Publicerat

KRIMINALISERING AV SEXKÖP UTOMLANDS – OCH ANTIPROSTITUTIONSINDUSTRINS OANSTÄNDIGHET

Som Ett indirekt hån mot den mördade Jasmine skriver SvD idag om förnyade krav på att kriminalisera svenskars sexköp utomlands.  Vänsterpartiets rättspolitiska talesperson Lena Olsson uttrycker sin egen åsikt som om den skulle vara någon sorts fakta:  ”Människors kroppar är inte till salu. Det här är dagens slaveri.”  Det är upprörande att en rättspolitisk talesperson är av den åsikten att hon har rätten att tvinga på andra sin egen uppfattning.  Hon har helt och hållet tappat anständigheten och upphöjer sig själv till någon sorts absolut sanningsinnehavare.  Men sexarbete är inte slaveri, och för att kunna hävda denna osanning krävs också att Olsson och de andra som lever av antiprostitutionsindustrin måste bygga på lögner, överdrifter och rena påhitt.

Den lagstiftning som Olsson, de rödgröna och kvinnoförbunden i C och FP eftersträvar är oförenlig med demokrati.  Varken en minoritet eller självutnämnda, moralistiska förespråkare av sin egna sanning har rätt att tvinga på andra sina åsikter via lagar.  Och det finns INGA bärkraftiga vetenskapliga eller empiriska studier som säger att sexarbete i sig är skadligt.  Ska man få fram studier som stöttar ”den enda sanningen” måste man förvränga dem, genaom att t ex bara studera en klinisk, liten grupp och skylla alla deras problem på sexarbetet, och inte väga in andra faktorer.  Men det är inte vetenskap, det är pseudovetenskap.  Däremot är de stigmatiserande och fördömande attityder som dessa demokraturförespråkare odlar och sprider i samhället skadliga för sexarbetarna.  Något som inte minst mordet på Jasmine visar.  Det är bl a därför som detta krav på lag indirekt blir att håna henne.

Ett annat exempel på denna fullständiga ignorans för vetenskap och verklighet i fallet sexarbete uppvisar Patrik Cederlöf, nationell samordnare mot prostitution och människohandel, vilken gör precis det som pseudovetenskapliga studier gör.  Han hänvisar till den lilla grupp personer – i ett kliniskt sammanhang – som han möter och den ”information” han fått.  Som en annan representant för antiprostitutionsindustrin är inte han heller intresserad av verkliga fakta, utan bara av de förvrängningar och falska påståenden som denna industri måste bygga på. Detta är människor som helt saknar anständighet i denna fråga!

Publicerat

NI BORDE SKÄMMAS!

Idag var jag på feministiskt väckelsemöte (det har hänt några gånger tidigare).  Det var ett seminarium om huruvida vi ska utvidga sexköpslagen till att omfatta svenskar som köper sex utomlands.  Överhuvudtaget är principen absurd, att vi inbillar oss att svensk lag ska stå över andra länders lag på deras eget territorium.  Det är naturligtvis en tanke som bara kan väckas hos människor som är så övertygade om att de är innehavare av den enda sanningen att de har rätt att tvinga på alla andra denna sanning.  D v s ideologiska fanatiker.

På den här typen av väckelsemöten är det bara ”rätt” personer som ska sitta, eller (som i det här fallet) stå i panelen, och det ska levereras påstådda fakta (som i verkligheten inte är fakta alls) som ska stärka den andäktigt troende församlingen i deras övertygelse.  På detta väckelsemöte levererades t ex det fullständigt osanna påståendet att den s k ”utvärderingen” av sexköpslagen ”visar” att det har skett en attitydförändring gentemot sexköp i Sverige.  Förutom att det är ett helt ounderbyggt påstående så är det också skrämmande vilken inställning detta avslöjar hos dem som tycker att det är okej att staten går in och ska bestämma människors attityder och åsikter.  I detta fall var det centerkvinnornas Carina Matsson som ställde sig bakom tanken att det är staten som ska bestämma vad folk ska tycka, istället för att folket ska bestämma statens inriktning, men varken den av verkliga fakta avvisandes Morgan Johansson (S) eller moderaten opponerade sig mot detta.

Carina Matsson försökte också slå i oss att det inte handlar om moral.  Nej, hon hade minsann ingenting emot att folk hade sex med varandra, så länge det var ömsesidigt.  Men det är ingenting annat än moral det handlar om när man utser sig själv till att vara den som har tolkningsföreträde kring vad som är ”rätt” sex.  För enligt Matsson så är sexköp en makthandling av en man gentemot en kvinna (män som köper av män eller kvinnor som köper av kvinnor och män är tydligen väldigt frånvarande i hennes världsbild).  Att sexarbetarna själva och deras kunder anser att det är en ömsesidig handling har naturligtvis ingen som helst betydelse för Matsson, för hon är så mycket bättre vetande än alla andra att hon har rätt att bortdöma deras upplevelser och bara upphöja sin egen ”sanning”.

Jag tycker det är motbjudande med människor som Matsson, som vägrar att ta till sig verklig forskning och fakta och som måste ta till anekdoter som ”bevis” för vad de säger.  I titeln på seminariet ingick ordet ”Phuket”, för att vi verkligen skulle förstå vad det handlade om, och Matsson åberopade sin dotter, som minsann hade jobbat i norra Thailand med sextraffickingoffer, vilket ”bevisade” hur förfärlig sexhandeln är för alla kvinnor.  I konsekvensens namn borde en person som arbetar med lärare eller andra som ”gått in i väggen” kunna tas som bevis för att alla yrkeskårer där folk kan må dåligt skadar alla som jobbar inom yrket.  Skulle Matsson godta att en skolpsykolog, utifrån alla elever han/hon kommer i kontakt med som mår dåligt, skulle säga att alla elever mår dåligt?  Skulle inte tro det, eftersom vi då måste slå igen alla skolor.  Jag är också helt säker på, att Matsson aldrig ens tänkt tanken att läsa professor Thomas M Steinfatts sammanfattning av det som förmodligen är världens största undersökning av prostituerade.  Under tolv år djupintervjuade han med sina thailändska medarbetare över 4000 barprostituerade i Bangkok, Phuket och Pattaya (2002, Working at the Bar. Sex Work and Health Communication in Thailand,  London).  Inte någon enda hade tvingats in i sexarbete och 69 procent ansåg att de hade ett bra jobb.  I Australien har flera undersökningar också visat, att inomhusprostituerade (där 95 procent av alla sexarbetare) har bättre arbetstillfredsställelse än genomsnittsamerikanen och att de inte mår sämre än den australiensiska genomsnittskvinnan (Wase, Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen, Stockholm).

