Publicerat

DON’T SHOUT TOO LOUD – RECENSION AV EN DOKUMENTÄR OM TRAFFICKING

Tack vare ett tips från professor Ronald Weitzer (University of Washington), beställde jag den amerikanske filmaren Courtney Campbells film ”Don’t shout too loud” för en tid sedan.  För mig var det en självklarhet att göra detta, sedan jag gav ut min av alla medier ignorerade bok “Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen” förra året.  Det här är en oerhört viktig film, för den är – vad jag förstår – den första dokumentären som kritiskt betraktar den s k ”anti-trafficking industrin”.  I vårt eget land matas vi med jämna mellanrum med politiskt korrekta ”dokumentärer” som målar upp en skrämmande miljö av sexslaveri, en oändlig ström med bedragna kvinnor som tvingas in i ”sexindustrin” och ”goda” aktivister som ”osjälviskt” kämpar för dessa sexslavar.

De har emellertid inget med verkligheten att göra.

Campbell utgår från fotbolls-VM i Sydafrika 2010.  Internationellt påstods det då, att turneringen skulle generera 40.000 sextraffickerade kvinnor.  Ramaskriket blev stort i stora delar av världen – om dock inte i vårt land.  Vi hade nämligen upphävt vårt ramaskri redan 2006, inför fotbolls-Vm i Tyskland, då bl a dåvarande Jämo, Claes Borgström, i programmet ”Agenda” efterlyste att Sverige skulle dra sig ur VM, ”eftersom arrangemanget främjar sexuell människohandel, så kallad trafficking.” Så drog han dessa fantasisiffror ”om 10.000-40.000” offer som skulle söka sig dit, och la till; ”men det räcker att det är några kvinnor för att man ska säga att det är fullkomligt oacceptabelt”.  D v s, att så fort det sker en incident någonstans i världen så ska vi moralistiskt högtstående svenskar dra oss ur och tala om för alla hur de borde leva.  Den tyska undersökningen efter VM fann endast fem traffickingoffer, varav fyra varit tyskor.

Mönstret med denna panik, visar Campbell, är konstant.  Den svenska regeringen är häri en god ”förebild”, då den 2004 drev linjen att OS i Aten skulle emanera en stor mängd sextraffickerade (20.000, inga fall hittades dock).  Inför OS i Sydney 2000 påstods att 10.000 offer skulle krävas.  0 blev funna.  Inför Dallas Super bowl 2011 påstods 50.000 bli siffran.  0 blev funna.  I Sydafrika fann man inga fall av sextarffickerade kvinnor under fotbolls-VM och den mest noggranna undersökning som gjorts i landet rörande sextrafficking innefattade åren 2006-2008.  Man fann åtta verkliga offer (d v s mindre än tre om året, alltså 0,006 fall per 100.000 invånare).  Men den undersökningen har ingen varit intresserad av att referera, och den ignorerades helt av den amerikanska regeringens TIP (Trafficking In Persons) rapport.  Däremot las en Youtube-fil ut som påstod att undersökningen bara var gjord för att ”mörka” de verkliga siffrorna (utan någon som helst forskningshänvisning).

Dokumentären visar också vilka otroliga fantasisiffror rörande detta med trafficking som är i omlopp.  Den amerikanska organisationen ”Not for sale” går t ex ut i en reklamfilm och påstår att ”27 miljoner människor är förslavade, 600.000-800.000 traffickeras årligen, 70 procent är kvinnor, 50 procent är barn, 1,2 miljoner traffickerade barn, 32 miljarder [dollar] genereras årligen i vinst”.  Det finns inte en enda undersökning eller fakta som kan konfirmera detta.  (Inom parentes sagt så redovisar TIP-rapporten under nationssammanställningarna inte mer än maximalt 3000 domar i rättsfall världen över).  Professor Ronald Weitzer ställer också frågan hur tillförlitliga den amerikanska regeringens ”uppskattningar” kan vara, när de påstådda offren ena året kan vara 4 miljoner och nästa år 850.000.  Filmen citerar också US Governmental Accountability Office, som säger:  ”Existerande uppskattningar av nivåerna på trafficking globalt måste ifrågasättas… Tillförlitligheten i uppskattningarna är tvivelaktiga p g a metodologiska svagheter, luckor i data och diskrepanser siffermässigt.”

Vad som är upprörande med detta gigantiska bedrägeri som världen utsätts för är att det är en gigantisk skrämselaktivism.  Aktivister går ut i olika sammanhang och skrämmer upp ungdomar, föräldrar och andra med ett hot som i verkligheten är minimalt.  En sådan ”upplysare” intervjuas i filmen och när hon blir ifrågasatt hävdar hon – med sedvanlig ”godhet” – att det inte spelar någon roll om det är 40.000 offer under fotbolls-VM eller 400.  D v s det klassiska ”ändamålet helgar medlen”-argumentet, som vi även sett hos Claes Borgström ovan.  Sanning och vetenskaplighet kan gott stryka på foten om det gäller en påstått ”god” sak.

Av dokumentären framgår också hur USA använder trafficking för att straffa länder som de inte tycker är tillräckligt fogliga eller rätta.  I den nämnda TIP-rapporten har man infört en granskningslista i tre nivåer.  I den högsta nivån är de ”duktiga”.  I andra nivån finns de som är under granskning och i nivå tre de som är urusla på att bekämpa (sex)trafficking (som helt berövas USA:s understöd ekonomiskt och på annat sätt).  Där finns t ex Kuba, Nordkorea och Venezuela.  Sydafrika flyttades ner till nivå två, och underlaget för bedömningen utgjordes av 35(!) personers erfarenheter.

Anti-traffickingaktivismen är också en stor industri (i själva verket den enda som har med trafficking att göra) och bara den amerikanska regeringen gav mellan 2002 och 2012 750 miljoner dollar till organisationer som IOM (International Organization for Migration) och UNODC (United Nations Office on Drugs and Crime).  Totalt har den amerikanska regeringen spenderat 1.115.000.000 dollar på tio år.  D v s, med ett maximalt antal av 3000 belagda fall årligen, att enbart USA spenderat 37.166 dollar (alltså ungefär 260.000 kr) per offer I HELA VÄRLDEN.  Det kan jämföras med att samma land i genomsnitt spenderar 150 dollar på andra brottsoffer, inom det egna landet.

Det finns, förstår man av filmen, ett stort driv för att hålla denna myt om gigantisk trafficking vid liv (därför att det emanerar så stora pengar).  I detta driv krävs också att man kan få kändisar och bemärkta personer att ställa upp.  Som t ex Ashton Kutcher (och Demi Moore) som helt uppåt väggarna påstår att det finns hundratusentals offer i USA.  I det här faller verkligt utsatta grupper helt bort.  Vem läser någonsin något om arbetstrafficking?  Eller hur hembiträden utsätts för övergrepp och får arbeta utan lön?  Sådant finns inte på kartan.  Den gigantiska fattigdomen kan man också sopa under mattan.

Avslutningsvis i dokumentären så redovisas en del ”intressant” statistik.  Under fotbolls-VM i Sydafrika besöktes matcherna av 3.178.856 personer, det högsta antalet genom historien.  Under den månadslånga turneringen mördades 1.380 sydafrikaner, över 30.000 dog av AIDS, 152.470 sydafrikanskor våldtogs, men INTE EN ENDA incident av sextrafficking rapporterades eller kunde spåras efteråt.

Som summering vill jag bara säga, att detta är en oerhört angelägen film!  Dessutom har Courtney Campbell och jag, helt oberoende av varandra, kommit fram till exakt samma slutsatser.  Sextrafficking existerar, men det finns inga som helst bevis för att det skulle vara något annat än en väldigt liten företeelse.  Däremot drar det väldiga summor pengar – som går direkt ner i de ideologiskt ”rätta” aktivisternas fickor – som då dras bort från verkliga problemområden.  Maila dox-redaktionen och kräv att denna film ska visas på svensk TV!

