Kategoriarkiv: Politiker

HUR KUNDE VI ÅTERVÄNDA TILL 20-30-TALET?

Om vi ska vara ärliga så är Sverige, mer eller mindre, tillbaka i 20-30-talets Europa.  Precis som på gatorna då slåss nu höger- och vänsterfascistiska grupper mot varandra, försäkrandes sig själva om att de sitter på sådana oantastliga sanningar att de har rätt att tvinga andra att följa ”sanningen”.  Precis som i 20-30-talets Tyskland används akademisk forskning för att föra fram bestämda ideologiska ståndpunkter, och de som inte är ”rätt” utmålas som så fruktansvärda att det är korrekt att stigmatisera, stöta ut och trakassera, i sann sovjetisk och fascistisk stil.  Var tog de akademiska, humanistiska och demokratiska värdena vägen?

Häromdagen besökte jag en nu hädangångens f d gotlandsforskare änka.  Under många år har jag varje sommar varit inbjuden på lunch till dem, så som varandes gotlandshistoriker själv.  Vi kom att tala om vilken tid i ens liv som var bäst.  För min del är det tveklöst slutet av 60-talet och tiden fram till ca 1976.  Naturligtvis handlar det delvis om att jag var ung, men framförallt så fanns det en optimism i samhället.  Vi trodde helt enkelt att det var möjligt att samhället skulle bli bättre och det var en tid av sexuell liberalisering.  Visst, vänstern var redan då fruktansvärt dogmatisk, men man trodde nog inte att de skulle kunna vrida samhället att bli så fel som det blev.  God hjälp hade de också av ”kapitalisterna”, som i samklang med radikalfeminismens krig mot mannen lanserade idén om att bara tänka på sig själv och skita i alla andra.

Om jag får skissera utvecklingen så är det framförallt genus/radikalfeminism, borgerlig egoismtanke och journalistisk självgodhet som bäddat för att vi nu är på väg tillbaka till en tid av intolerans och polarisering.  Radikalfeminismen och genusvansinnet har legitimerat ett samhälle av stigmatisering och ovetenskap genom att förklara att hälften av mänskligheten egentligen inte äger rätt att existera – nämligen männen.  Det enda som kan legitimera att de finns är om de totalt underordnar sig kvinnliga ”dygder” (eller möjligen om de är hbtq), annars är de utrotnings- och negligerbara.  Att det inte i praktiken existerar några kvinnliga ”dygder” – eftersom kvinnor är lika intoleranta och aggressiva som män – har ingen betydelse, eftersom man automatiskt är legitimerad i kraft av att ha fötts utan manligt könsorgan.  Precis som epitetet ”tysk” legitimerade människor i 30-talets Tyskland.

När det gäller den borgerliga egoismen är det flera saker som spelar in.  Bl a tanken att skatt är något av ondo och den outtalade rätten att kunna bygga egna enorma förmögenheter.  I det fallet hänvisar jag till en dokumentär som jag finner väldigt talande, nämligen ”Inequality for all” (finns på Netflix).  Den borgerliga egoistiska tanken manifesterade sig tydligt i bl a Arbetsgivarföreningens kampanjer från omkring 1980, som legitierade att man bara behöver tänka på sig själv och skita i alla andra.  Det är en tanke som också direkt legitimerar stigmatisering och utstötande, eftersom man inte behöver tänka på dem som drabbas av det.

Den journalistiska självgodheten har legitimerat hatsamhället, i och med att mängder av journalister tror sig om att ha rätten att hatfyllt hänga ut människor, falsifiera och undanhålla fakta för att skriva människor på näsan vad de måste tycka i kontroversiella frågor.  Man har helt enkelt lärt människor att hata, ljuga och förtiga, något som inte minst är tydligt när det gäller debatten om invandring.  Som historiker, som också studerat migration, inser jag att invandring är en nyttig och nödvändig företeelse, men att – som politiker och journalister gjort – enbart tro att det finns en enda väg, som måste försvaras genom att förtiga och ljuga om fakta – är bara att skapa en hopplöshetskänsla hos människor, som leder till hat och intolerans.  Eftersom de som är kritiker istället för att bemötas med respekt och argument bemöts med smutskastning och stigmatisering.