Det värsta med dessa människor, som bara kan se sin egen ideologiska uppfattning, är dock deras cynism, egoism och fullständiga ignorerande av de människor som de påstår sig hjälpa.  Sexarbetarna i vare sig väst eller Sydostasien (eller någon annanstans) vill ha deras s k ”hjälp”.  I debatten om prostitution på The Economist 6-10 september 2010 (där en överväldigande majoritet av läsarna sedan röstade för avkriminalisering/legalisering av sexarbete) skrev kambodjanska sexarbetare detta inlägg:  Vi är sexarbetare från Kambodja – våra liv och vår industri har förstörts av anti-traffickingindustrin.  Vi brukade arbeta på bordell, där vi har säkerhet och solidaritet efter många år av organiserande som sexarbetare.  Nu är vi skingrade på gatan där det är farligare.  Vi skickas också till rehabiliteringscentra eller till anti-trafficking NGO:er som håller oss olagligt och försöker att ”nyträna” oss.  De försöker att lära oss att sy.  Vet de inte att stora antal av sexarbetare i Phnom Penh är före detta klädesarbetare eftersom klädesindustrin betalar så lite och villkoren är så dåliga.  Nu vet vi de verkliga siffrorna [av traffickerade kvinnor] och då vet vi att det går mindre än en halv traffickerad kvinna på varje NGO anti-trafficking skydd i vårt land!!  Fröken Melissa [Farley] talar mycket om hallickar.  Den största hallicken vi nu ser i Kambodja är människor som hon. Anti-trafficking-industri-hallicken.  Kvinnor och män som gör sina stora förtjänster och deras NGO:ers eller får forskningsanslag genom att studera oss genom att driva ett center där de håller oss illegalt i internering och kallar det rehabilitering.  Vi vämjes på anti-trafficking-hallickar!  Vi vill ha bort lagar kring sexarbete.  Vi vill få ett slut på anti-traffickingindustrin… Som sexarbetare i Asien använder vi nu slogan ”Rädda oss från räddare” (se bifogade kampanjbild från de sydostasiatiska sexarbetarorganisationerna).

Men människor som dem på det feministiska väckelsemötet tar ingen som helst hänsyn till andra människors önskemål och åsikter, utan kör över dem enbart för att erhålla sin egen ideologiska självtillfredsställelse.  Utan att blinka fordrar de att kvinnor och män som försöker förbättra sin egen och sina näras situation genom sexarbete ska återvända till fattigdom, armod och ofta förtryckande miljöer.  När man har en sådan inställning borde man bara skämmas!  Carina Matsson, Morgan Johansson och de andra på detta seminarium borde skämmas grundligt för denna djupt inhumana inställning.  Den har inte det minsta med anständighet att göra!

Jag respekterar att människorna på väckelsemötet har en annan åsikt än jag, men jag förkastar deras övertygelse om att de har tolkningsföreträde till vad som är ”rätt” sex, att de tar sig rätten att tvinga alla andra att leva efter deras ”rätt” och deras hatiska inställning till dem som inte vill följa deras övertygelse.  På det sättet skiljer de sig inte det minsta från fascister, nazister, kommunister eller religiösa fanatiker.

Första gången postad juli 2013.

Publicerat

ÄNNU EN SKRÄMSELAKTIVIST – ANNE JALAKAS PÅ ETC

Det är intressant, hur skrämselaktivister helt ogenerat kan beskylla andra för lögn och propaganda samtidigt som de själva utför just precis det.  Anne Jalakas hade häromsistens en krönika i den inte för sin objektivitet kända tidskriften ETC där hon, utan att blinka, beskyller TV-serien Borgen för att ljuga och sprida ”prostitutionspropaganda”.  Danmark sägs också vara ett land där inte bara främlingsfientligheten blomstrat, utan även ”föraktet för feminismen.  Och stödet för prostitutionen”.

Rent inledningsvis kan jag meddela, att mitt förakt för vissa former av feminism, framförallt den radikalfeminism som man får intrycket av att Anne Jalakas företräder, också blomstrar.  Motståndet mot denna totalitära ideologi tycks, tack och lov, öka alltmer även i det svenska samhället, eftersom de flesta människor är vettiga nog att motsätta sig principen att självutnämnda ”sanningsinnehavare” – som t ex Anne Jalakas och radikalfeministerna – med lagar, regler och tvång ska ha rätten att tvinga andra att följa just deras ”sanning”.  T o m radikalfeministerna är överens om att principen gäller för ras och religion, men när det gäller sex eller kön så tycker de plötsligt att de har all rätt i världen till dessa tvingande åtgärder för alla.

Men, låt oss då skärskåda de påstådda ”lögnerna” och ”propagandan” i Borgen.  Eftersom jag själv inte följt serien (är utan TV och använder inte datorn till att titta på TV) så har jag inte sett programmet, utan får gå på Jalakas vinklade framställning.  Hon börjar med att antyda att programmet framställer det som att det skulle vara trevligt att vara prostituerad.  Jag är övertygad om att det kan vara svårt många gånger om man är sexarbetare, särskilt om man ställs inför så patroniserande och stigmatiserande individer som Anne Jalakas.  Det finns en massiv forskning som visar, att det svåraste med yrket är just sådana som hon, som stigmatiserar sexarbetaren, inte tillerkänner dem sin egen rätt att avgöra vad som är bra för dem och som kämpar för att göra yrket så svårt som möjligt, genom förbudslagar som tvingar in sexarbetarna i en kriminell omgivning.  Men ett faktum är t ex, att inomhusprostituerade i Queensland i Australien, där prostitutionen avkriminaliserats, har en högre arbetstillfredsställelse än genomsnittsamerikanen (Wase, 2012, Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen, Stockholm, s 213ff).  Inomhusprostituerade utgör också lägst 80 procent av alla sexarbetare i hela världen.

Det är också intressant, att den förmodligen största undersökningen av sexarbetare som gjorts i världen, professor Thomas M Steinfatts och hans thailändska medarbetares djupintervjuer av över 4000 barprostituerade i Thailand under 12 år, visserligen inte talar om någon ”lycklig” hora, men däremot konstaterar man att det bland alla dessa intervjuade inte fanns en enda som tvingats in i arbetet, och att 69 procent tyckte att de hade ett bra jobb (Steinfatt, 2002, Working at the Bar. Sex Work and Health Communication in Thailand. Civic Discourse for the Third Millennium, London s 68f.)  Om Jalakas mot förmodan skulle vara intresserad av verkliga fakta så kan jag presentera fler undersökningar som visar att inomhusprostituerade inte mår sämre än genomsnittskvinnan, men jag tvivlar på att hon är det, eftersom hon hänvisar till ”fakta” på regeringens hemsida.  Där finns inte ett enda ”fakta”, mer än helt ounderbyggda påståenden i en text.  Det är skrattretande att någon på fullaste allvar kan hänvisa till en sådan ”faktabank”.  Fattas bara att hon kommer dragandes med den synnerligen oetiskt arbetande och mycket vetenskapligt kritiserade Melissa Farley.

När det gäller huruvida gatuprostitutionen skulle ha ökat så vet vi inte om det är så eller tvärtom.  Däremot hade DN en rubrik 20 mars 2011 som konstaterade att det var en ”Stor ökning av kvinnor som säljer sex på gatan”, vilket tillskrivs det faktum att sexköpslagen införts i Norge.  Dessutom har jag av en som sett avsnittet ifråga fått uppgiften att det inte alls påstås att gatuprostitutionen har ökat.  När det också gäller ökningen av våldtäkter efter sexköpslagens införande så är detta också obestridligt.  Sverige har idag världens näst högsta våldtäktsfrekvens, bara slagna av det lilla afrikanska landet Leshoto och med sju gånger högre frekvens än Danmark.  Norge, som också har infört sexköpslagen, har även det klart högre våldtäktsfrekvenser än Danmark, med legal prostitution.  Hur kan Jalakas, annat än med önsketänkande, få det till att Borgen skulle ljuga i detta avseende?

