KRAFTTAG MOT ETT ”NOLLBROTT”?

RFSU har kongress i Gävle och ska idag (18/5) diskutera sexköpslagen.  Förmodligen kommer inte något uttalande mot lagen att komma, men det finns ett yrkande på att RFSU ska göra en sammanställning av det internationella forskningsläget.  En del av det forskningsläget återfinns i boken ”Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen” (Wase 2012).  Det är naturligtvis bra om RFSU tar en sådan uppgift på allvar, vilket har varit helt främmande för alla statliga utredningar hittills.  Bra är också att man tar ställning för att det behövs mer fokus på att bekämpa stigmatiseringen av sexarbetare.   Just denna är det allra värsta med yrket enligt närmast samstämmiga röster från sexarbetare själva, och i den stigmatiseringen ingår det direkta omyndigförklarandet av kvinnor som valt att arbeta i yrket, genom att mot deras vilja utmåla dem som ”offer”.  Vi behandlar faktiskt sexarbetare i det avseendet sämre än man gjorde under medeltiden.  I vår tid gäller devisen ”en gång hora, alltid hora”, medan det under medeltiden var vanligt med stigmatisering då kvinnorna var yrkesverksamma, men då de utträdde ur det så ramlade stigmatiseringen i allmänhet av, och det vanligaste ödet för f d sexarbetare på den tiden var att återinträda i samhället, bilda familj och rent av gifta sig.  Det var inte heller något uppseendeväckande om t ex badhusprostituerade bjöds på upphöjda medborgares döttrars bröllop och dylikt, eftersom mödrar och döttrar lärde känna kvinnorna då de badade på kvinnodagarna.  Ni kan ju bara tänka er hur socialt körda ni skulle vara om ni idag bjöd till fest och meddelade era ”anständiga” gäster att ni också inviterat ett par sexarbetare.

Så långt är allt gott och väl med RFSU, men vad som är helt uppåt väggarna är att man anser att det behövs krafttag mot (sex)trafficking.  Som jag redan tidigare berättat på denna sida, så är sextrafficking ett antalsmässigt synnerligen obefintligt brott och varje år slänger vi ut många miljoner kronor på att jaga ett brott som utgör 0,048 fall per 100.000 invånare i hela världen (men 0,054 i Sverige) och maximalt 3000 fall per år i hela världen.  Pengar som är helt bortkastade eftersom de inte resulterar i någonting.  Vad RFSU borde göra är att sprida upplysning om vilken gigantisk myt den påstådda stora sextraffickingen över världen är, istället för att spela med i och underblåsa myten.  Då skulle organisationen vinna i trovärdighet.

Första gången postad juni 2013.

SVENSKARNAS PÅSTÅDDA STÖD FÖR SEXKÖPSLAGEN

Ofta påstår de som anser sig ha rätt att reglera andra individers sexualitet i form av sexköpslagen, att denna lag har ett starkt stöd bland det svenska folket.  Vad som påstås bevisa det är två telefonintervju-undersökningar av Sifo, en 1999 och en 2002, vilka sägs visa att 76 procent var för sexköpslagen, samt Juri Kuosmanens undersökning 2008, där 71 procent var för den.  Vad som dock är verkligt problematiskt med dessa undersökningar är att de har ett extremt högt bortfall av svarande.  För Sifo-undersökningarna finns visserligen inga siffror på hur stort bortfallet var (anges bara 1000 telefonintervjuer, men inte hur många försök), men i undersökningen 2008 var det 55 procent(!).  D v s att inte ens hälften av de tillfrågade svarade.  I en undersökning 1996 var 67 procent av de tillfrågade mot en kriminalisering.