Jag påstår bestämt, att de som bäddat för en återgång till 30-talssamhället i första hand är egennyttiga radikalfeminister, journalister och politiker.  Men naturligtvis har den enskilde individen också ett ansvar, särskilt om man gett dessa grupper legitimitet.  Tyvärr så brister alltför många i att de tror på det dessa tre grupper påstår.  Kritiskt tänkande är en nödvändighet för bevarandet av den demokratiska samhällsformen, men också en öppenhet för att inse att man kan ha tagit fel själv.

Hur kunde samhällsoptimismen från min ungdom vändas till ett destruktivt samhälle?

SKA SVENSK REGERINGSPOLITIK BASERA SIG PÅ FASCISTISK IDEOLOGI?

Jag råkade titta på en video med Cassie Jaye, där hon berättar hur hon bemötts av feminister, aktivister och media sedan hon via sin dokumentär ”The red pill” bytte sida och tog avstånd från radikalfeminismen. Vi är några som fått smaka på denna typ av reaktioner, vilka följer som ett brev på posten om man ifrågasätter ideologiskt beslutade ”sanningar” – särskilt om man kan visa att dessa påstådda ”sanningar” i själva verket är osanningar. Då riskerar man att drabbas av ett osminkat hat, stigmatisering, ignorering och smutskastning från de ”rättrogna”. Särskilt problematiskt är det när medierna domineras av sådana ”rättrogna” journalister, vilka selekterar bort, censurerar, förtiger och förvränger fakta – som nämnda video, liksom denna, visar för Australiens del. I Sverige är det betydligt värre än i Australien, eftersom inte någon enda svensk TV-kanal vill visa ”fel” domumentärer, som t ex ”The red pill”, ”Don’t shout too loud” eller ”Hjernevask”.   Istället ska vi matas med propaganda som ska inskärpa hur människor måste tycka för att få vara del av samhället – i åsiktskorridorens trängsel (här, här, här, här, här, här, här, här). Jay Levy beskriver fenomenet i sin undersökning av sexköpslagens verkningar och kallar det för mönster för tystande.

Relationsforskaren Richard Strauss räknar upp de metoder som används för bedrägeriet i fallet partnervåld, men det kan generaliseras till alla områden där de självutnämnda ”goda” aktivisterna, politikerna och journalisterna verkar i sin självförverkligande gärning. Allmänt anpassat är de:

1) Tysta ner bevis.
2) Undvikande av data som inte överensstämmer med den feministiska ”sanningen”.
3) Citera endast studier som stöttar den feministiska ”sanningen”.
4) Anta att rapporter stöttar den feministiska ”sanningen” även när de inte gör det.
5) Skapa ”bevis” genom citeringar.
6) Motarbeta publicerandet av artiklar och fondmedel till forskning som kan motsäga den feministiska ”sanningen”.
7) Trakassera, hota och straffa forskare som producerar bevis motstridiga den feministiska ”sanningen”.

D v s rent fascistiska metoder som idag genomsyrar akademisk, politisk och journalistisk värld i Sverige!

Det här agerandet leder även till ett upphöjande av Semmelweisreflexen till ett fullständigt normriktigt beteende.   Personligen har jag studerat sexual- och moralhistoria ingående, liksom hundratals undersökningar om bl a prostitution och trafficking, och producerat två omfattande böcker i ämnena. Men när jag motsäger individer i deras föreställningar, som t ex att faktiskt 94 procent av alla sexarbetare själva gör valet att inträda i arbetet, att inomhussexarbetare (minst 80 procent av alla sexarbetare) mentalt mår lika bra som genomsnittskvinnan och att sextrafficking är ett s k ”nollbrott” (mindre än ett fall på 100.000 invånare världen över) sparkar de genast bakut och vägrar att tro detta, anförandes alla möjliga konstiga undanflykter. Då inträder ett fenomen som aldrig skulle gälla icke kontroversiell och oomstridd kunskap. Om jag t ex diskuterar fysik med en fysiker har jag, p g a mina dåliga kunskaper i detta ämne, ingen anledning att annat än försiktigt ifrågasätta eller undra – samtidigt som jag måste vara ödmjuk, eftersom jag vet att jag inte kan ämnet. Men när det handlar om mitt specialämne så tror sig varje människa jag pratar med – trots att de aldrig studerat annat än grovt vinklade tidningsartiklar och propagandtärer i ämnet – att de vet precis hur det ligger till.  Även fast de i andra sammanhang kan ifrågasätta tidningar och TV.   Ett tydligt exempel på detta beteende har jag givit i ett tidigare inlägg, då två ungdomar, en miljöpartist och en socialdemokrat, utan något som helst underlag, och fast jag satt vid datorn och slog upp de undersökningar jag hänvisade till (Bl a en av BRÅ som säger att det är högst osannolikt med mörkertal när det gäller sextrafficking [s 21]). Jag gav dem ett år på sig att finna vetenskapliga undersökningar som stöttade deras övertygelse, men träffade bara den ene (miljöpartisten) efter ett år och frågade då om denne nu hittat sådana.   Till svar fick jag ett generat skratt.