Sedan gör Jalakas det i vårt land numera regelmässiga bedrägeridraget, att hävda att ”en statlig utredning” skulle visa att förbudet mot sexköp haft avsedd effekt.  Liksom regeringen och andra skrämselaktivister måste hon då fullständigt ignorera den massiva vetenskapliga kritiken mot detta beställningsverk och att tre internationella undersökningar dömt ut den s k ”utvärderingen”.  Sedan anförs lagändringen 2011 som någon sorts ”fakta”.  Den bevisar ju inget annat än att riksdagen också består av en mängd individer som upphöjer sig själva till bättre vetande utan att bry sig om att ta reda på verkliga fakta.  Det är inga fakta, det är beklämmande!

Skrämselaktivisten Jalakas menar också att Borgen förmedlar hur vanvettigt det är att försöka stoppa sexhandeln, ”så som vi försökt i Sverige, Norge och Island”.  Här får vi åter prov på denna hybris som genomsyrar dem som upphöjer sig själva till att veta så ”rätt” att de har rätten att tvinga alla andra att leva efter deras åsikter.  Det är intressant när individer, som Jalakas, anser sig så upphöjda att de vet bättre än evolutionen vad som är det rätta.  Sexhandel och sexköp uppfyller nämligen alla tre kriterierna för att vara en evolutionär adaption – d v s biologiskt nedärvt för att det gynnar artens fortlevnad – och det är omöjligt att utrota biologiskt inplanterade drag hos varelser.  Kyrkan har med samma metoder som dem Jalakas förespråkar försökt tvinga mänskligheten till att bara utföra ”rätt” sexualitet i 2000 år – och misslyckats helt.  Det kommer Jalakas och hennes gelikar också att göra.  Det enda som de kommer lyckas med är att, som sociologen Howard S Becker säger i sin bok ”Outsiders” 1963, göra kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende – och att jaga och förfölja dessa människor.  Jalakas, och hennes meningsfränder, inbillar sig att just de har rätten att bestämma vem som är brottslig eller inte, enbart utgåendes från sin egen ideologi och åsikt.  Det har inget som helst med anständigt beteende att göra, det handlar enbart om moralism.

Det blir smått löjeväckande när en person som levererar ounderbyggda påståenden och propaganda, som Anne Jalakas, anklagar andra för att bete sig som hon själv gör. Första gången postad juli 2013.

Publicerat

EN SKRÄMSELAKTIVIST – EU-MINISTER BIRGITTA OHLSSON

Egentligen tycker jag inte alls om detta med att ”hänga ut” människor offentligt.  Av egen erfarenhet vet jag hur mycket skada det kan göra att bli ovederhäftigt uthängd, därför är det viktigt att ha verkliga fakta när man kritiserar någon för att vara skrämselaktivist.  När det gäller EU-minister Birgitta Ohlsson är det emellertid väl dokumenterat att hon agerar som en sådan.  Det är illa redan när vanliga ”hatare” agerar skrämselaktivister, än värre är det när organisationer och den okunniga journalistkåren gör det, men när ministrar, regering och riksdag gör det är det katastrofalt.  Det strider grovt mot anständighetsprinciperna här ovan.

Så hur agerar då Birgitta Ohlsson som en skrämselaktivist?  Det är i hennes försvar av och försök att exportera den medeltida sexköpslagen.  Redan 1441 kläckte katolska kyrkan idén om att förbjuda sexköp – men då bara för gifta män och präster – men inte att sälja sex och införde regeln i påvestaden Avignon.  Så att kalla lagen för den ”svenska” sexköpslagen känns inte helt relevant för mig.  Men oavsett det så är Birgitta Ohlsson grovt ovederhäftig i sin retorik kring lagen.  Det är en sak att ha en åsikt, att lagen är bra, men att underbygga den med falska och felaktiga fakta och påståenden är direkt snuskigt – om än typiskt för just skrämselaktivister.

Offentligt har Birgitta Ohlsson påstått att ”vid sidan om handel med vapen och droger, är traffickerares exploatering av människor för sexuella syften del av den svåra organiserade brottsindustrin”.  Det är ett rent påhitt som inte har någon som helst bärighet i verkligheten alls!  Det är ett rent påhitt som valsar runt i ”rapporter” av Europol och andra, att (sex)trafficking skulle vara världens tredje största kriminella verksamhet, vilket inte har något som helst underlag i verkligheten.  Sextrafficking är en mycket liten kriminell verksamhet.

Ett annat direkt påhitt som Birgitta Ohlsson refererar som ”fakta” är när hon säger: ”Jag förnekar inte att det finns prostituerade som är tillfredsställda med deras val av yrke. Men tillfredsställda sexarbetare utgör bara en bråkdel av prostitutionsvärlden. De flesta människor som är fångade i businessen att sälja sina kroppar i världen idag är fattiga och traumatiserade ungdomar.  Det finns inte en enda vetenskaplig undersökning som kan konfirmera detta påstående!  Skrämselaktivister älskar i ämnet prostitution att hänvisa till den kraftigt vetenskapligt kritiserade Melissa Farley, som gjort riktad forskning med det förutbestämda syftet att få det att framstå som att prostitutionen skadar människor något förfärligt.  Men precis som Birgitta Ohlsson är alltså Farley fullständigt ovetenskaplig och bortser totalt från all verklig forskning som gjorts i ämnet.  Som t ex världens förmodligen största studie av sexarbetare, Thomas M Steinfatts och hans thailändska medarbetares studie av barprostituerade i Thailand (2002, Working at the Bar. Sex Work and Health Communication in Thailand.  Civic Discourse for the Third Millennium, London).  Under 12 år djupintervjuade de över 4000 sexarbetare, fann ingen som tvingats in i arbetet, nästan 70 procent av sexarbetarna tyckte de hade ett bra jobb och maximalt 15 procent var minderåriga.  De fann bland dessa maximala 15 procent en 13-åring, tre 14-åringar och elva 15-åringar, men ingen yngre.

Lika tokigt blir det när EU-ministern påstår att ”klyftan mellan efterfrågan på sexuella tjänster och människor som frivilligt vill sälja deras kroppar resulterar i tvingad prostitution i händerna på organiserad brottslighet”.  Det finns inget som helst dokumenterat automatiskt samband mellan prostitution och kriminalitet, lika lite som det finns dokumentation på att sexarbetare skulle vara mer tvingade än andra.  Tvärtom visar bl a avkriminaliseringen på Nya Zeeland att det är kriminaliseringen av sexarbetet i olika former som skapar kriminaliteten.  Birgitta Ohlsson är alltså en av dem som direkt orsakar att sexarbetare tvingas arbeta under kriminella former.  Ett flertal internationella undersökningar visar också att 94 procent av sexarbetarna inträder i arbetet av eget val.  Hon påstår också, enbart baserat på den högst ovetenskapliga och oundebyggda s k ”utvärderingen” av sexköpslagen att den varit framgångsrik, haft avsedda effekter och håller nere trafficking till Sverige.  Eftersom hon inte kan vara omedveten om den kraftiga kritik som riktats mot det beställningsverk som den s k ”utvärderingen” är så är det hon gör att närmast stå och ljuga rakt ut.

