarna själva också var utelämnade från förarbetet.  Att folkvalda personer som genomför, skärper och försvarar sådan lagstiftning kan betrakta sig som demokratiska står jag totalt oförstående till.

Samtliga de riksdagsledamöter som infört och skärpt sexköpslagen bryter mot anständighetsprinciperna här ovanför i alla fall utom nr 5. Första gången postad juni 2013.