Orsaken till denna Semmelweisreflex är i första hand att människor inte vill erkänna för sig själva att de dels har för dålig kunskap och dels inte vill vidgå att de blivit grundlurade av ”samhället”. D v s av den vänsterfascistiska radikalfeminismen. Speciellt gäller det många i den ”välutbildade” medelklassen, vilka p g a utbildning i ett eller ett par ämnen tror sig om att kunna omfatta alla ämnen. Som jag visat i tidigare inlägg (här, här) så uppfyller radikalfeminismen kriterierna för fascism till fullo – vilket också kommunismen gör. Men den senare riktningen lämnas på något sätt oantastad av stora grupper av journalist- och politikerkåren (av vilka ju en hel del sympatiserar med denna ideologi) och därför, menar jag, måste vi börja inse att radikalfeminismen är vänsterfascistisk och bör benämnas sådan. Något som borde gälla även andra aktionsgrupper till vänster.   De ska inte komma undan med att vara ”socialister” eller ”marxister” när de är fascister på vänsterskalan. Vi bör också tala om för de ”demokratiska” politiker från andra partier, vilka förfäktar dessa radikalfeministiska idéer (som t ex Birgitta Olsson), att de agerar vänsterfascistiskt.

Jag behöver inte orda om hur repressiv radikalfeminismen är för flertalet av läsarna här. För att bara ta ett exempel rekommenderar jag det här Youtube-klippet, vilket tydligt visar på hur man i sann fascistisk anda strävar efter att göra män till en grupp som inte ska ha samma rättigheter och möjligheter som kvinnor. Jag är verkligen ingen vän av SD, men jag förstår inte hur man kan påstå att det partiet skulle vara mer fascistiskt än t ex F! Eller V. Dessa har sin bakgrund i kommunism och marxism, som uppfyller alla kriterier för fascism genom sin historia och vilka, genom att agera för att upphöja radikalfeminismen som en tvingande idé för alla, visar de att de inte lämnat denna väg.

Det skrämmande är att denna vänsterfascism ligger till grund för Svensk officiell politik: Trots en lång historia av aktivt jämställdhetsarbete präglas vårt samhälle fortfarande av en könsmaktsordning. Arbetet måste fortsättningsvis ges en mer feministisk inriktning. Det innebär att vi måste vara medvetna om att det råder en könsmaktsordning, att kvinnor är underordnade och män är överordnade, och vilja förändra den. Det innebär också att regeringen betraktar manligt och kvinnligt som ”sociala konstruktioner”, dvs. könsmönster som skapas utifrån uppfostran, kultur, ekonomiska ramar, maktstrukturer och politisk ideologi (regeringsdokument Skr2002/2003:140, jmf också Pelle Billing). I rent ideologisk anda, fullständigt ounderbyggt av vetenskap, ska alltså samhället formas efter en liten vänsterfascistisk grupps åsikter, med grund i de ideologiska konstruktionerna ”könsmaktsordning” och att kön är ”en social konstruktion”. För att inte tala om könskvotering i lagform, som ju faktiskt är en direkt könsdiskriminerande lag, enbart riktande sig mot män!

Redan 1975 skrev antropologen Susan Carol Rogers (American Ethnologist, Vol. 2, No. 4, Sex Roles in Cross-Cultural Perspective (Nov., 1975), s 727-756.), apropå den senare påhittade ”könsmaktsordningen”, att [a]ntagandet om universell manlig dominans, som kommer från epistemologiska felaktigheter i antropologin, visar sig lögnaktigt utfrån bevis att kvinnor utövar ansenlig makt inom kontextet bondehushållet och gemenskapen. Den uppenbara motsatsen mellan officiella ståndpunkter kring manlig dominans och verklighetens kvinnliga makt kan lösas och förklaras av en modell som starkt kan sträckas ut till andra typer av förindustriella samhällen. Slutsatsen blir att transformeringen av manlig dominans från myt till verklighet genom industrialiseringsprocessen kort sagt är utforskad.  Men ändå ska en ideologiskt helt ovetenskaplig idé, genom tvingande lagstiftning och officiell politik, drabba oss.