Birgitta Ohlsson har också, med Cecilia Wikström och Helena Holmberg, påstått att ”vår tids sexslaveri drabbar miljontals människor, mestadels kvinnor och barn. Till Europa fraktas årligen en halv miljon människor för att säljas till sexindustrin”med hänvisning till en rapport av Europol.  Men Europolrapporten har inte ett enda underlag för dessa påståenden, liksom naturligtvis inte heller de tre kvinnorna.  Siffran är en s k ”guesstimate” (”bluffskattning”) som inte har någon som helst bärighet i verkligheten.  I verkligheten är det maximalt 3000 fall av sextrafficking årligen i hela världen.

Det är möjligt att Birgitta Ohlsson tror på en del av det hon påstår, men vi ska inte ha ministrar som går omkring och förlitar sig på och för vidare hörsägen, lögner och påhitt när hon driver en skrämselaktivistisk linje som är direkt opassande för en minister.  Ministrar och politiker ska bygga på fakta, och har de inte fakta att basera det de säger på ska de varken uttala sig eller agera för repressiva, förtryckande lagar – som ju sexköpslagen och kopplerilagen är.  När man, som Birgitta Ohlsson gör, direkt agerar för att sexarbetare ska arbeta under kriminella och riskfyllda förhållanden ska man inte skylla deras kunder för det, utan våga stå upp för det man gör, nämligen skapar förutsättningar för kriminaliteten.  En minister måste naturligtvis också ha rätt att göra misstag, men inser man inte när man agerar fel så är man inte lämplig som minister. Första gången postad juli 2013.

Publicerat

AVVIKANDE DJURARTER OCH GENUSPERSPEKTIVEN

Jag blev uppmärksammad på en text på ”Nationella sekretariatet för genusforskning”.  Där frågar man sig hur sjöhästar, blågyltor och clownfiskar kan ”bidra till större medvetenhet om normer och könsroller”.  Efter att ha läst texten så är jag fortfarande lika frågande.  Det är på Göteborgs sjöfartsmuseum som två pedagoger(?) hävdar att de här udda och avvikande djuren är bra exempel ”att använda sig av för att diskutera föreställningar kring kön och genus”.  På vilket sätt då?  På vilket sätt skulle sjöhästen t ex säga att kön är en produkt av uppfostran och miljö istället för biologi?  Är det det udda undantaget som utgör grunden för genusvetenskapen så är man sannerligen illa ute.  Sjöhästen är också i annat sammanhang högst problematisk för genusforskningen, eftersom den är stöd för den s k ”föräldrainvesteringsteorin”.

”Föräldrainvesteringsteorin” brukar vara som ett rött skynke för många genustroende och radikal-/extremfeminister vilka istället hävdar att uppfostran under tusentals år, under ett manligt förtryck, gjort att kvinnor är mindre sexuellt aktiva än män.  Vad ”föräldrainvesteringsteorin” säger är, att eftersom kvinnan/honan investerar mycket mer i avkomman måste hon vara mer restriktiv i sitt val av fader till sin avkomma och blir alltså mindre sexuellt aktiv. 

En man skulle teoretiskt kunna bli far till cirka 30 000 barn under sitt liv (med kanske en genomsnittlig insats för varje avling om, högt räknat, cirka 20 minuter) och en kvinna kan teoretiskt bara bli mor till högst 45 barn (med en genomsnittlig insats av nio månader per barn, cirka 390 000 minuter) så är det, som Donald Symons (The Evolution of Human Sexuality. New York & Oxford 1979) säger, förståeligt att mannen har en mer ”promiskuös” prägling än kvinnan (total arbetsinsats för mannens 30 000 barn är cirka 600 000 minuter, för kvinnans 45 barn cirka 17 550 000 minuter – bara inräknat avling och graviditet). Vi vet också empiriskt att det är så att mannen är mer ”promiskuös” hos såväl människor (vilket visats gälla över hela världen i Schmitts studie, ”Sociosexuality from Argentina to Zimbabwe: A 48-Nation Study of Sex, Culture, and Strategies of Human Mating”. I Behavioral and Brain Science, vol 28, 2005, pp 247-311) som hos andra primater och däggdjur. Intressant nog bekräftar alltså sjöhästarna ”föräldrainvesteringsteorin”, eftersom det hos dessa är honorna som är de mer sexuellt aktiva och pockande och hannarna de mer restriktiva, eftersom det är hannarna som tar hand om avkomman.

Det blir ju ett märkligt fenomen, att sjöhästarna i ett synnerligen enstaka och avvikande mönster skulle bekräfta att biologin inte måste vara avgörande, men i ett allmänt mönster skulle de inte kunna bekräfta detta.  Det luktar ideologi, och inte vetenskap, lång väg!

Vad jag också undrar över är hur blågyltans och clownfiskens förmåga att byta kön skulle bekräfta att våra könsidentiteter beror på miljö, och inte biologi?  Den förmågan som dessa har till könsbyte är ju biologisk, eller menar de genustroende att det är en mental process hos dessa bägge djur?  Menar de att en mental process skulle kunna få oss människor att byta kön?  För mig har det ingen som helst bäring.

Det finns också en länk till en text om Malin Ah-King som efterlyser ett genusperspektiv inom biologisk forskning, eftersom hon menar att en stereotyp syn på kön influerar forskningen.  Hon exemplifierar med en studie på tallskrikor, där hannarnas aggressivitet tolkades som aggressivitet men honornas aggressivitet som att de var ”snarstuckna”.  Det här måste ju vittna om vilket otroligt stereotypt könstänkande det finns hos radikal-/extremfeminister, som aldrig ser något våld från kvinnors sida, utan påstår att endast mannen är aggressiv och våldsam.  I och för sig är det trevligt att genusforskningen för en gångs skull bekräftar radikal-/extremfeministernas stereotypa könstänkande – själva påstår de ju att de inte tänker så – men hur motsäger det egentligen att våra könsidentiteter formas av både biologi och miljö?  D v s att biologin är en viktig del i detta.  Ah-Kings konstaterande att det som bestämmer könet är olika för däggdjur/fåglar å ena sidan, andra djur å andra är ju ingenting som beror på mentala processer, som människans miljöpåverkan i stort sett är, utan styrs av yttre omständigheter som djuren är oförmögna att påverka.  Hon menar att ett genusperspektiv är viktigt och avslutar med att säga:  ”Det är extra viktigt eftersom biologiska argument ibland används i den politiska debatten”.  Då kan man också säga, att det är extra viktigt att använda biologiska perspektiv, eftersom genusperspektiv snarast dominerar debatten.

Jag har inget emot att genusperspektiv anläggs, men att de ska få styra lagstiftning och normer på så sätt att självutnämnda experter i samarbete med stat, kommun och landsting tror sig ha rätten att ifrågasätta människors könsuppfattning – vilket nu är synnerligen vanligt – det motsätter jag mig å det bestämdaste!

Tidigast postat 2013.