Första gången postad november 2013

Publicerat

MYTER OM PROSTITUTIONEN 9: FLICKOR INTRÄDER I PROSTITUTION VID 13 ÅRS ÅLDER

Som ett led i att demonisera sexarbete, sexarbetarna och sexköparna måste de skrupelfria skrämselaktivisterna ibland ta till det riktigt ”tunga” artilleriet:  barnprostitutionen.  I detta korståg för sina egna åsikter tar man gärna till kändisar, som glatt åsiktsprostituerar sig för att framstå som ”goda” och ”kännande”, som t ex Ashton Kutchner vilken för CNN:s Piers Morgan 18 april 2011 påstod att ”Det finns mellan 100.000 och 300.000 barnsexslavar i USA idag”.  Hans fru, Demi Moore, fyllde på med att säga att ”vi vill skapa en förändring på detta”.  De publicerade ett antal offentliga annonser under rubriken ”Riktiga män köper inte flickor”, och flera celibriteter, som Justin Timberlake, Sean Penn och Jason Mraz hängde på.  Det föranledde bl a en stor bloggare för Hollywoodinriktade läsare att föreslå att de skulle sätta sig ner och ”inta ett helt års utbud av dumskallig, självupptagen Hollywoodnarcissism”.

Siffran som Kutchner utslungade är dock helt falsk!  Trots det har den helt okritiskt refererats av bl a New York Times, USA Today, CNN, Family Court Chronicles m fl, för att inte tala om ett antal Antitraffickinggrupper.  Den härrör från en studie av Estes & Weiner vid University of Pennsylvania, från 2001, vilka gjorde uppskattningen att 100.000 till 300.000 minderåriga är i riskzonen för att hamna i prostitution.  Cizmar & medförfattare undersökte emellertid, som en jämförelse, arresteringar rörande minderårig prostitution i USA:s 37 största städer, de fann i genomsnitt 827 arresteringar per år (ca 0,3 per 100.000 invånare), långt från 100.000 och ännu längre från 300.000.  En del städer har inga tillslag alls, andra ligger på något hundratal.  Enligt sexualforskaren David Finkelhor, som ändå intar ett restriktivt perspektiv på detta med minderårig sex (Jmf t ex Wase 2008 s 287, 288, 296, 298), så är studien inte vetenskapligt hållbar.  Själv säger Estes, tillfrågad hur många fall han tror att det i verkligheten kan vara, att det är ”ett litet antal”.  David Finkelhor efterlyser, att de som skriver om detta borde inkludera de verkliga fall som existerar, ”för det är förmodligen den bästa siffra vi har att utgå från”.  Något som i allra högsta grad även gäller antalet traffickingfall.

Estes & Weiners undersökning är också orsaken till det fullständigt felaktiga påståendet att den genomsnittliga åldern för inträde i prostitution är 13 års ålder.  Enligt amerikanska justitiedepartementet ska det vara så, med hänvisning till dessa författare (Koyama 2011 s 4).  Problemet med Estes & Weiner’s underlag är dock att det är helt ”kliniskt”.  D v s att det inte inkluderar någon som är 18 år eller äldre.  Ett sådant underlag får också en kumulativ effekt, i det att sannolikheten för att de som börjat i lägsta ålder ska räknas är betydligt högre än de som t ex börjat vid 17 års ålder, eftersom de befinner sig inom åldersgruppen längre tid.  Det är ett tydligt exempel på hur man kan felanvända underlag och dra slutsatser som inte stämmer med verkligheten.  Men eftersom det gynnar skrämselaktivistiska grupper så slår man gärna upp detta, i avsikt att erhålla mer statliga pengar.  Så har flera antiprostitutionsgrupper påstått detta som fakta, som t ex  ”Not for Sale”, GEMS, Polaris Projekt, Rebecca Project for Human Rights och Stop Child Trafficking Now.  Organisationen ”Shared Hope” påstår i en pamflett att ”forskning har visat att genomsnittsåldern för inträde i prostitution är 12 till 14 års ålder i USA”, men i samma pamflett visar ett cirkeldiagram, att genomsnittsåldern för de tillfrågade för inträde i prostitutionen i åldersgruppen 11-17 år var 15 år!  En studie under John Jay 2008, av samma åldersgrupp i New York, visade däremot att genomsnittsåldern för flickor/kvinnor i samma åldersgrupp var 15,15 år och för pojkar/män 15,28 år.  Men det gäller alltså inte för sexarbete som helhet, det gäller endast åldersgruppen minderåriga.

Shared Hope International skapades f ö av tidigare kongresskvinnan Linda Smith, som är en framträdande ledare av det moralistiska korståget.  Bl a så stödde hon ett lagförslag som skulle förbjuda sex för minderåriga med varandra, som skulle förbjuda oralsex och avancerad petting, med straff om fängelse och böter.  Organisationen fick 2003 och 2004 nästan en miljon dollar per år i statliga bidrag, 2005 1,9 miljoner dollar och 2006 987.228 dollar för att underlätta tjänster till ”inhemska barnsextraffickingoffer”.  Offer som i praktiken inte existerade.  Det är lukrativt att vara antitraffickingaktivist!

Ett ytterligare skräckexempel på abolitionisternas skrupelfria metoder, hur fakta mörkas och enbart selektiva uppgifter med ”rätt” påståenden lyft fram, är ”Washington State Office of the Attorney General”.  Där hänvisas till Estes & Weiner’s ”studie” för att påstå att 293.000 barn riskerar att traffickeras varje år.  För att ”bevisa” att traffickingoffren är allt från spädbarn till tonåringar hänvisas till en informationsskrift för en video, från Shared Hope, som inte innehåller en enda källhänvisning.  Beviset för att hallickar säljer barn för 400 dollar i timmen är en hänvisning till Shared Hopes hemsida, liksom påståendet att ”upptäckta minderåriga såldes genomsnittligt 10-15 gånger om dagen, sex dagar i veckan, i totalt mellan 9360 och 14.040 sexakter per år.  Flickorna fick inga av dessa pengar”.  Allt påståenden som fullständigt saknar vetenskapliga eller empiriska underlag!  ”Bevis” för att genomsnittsåldern för inträde i pornografi och prostitution är 12 år anser åklagarkontoret ”The Safe Act” vara, att var femte pornografisk bild skulle föreställa ett barn tycks också bevisas av Estes & Weiner, enligt den text som amerikanska justitiedepartementet lagt upp, och att barnporr är en industri som omsätter 3 miljarder dollar om året anses vara bevisat genom en hänvisning till ”Family Safe Media”, med en sida fullproppad av påståenden utan hänvisning till någon enda källa/underlag.  Att över 100.000 sidor skulle erbjuda barnporr bevisas av sidan http://www.levelbest.com/design/sites/enough/index.htm, vilken inte längre kan öppnas, liksom att 55 procent av all barnporr skulle komma från USA.  Detta är alltså de krav som amerikanska myndigheter ställer på ”bevis” för alla abolitionistiska påståenden.  Artiklar och texter som är kritiska mot dessa upp-/bluffskattningar tycks däremot inte existera överhuvudtaget i myndigheternas värld!

Att staten inte drar sig för förfalskningar och förvrängningar syns också bl a av den s k ”utvärderingen” av den svenska sexköpslagen 2010.  Men Ronald Weitzer redogör för hur den amerikanska regeringen kan arbeta på lika bedrägligt vis som den svenska.  2004 presenterades en ”faktafolder” med titeln ”Länken mellan prostitution och sextrafficking”, liksom en årlig rapport.  ”Faktafoldern” var fylld med grandiosa påståenden:  ”Prostitution är automatiskt skadlig.  Få aktiviteter är så brutala och förödande för människor som prostitution”.  Legal prostitution sägs ”skapa ett säkert paradis för kriminella som traffickerar människor in i prostitution. …Prostitution lämnar kvinnor och barn fysiskt, mentalt, emotionellt och andligt ödelagda.  …Prostitution är inte det äldsta yrket utan den äldsta formen av förtryck”.  Så gott som alla ”faktafolderns” citat kom från litteratur och påståenden av radikalfe­ministiska ”forskare” och antiprostitutionsaktivister.  Citerandes deras förvrängda argument och ”resultat” kom inrikesdepartementet fram till att ”rutinmässiga övergrepp och våld…formar prostitutionserfarenheten”.  Men ”faktafolderns” ”fakta” var utan verkliga underlag och kom under tung kritik – som naturligtvis inte den amerikanska regeringen tog till sig (Weitzer 2005c s 3).