Jag har inget att invända mot att människor har sina åsikter och övertygelser, men lika lite som kristen, muslimsk, höger- eller vänsterfascistisk ideologi ska få tvingas på människor, lika lite ska radikalfeministisk sådan få ligga till grund för tvingande och diskriminerande lagstiftning!  Jag ser faktiskt inte stor skillnad mot hur man agerade i Tyskland på 30-talet, när man lät ideologiska idéer peka ut vissa ”raser” som biologiskt mindervärdiga, eller i Sovjet, där ”borgarklassen” alltigenom stämplades som ”folkets fiende”. Skillnaden är att man ännu inte börjat att utrota de ”avvikande”. Men förföljer dem gör man, som ovan nämnda video visar och många kan vittna om. Även om de inte döms juridiskt så stöts de ut och stigmatiseras – precis som t ex judarna råkade ut för i Tyskland innan utrotningen sattes igång.

Ska verkligen svensk regeringspolitik basera sig på fascistisk ideologi?

DEMOKRATISK FASCISM

Efter att ha läst en text om ”demokratisk fascism”, av Brian E Frydenborg, på ”War is boring” ansåg jag mig tvingad, trots ännu inte avslutad cancerbehandling och annat, att göra en del reflektioner.  Jag rekommenderar texten, för den sätter fingret på vad många rörelser och personer handlar om.  Inte bara de mest uppmärksammade, som Trump och Erdogan eller i Sverige Sverigedemokraterna (som ensamma får ta skiten fast, som vi ska se, demokratisk fascism finns i alla partier), men går man lite djupare i analysen så ser man att denna typ av fascism har sina tentakler inne på varje mediaredaktion och att den sitter i huvudet på flera av våra mer framstående politiker, i samtliga partier.

Frydenborg skriver bl a: ”Den demokratiska fascisten måste ta existerande legitima problem och kraftigt överdriva deras intensitet eller att fullständigt fabricera problem som inte existerar men som spelar i människors förutfattade meningar och fördomar ‒ ilska, förakt och smutskastning är några av de fundamentala känslomässiga grunder som den demokratiske fascistens kampanj slår ned på.”  När vi betänker det så inser vi att mängder av politiker och journalister agerar helt i enlighet med detta.  Jag ska ta två flagranta exempel:

1) Vi får ständigt höra att (den vite heterosexuelle) mannen är aggressiv och hela politikeragendan går ut på att det enbart är män som är aggressiva mot kvinnor ‒ inte tvärtom på minsta vis.  För det första överdriver man då problematiken, spelandes på människors rädsla, och för det andra måste man frisera verkligheten för att få denna agenda att stämma.  Syftet blir därför inte att lösa de problem som finns med aggressivitet och våld, utan att stämpla männen som en grupp som egentligen inte har berättigande i samhället.  Tillämpligt på det är vad Frydenborg citerar:  Den amerikanske (eller svenske) fascistens …  metod är att förgifta kanalerna för offentlig information. För en fascist är problemet aldrig hur att bäst presentera sanningen för publiken men hur att bäst använda nyheterna för att ge fascisten och hans grupp mer pengar eller mer makt.

2) Samma krig mot mannen som avspeglas i exempel 1 är det i exempel 2.  Han ska framställas som en våldtäktsman som förgriper sig på kvinnor och för att förstärka den bilden har man inlett kriget mot prostitutionen.  I varenda medie som finns i detta land matas vi ständigt med föreställningen att sexarbetaren är en sexslav, trots att det inte finns en enda vetenskaplig undersökning som kan konfirmera detta (den som tvivlar bör läsa min bok ”Den kidnappade sanningen – myten om den gigantiska sextraffickingen”) utan tvärtom är det 94 procent av sexarbetarna som själva gör valet att inträda i yrket.  Till det här fogas groteska påståenden om hundratusentals sextraffickingoffer bara i Västeuropa varje år ‒ fast det verkliga antalet är några få tusental i hela världen (mindre än ½ fall per 100.000 invånare ‒ jmf misshandel i Sverige, 90 fall på 100.000 invånare, d v s 180 gånger vanligare).  I denna mytspridning deltar politiker och journalister gladeligen för att samhället ska se på män som suspekta och våldtäktsbenägna varelser ‒ trots att få av oss är det och kvinnor är lika våldsbenägna, även om de oftare använder psykiskt våld).  Så kan man använda sig av lagstiftningen för att understryka att män är suspekta, som med sexköpslagen.  Men eftersom denna lag vilar på falska premisser måste politikerna skapa falsk ”vetenskaplig” grund för den och handlar alltså direkt demokratiskt fascistiskt.