Publicerat

EN SKRÄMSELAKTIVIST – ORGANISATIONEN REALSTARS

2010 grundades en ”ideell” förening, ”RealStars”, som påstår att de har målet att ”bidra till en bättre värld och ett Europa fri från sextrafficking”.  På sidan finns naturligtvis en uppmaning att skänka pengar, och för att den som går in där i önskan om att vara en medkännande människa så presenterar ”RealStar” påstådda ”fakta” – naturligtvis utan hänvisning till en enda källa, och särskilt inte då en vetenskaplig sådan.  Vi ska bland annat övertygas om, att detta är en lukrativ verksamhet, med gigantiskt liten risk för att ”åka fast”.  En oerhört alarmerande siffra, som hela tiden tickar upp mer och mer Euro, påstod i skrivögonblicket för detta, att sedan 1 januari 2012 så hade 3 miljarder 785 miljoner EURO satsats i sexhandel i Europa.  Vi ska också övertygas om att 25 procent av alla sextraffickingoffer är under 18 år, att 500.000 offer kommer varje år och att 92 procent av dem i prostitutionen vill lämna den.  Den underförstådda uppmaningen är, ”ge oss pengar för att bekämpa detta fruktansvärda”.

Allt som står på denna sida är inget annat än ”lögn och förbannad dikt”.  Det finns inte en enda undersökning gjord i världen som kan konfirmera ett enda dugg av vad som påstås!  I verkligheten kan maximalt 3000 offer för sextrafficking i hela världen förekomma varje år.  Sextrafficking är inte på något sätt en storindustri, tvärtom så är det en mycket småskalig sådan, eftersom endast sex procent, världen över, av sexarbetarna inte själva väljer att inträda i arbetet (Wase, 2012, Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen, Stockholm).

RealStars är ett snuskigt exempel på en organisation, helt utan anständighet, som agerar efter principen ”ändamålet helgar medlen” och som helt uppfyller kriterierna för att vara ”skrämselaktivister”.  Utan att tveka ljuger man, refererar falska fakta, lägger upp fejkade siffror, m m, enbart för att skrämma folk att ge dem pengar.  Och jag är övertygad om att de, likt Ecpat, inte hjälper någon annan än sig själva.  De säger nämligen själva att ”pengarna går till förebyggande insatser för att motarbeta människohandel och med fokus på efterfrågan”, d v s propagandaarbete som ska säkra mer pengar till dem, inte någon hjälp till några ”offer” (eftersom det finns så få).  Det är en lukrativ verksamhet som säkert drar in stora pengar.  De skriver själva:  ”RealStars verksamhet utvecklas idag genom grundarna samt genom företag och personer som stödjer utvecklingen av organisationen. Under 2012 finansierades projekt av Ungdomsstyrelsen samt Västra Götalandsregionen, ”Ett Europa fritt från trafficking”. 2013 får Realstars fortsatt projektstöd av Ungdomsstyrelsen och stöd från Allmänna Arvsfonden i ett projekt där vi tar fram ett interaktivt läromedel (spel) för gymnasieskolor samt engagerar unga som deltar i olika former av skapande för Fair Sex och mot trafficking”.

Dessutom backas de upp av okritiska, fullkomligt okunniga och papegojliknande medier som rabblar upp de falska påståendena.  I brevlådan i fredags damp tidningen ”Årsta/Enskede” ned där man under rubriken ”Resa” kunde läsa:  ”Organisationen RealStars driver kampanjen Travel for Fair Sex för att uppmärksamma trafficking på stora semestermål som Barcelona, Berlin och Grekland.  Europa har flest sexslavar per invånare, och bara i exempelvis Barcelona finns 50.000 prostituerade varav 90 procent är offer för trafficking, uppger RealStars.  De vill inte avråda från att resa till dessa platser – men tycker att turister ska vara medvetna även om resmålens skuggsidor”.

Jag blir mörkrädd när jag ser sådana uppenbara exempel på oanständigt uppträdande och spridande av lögner, både från s k ”välgörenhetsorganisationer” och från press/journalister!  Är det sådant vi ska ha i ett upplyst samhälle?  Ska skattepengar gå till människor som försöker leva på att sprida falska uppgifter och bedriva ounderbyggd propaganda?

Tidigast postat 2013.

Publicerat

KOPPLINGEN KÄRLEK-SEX MINSKAR SEXUALITETEN

Läste en text på Newsmill av Charlotte Rudenstam om problemet med den minskande sexualiteten.  Naturligtvis borde jag ha skrivit om detta på samma forum, men sedan jag kritiserade medierna och journalistkåren på Newsmill så är det uppenbart att jag blivit portad där, så jag har slutat att försöka få in texter där.

Jag tycker det är tragiskt när tänkta ”sexliberaler” spelar det spel som leder till minskad sexualitet – även om det kanske är omedvetet.  Politisk korrekthet och sexualpuritanska normer kommer aldrig att uppmuntra sexualitet, som jag påpekar i mitt tidigare inlägg om detta.  Och just detta politiskt korrekta, sexualpuritanska spel driver faktiskt Charlotte Rudenstam i sitt inlägg.  För det första ”avkönar” hon individerna genom att använda det konstgjorda ”hen”.  Att sexualiteten som en självklar del innefattar enkönad sex till en viss proportion innebär inte att man måste blunda för könsolikheterna i tvåkönad sex.  Även om man skulle kunna tolka en liten mängd av sexutövandet som att ”hen” har sex med ”hen” så är det inte vad det stora flertalet eftersträvar.  Heterosexuellt utövande är den största delen i det sexuella spelet, och för deltagarna däri är det i allmänhet viktigt att det är ”han” och ”hon” som har sex.  Det är liksom grunden för den sexuella upphetsningen och att politiskt korrekt indirekt försöka göra om det till att ”hen” har sex med ”hen” kan inte gynna sexualiteten på något sätt.

Men det största felet som Charlotte Rudenstam gör är att försöka låsa in sexualiteten inom ”kärleksskranket”.  ”Hur kan det vara viktigare att ha snyggt i köket eller att ha skickat den senaste tweeten, än att se en älskad (min emfasering) person i ögonen en stund?  …Att smeka en älskads (min emfasering) ryggslut?”  Här exponerar Rudenstam sin okunnighet om sexualitetens kulturhistoria.  Kopplingen kärlek och sex är nämligen helt och hållet en kristen konstruktion från medeltiden.  Det är t o m så, att ”romantisk kärlek” historiskt och kulturellt är en anomali.  Visst, limerans förekommer, d v s det som vanligtvis kallas ”den första förälskelsen”, också hos våra primatartfränder.  Man har t ex studerat det hos makakerapor, där hannar och honor kan gå in i detta tillstånd – men det är övergående.  I t ex Mehinakustammen i Brasilien har i genomsnitt en man samtidigt sexuella relationer med 4,4 kvinnor.  En man i 20-årsåldern har ofta tio sådana samtidigt (ThomasGregor, 1995, Sexuality and the Experience of Love.  I Sexual Nature Sexual Culture, ed Paul R Abramson & Steven D Pinkerton, Chicago and London).  Och det här är inget unikt.  I över tio procent av alla världens kulturer existerar inte romantisk kärlek som begrepp och i de flesta andra är det ovanligt.  Faktum är att vårt koncept för kärlek framstår som löjligt för Mehinaku.  En ung man som lyssnade till portugisiska kärlekssånger på sin transistorradio frågade:  ”Vad är det här ”jag älskar dig, jag älskar dig”?  Jag förstår det inte.  Jag tycker inte om det.  Varför gör den vite mannen sig själv till en idiot?”