Hallgrimsdottir & medförfattare (2006 s 274) fann också, att majoriteten av prostituerade inträdde som äldre tonåringar eller vuxna.  Av de 201 intervjuade var 89 procent födda i Kanada, övriga i ”höginkomstländer” och bara en från tredje världen.  Föga tecken på ”trafficking” alltså.  I Latinamerika fann man att de flesta prostituerade började i prostitution tidigast i 15-årsåldern, och Podhisita & medförfattare (1993) fann i sin studie av bordellarbetare att hälften av de intervjuade var under 21 års ålder, men endast tolv procent under 18 år.  Och så få som 0,4 procent hade sin första sexuella erfarenhet (alltså inte kommersiell sex) under tio års ålder och 15, 2 procent mellan elva och 14, vilket definitivt inte skiljer sig från befolkningen i övrigt (Steinfatt 2002 s 104ff).  Det finns inget som helst underlag för att påstå att flickor inträder i prostitution vid 13 års ålder.  Det är bara skrämselretorik från dem som inte kan stå ut med att människor har ”fel” sex.

Inte ens för hundra år sedan var inträdesåldern i prostitution så låg som 13 års ålder annat än i undantagsfall.  Rosen (1982) anger att den sexuella debuten i allmänhet skedde mellan 15 och 18 år, och de började vanligtvis i yrket i åldern 17-21 år.  Deras liv ”på sporten” förde dem i kontakt med del- eller heltidsprostituerade och gradvis blev de medvetna om den ekonomiska potentialen i de sexuella tjänster som de ”skänkte bort”.  Nästan varenda studie understryker att den genomsnittliga tid en kvinna tillbringade i prostitution sällan översteg 5-6 år.  Det stämmer med vad som gäller historiskt också (Wase 2008 s 209) och tycks alltså vara ett tidlöst mönster.

Än en gång visar det sig, att antiprostitutionsaktivister måste hänfalla till förfalskning av verklighet, historia, statistik, m m, för att propagera för något som enbart är självgynnande för dem själva.  Verklighetsförfalskning har nämligen aldrig något med omsorg eller ”godhet” att göra och är djupt oanständigt!

Postad tidigast 2013.

Publicerat

MYTER OM PROSTITUTIONEN 8: DE PROSTITUERADE ÄR VÅLDSUTSATTA, DROGBEROENDE OCH MÅR DÅLIGT

En myt som ofta dras fram är myten om den våldsutsatta prostituerade.  I denna myt finns för det första ingen nyansering av vad våld är, utan allting, från att någon skriker ilsket åt en, till våldtäkt, registreras som en händelse av våld.  För det andra måste man hävda att alla sexarbetare har det som de gatubaserade.  Men i de icke gatubaserade prostituerades verklighet ser bilden inte alls ut som i abolitionisternas önskade idealvärld av slagna, våldtagna och skräckslagna kvinnor på bordeller och i privatmottagningar.  ”Risken för våld betraktades inte som en fråga bland anställda och privata sexarbetare då de flesta aldrig hade upplevt våld.  Några hade attackerats fysiskt, så som blivit dragna i håret eller kastade ur sängen, men de rapporterade dessa som små incidenter.  Anställda arbetare säkrade sin säkerhet genom att göra det klart för klienten innan de gick in i rummet vad de kunde förvänta i transaktionen.  Det var något som inte var möjligt före avkriminalisering av rädsla för att fångas i anklagelser om att bjuda ut sig” (Abel & Fitzgerald 2010b).  D v s ett tydligt bevis för att avkriminaliseringen på Nya Zeeland har förbättrat för sexarbetarna.  Dessutom, som ju Steinfatts arbete visar, var risken för våld från kollegor på barerna i Thailand betydligt större än från kunder.

Angående avkriminaliseringen på Nya Zeeland och sexarbetarnas hälsa skriver Abel och Fitzgerald följande:  ”Vad gäller allmän hälsa och energi och vitalitet så fanns inga märkbara skillnader mellan varken manliga eller kvinnliga i sexarbetarundersökningen och den generella befolkningen.  Däremot fanns det tydliga skillnader i uppfattningen av mental hälsa, med både män och kvinnor i denna rapport rapporterandes lägre upplevda nivåer av mental hälsa än den generella populationen” (Abel & Fitzgerald 2010b).  Detta konfirmeras också av undersökningen av olika grupper av sexarbetare i Queensland, Australien, 2003.  Vi har redan berört hur stora skillnader som visade sig mellan gatu- och inomhusprostituerade, men intressant nog gjordes även jämförelser med motsvarande åldersgrupper ur den vanliga befolkningen.  När det gäller nivån på fysisk hälsa så skilde det sig föga mellan prostituerade (som hade något bättre fysisk hälsa) och ”vanliga” människor.  När det däremot gällde mental hälsa fanns en viss skillnad.  För den vanliga befolkningen låg mentalhälsopoängen på 50,6, för de på bordell på 47, de i privata lokaler 44,5, men gatuarbetare endast på 32 poäng.  De stora skillnaderna är alltså inte mellan ”vanliga” människor och inomhusprostituerade, men däremot gatuprostituerade.  Hos Romans & medförfattare jämfördes inomhusprostituerade med ett allmänt exempel av åldersmatchande kvinnor i Australien.  Man fann inga skillnader i mental hälsa mellan de två grupperna i det allmänna frågeformuläret eller i självkänsla mellan de bägge grupperna.  Inte heller var det någon skillnad i deras uppskattning av deras psykiska hälsa eller kvaliteten på deras sociala nätverk, och det var fallet även fast sexarbetare hade exponerats för mer vuxna och sexuella övergrepp än jämförelsegruppen.

Men den sämre mentala hälsan beror inte i första hand på utförandet av sexuella tjänster.  Den beror däremot på de ”goda” människornas stigmatisering av sexarbetarna.  Risk rörande känslomässig hälsa som resultat av stigmatiseringen som vidhänger deras yrke var det främsta i sexarbetares helhetsbetraktelse av riskerna kopplade till sexarbete.  Risk för våld och exploatering sågs som mindre problematiskt och risk rörande sexuell hälsa sågs som liten (Abel & Fitzgerald 2010b).  Det är alltså inte sexarbetet i sig, utan det stigmatiserande samhället, i form av, framförallt, antiprostitutionsaktivister, som orsakar problem.  Sedan kan också stressfaktorer av andra slag bidra till den sämre mentala hälsan, inklusive sådant som vidhänger även andra yrken, som t ex skiftesjobbsnaturen i arbetet.  Ett sådant arbete är inom hälso- och sjukvård, där ju utbrändhet och utsättande för våld är vanligt.  Kimberly-Ann Ford visar, i sin kanadensiska studie, att när det gäller arbetsmiljön så är sjukvårdsbiträde och gatuprostitution förvånansvärt lika, både vad gäller stress och verkliga nivåer av fysiska attacker från klienter.  Men ännu har jag inte hört en enda abolitionist kräva att vi ska kriminalisera köp av sjukvårdstjänster för att låta försäljandet av dem vara lagliga.

Ofta framförs ju också påståendet att de prostituerade varit utsatta för proportionellt sett högre frekvenser av sexuella övergrepp än genomsnittsbefolkningen.  Förutom att det inte är sexarbetet som har orsakat detta finner Rosario (1989) att bakgrunden inte skiljer sig mellan unga i prostitution och ”vanliga” gatubarn.  Men däremot att de förstnämnda kan tjäna fyra gånger så mycket pengar som de senare.  Det är alltså knappast övergreppen som driver unga in i prostitutionen, utan istället den överlägsna inkomstpotentialen.  Widow & Ames (1994) argumenterar också direkt mot ett orsakssammanhang mellan sexuella övergrepp i barndomen och prostitution.  Sexuella övergrepp tenderar att förekomma i mångproblemsfamiljer och därför måste det inte nödvändigtvis vara övergrepp i barndomen i sig som orsakar problemen.  De menar att övergrepp generellt, och inte speciellt sexuella övergrepp, är vad som sätter barn i riskzonen.  Utvärderingen av The Prostitution Act på Nya Zeeland konstaterar också att ”få individer som generellt kan klassas som ’i riskzonen’ är involverade i prostitution” (PRA 2008) och den danska prostitutionsutredningen 2011 konstaterar att ”[d]et är ovisst hur mycket övergrepp, dåliga upplevelser och tidig sexualisering kan påverka kvinnors och mäns val att inträda i prostitution och inte minst deras upplevelser med pros­titution som arbete.”  Rosen & Venkatesh (2008) säger att en del av dem de intervjuade upplevde sexuella övergrepp som barn, men att de ”inte [placerade] större betydelse på denna del av deras biografi” och att deras undersökning utmanar bilden av sexuella övergrepp som orsak.  Vanwesenbeeck meddelar också att ”[b]evisen från flera kontrollerade studier stödde empiriskt antagandet om en förbindelse mellan sexuella övergrepp i barndomen och prostitution och relevansen i de nämnda faktorerna.  Emellertid gjordes den mesta av denna forskning bland specifika, utvalda grupper av prostituerade; till exempel exklusiva gatuprostituerade, kvinnor rekryterade i fängelser, eller exklusiva ex-prostituerade rekryterade genom socialbyråer.  Det är helt klart att dessa exempel inte är representativa, och, därför, säger dessa resultat ingenting om sexarbetarpopulationen som helhet” (min emfasering).  Men naturligtvis är det medialt mycket mer framgångsrikt att betona den ”hemska” sexualiteten istället för andra typer av övergrepp, vilka av de unga själva upplevs som mycket svårare än sexuella sådana ( Se Ney & medförfattare 1994).