Problemet är att det svåra blir att vända sig mot Trumps eller andra demokratiska fascisters metoder när man urholkat sin egen trovärdighet genom att själv agera så.  Och när det gäller genus och sex har samhället varit präglad av demokratisk fascism i över 30 år!  Om man t ex skärskådar SVT:s bevakning av prostitution och porr genom åren så bryter detta media flagrant mot kraven på saklighet och opartiskhet som man ska följa.  Då jag skärskådat ett flertal program (exempel här, här, här, här, här och här) kan jag avgjort påstå att de är kraftigt vinklade och saknar varje spår av saklighet och opartiskhet.  Till det kan läggas att man aldrig balanserat med något inslag från motsatt ståndpunkt till den officiella.  Här använder sig alltså makthavarna av medierna för att banka in den förment ”rätta” bilden i människor, utan varje spår till respekt för det fria ordet och demokratin.  Den demokratiska fascismen är initialt införd av dem som dikterat villkoren under mer än 30 år.  D v s de traditionella makthavarna och medierna.

Umberto Eco uppmärksammar fascismens hat till mångfald och dess “exploaterande och överdrivande av naturlig rädsla för skillnad,” ”att fascisms första upprop … är ett upprop mot inkräktare”, görande fascism ”rasistisk per definition.”  Den när sig på ”individuell eller social frustration” på ett sätt som är ”en vädjan till frustrerad medelklass” som är ”skrämda av trycket från lägre sociala grupper.”  Skärskådar man det så stämmer det väl med kvinnorörelsen, präglad av radikalfeminismen, sedan över 30 år tillbaka.  Att man är rädd för skillnad framgår av att maskulinitet har stämplats som något avvikande och något som samhället måste bekämpa.  Genusforskningen har manipulerats för att framhäva de feminina värdena och kvinnan framställs som offer och fredlig.  D v s att mannen bara är acceptabel om han beter sig enligt den kvinnliga normen, så att man bortsorterat nästan halva jordens befolkning som oacceptabel.  Uppropet mot ”inkräktare”, eller snarare avvikande, är stämplandet av alla män som potentiella våldtäktsmän och misshandlare och där med hopkopplad manipulation av fakta kring detta (tror någon t ex att något svenskt media skulle rapportera om den holländska forskning som visar att legal prostitution sänker nivån av sexuella övergrepp?).  Att så kvinnorörelsens linje när sig på individuell eller social frustration framgår av den skrämsellinje man ständigt måste driva.  Det enda som jag inte finner direkt applicerbart är rädslan för lägre sociala grupper.  Däremot finns det en utpräglad rädsla för människor som utövar t ex sex på annat sätt än medelklassnormens ”vaniljsex”.  Och vad gör man mot dem som utmanar denna norm?  Jo, man smutskastar och försöker tysta dem.

När en person eller grupp som styr anser att de äger staten och att statens maskineri, makt och frikostighet existerar som personliga verktyg för dem vid makten, när den kontrollerande enheten inte känner att den behöver dela staten, dess maskineri, makt eller generositet med andra annorlunda än den själv så har vi fascism.  Så som vi sett att man påtagligt handskas med SVT i frågor om genus och sex.  Det är ett praktexempel på demokratisk fascism!

Avslutningsvis vill jag understryka, att den demokratiska fascismen ännu är långt från nivån i t ex Ryssland eller Turkiet, men problemet är att när vi väl släppt in den på några områden ‒ och journalistkåren alltså spelar med i detta ‒ så är steget inte långt till att detta eskalerar.  Och om den demokratiska fascism från vänster som nu dominerar medier och nyheter ersätts av en från höger så är ingendera sidan trovärdig och vänsterns invändningar kommer klinga falskt.  Jag avslutar som Frydenborg:  Därför kan det finnas lite som är mer farligt för demokratin än människor som okritiskt accepterar skräpfalska nyheter ‒ och jag menar inte en idé eller åsikt om nyheterna, utan accepterande uppenbara förfalskningar och helt falska historier ‒ designade att främja ett politiskt slut.  Så som med genus och prostitution, så där är vi redan!