Draget att låsa in sexualiteten inom ”kärleken” togs av kyrkan under medeltiden.  Sex var endast tillåtet inom äktenskapet och kyrkan bestämde nu, att äktenskap bara fick ingås om det fanns kärlek mellan makarna.  Därigenom konstruerades kopplingen, och den håller vi fast vid än idag.  Att låsa fast sexualiteten inom äktenskapet är också ett överlevnadsfördelaktigt drag för kvinnan historiskt sett, eftersom det tillförsäkrade henne om att hannen – i de flesta fall fadern till hennes barn – inte spred tillförseln till andra än henne och hennes avkomma.  Det var därför kristendomen blev så populär hos kvinnorna i antikens Rom, eftersom den som första ideologi sa att mannen skulle lämna allt till sin hustru (före kristendomen var det en självklarhet att män måste ha fler förbindelser än med bara sin hustru).  Det hade alltså ingenting att göra med att kvinnorna skulle få komma till himlen, som felaktigt ofta hävdas.  Men även kvinnor tröttnar på sina makar.  Därför har kvinnorna i jägar- och samlarkulturer i genomsnitt sex olika makar under sitt liv, men en del har väldigt många fler.  I Amazonas 1959 påträffades t ex en 12-årig flicka som redan varit gift tio ånger (Arne Falk Rönne: Fest och vardag hos de vilda indianstammarna i urskogen. Allers familjemagasin 1959 nr 39).

Att sex och kärlek inte hör ihop innebär dock inte att de inte kan kombineras.  Ovan nämnda makaerapepar som studerades höll ihop i stort sett hela tiden under limeransfasen och kopulerade oupphörligt (ni minns hur det var vad, vid den ”första förälskelsen”?).  Men det innebar inte att de inte kunde utföra ”snedsprång”, och efter ett tag gick det över, då de sökte sig nya partners.  Däremot är det helt klart, att draget att låsa in sexualiteten i ”kärleksfållan” drar ner sexfrekvensen.  Så också nypuritanismen i samhället.

Även fortsättningsvis agerar Rudenstam, enligt min mening, tvärt emot att gynna en ökad sexualitet.  Hon frågar sig: ”Hur kul är orgasmjakt”, underförstått att orgasmen måste vara något speciellt.  Säg det till alla hormonstinna tonåringar som onanerar flera gånger om dagen!  Att uttrycka sig så känns på något märkligt sett som att hon försöker att säga att även orgasmen måste ske inom ”kärleksfållan”.  D v s uppe i en kristen idealvärldsmoral som i alla fall inte jag kan sympatisera med.  Sedan ställer hon också frågan om ”hur kul är sex på den ene partnens villkor?” och där menar jag att hon gör samma idealiseringsvurpa som i fallet ”kärleksfållan”.  Den här idiotiska föreställningen om ”jämlika” förhållanden uttrycker professorn i psykologi vid University of Californa Los Angeles:  ”Instabiliteten och mångdimensionen i tvåsamhetens makt, och det faktum att ’maktbalanserade’ relationer är uppenbart mytologiska (i avseende att det aldrig kan bli logiskt fastslaget) lägger argumentet om ’maktojämlikhet’ åt sidan.  I bästa fall är detta argument ett bra exempel på sent 1900-tals kulturell-feministisk dumhet.”

Man gynnar inte människor genom att låtsas att verkligheten ser annorlunda ut än vad den gör.  Ett förhållande kan aldrig bli ”jämlikt” utan handlar om att ge och ta för att göra det bästa av det.  Därför blir jag också irriterad när jag ser alla idealiserande sex-”upplysare” som säger att man aldrig ska behöva göra något sexuellt som man inte vill.  Naturligtvis ska ingen tvingas till något, men i ett förhållande måste man ibland kompromissa, vilket även gäller i sängen.  Det vore mycket bättre om dessa s k ”upplysare” sa att man borde vara öppen för att ge saker och ting en chans istället.  I verkligheten kan följden av att följa ”att inte göra det man inte vill” bli att förhållandet bryter ihop istället.  Det hänger ihop med en annan verklighetsfrånvarande fråga som Rudenstam ställer:  ”Hur kul är känslan att den ene vill mer?”  Men det är så verkligheten ser ut.  I de flesta förhållanden fungerar det så, det är bara i det kärleksbefriade tillfälliga knullet  som det möjligen kan vara på annat sätt (och möjligen några enstaka undantag).  Vad vinner vi på att låtsas som om verkligheten är annorlunda än vad den är?

Som jag sa i mitt tidigare inlägg om detta så kommer man förmodligen helt att förbigå de verkliga orsakerna till att sexaktiviteten sjunker i vårt land, och istället fokusera på nonsensorsaker, eftersom det inte är politiskt korrekt att diskutera de verkliga problemen.  Något som understryks av Rudenstams text som också bortser från verkligheten till förmån för idealiserandet.

Första gången postat 2013.

Publicerat

HUR MYCKET OSANNINGAR FÅR POLITIKER FRAMFÖRA SOM ”FAKTA”?

Moralpolisbulletinen DN fortsätter att slå vakt om myter och osanningar som ”fakta” när det gäller prostitution och sextrafficking.  Jag börjar nästan tro att DN egentligen är förkortning för ”Dagens Nonsens”, eller ”Decent News”.  Idag (30 maj 2013) är det Morgan Johansson (S) som får gå ut med myterna som fakta, och dessutom demonstrera sitt förakt för rättsstaten och demokratin med att förorda kriminalisering av sexköp utomlands.

Naturligtvis framför också Morgan Johansson de osanningar och myter som ständigt dras fram; sexköpslagen avskräcker från sexhandel och sextrafficking.  Det finns inte ett enda vetenskapligt underlag för och inte en enda siffra som ger skäl till dessa påståenden!  Om man bara, som exempel, tar Trafficking In Persons Report’s siffror över ”sextraffickingdomar” åren 2003-2008 så ser de ut på detta viset:  Sverige 56, Danmark 24, Finland 16 och Norge 9.  Även om hänsyn tas till befolkningsmängden så är det inte siffror som säger att Sverige har mindre sextrafficking än våra Nordiska grannländer.  Nu är det dock så, att när domar för koppleri (som är inblandade i statistiken för Sverige och Danmark) sorteras bort så har Sverige något mindre sextrafficking än Danmark, men däremot inte mindre än Tyskland, Storbritannien, USA, Thailand, Kambodja, Australien m fl länder och vi ligger högre än världsgenomsnittet.  Det enda land i världen som helt eliminerat den i omfång obetydliga sextraffickingen är Nya Zeeland, som avkriminaliserat prostitutionen.