Det är uppenbart, mot bakgrund av det stora bortfallet av svarande, att de tre undersökningarna inte kan säga någonting alls om vad det svenska folket tycker om sexköpslagen.  Man måste också fråga sig varför bortfallet blir så väldigt stort?  Det är högst troligt att det beror på det skamliga ämnet och kravet på konsensus, som är så extremt tryckande i det svenska samhället.  Det är ingen överdrift att säga att stigmatiseringen av dem som tycker eller är ”fel” rörande sexualiteten är väldigt stor i vårt land, särskilt efter införandet av sexköpslagen.  Så även om intervjun sägs vara anonym så drar sig förmodligen många som inte stödjer sexköpslagen för att svara, vilket sannolikt var fallet vid Sifos telefonintervjuer också.  Som jämförelse kan anföras en undersökning i Nederländerna 1998, vilken indirekt visar att 80 procent av männen som gått till prostituerade ljög om det.  Det är nämligen, i det sexualfientliga västerländska kristna samhället, så skamligt att tycka eller vara ”fel” sexuellt att man måste tillrättalägga sina svar för att inte bli stämplad som ”monster”.  Intoleransen i det svenska samhället är gigantisk!

En betydligt större opinionsyttring, men inte urvalsrepresentativ för hela befolkningen, är millningarna på Newsmill.  Av 15.819 millningar (18/4 2013) var det 81 procent som var arga på lagen och endast 12 procent som var glada.  Det är en viss skillnad mot de drygt 1100 (av 2500) som svarat på Kuosmanens undersökning 2008, som ”visar” att svenska folket är ”för” sexköpslagen (Kuosmanen själv varnar dock för att förlita sig för mycket på undersökningen, vilket inte hindrar både ministrar och den s k ”utvärderingen” av sexköpslagen från att referera till den som ett faktum att svenskarna stödjer lagen.  Intressant är också, att om man tar denna undersökning, och antar att de 55 procenten som inte svarade inte stöttade sexköpslagen, så blir utfallet 67 procent mot densamma – precis som i 1996 års undersökning.  Det är alltså ett faktum, att vi inte har något som helst underlag för att säga att svenska folket stöder sexköpslagen.  Man bygger helt och hållet på en övertolkning av ett högst bristfälligt underlag.  Det är snarare så, som syns av millningarna på Newsmill, att svenska folket är motståndare till lagen!

Mot bakgrund av det extremt höga bortfallet vore det angeläget att undersöka varför folk inte vill svara på frågor om sexköpslagen och prostitution.

Vad som också är ett faktum är, att sexköpslagen direkt strider mot åsikts-, handlings- och integritetsfrihet.  I vårt land, och många andra västländer, fördömde vi kommunistiska ”omskolningsläger”, där folk skulle omskolas till att omfatta de ”rätta” tankarna.  Men sexköpslagen är ju ingenting annat än en ”omskolningslag”.  På ett högst odemokratiskt och rättsoanständigt sätt har ett antal folkvalda satt sig över sin egen befolkning, och remissinstanserna, och utsett sig själva till så mycket bättre vetande än sina ”undersåtar” att de givit sig själva rätten att via lagen ”korrigera” medborgarnas syn på detta.  Det är nämligen ett faktum, att sexköpslagen inte infördes för att hjälpa några sexsäljare, utan det deklarerades att”syftet med lagen i första hand var att ’markera en ståndpunkt’ eller ’sända ett meddelande’ att ’samhället’ inte accepterar prostitution.”  D v s att riksdagsledamöterna utsåg sig själva till ”samhället” vid beslutet och skärpningen, utan att inkludera majoriteten av landets befolkning däri.  Att man också bygger densamma lagen på ett ideologiskt vinklat och ovetenskapligt underlag (se t ex Wase, 2012, ”Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen, Stockholm, bilaga 9) gör den inte ett dugg mindre lik t ex raslagar, vilka också är ideologiska och ovetenskapliga.  Särskilt som sexarbetarna själva också var utelämnade från förarbetet.  Att folkvalda personer som genomför, skärper och försvarar sådan lagstiftning kan betrakta sig som demokratiska står jag totalt oförstående till.