”Medan mediebilder understryker våld, tvång eller övergreppsomständigheter, och samhälleliga besvär orsakade av gatunivån i sexindustrin, så uppmålar arbetarna en mycket mer heterogen bild och var benägna att tala om de banala och rutinmässiga aspekterna i arbetet de utför.  De hade också olika syn på deras arbete, sträckandes sig från självbelåtenhet och likgiltighet till starka positioner för och emot det” (Hallgrimsdottir & medförfattare 2006).  Intressant nog är det ju så, att avkriminalisering minskar våldet och utsättningen, kriminalisering av den ömsesidiga transaktionen däremot ökar våldet.  Så aktivisterna blir lite som George Orwells 1984, där krig betyder fred och fred betyder krig.  För dem är ökande våld minskande våld och minskande våld är ökande våld.

Tidigast postat 2013.

Publicerat

MYTER OM PROSTITUTIONEN 7: SEXARBETARNA UTSÄTTS FÖR OMFATTANDE SMITTA OCH ÄR SMITTOHÄRDAR

ILO-rapporten, ”The Sex Sector” understryker, att den kanske farligaste förutsättningen för smitta och sjukdomar är frånvaron av rättigheter på arbetet.  När undersökningen gjordes, 1999, hade oorganiserade arbetare i Bombay en HIV-frekvens av 50 procent, medan den bland de organiserade arbetarna i Kalkuttas ”Mahila Songatchi Group” var under fem procent!  Utvärderingen av The Prostitution Reform Act på Nya Zeeland bekräftar undersökningen 1999, då den fann en väldigt låg frekvens av HIV/AIDS incidenter bland sexarbetare .

Risk för att utsättas för sexuellt överförbara sjukdomar skiljer sig tydligt mellan utomhus- och inomhusarbetare.  HIV-infektioner skiljer sig märkbart bland gatuprostiterade (med störst frekvens bland dem som injicerar droger [Vanwesenbeeck 2001, Weiner 1996]), men HIV är ovanligt bland call girls (Seidlin 1988) och bland kvinnor som arbetar på legala bordeller i Australien, Holland och Nevada (Pyett 1996, Perkins & Lovejoy 1996).  Ingen av Nevadas legala bordellarbetare har testats som HIV-positiva sedan test godkändes 1985 (Weitzer 2005d s 217).  Abel & Fitzgerald säger också att riskerna för sexuell hälsa betraktas som små av sexarbetare, då de har välutvecklade strategier för att säkra kondomanvändning och detta ses som en kontrollerbar aspekt av deras arbete (Abel & Fitzgerald 2010b s 218).  Vanwesenbeeck skriver också:  För västerlandet finns det starka bevis för att sexarbetare kan vara mer utsatta för risk för HIV-infektion i sammanhang med deras privata sexuella liv än i termer av deras arbete (s 251).

Publicerat

MYTER OM PROSTITUTIONEN 6: PROSTITUTIONEN ÖKAR DÄR DEN ÄR LAGLIG, SÄRSKILT MINDERÅRIG SÅDAN

Eftersom detta kommer att handla om s k minderårig prostitution kommer inlägget att bli lite längre än vanligt.  Det beror på, att i vårt samhälle är det tabu att ifrågasätta att det kristna, västerländska samhället skulle kunna ha en fel, eller att normen för detta med ung sexualitet skulle ha brister.  Tvärtom, så anser sig ju de västerländska aktivisterna idag ha korrigerat evolutionen i ”rätt” riktning, d v s den evolution som skapat en stark manlig attraktion till kvinnliga tonåringar.  Wilson & Cox (1986, The Child Lovers: A Study of Paedophiles in Society, London and Boston, s 18) menar utifrån sin forskning, att en bestämd nivå av attraktion till välutvecklade 13 och 14 år gamla flickor är mycket vanlig bland hela den manliga befolkningen, om inte rent av endemisk, och Sittirai & Brown (1994, The Impact of HIV on Children in Thailand, Bangkok s 4) meddelar att en studie bland thailändska män visade att många tyckte att unga kvinnor/flickor under 18 år var mer attraktiva än över, men att det var fel att ligga med dem som var under 14.  I Yanomamostammen i Venezuela, som betraktas som en av de mest ursprungliga kulturerna som ännu existerar på jorden, är männen av alla åldrar också eniga om att kvinnor är som mest attraktiva sexuellt och som hustrur, när de är i moko-tillstånd.  Det vill säga när kvinnan är ”fruktig”, alltså som mest fertil, vilket i genomsnitt inträffar i åldern 15-17 år (Symons, 1995,  Beauty Is in the Adaptations of the Beholder: The Evolutionary Psychology of Human Female Sexual Attractiviness.  I Sexual Nature Sexual Culture, Chicago and London, s 106).  Ett faktum är också, att 90 procent av alla 14-åriga flickor i stammen, som något fullständigt självklart, regelbundet har samlag med äldre män och i retur får materiell tillförsel (ibidem s 112).  Att det alltså finns en marknad för de av västerländska aktivister som minderåriga klassade att tjäna pengar i sexarbete råder därför ingen tvekan om.  Evolutionen har sett till detta.  Jag tänker dock inte diskutera de korrigeringar som de som anser sig veta bättre än evolutionen gjort, utan istället koncentrera mig på den aktuella myten.

Liksom de tidigare avhandlade myterna så är den om att prostitutionen skulle öka där den är laglig helt ounderbyggd av objektiv empirisk forskning.  T ex påstår Janice Raymond att ett legaliserande/avkriminaliserande expanderar sexindustrin (Raymond 2003, Ten reasons for not legalizing prostitution and a legal response to the demand for prostitution.  I Journal of Trauma Practice, 2 s 318) och att det ökar barnprostitution (Ibidem s 321).  De underlag hon kan prestera för dessa påståenden är hänvisningar till tre tidningsartiklar, upp-/bluffskattningarna att 500.000 kvinnor och barn varje år traffickeras till Europa och 45.000-50.000 till USA, antiprostitutionsaktivisterna Sullivan & Jeffreys, samt två NGO:er med inriktning mot barn, varav den ena är Ecpat.  Inte en enda empirisk vetenskaplig undersökning har hon i sin artikel och litteraturlistan består uteslutande av abolitionistisk litteratur, som Ekberg, Raymond själv, Sullivan & Jeffreys m fl, samt tidningsartiklar och NGO-rapporter.  I ett annat sammanhang hävdar hon att [e]tt avkriminaliserat system ger män mer berättigande att fara utanför landet eftersom de inte vill ha den reglerade trädgårdens sexvariation som erbjuds; de efterfrågar mer lagöverskridande sexuella aktiviteter, sex med barn, sex med andra som de inte kan få på de lagliga bordellerna… Det främjar en uppmuntran för icke lagligt sex (Raymond 2008 Cross-examination of Janice J. Raymond, in Bedford v. Attorney General of Canada, Case No. 07-CV-329807PD1, Ontario: Superior Court of Justice s 74, Weitzer 2010 s 23)  Även här är hon helt i avsaknad av annat än abolitionistiskt tyckande som kan underbygga hennes påstående.