Att sexköpslagen skulle avskräcka från sexhandel finns inte heller ett enda vetenskapligt underlag eller någon enda siffra som kan stötta påståendet att vi har mindre sexköp.  Det Morgan Johansson, och många andra politiker (jag ska återkomma till några av de värsta exemplen) påstår är alltså ingenting annat än myter och osanningar.  Blir han därmed en lögnare kan man fråga sig?  Nja, så långt skulle jag inte vilja gå, eftersom det är oklart om han tror på vad han säger eller inte.  Gör han det så ljuger han ju inte medvetet, och då kan han knappast beskyllas för att vara en lögnare.  Däremot är det helt uppenbart att han är helt okunnig i frågan och att han inte tar till sig verkliga fakta i frågan.  Men det kanske man inte heller ska skylla honom för.  Det handlar kanske mer om att så inkompetenta forum som DN och dess journalister/moralpoliser har sådant genomslag.  Om man har medier som vägrar att undersöka och rapportera objektivt, som undanhåller fakta och ständigt repeterar osanningar och myter som ”fakta” blir det svårt även för politiker att få en nyanserad bild (eftersom de tydligen inte har förmågan att själva söka fakta).  Däremot ska politiker ha ansvaret, att man inte bygger lagar på anekdoter, myter och osanningar.  Man ska inte heller anlita ”experter” som inte håller måttet (här och här), men det kravet uppfyller inte vår riksdag på långa vägar idag.  Det är långt ifrån anständigt beteende av politiker som Morgan Johansson!

Första gången postad maj 2013.

Publicerat

VARFÖR HAR SVENSKARNA SÅ LITE SEX?

Det har kommit en undersökning som visar att svenskarna har mindre sex än någonsin.  På 17 år har frekvensen fallit från i genomsnitt 5 tillfällen i månaden till 3,8.  Aldrig någonsin sedan mätningarna började (1967) har svenskarna haft så lite sex.  Moralpolismediet DN åberopar naturligtvis det helt ovetenskapliga påståendet om att porrutbudet skulle minska sexlusten och RFSU:s ordförande, Kristina Ljungros, menar att det är stressen i samhället som gör det.  I skvallertidningen Aftonbladet påstås det att det är Fredrik Reinfeldts arbetslinje som är orsaken, att vi borde arbeta mera och att vi måste prata om det som en politisk fråga.  Intressant nog så är det emellertid ingen som vill prata om den viktigaste anledningen till att sexlusten minskar, nämligen den alltmer påträngande sexualpuritanismen och kompliceringen av sexualiteten.

Den enda åldersgruppen som ökar i sexfrekvens är den mellan 66-74 år.  Det är intressant nog den åldersgrupp som var med och genomförde den sexuella revolutionen på 60-talet, fram till den moralistiska motattacken, som startade i mitten av 70-talet, med krig mot ”fel” sex, porr och inte minst mannen.  Ingen kommentator har varit intresserad av att koppla denna svenska undersökning till den amerikanska rapport som kom 2012, vilken visar att par med mer traditionella könsroller har mer sex än ”jämställda” par.  Att det skulle kunna vara en orsak till den minskade sexualiteten är ju politiskt oacceptabelt, så naturligtvis måste politiskt korrekta svenska forskare avvisa dessa resultat.  Innan den nya svenska studien kom hänvisade därför professorn i socialt arbete, Lars Plantin, till studien 1996 för att påstå att jämställdheten egentligen ökat sexfrekvensen (1967 var det 4,2 tillfällen i månaden mot 5 1996).  Med tanke på den nya undersökningen så kanske Plantin bör bita sig i tungan för sitt obetänkta påstående?

En intressant faktor som bör beaktas i det här sammanhanget är, att år 1976 var det år då det lägsta antalet anmälda våldtäkter någonsin rapporterades i vårt land.  Det var då den sexuella frigörelsen stod på sin topp, innan den radikalfeministiska och religiösa nymoralistiska motattacken började få genomslag.  Då var sex fortfarande någonting relativt okomplicerat, och det gick att bejaka en sexualitet utanför parrelation och ”kärlek” – d v s att ”fel” sex inte var så farligt.  Tyvärr gjordes ingen undersökning av svenskarnas sexvanor vid denna tid, utan nästa kom först 1996.  Jag kan däremot mycket väl tänka mig att samlagsfrekvensen per månad runt 1976 låg som högst, men det vet jag naturligtvis inte säkert.  Men vi vet vad som hände efter det året.

Då ”fel” sex i form av t ex porr inte kunde stoppas, p g a tryck- och yttrandefrihetsprinciper, drogs jakten på mannen igång, ivrigt undereldad av pedofilihysterin (Joel Best, 1990, Threatened Children: Rhetoric & Concern About Child Victims. Chichago) och på 80-talet matades, som en följetong, anklagelser om fäders sexuella övergrepp mot barnen i vårdnadstvister i en aldrig sinande ström, för att säkra moderns ensamma vårdnad om barnen vid skilsmässor.  När myterna kring barn som aldrig kunde ljuga, förträngda minnen, m m, rämnade så måste misandrinerna byta taktik, och från slutet av 90-talet har demoniseringen av sexualiteten och mannen istället i första hand hetat våldtäkter och sexköp/sextrafficking.  Betoningen på hur hemsk sexualiteten och mannen är har ändat i att vi blint ska tro på en kvinnas påstående, oavsett rättssäkerheten (här, här – se särskilt kommentarsfältet – och här).  Det har lett till att vi idag har börjat tala om att en sexuell akt måste föregås av ett formellt godkännande.  Staten, som ju alltid anser sig veta bäst, ska därmed lämpligen skicka ut förtryckta formulär som – oavsett om i legala parförhållanden eller vid tillfälliga förbindelser – ska dras fram mitt i det upphetsande förspelet för underskrift:

– ”Ursäkta, men kan du skriva under på att du är med på det eventuella knull vi ska ha”?

Det är naturligtvis ett lysande sätt att öka upphetsningen och sexfrekvensen med… eller?

Den svenska radikalfeminismen och staten har gjort allt för att ta bort spontanitet, lekfullhet och individuell smak i sexualiteten.  Vi har istället alltmer närmat oss den medeltida katolska kyrkans föreställning om ”den naturliga sexualiteten”.  Denna, som ursprungligen formulerades av stoikern Musonius Rufus, sa att naturlig sexualitet bara är inom äktenskapet, enbart i missionärsställningen, bara i avlande syfte och att det är onaturligt att njuta av en akt som naturen bestämt för avling.  Våra nutida moralister har ruckat något på ”den naturliga sexualiteten” och omformulerat den.  Som t ex Inga-Britt Törnell som i Könshandeln (1995) menar att lagen ska se till att det är en känslobaserad handling mellan ”jämlika” parter och uppmanar skolor att till ungdomar förmedla att”sexualitet är ett uttryck för kärlek och omtanke”.  En annan pekpinne är Margareta Winberg och Louise Eek:  ”När sexualitet kopplas till ömsesidighet, jämställdhet och genuin närhet mellan två människor utesluter det samtidigt möjligheten att objektivera, manipulera och ’köpa’ varandra. Det handlar ytterst om en förändrad relation mellan kvinnor och män”.  T o m ärkeradikalfeministen Maria-Pia Boёthius inser dock i det första numret av ”Ottar” (1981) att det finns skillnader i kvinnors och mäns sexuella fantasier.  Kvinnor har i allmänhet mer ”undergivna” fantasier, män mer ”dominerande”.  Ska alltså inte sexuella partners ömsesidigt få utgå från det i sitt sexuella mellanhavande för att staten inte godkänner det?  Hur uppmuntrande för sexualiteten är det?