Samtliga de riksdagsledamöter som infört och skärpt sexköpslagen bryter mot anständighetsprinciperna här ovanför i alla fall utom nr 5. Första gången postad juni 2013.

OKUNNIGHETEN HOS ”EXPERTERNA” 2

I tidningar och TV åkallas, som konstaterades i föregående postning, ofta påstådda ”experter” för att konfirmera hur hemskt det är med sexuella fenomen, som t ex sexarbete.  För 40 år sedan kallades de även in för att konfirmera sjukdomstillståndet i homosexualiteten, men den ”perversiteten” är numera politiskt godkänd, så alla de ”experter” som uttalade sig då har nu slutat leverera den typen av uttalanden.  Men avsikten med ”expertutlåtandena” är inte att leverera expertutlåtanden, utan att få folk att tro att det är sådana.  I själva verket är det synnerligen ovanligt att de s k ”experterna” har någon aning om det de uttalar sig om.  I prostitutionsfrågan kallar man t ex gärna in psykologer/psykiatrer, socialarbetare eller folk från kvinnojourer.  Det är jämförbart med att kalla in akutläkare som trafikexperter, poliser som någon gång handskats med stulen konst som konstexperter och nazister som vittnen om judar.  Psykologer/psykiatrer och socialarbetare vet ingenting om prostitution som fenomen då de bara har kontakt med de ”misslyckade” fallen.  Lika lite vet poliser något om sexarbetares värdering av deras yrke, eftersom de förstnämnda i stort sett bara träffar på sexarbetare som inte vill samarbeta med dem i misslyckade sammanhang, och kvinnojoursarbetare är kraftigt ideologiskt färgade och övertygade om sin rättfärdighet i detta – och därför oftast blockerade gentemot dem som säger annat än de vill höra.

Exempel på nämnda ”expertis” är t ex Expressens skriverier om prostitution och trafficking.  Jag kallar det skriverier, eftersom det inte har det minsta med journalistik att göra.  En undersökning av tidningens skriverier kring dessa ämnen under fyra år (Wase 2012, Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen, Stockholm) visar att de är okritiska, tendensiösa och fullständigt politiskt korrekta.  18 december 2007 och 1 oktober 2010 fick vardera en sexarbetare som trivs med sitt arbete komma till tals.  De ”intervjuande” skribenterna kunde naturligtvis inte stanna vid det, utan istället skulle ”experter” kallas in för att ”rätta till” bilden av prostitutionen.  I första fallet var det ordföranden för Rädda barnen på Gotland, Kerstin Blomberg, som, utan att reportern Jorunn Amcoff gjorde något som helst kritiskt ifrågasättande, påstod vetenskapligt fullständigt ounderbyggda påståenden, som att ”mer än 90 procent av de som är prostituerade blivit sexuellt utnyttjade som barn”. Ett påstående som inte kan konfirmeras av några vetenskapliga undersökningar alls och som inte ens går att få fram genom grovt selekterat underlag för ”forskning” (d v s NGO:er eller ideologiska uttalanden), och som visar att om det är något Blomberg är så är det verkligen inte expert.  (Jmf t ex att kvinnliga amerikanska porrartister mår bättre än genomsnittskvinnan och inte har utsatts för mer sexuella övergrepp som barn än kvinnan i gemen).

Vad gäller den andra artikeln så åtföljdes den av att reportrarna Jessica Josefsson och Ida Thunberg gick till en annan påstådd ”expert”, Carina Ohlsson, ordförande för Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund, som hänvisade till att en rapport som de själva tagit fram, med intervjuer av 30 personer, skulle visa att prostitution inte är något glamoröst. Inga varningsklockor ringde hos de bägge expressenreportrarna, vilka helt obefogat framställde Carina Ohlsson som ”expert”. Expert på vad? Definitivt inte på prostitution i alla fall, eftersom hon sannolikt inte alls läst, eller bara läst ett selekterat urval om forskning kring prostitution. Hon är knappast mer expert på prostitution än en akutsjuksköterska är på bilkörning. Men det tycks ingen expressenreporter ha förmågan att kunna förstå. För det andra är Carina Ohlsson starkt ideologiskt uppbunden till bilden av den förfärliga prostitutionen, vilket inte bäddar för att man från henne skulle få höra objektiva, underbyggda fakta. Men expressenreportrarna tvekade, som sagt, inte att framställa henne som ”expert” ändå.