Det existerar emellertid ingen forskning som pekar mot att legalisering eller avkriminalisering har ökat vare sig prostitutionen eller antalet minderåriga i den.  I utvärderingen av The prostitution Reform Act 2008 slås det fast att antalet sexarbetare på Nya Zeeland inte har ökat som resultat av införandet av PRA (s 29) och ytterligare undersökningar kunde också visa att ingen ökning av antalet involverade i sexindustrin, inklusive unga människor hade skett på Nya Zeeland (PRA s 102, Fitzgerald & Abel 2010, The media and the Prostitution Reform Act.  I Taking the Crime out of Sexwork.  New Zealand sex worker’s fight for decriminalisation. Portland, s 203).  I rapporten sägs det att minderåriga personer utnyttjade i prostitutionen uppgår till 1,3 procent av det totala antalet av de undersökta sexarbetarna (PRA 2008).  D v s, att antalet är tydligt lägre än i kriminaliserade sammanhang!  Även i Nederländerna kunde man konstatera att det förefaller vara knappast någon prostitution av minderåriga i den licensierade sektorn och inspektörer stöter på minderåriga prostituerade bara undantagsvis (Daalder, A L, 2007, Prostitution in the Netherlands since the lifting of the brothel ban. The Hague:  Ministry of Justice s 86).  Legalisering/avkriminalisering tycks alltså tvärtom minska antalet minderåriga sexarbetare.  Dessutom var det bara fem procent av dem som arbetade som prostituerade som börjat sälja sex innan de var 18 år. 

Mindre än var femte har, globalt sett, börjat sälja sex före 18 års ålder och bara någon enstaka procent före 14-15 års ålder.  För att ta några exempel världen över, utom Nya Zeeland och Nederländerna, så slår den danska prostitutionsutredningen fast att fyra procent av sexarbetarna har inträtt i sexarbete före 18 års ålder (Wase. 2012.  Den kidnappade sanningen.  Myten om den gigantiska sextraffickingen.  Stockholm s 32), i Grekland utgör de minderåriga 4,7 procent av yrkeskåren (ibidem s 33), i Indien är det maximalt 20 procent som är minderåriga (ibidem s 38) samtidigt som det i andra yrkesområden är 90 procent av arbetsstyrkan som utgörs av minderåriga (ibidem).  Intressant nog drar de västerländska aktivisterna aldrig upp dessa fakta, utan fixerar bara på sexarbete enligt 1700-talets devis, att det är ”ett öde värre än döden”.

I Kambodja kom en undersökning av situationen i Phnom Penh 2009 fram till att 3,1 procent av sexarbetarna där är minderåriga (Wase s 45f), i Nepal kommer ILO fram till att 25 procent inträtt i arbetet före 18 års ålder (men bara 3,4 procent vid 14 års ålder eller tidigare, ibidem s 49), i Thailand utgör de minderåriga maximalt 15 procent av sexarbetarna (ibidem s 61), i Tyskland pendlar de åren 2000-2010 mellan 3 och 15 procent, med ett år (2008) i en topp på 24 procent (ibidem s 62f) och i USA slutligen lyckas man i genomsnitt spåra ca 250 minderåriga i hela landet årligen (ibidem s 65f).  Det finns inget som helst underlag för att minderåriga skulle öka i prostitution p g a legalisering/avkriminalisering, tvärtom så tycks de minska – förutom att de överlag är betydligt färre än vad skrämselaktivisterna vill få oss att tro.

De västerländska antiprostitutionsaktivisterna vill få oss att tro, att deras kamp mot sexturism och minderårigt sexarbete skulle ha något att göra med omsorg om de kvinnor/flickor som engagerar sig i prostitutionen, men det är faktiskt inte sant.  Om man ser på de reella förutsättningarna för dessa unga sexarbetare, särskilt i tredje världen, så handlar det inte ett enda dugg om omsorg.  Vi har all anledning i världen att ifrågasätta dessa självutnämnda ”barnräddare”, därför att de egentligen syftar till att försvåra tillvaron för dem – enbart i avsikt att själva på något sätt tjäna på det.  Som Heather Montgomery slår fast:  I jämförelse med de jobb som är tillgängliga så är prostitution väl betalat…  Utan sådana slutbetyg som krävs för kontors- eller affärsarbete, och brist på yrkespraktik, är barnens enda möjlighet, vid sidan om att sortera sopor, att tigga, vilket betraktas som ett dåligt val för att tjäna regelbundna pengar (Montgomery, Heather, 2001, Modern Babylon? Prostituting Children in Thailand, New York, s 98).

Ett väldigt tydligt exempel på den gigantiska skillnaden mellan inkomster i prostitution och andra arbeten ges i den prostitutionsfientliga undersökningen A report on Trafficking in women and children in India 2002-2003 (se även Wase a a s 33ff).  Av den framgår det, att en sexarbetare, 18 år och yngre, i genomsnitt tjänar 13.800 rupier i månaden, medan en arbetare 18 år och yngre i andra tillgängliga, okvalificerade yrken i genomsnitt tjänar kanske 500 rupier i månaden (hälften uppbär ingen lön alls).  Det tar alltså över två år för en i andra yrken att tjäna lika mycket som en sexarbetare gör på en månad.  Är någon förvånad över att även de som västerländska aktivister har klassat som minderåriga kan välja sexarbete?  Förvåningen lär inte öka när man jämför ”domestic work” med sexarbete.  I sexarbetet inträder i Indien – som vi ovan sett – maximalt 20 procent före 18 års ålder, i ”domestic work” är det istället 80 procent, varav 70 procent utsätts för fysiska övergrepp (Abuse Among Child Domestic Workers. A Research Study in West Bengal).  De västerländska “goda” barnräddarna talar aldrig om detta.  Tvärtom så arbetar de aktivt för att tvinga de minderåriga (och äldre) kvar i sådana förhållanden genom att undandra dem möjligheten till goda förtjänster som sexarbetare.  En sådan cynisk och kallhamrad känslolöshet kommer jag aldrig att kunna se som ”omsorg”.  Jo, men enbart om den västerländska aktivistens egen självgodhet och präktighet, men inte om dem som lever i den fattiga verkligheten!  Michael Bourdillon skrev för svenska röda korset i en utredning 2006:  Barns liv har större sannolikhet för att förbättras genom att förse dem med fler och bättre möjligheter än med att ta bort de möjligheter som de valt för att försöka förbättra för sig själva.  Ingen i detta land tycks ha lyssnat på vad han sa, utan istället strävar man i ”barnräddande” kampanjer att tvinga de minderåriga tillbaka till misär och svält.  Detta görs i självintresse, för – Som Steinfatt uttrycker det – när spektrumet av övergrepp mot barn vinkas med, oavsett om av Ecpat, politiska rådgivare, människorättsväktare, institutioner eller individer inom FN, eller helt enkelt lokala medborgare, så är ofta rationalitet det första offret (Steinfatt 2002 s 359).  Det skändade barnet är, som Scheper-Hughes & Stein påpekar, en generativ metafor som tjänar till att undanröja annan oenig oro och motsägelse i… samhället (Scheper-Hughes & Stein 1998 citerade hos Adler 2001). 

När man inte kan komma överens om konkreta andra problem kan man alltid jaga upp en panik kring metaforen om det hotade barnet Det visar sig alltid i efterhand att besluten blivit skadliga för dem man skulle hata och dem man påstod sig skydda.  Och tyvärr är det så i det här fallet också:  Åtgärder avsedda att skydda barn har ofta den effekten att den driver minderåriga arbetare under jorden och in i mycket farligare villkor än lagstiftningen avsåg att rätta till.

När spektrumet av övergrepp mot barn vinkas med, oavsett om av Ecpat, politiska rådgivare, människorättsväktare, institutioner eller individer inom FN, eller helt enkelt lokala medborgare, så är ofta rationalitet det första offret (Steinfatt 2002 s 359).  Det skändade barnet är, som Scheper-Hughes & Stein påpekar, en generativ metafor som tjänar till att undanröja annan oenig oro och motsägelse i… samhället (Scheper-Hughes & Stein 1998 citerade hos Adler 2001).  När man inte kan komma överens om konkreta andra problem kan man alltid jaga upp en panik kring metaforen om det hotade barnet

Det visar sig alltid i efterhand att besluten blivit skadliga för dem man skulle hata och dem man påstod sig skydda.  Och tyvärr är det så i det här fallet också:  Åtgärder avsedda att skydda barn har ofta den effekten att den driver minderåriga arbetare under jorden och in i mycket farligare villkor än lagstiftningen avsåg att rätta till.