SCHYFFERSK MATEMATIK TILL MINISTER FRIDOLIN

Den sakliga tidningen DN (nej, det var faktiskt ren ironi) har gjort en undersökning som visar att endast 13 procent av dem som nämns i svenska historieböcker är kvinnor. Eftersom läroplanen har krav på jämställdhet kallade ideologen och den upphöjde ”utbildningsministern” Fridolin förlagen till sig och krävde rättning. Hur ska flickor kunna intressera sig för historia med så få män i böckerna undrade han. Och, ja, frågan är befogad. Hur ska bönder, arbetare, tjänstemän, icke adel, icke kungliga m fl kunna intressera sig för historia? Hur många sådana nämns i historieböckerna? Kanske ligger privilegierade ministrar som Fridolin på gränsen till att kunna få ett historieintresse, men jag som enkel arbetarson (fader från slummens – ja, jag talar naturligtvis om historiskt sett – Söder och modern statar- och torpardotter från Sörmland) kan naturligtvis inte bli intresserad av historia, eftersom inga fattigungar från Söder eller statardöttrar från Sörmland omnämns i historieböckerna. Eller hur?

Och hur är det med jämställdheten? Är det någonting som enbart gäller för att lyfta det kvinnliga könet, eller är det meningen att det ska omfatta alla? Gäller jämställdheten t ex mig, som arbetslös gammal man, och den privilegierade karriäristen Fridolin? Kan jag utifrån jämställdheten kräva att få bli minister? Jag är övertygad om att jag skulle göra ett mycket bättre arbete än Fridolin gör, men den officiella jämställdheten tycks ju inte se till kompetens, utan tvärtom fungera för att vissa ska bli mer gynnade än andra.

Men så var det detta med den Schyfferska matematiken. Sann jämställdhet borde ju kunna uppfordra till att vem som helst skulle ha samma rätt som t ex Augustus, Calpurnia, Karl den store, Olof Skötkonung, drottningarna Margareta och Elisabeth I, Karl XII, Voltaire, Karl Marx, Marie Curie, Per-Albin m fl att bli omnämnda i historieböckerna. Och rent matematiskt sett är det faktiskt många fler män som inte blir omnämnda i historieböckerna än kvinnor.

Historiskt sett har det, p g a evolutionärt skapad inverkan, som dödsfall vid barnafödslar, m m, gått ungefär 52 % män på 48 % kvinnor (utom i städerna, där det alltid varit kvinnoöverskott, eftersom en stor kontingent kvinnor inte ansett de lokala ”bonnläpparna” duga åt dem – jmf t ex Nordnorge och det svenska lantbruket idag. Om vi då lite försiktigt under människans ”historiska” period, s a s, räknar med ca 300.000.000 invånare i varje generation, så var det 156.000.000 som var män och 144.000.000 som var kvinnor. Hur många nämns i historieböckerna? Kanske tusen personer? D v s ca 870 män och 130 kvinnor. Om vi drar detta från det totala antalet så innebär det att i varje generation är det ca 143.999.870 kvinnor som inte omnämns i historieböckerna, medan det är 155.999.130 män som inte omnämns. I varje generation handlar det alltså om 11.999.260 fler män som inte blir omnämnda i böckerna än kvinnor. Om vi nu räknar 30 generationer på 1000 år – och att människans ”historiska” epok varat i 10.000 år, innebär det att det är 3.599.778.000 fler män än kvinnor som inte omnämns i historieböckerna. D v s lika mycket som halva jordens nuvarande befolkning! (Innebär det indirekt att Fridolin helt vill radera omnämnandet av män i historieböckerna i vår generation?)

Hur uppfyller läroplanen jämställdhetskravet utifrån det perspektivet upphöjde herr ministern Fridolin? Ska du kalla in förlagen och kräva rättning där också, eller är läroplanens tal om jämställdhet bara avsett för att gynna kvinnor?

Vilken tur att Sverige fått en så klok och insiktsfull utbildningsminister som efterföljare till den lika kloke och insiktsfulle major Björklund (obs, ironi här också).