En annan höjdpunkt i sexdödandet var filmen Schocking truth 2000.  Enligt vanligt svenskt mönster presenterades en propagandafilm som ”dokumentärfilm” och särskilt hårt gick man i det efterföljande ”Svart eller vitt” åt heterosexuell analsex (den homosexuella berördes däremot, politiskt korrekt nog, inte med ett ord).  Bl a visade Lennart Ekdahl upp exempel på sin urusla ”journalistik”, då han la in sin egna personliga motvilja som programledare, och budskapet var tydligt:  Heterosexuellt analsex är något vidrigt, ett övergrepp mot kvinnor som borde förbjudas i lag!  Jag gjorde själv några år senare en undersökning om sexuella ”perversioner” på den internationella kontaktsajten ICQ och fann, att minst var tredje analsexentusiast är kvinna!

Hur kan någon tro, att en vital sexualitet ska kunna existera i ett samhälle där staten, på samma sätt som den katolska kyrkan under medeltiden, försöker tala om för människor vad de får och inte får göra?  Under förkristen tid hade vi här i Norden ett uppmuntrande sexuellt samhälle, med mycket sex från tidig ålder, men människorna arbetade mycket hårdare och längre tider än vi gör.  Att försöka skylla på att vi skulle arbeta eller stressa för mycket är alltså bara ”BS” (bullshit).  Att sexfrekvensen minskar beror till absolut största del på attityderna till sex, både i samhället och bland människor i gemen (vilket styrs av de officiella attityderna).  Puritanism och sexualmoralism – som det svenska samhället ägnar sig allt mer åt – dödar sexualiteten.  Men eftersom det inte är politiskt korrekt att tala om de verkliga skälen så kommer de inte tas upp.

Första gången postad maj 2013.

Publicerat

FLER LÖGNER OM PORREN

En journalist som brutit mot det allmänna mönstret hos hans okunniga och ideologiskt styrda kollegor är Mattias Andersson, som tog reda på verkliga fakta och skrev boken ”Porr – en bästsäljande historia” (Stockholm 2005).  Inte för att den fick hans kollegor att lära sig något ändå, eller att någon politiker läste den, men den går till botten med många av de osanna påståendena om porren.  Bl a påpekade han hur absurt en del politiker kan bete sig i detta (precis som i trafficking- och antiprostitutionsdiskurserna).  Vänsterpartiets EU-parlamentariker Marianne Eriksson kunde, utan att blinka, 2004 ”uppskatta” den illegala sexindustrins omsättning till mellan 3920 och 5460 miljarder euro, det vill säga ungefär 50.000.000.000.000 kronor! Något som enligt Anderssons beräkning skulle betyda att varje vuxen man i västvärlden spenderar 100.000 kronor varje år på porr.  Något som vittnar om Vänsterpartiets krav på sina politiker; bara de är ideologiskt rätt så får de komma med vilka vansinniga påståenden som helst som gynnar ”saken”.

Ett annat vittnesbörd om hur lätt politiker tar på sanning och fakta när det gäller att ideologiskt riktigt bekämpa ”fel” sex är Marita Ulvskog.  I februari 2000 sa hon i riksdagen:  ”Fru talman! Igår pratade jag med en kvinna som levt många år inom porrbranschen. Jag är annorlunda, för jag lever fortfarande, sade hon. De andra har tagit livet av sig eller blivit ihjälslagna”. När Mattias Andersson frågade vem uppgiften kom ifrån lät Marita Ulvskog hälsa genom sin pressekreterare att hon ”inte minns namnet på personen hon citerade”. Något som verkar minst sagt märkligt med tanke på den indignation som detta framkallade hos Ulvskog. Några särskilda åtgärder hade inte heller vidtagits med anledning av berättelsen, vilket blir ännu mer märkligt eftersom ju Ulvskog påstod att branschen leder till ond, bråd död, som Andersson påpekar.  Det blir ju också än mer tydligt hur lätt Ulvskog tar på kravet på objektivitet och saklighet när det nu finns svart på vitt på, att porrbranschens kvinnliga artister är lika friska, eller friskare än andra kvinnor.

Ibland kan man se vissa radikalfeminister hänvisa till forskning av Donnerstein & medförfattare (The Question of Pornography, 1987) och särskilt Neil Malamuth, vilkas forskning sägs ”bevisa” att porr leder till våldtäkt. Eller som Robin Morgan uttrycker det: Pornografi är teorin och våldtäkt utförandet.  Donnerstein trycker emellertid på att ”sammantaget antyder dessa studier starkt att våld mot kvinnor inte behöver förekomma i ett pornografiskt eller rent sexuellt sammanhang för att ha en negativ effekt på tittares attityder och uppförande”. Senare har han helt gått över till att trycka på att våld, med eller utan sex, är en huvudingrediens för att framkalla sexuell upphetsning hos sexualförbrytare. Vanliga actionfilmer är alltså värre för att utlösa våldsbrott än porr, där ett samband över huvud taget inte kan stärkas.  Vad gäller Malamuth så konstaterar han att det är svårt att avgöra orsak eller verkan.  Är det så att konsumtion av porr för en liten grupp av män leder till aggression, eller är det kulturella och/eller sociala bakgrundsfaktorer?  Hur som helst finner han att porr för de flesta inte har någon som helst inverkan, och i en undersökning som han gjorde bland unga män och kvinnor i Danmark finner han att båda grupperna anser att tittandet på hårdporr har en gynnsam effekt för dem!  Men det här anser inte de två ”dokumentärfilmare” som intervjuas av moralpolisen Thomas Lerner i DN (samme moralpolis som skrivit serien om porrimpotens).  Vare sig de eller moralpolisen själv tycks någonsin i sin utbildning fått lära sig vad objektivitet och saklighet är, och det är uppenbart att de bägge tjejerna istället tror att dokumentärfilm är detsamma som propagandafilm.

Antropologen och den liberala feministen Gayle Rubin (Misguided, Dangerous and Wrong: an Analysis of Anti-Pornography Politics. I Bad Girls and Dirty Pictures: The Challenge to Reclaim Feminism, 1993) ger en bra beskrivning av porrmotståndare och associerade rörelsers skrifter, i vilka man kan inkludera de nyss nämnda ”dokumentärfilmarna”: ”Detta resonemang kring sexualitet är mindre en sexologi än en demonologi. Det uppvisar det mesta sexuella utövandet i sämsta möjliga ljus. Dessas beskrivning av erotiskt handhavande använder alltid de värsta tänkbara exempel som om de var representativa. De uppvisar den mest motbjudande pornografi, den mest exploaterade form av prostitution, och de minst smakliga eller mest chockerande manifesteringar av sexuell variation. Denna retoriska taktik är följaktligen helt felvisande för mänsklig sexualitet i alla former. Den bild av mänsklig sexualitet som härrör från denna litteratur är oförbehållsamt smutsig”.

Första gången postad maj 2013.