Publicerat

MYTER OM PROSTITUTIONEN 5: MÄNNEN KÖPER SIG MAKT ÖVER KVINNORNA

Radikalfeminister och könsmaktsteoretiker hävdar att prostitutionen är förkastlig, därför att männen köper sig ”makt” över kvinnorna.  Bl a så var jag på en debatt om prostitution mellan den liberalfeministiska f d riksdagsledamoten Camilla Lindberg och den radikalfeministiska Gudrun Schyman, där den senare inte brydde sig om kvinnornas välbefinnande eller inte.  För henne var det en fråga om ”makt”.  Men t ex Liv Jessen vittnar om att kunder till kvinnliga prostituerade inte är annorlunda än män i allmänhet, och att skälen för deras köp varierar, och att den radikalfeministiska idén om ”könsmakt” inte kan appliceras som någon ”standardmodell” på kundernas motiv för deras sexköp.  Många av dem känner sig maktlösa, samtidigt som många av sexarbetarna känner att det är de som har makten i prostitutionen, inte kunderna.  Abel & Fitzgerald konstaterar också, att [i] motsats till radikalfeministers påståenden att sexarbetare är passiva mottagare av manlig dominans hävdar Chapkis (1997) och Sullivan (2004) att många sexarbetare aktivt motstår mäns makt och kontroll inom sexuella mellanhavanden genom att fordra en avgift för vad som normalt ges fritt. (2010, Introduction.  In Abel, Gillian, Fitzgerald, Lisa and Healy, Catherine with Taylor, Aline, Taking the Crime out of Sexwork.  New Zealand sex worker’s fight for decriminalisation.s 8).

I själva verket handlar detta maktperspektiv om ren radikalfeministisk ideologi, utan förankring i verkligheten, och är ett starkt uttryck för en kvinnochauvinistisk sexualmoralism.  Jenkins (s 5) tog upp frågeställningen om makt i sin undersökning av 483 svarande eskorter (varav 298 kvinnor).  Endast 6,8 procent av kvinnorna ansåg att kunden fick makt över dem i kraft av att kunden betalade, men däremot ansåg 26,6 procent att betalningen gjorde att kunden hamnade i en sårbar situation och 54,6 procent ansåg att det är en jämlik handling.  Endast 0,7 procent av kvinnorna ansåg att kunden normalt sett tog kontrollen medan 54,6 ansåg att kvinnorna alltid tog kontrollen och 24,1 procent att kvinnorna för det mesta tog kontrollen.  I makthänseende framstod kvinnorna som de säkraste, framför män och transsexuella.  77 procent av kvinnorna ansåg att de både respekterade och blev respekterade av kunderna.  Endast 16 procent av dem kände att de inte respekterade och inte respekterades av kunderna (s 6).  56,6 procent av kvinnorna kände sig aldrig exploaterade av kunderna och 29,9 kände det sällan.  Det var bara 2,1 procent av kvinnorna som ofta kände sig exploaterade och endast 0,7 procent gjorde det alltid (s 8).  Däremot kände 26,9 procent av kvinnorna att det var de som exploaterade kunderna, men den vanligaste känslan som utlöste detta var att de tyckte att de utnyttjade människors ensamhet, eller att de kände att de tog betalt av personer som egentligen inte hade råd att köpa tjänsterna (s 9).

Jenkins undersökning visar att kvinnorna är i en starkare position som sexarbetare än manliga och transsexuella sådana, och att det handlade om ett fritt val de hade gjort:  De flesta deltagarna i denna studie, män och kvinnor, menade att de engagerade sig i sexarbete utifrån en valposition: både när det gäller huruvida de skulle engagera sig i sexarbete och under vilka villkor.  Särskilt kvinnliga eskorter rapporterade sig uppleva en fördel, såtillvida att en större pool av kunder att välja från gjorde att de ofta hade mer val vilka kunder att acceptera.  Kvinnor tjänade typiskt mer per timme än manliga sexarbetare, p g a den högre efterfrågan på deras tjänster.  Denna efterfrågan möjliggjorde för kvinnorna att vara mer selektiva, vilket placerade dem i vad de kände var en mer mäktig position.  För manliga eskorter, även fast de ofta kände att de hade ett brett urval, rapporterades maktrelationerna variera mer.  Till exempel så samtyckte män mer regelbundet till sexuella akter som de var föga bekväma med; för kvinnor var det ovanligt.  Emellertid, i allt rapporterade få deltagare att de på något sätt kände sig tvingade, dominerade eller förtryckta (s 10).

Myter av detta slaget har inte ett enda dugg att göra med att hjälpa sexarbetare.  De är bara ett verktyg för fanatiska ideologer som vill genomdriva sin egen ”sanning” och tvinga alla andra att leva efter den.  Det är uppenbar skrämselaktivism för att uppnå sina mål.

Postad tidigast augusti 2013.

Publicerat

MYTER OM PROSTITUTIONEN 4: SEXARBETARNA ÄR TVINGADE IN I YRKET OCH VILL SLUTA

Som en sorts självklar uppfattning, som alla utan att reflektera ska omfatta, är att sexarbetarna tvingas in i sexindustrin.  Liksom med andra djupt rotade myter kring prostitutionen så finns det emellertid inget som helst vetenskapligt empiriskt forskningsunderlag som kan konfirmera detta påstådda tvång.  Istället hänvisas så gott som alltid till den ovetenskapligt arbetande Melissa Farley.

Väldigt talande för den verkliga situationen är istället Thomas M Steinfatt och hans thailändska teams 12-åriga studie av mer än 4000 sexarbetare på barer i Thailand inriktade på västerländska turister.  Inte en enda av de intervjuade kvinnorna hävdade att de blivit tvingade in i verksamheten (2002, Working at the Bar. Sex Work and Health Communication in Thailand.  Civic Discourse for the Third Millennium, London, s 50f).  Totalt sett är det, enligt flera undersökningar, sex procent av sexarbetarna globalt som anser att de tvingas arbeta som prostituerade.  The prostitution Reform Act rapporterar att genomsnittet för dem som inträtt i sexarbetet på Nya Zeeland p g a andras påverkan var 3,9 procent och Jenkins fann så låga nivåer bland eskorter att de inte ens diskuteras.

I den nämnda undersökningen av Steinfatt och hans team framgår det att endast 15 procent ville sluta att sälja sex, medan resten ville fortsätta, och så många som 69 procent tyckte att sexarbete var ett bra jobb (ibidem s 68f)!  Något som är betydligt fler än andra yrkesgrupper i USA, där endast 45 procent var nöjda med sina jobb 2009 (BBC, US job satisfaction has hit 22-year low, survey says, 29 January 2010).  Även Jenkins undersökning av eskorter visar tydligt, att önskan att sluta i yrket inte är speciellt hög.  Det visade sig att det bara var 3,2 procent av kvinnorna som planerade att sluta inom tre månader, mot 4,4 procent av männen och inga av de transsexuella.  35,3 procent av kvinnorna och lika många av männen hade inga planer alls på att sluta arbetet som eskort.  Samma siffra gällde för kvinnorna då planerna var att sluta mellan en tidsperiod av 1-5 år, medan 43,4 procent av männen gav samma svar och 40,9 procent av de transsexuella (s 4).  För Nederländernas del konstaterar Siegel efter sina intervjuer med ryskspråkiga sexarbetare att [d]e flesta av dem hade aldrig någon kontakt med organiserad brottslighet och ingen tvingade dem att fara till Nederländerna för att arbeta i sexindustrin (s 7).

Jenkins undersökning är också informativ när det gäller nivån på hur ”tvingade” sexarbetarna i hennes undersökning var.  Av kvinnorna hos Jenkins uppgav också 72,1 procent att sexarbetet stärkt deras självkänsla och endast 9,6 procent kände att den blivit sämre (s 7).  25 procent av kvinnorna hade någon gång känt sig fysiskt hotad i arbetet (s 5), men det värsta hotet för alla var att hotas med att avslöjas offentligt som sexarbetare (s 5f).  Något som understryker hur tung stigmatiseringen är för dem.  I den danska undersökningen, 2011, är det totalt fyra procent som uppger sig ha tvingats in i prostitution av andra, men uppdelat så är det noll bland eskortkvinnorna, en procent av de klinikprostituerade, två procent av eskortmännen, men 26 procent av de gatuprostituerade.  De som känt sig tvingade av ekonomiskt nödtvång är däremot sex procent (s 168).  Något som betyder att nio av tio gör ett helt eget och medvetet val.  Som kontrast kan man konstatera att tre av tio också gjorde det av sexuell nyfikenhet (s 168).