Ett tredje fall av ”expertutlåtande” ger tidningen prov på 17 oktober 2008 då det påstås att  ”Prostituerade hölls kvar med Voodoriter”. En kvinna åtalades för grovt koppleri, men t o m polistalesmannen sa att ”ur hennes perspektiv har hon hjälpt kvinnorna. Inslagen av tvång, hot och misshandel har inte varit så starkt att man kan tala om människohandel”. Vi fick också veta att de fyra kvinnorna som kopplats inte ville delta i undersökningen, och/eller vittna mot kvinnan. Men naturligtvis måste tidningen ta ur de läsare som kunde misstänka att vi här hade att göra med ett fall av frivillig prostitution föreställningen att det kunde vara så. En ny ”expert” citerades för att inte någon läsare skulle tro att kvinnor frivilligt kan prostituera sig. ”Experten” ifråga var Bianca Leidl, vid Världskulturmuséet i Göteborg, som förlöste oss med de politiskt korrekta orden. I ett PM påstod hon att ”trafficking från Nigeria till Italien är en växande marknad. Verksamheten är stor, cirka 10.000 nigerianska kvinnor bara i Italien”. Intressant nog säger en italiensk FN-rapport om Nigerianska kvinnor traffickerade till Italien, att ”inga verkliga data kring antalet traffickerade kvinnor finns tillgängliga”, och därför frågar man sig verkligen vad Leidel hade för kunskaper, hemliga för italienarna, som hon förlitade sig på? Eller var det så att hon drog till med en icke underbyggd ”uppskattning” som hon sett? Sedan levererade Leidl det som var menat att vara dödsstöten mot idén att kvinnorna kunde ha varit frivilliga sexarbetare, och det med en föreställningsvärld som kunde vara hämtad från 1800-talets kolonialistiska miljöer: ”En rituell pakt med voodoo sluts mellan människohandlarna och offret. En låneförbindelse skrivs under av flickan och någon från hennes familj. Offrets skuld är ofta extremt hög, mellan 40.000-100.000 dollar. Det tar mellan ett till tre år för flickan att betala tillbaka i form av prostitution”. Men naturligtvis hade hon inte kunskap om det aktuella fallet, eftersom ingen av sexarbetarna ville samarbeta med polisen. Det handlade istället om svepande generaliseringar och ounderbyggda påståenden. Intressant nog avger inte heller någon av de nigerianska kvinnor som intervjuas i den danska prostitutionsundersökningen 2011 några som helst vittnesmål som kan konfirmera ”expertens” påståenden. Istället beskriver afrikanska kvinnor ”hållningen i Nigeria som dubbelmoralisk. De säger att alla vet att kvinnorna far till Europa för att arbeta i prostitution, och om de kommer hem med ekonomisk vinst, blir de väl mottagna, annars möts de med skam”.  Dessutom har den refererade italienska FN-rapporten inte ett ord om några ”voodoo-pakter”.

Samtliga tre ”experter” som åberopades av Expressen under de fyra undersökta åren, i avsikt att politiskt korrekt tillrättalägga bilden av prostitutionen, visade sig alltså vara allt annat än experter.  Det är nämligen så, att s k ”experter” i sexualfrågor för det första nästan alltid är okunniga om det de uttalar sig om, för det andra bryter de mot ett flertal av anständighetsprinciperna här ovan, nämligen den 1:a, 4:e och 9:e.  Tidningar och TV som för fram dem bryter i allmänhet mot 1:a, 2:a, 4:e, 7:e, 8:e och 9:e.

Första gången postad maj 2013.