JAN BJÖRKLUND GER SVÄLVGODHETEN ETT ANSIKTE

I dagens (22/1-15) Metro gör Johan Norberg en tankvärd reflektion kring den svenska skolpolitiken. På ett tydligt sätt illustreras hur svenska politiker – med Jan Björklund i spetsen – inte bryr sig om skola, elever, lärare eller undervisning, utan hur det istället handlar om personlig prestige. Som Norberg visar så trampar man på i sin egen självgodhet och -intresse utan att bry sig om att man lägger ökande arbetsbörda på den redan överansträngda lärarkåren. Det är svenska politiker i ett nötskal!

Trots att det är den svenska riksdagen som – blocköverskridande – kör den svenska skolan i botten så är naturligtvis ingen beredd att ta ansvar för det. Istället menar man, att metoderna för att ”räta upp” skolan ska vara att köra den ännu mer i botten. Tydligtvis bekänner man sig till talesättet ”ont skall med ont fördrivas”. Att det inte fungerar har ingen betydelse, det gäller bara att i sitt eget intresse framstå som handlingskraftig.

Men situationen i skolan idag är inte bara arbetsam. Det är också en påtaglig riskmiljö i det att läroplanens fina beskrivningar om att lära ut ett ”kritiskt tänkande” bara är kosmetika. Som lärare gäller det hela tiden att balansera på det politiskt korrekta och helt följa den rådande samhällsnormen för vad som är rätt. Att t ex ge eleverna i uppgift att kritiskt betrakta nuvarande konsensus kring ”växthuseffekten” balanserar på gränsen till det tillåtna. Otänkbart är att uppmuntra eleverna till att kritiskt betrakta invandringspolitiken, sexköpslagen (överhuvudtaget sexualia är tabu – annat än sexualupplysning via anatomiska planscher och PK-RFSU som kommer och säger ”rätt” saker), genus, feminism och/eller att svenskar i kraft av att vara en moralistisk stormakt vet bäst. Gör man det så riskerar man att pariastämplas och få många års studier bortkastade – eftersom man sedan inte får jobb.

Hur normstyrd vår svenska skola är visar detta exempel: Jag var i ett sammanhang och pratade för blivande lärare om normer och dessas påverkan i samhället (som forskare i sexualia har jag nämligen stor insikt i ämnet). Jag ställde dem på prov med att fråga hur många av dem som skulle våga läsa en mellanstadietext som beskrev den sexuella verkligheten ifråga synen på barn under vikingatiden. Inte någon enda skulle ha vågat göra det, eftersom de är så styrda av dagens norm.

En annan överhängande fara som (manlig) lärare är att stämplas som ”olämplig” i umgänget med kvinnliga elever. En lärare som jag talade med berättade att han ofta pratade uppmuntrande med en tjej som var ganska svag i ämnet, för att peppa henne. Problemet var bara, att han bland de kvinnliga eleverna på skolan (högstadiet) betraktades som den ”snyggaste” manlige läraren. En dag kom biträdande rektorn och ville tala med honom. Dennä berättade att eleven kommit och bett att läraren skulle bli ombedd sluta att prata med henne ”så mycket”. De andra tjejerna i klassen hade nämligen börjat reta henne för att läraren var ”kär” i henne. Man kan föreställa sig vad som hänt i ett värre anmälningsscenario av någon avundsjuk elev. I ett sådant läge skulle förmodligen lärarkarriären vara över – trots saklig grund. Och detta är faktorer som tillkommer utöver den orimliga arbetsbelastningen.

En annan lärare jag talade med arbetade på en friskola, där man hade särskilt upplagd undervisning, utan lärobok, som innebar att lärarna själva ska utforma undervisningsgrunden. Förutom det merarbete som detta innebar krävdes också en ständig avvägning till läroplanen och att materialet utformades i enlighet med betygskriterierna där. Förutom att det omintetgör mycket av egna initiativ från lärarens sida (särskilt kritiska sådana) så ökar det på en redan stor arbetsbelastning med omdömen, rättningar, utvecklingssamtal, betygssättning, m m.

Och då har jag inte ens berört den genusskola som gjort en lärdomsunderklass av killarna.

Men hur kan då den svenska skolan ha gått en så katastrofal utveckling till mötes? Ja, egentligen tror jag inte att grundproblemet ligger hos politikerna. Dessa är i sin självgynnande strävan ute efter att följa de vindar som blåser (d v s, de är ärkeopportunister). Är det för tillfället rätt att lyssna till vad ”vanligt” folk säger gör man det, är det företagarna gör man det, är det ideologiska strömningar som växer sig starka så gör man det. Politikern är helt enkelt ute efter att göra det som gynnar henne/honom mest.