Intressant i sammanhanget att alla sexarbetare skulle vilja sluta i yrket är också undersökningen i Queensland, Australien.  På påståendet, om jag fick chansen skulle jag göra det [välja jobbet] igen så höll 36,4 procent av gatuarbetarna, 66 procent av bordellarbetarna och 69,5 procent av de privata arbetarna med om det (s 39).  Något som knappast vittnar om en önskan att sluta!  Även arbetstillfredsställelsen måste, med undantag för gatuarbetarna, sägas vara stor, då 46,5 procent av bordellarbetarna och 52,4 av de privata höll med om påståendet att deras arbete är en stor källa till tillfredsställelse i mitt liv.  Även det är högre siffror än för ”vanliga” arbeten i USA, och då talar vi inte om nöjda, men om stor källa till tillfredsställelse.  Däremot var det endast 12,1 procent av gatuarbetarna som höll med om detta (s 39).  Ett annat mått på tillfredsställelse kan också vara påståendet att mitt dagliga arbete är alltid varierat och intressant, vilket 69,7 procent av gatu-, 86,1 procent av bordell- och 79,2 procent av de privata arbetarna höll med om (s 39).

De undersökningar som gjordes av de nyzeeländska universiteten inför införandet av the Prostitution Reform Act visar också att för många är detta att lämna sexindustrin inte ens en fråga man funderar på, och som dessutom känns kränkande.  Enligt sexarbetarnas eget sätt att se det så lämnade de branschen när de ville.  Att jobba på småskaliga bordeller var dessutom ett karriärval som många var nöjda med:  Det är oförskämt att prata om att lämna det – det är en rättighet att kunna vara en sexarbetare.  Vi behöver ingen räddning.  För en del är det bara tre till fem år för en genomsnittlig karriär – ett medel för ett mål.  Skaffa pengarna för examen och sen gå vidare. (Taking the Crime out of Sexwork.  New Zealand sex worker’s fight for decriminalisation. Portland, s 132)  Till skillnad mot skrämselaktivisterna vill jag inte hävda att enstaka röster är representativa för alla prostituerade, men de är betydligt mer representativa än katastrofutsagorna, som endast kan bygga på undersökningar bland utvalda gatu- och internerade prostituerade.

Även FN, genom underorganet ILO, understryker det informerade val som kvinnorna i branschen gör.  I en av de få verkligt vetenskapliga rapporter som FN åstadkommit i ämnet framgår det frivilliga valet genom refereranden av uppgifter som undersökarna fått av de intervjuade kvinnorna själva.  De visste vad de gav sig in på, det var vänner som visade dem vägen – av de malajiska kvinnorna sa omkring hälften att det var vänner som visade det lätta sättet att tjäna pengar på – betalningen är ojämförbart bättre än i deras andra möjligheter, arbetet är mer flexibelt och mindre tidskrävande för mödrar och, överlägset ofta, så är det det bästa sättet för dem att hjälpa sina föräldrar.  I alla de fyra undersökta länderna gav prostitution märkbart högre inkomster än annat okvalificerat arbete, vilket inte är oviktigt i samhällen med närmast total frånvaro av sociala välfärdsprogram.  Sexarbetarna klagade också över stigmatisering, fara, övergrepp, exploatering, utstötande och trakasserier.  Typiskt nog var dessa negativa saker något de oftast inte möttes av från kunder, utan från poliser, tjänstemän och kriminella.  Rapporten understryker, att sexarbete är arbete och att arbetarna i denna sektor ska omfattas av samma rättigheter som andra arbetare (The sex sector: The economic and social bases of prostitution in Southeast Asia.  Geneva.  ILO).

Än en gång visar det sig hur ounderbyggda skrämselaktivisternas myter om prostitutionen är.

Första gången postad augusti 2013.

Publicerat

MYTER OM PROSTITUTIONEN 3: TRAFFICKING ÖKAR DÄR PROSTITUTION ÄR LEGAL

Jag har varit mycket upptagen en tid av att på sikt försöka överleva i detta samhälle, som tilldelat mig ett informellt ”berufsverbot” för att jag meddelar inkorrekta fakta i sexualfrågor, men nu återupptar jag min ”följetong” om prostitutionsmyterna:

Ett av de retoriska knep som skrämselaktivister tar till för att inbilla folk prostitutionens fasor är att påstå att traffickingen kommer att öka om sexarbete legaliseras eller avkriminaliseras.  Janice Raymond påstår t ex detta i sin vetenskapligt helt ounderbyggda artikel om ”Tio skäl till att inte legalisera/avkriminalisera prostitutionen” (Journal of Trauma Practice, 2, pp 315–322).  Som alltid är det fullständigt utan vetenskaplig grund, endast hänvisandes till NGO:er, amerikanska regeringen, IOM-rapporter och att vissa kommuner i Nederländerna krånglat kring legaliseringen.  Emellertid existerar det inga som helst vetenskapliga studier som kan bekräfta dessa ideologiska påståenden.  Tvärtom så visar det sig, att i en laglig miljö så minskar både trafficking och kriminalitet överhuvudtaget.  Den australiensiska regeringen (Parlimentary Joint Committee) deklarerade 2004 att [d]et finns lagliga vägar för migration in i sexindustrin, vilket reducerar behovet av emigranter att vara beroende av organiserade kriminella syndikat eller traffickerare.  Även på Nya Zeeland konfirmeras den låga förekomsten av trafficking för sexuella ändamål.  Där har man sedan the Prostitution Reform Act 2003 inte funnit ett enda fall!  Också i Nederländerna förefaller det ha blivit svårare att traffickera, eftersom framtvingandet av regler har ökat (Daalder, A L, 2007, Prostitution in the Netherlands since the lifting of the brothel ban. The Hague:  Ministry of Justice, s 84).  Istället är det tvärtom så, att illegala miljöer uppmuntrar kriminalitet.  Traffickerare drar fördel av olagligheten i kommersiellt sexarbete och migration, och är i stånd att utöva en omåttlig makt och kontroll över [migranterna]…I sådana fall är det lagar som förhindrar lagligt kommersiellt sexarbete och immigration som utgör de stora hindren (Kempadoo, K, 1998, Introduction: Globalizing sex workers’ rights. I Kempadoo, K &  Doezema, J (Eds).  Global sex workers: Rights, resistance, and redefinition, s 17, Weitzer, Ronald, 2010 s 24).

Men det obefogade påståendet om ökad traffickering i legala miljöer fortsätter ändå att framföras av skrämselaktivister, eftersom de måste ljuga om detta för att upprätthålla illusionen om den förfärliga prostitutionen.  I t ex den konferens kring trafficking och prostitution som hölls i Stockholm i december 2011 så satt åklagaren Lise Tamm och påstod, att traffickingen ökat i Tyskland och Nederländerna efter införandet av legalisering.  Från nationell statistik världen över ser vi emellertid att det är fullständigt grundlöst, och bara den typ av de tyvärr alltför vanliga retoriska osanningar som antiprostitutionsaktivister anser att man kan gödsla debatten med i alla sammanhang, enligt devisen ”ändamålet helgar medlen”.  Angående alla de påståenden om vad som skulle bli värre om prostitutionen legaliserades i Tyskland skriver man i utvärderingen 2007, att [s]edan akten trädde i kraft, har varken de förväntade fördelarna eller de negativa effekterna manifesterat sig till den ursprungligen antagna nivån (The Act Regulatingthe Legal Situation of Prostitutes – implementation, impact, current developments.  Findings of a study on the impact of the German Prostitution Act, Socialwissenschaftliches FrauenForschungInstitut an der Evangelischen Fachhochschule Freiburg, Berlin, September 2007 s 14)  Men att de positiva effekterna uteblivit tillskrivs det faktum att lagen inte reducerat stigmatiseringen (Ibidem s 21) och att det är en brist på tydlig politisk vilja att förändra, och den allmänna stagnationen ger intrycket att, även om politiker infört akten, de egentligen i slutänden inte ville ha den (Ibidem s 34).  Man beklagar också att en kontroversiell och ofta känslomässigt laddad diskussion kring tvingad prostitution och trafficking av människor överskuggar frågan om förbättrandet av situationen för sexarbetarna (Ibidem s 41).  D v s att myten om den gigantiska sextraffickingen även i Tyskland används som ett medel av abolitionister för att hindra förändringar och förbättringar för sexarbetarna.

Återigen har vi fått ett bevis för hur ovederhäftigt prostitutionsmotståndarna måste bete sig.  De bygger uteslutande på förvrängningar, falska fakta, påhitt och myter!

Tidigast postat 2013.

Publicerat

MYTER OM PROSTITUTIONEN 2: SEXARBETARNA FÖRSKÖNAR TILLVARON SOM AKTIVA, MEN INSER VERKLIGHETEN NÄR DE SLUTAT

Skrämselaktivister påstår ofta, mot neutrala eller positiva vittnesmål av sexarbetare och med hänvisning till Melissa Farley, att de ljuger för sig själva, men att när de slutar med sin sysselsättning så kommer de inse verkligheten.  Problemet är emellertid, att det inte finns en enda studie som följt sexarbetare från deras aktiva yrkeskarriär över deras tillbakadragande.  Den ende som något sånär försökt fylla detta vakuum är Thomas M Steinfatt (Working at the Bar. Sex Work and Health Communication in Thailand.  Civic Discourse for the Third Millennium.  London 2002) som spårade upp 66 f d sexarbetare, för att intervjua dem om deras erfarenheter.  Han fann att endast fyra (6,1 procent) mindes tiden som mer negativ än positiv – men ingen av dessa fyra skulle ha gjort ett annat val än att arbeta med sexarbetet om de åter ställts inför möjligheten.  Det ger alltså inget som helst stöd för att sexarbetare skulle förneka verkligheten som aktiva och komma till insikt som tillbakadragna arbetare.

Intressant i sammanhang med myten om att arbetare som dragit sig tillbaka skulle komma till ”insikt” är de tio arbetare som Steinfatt anför, som skulle vilja fortsätta i yrket, men som upplever att de inte duger längre.  En av dem var Lai, som nästan varje dag funderade på att återvända.  Men hon mindes varför hon slutade.  ”De tar mig aldrig med säger hon.  Jag brukade vara populär, men det var flera år sedan”.  Här talar vi emellertid om något som verkligen skulle kunna få kvinnor att ändra en tidigare positiv inställning till sexarbete, nämligen besvikelsen av att inte ”duga” längre.  Steinfatt refererar även till flera andra arbeten som också är i avsaknad av grund för att kvinnor skulle skadas av yrket, vare sig mentalt eller socialt, eller att de skulle komma till ”insikt”:  ”Summerat antyder inga nu existerande bevis att arbetare som slutat ser erfarenheten av att arbeta i baren som skadlig eller att det har märkbara skadliga effekter”.

Den danska prostitutionsutredningen 2011 säger att ”i vissa fall” ändrar sig f d sexarbetare till att se sin upplevelse som positiv – utan att diskutera vad orsakerna till detta kan vara – men understryker också att tidigare sexarbetare ”inte ser tillbaka på deras tid som prostituerade med obehag”.  Så framkommer det också att ”[s]ärskilt de tidigare prostituerade, som gått i terapi, framhäver i de kvalitativa intervjuerna nästan bara våldsamma episoder som orsaken till deras önskan att avsluta arbetet”.  D v s att våldsamma upplevelser ligger till grund för den förändrade synen, inte yrkesutövningen i sig, vilket torde gälla för alla som kommer att uppleva våld p g a sitt yrke – som t ex sjukvårdsarbetare på akutmottagningar.

Men den viktigaste faktorn för att ändra inställning är utan tvekan skrämselaktivisterna och den stigmatisering och skam som de lägger på sexarbetarna.  Att då ändra åsikt blir ett sätt att rättfärdiga sig själv inför det fördömande som samhället intar.  Det är alltså inte sexarbetet i sig som orsakar detta, utan stigmatiseringen.  Något som understryks av vad den danska prostitutionsutredningen meddelar på ett annat ställe:  Några av de prostituerade har uttryckt, att de möts med en fördömande och oförstående hållning mot prostituerade av psykologer, som de har uppsökt.  Nu är det inte konstigt att detta sker, med tanke på hur stor okunskapen om sexualfrågor alltför ofta är i den psykvårdande yrkeskåren, men det är naturligtvis också ett resultat av den allmänna samhällskursen och dess ständiga vilseledande propaganda. Det finns alltså inga som helst empiriska eller vetenskapliga underlag – annat än enstaka isolerade fall – som kan stötta myten om att sexarbetare efter avslutad verksamhet skulle komma till ”insikt” om att sexarbete skulle vara skadligt eller förnedrande.

Publicerat

MYTER OM PROSTITUTIONEN 1: NIVÅER PÅ VÅLD OCH EXPLOATERING ÖKAR DÄR PROSTITUTION ÄR LEGALT

I den allmänna debatten, och särskilt våra undermåliga medier, förekommer det en mängd påståenden om prostitution som ska ”bevisa” hur förfärlig prostitutionen är.  Vid ett närmare vetenskapligt skärskådande visar det sig emellertid, att det enbart handlar om ounderbyggda myter i samma mönster av verklighetsförfalskning som skrämselaktivister alltid måste ägna sig åt.  Jag tänkte här på bloggen gå till botten med en rad av dessa myter om prostitutionens ”förfärlighet”, inte minst för att ge referenspunkter för sansade människor som ifrågasätter hysterinn kring sexualmoralismens korståg mot människors rätt till sin egen sexualitet, en moralism som t ex exemplifieras av organisationen Realstars och EU-minister Birgitta Ohlsson.  Den första myten som skärskådas är den om att nivåer på våld och exploatering ökar där prostitution är legalt.  Till grund för ”serien” ligger boken ”Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen (Dick Wase 2012, Stockholm) där alla källhänvisningar finns refererade.

Det är inte ovanligt att påståenden framförs om, att om legalisering/avkriminalisering av prostitution genomförs ökar exploateringen och riskerna för våld.  Påståendet har emellertid ingen som helst vetenskaplig substans och är enbart ägnat att skrämma människor att acceptera en abolitionistisk linje.  Apropå legaliseringen av sexarbete i Australien har t ex Janice Raymond – med hänvisning till sig själv – påstått att ”legalisering/avkriminalisering skyddar inte kvinnorna i prostitution”och Mary Sullivan har försäkrat att ”prostitution kan aldrig göras säker”.  Men, som sociologiprofessorn Ronald Weitzer påpekar, så har forskningen kring lagliga bordeller i Nevada konstaterat att bordellerna ”erbjuder den säkraste miljön möjlig för kvinnor att sälja ömsesidiga sexuella akter för pengar”, och en undersökning av holländska justitiedepartementet fann att den stora majoriteten av arbetare på holländska bordeller och fönsterenheter rapporterade att de ”ofta eller alltid känner sig säkra”.  I Australien säger Crime and Misconduct:  ”Det är ingen tvekan om att licensierade bordeller erbjuder den säkraste arbetsmiljön för sexarbetare… Lagliga bordeller som nu opererar i Queensland erbjuder en godtagbar paradigm för en hälsosam, brottsfri och säker licensierad bordellindustri”.

När Woodward & medförfattare intervjuade 101 sexarbetare på bordellerna i Queensland uppgav 97 procent att trygghet och säkerhet var en fördel med att arbeta på bordell, av de 82 privata arbetarna ansåg  81,7 procent att det var det och av de 33 gatuarbetarna 81,8.  Alla tre grupperna inser alltså säkerheten på bordellerna.  Dessutom var det endast tre procent på bordellerna i samma undersökning som någon gång blivit våldtagna av en kund, och två som blivit slagna, mot 60,6 respektive 54,5 procent bland gatuarbetarna.  I sammanfattningen om lagreformen, med legaliseringen av prostitutionen, skriver författarna också:  ”Den nuvarande lagstiftningen har varit effektiv i att förbättra sexarbetares hälsa och välbefinnande inom den.  Det återspeglas i den höga arbetstillfredsställelsen som rapporterades av många kvinnor.  Emellertid är det för dem som arbetar utanför det lagliga ramverket ett antal ofördelaktigheter, inkluderande ökad risk för exponering för veneriska sjukdomar och lägre fysisk säkerhet på arbetsplatsen”.  Såväl Nevada, Australien, Nederländerna och Nya Zeeland är bevis för att legalisering eller avkriminalisering ökar sexarbetares säkerhet.  Påståendet att legalisering skulle öka våld och exploatering är ren lögn!