De största bovarna i sammanhanget är snarare journalistkår och (radikal)feminism. I denna kombination av den moderna journalistkårens nya självpåtagna position av ”folkuppfostrare” – samtidigt som de kastat sitt ifrågasättande uppdrag åt sidan – med (radikal)feminismens anspråk på att, likt vilken religion som helst, sitta inne med lösningarna på ALLA problem (genus, könskvotering och feministisk politik är det goda, patriarkat och män är onda) har blivit förödande för vetenskap, skola, samhälle, tolerans och acceptans av avvikelse från normen. Det hjälper sedan inte heller att man gjort tidigare normförkastade fenomen, som t ex hbtq, till ny norm, för det har samtidigt inneburit en ökning av den blinda inbillningen av att allt som normen säger är rätt – och journalisternas uthängningar av dem som avviker mot normen har direkt gjort att hatsamhället har eskalerat.

Till skillnad mot många andra ”förståsigpåare” tror jag inte rasismen är ett lika stort hot mot demokratin och toleransen som journalistkår och (radikal)feminism. Rasismen är snarare ett symptom på, och en följd av de självgoda samhällsmedborgarnas upphöjande av sig till ofelbara och perfekta – och därmed innehavandes rätten att förkasta alla som inte är lika ”rätt”. Men Jan Björklund ger ett ansikte till dessa självgoda samhällsmedborgare och ett parti som har en sådan partiledare, och dessutom en sådan tänkt efterträdare som de har (Birgitta Ohlsson), borde egentligen självdö på nolltid. Särskilt som de hycklar liberalism och samtidigt applåderar t ex FRA- och sexköpslagen (vilket i o f s alla riksdagspartierna också gör).

Skolans förfall är en konsekvens av hela samhällets förfall och jag förutspår personligen demokratins snara (i ett historiskt perspektiv) sammanbrott. Det kan gå lika fort som i Tyskland på 30-talet. Vi är redan en bra bit på vägen.

POLARISERINGEN KOMMER – MASKULINT INITIATIV?

Som historiker är jag mycket medveten om att åsiktstrender kommer och går. Det vore naturligtvis inte fel om det vore så att det fanns sans och eftertänksamhet i detta, men problemet är att människan aldrig tycks ha varit sansad eller eftertänksam. Det har nu tydligen bildats ett nytt parti, ”Maskulint initiativ”, som fått stort gensvar på Facebook och på nolltid kunnat registrera sig som riksdagspartikandidat. Man kan tro att jag som jämställdist skulle applådera detta nya parti, eftersom det – till skillnad mot F! – säger sig kämpa för mäns och kvinnors lika rättigheter. Men än så länge är jag tveksam.

Det hänger naturligtvis delvis ihop med att jag inte vet någonting om dem som ligger bakom partiet. Jag har googlat på de fyra som anger sig som språkrör i artikeln på Nyheter 24, Max Delér, Ludvig Åkerlund, Robert Hermansson och Robin Gogberg, utan att ha funnit något substantiellt. Jag har inte heller, mig veterligt, stött på dem i debatt eller faktasammanhang. Det betyder naturligtvis inte att det måste vara suspekta personer. Jag känner sympati för deras reaktion, men det som skrämmer mig är att folk så okritiskt hänger på. Det har drag av… (radikal)feminism.

Jag har länge insett att en reaktion måste komma (man lär sig det som historiker). I över 40 år har vi haft en massiv feministisk, ideologisk bombmatta som fört ett krig mot mannen, och sådant fungerar inte i längden. Människan har tyvärr den egenheten att hon sällan kan stanna på ett sansat stadium utan måste söka sig ut mot extremerna. Nu har vi en lång period haft ett tillstånd av att det har varit ”rätt” att ovederhäftigt anklaga mannen för att ha varit ett svin, våldtäktsman, kvinnomisshandlare, barnskändare, utnyttjare av kvinnans arbete, m m, samtidigt som kvinnan varit ett helgonlikt offer som bara har lidit under förtryckets ok (ackompanjerat av tillrättalagd ”forskning” och politiskt korrekta texter i medierna). Det kontrasterar mot tidigare perioders syn på kvinnan som en som utnyttjat mannens godtrogenhet, som varit manipulativ, intrigant, bedragande, beräknande, m m, vilken bild är lika sann (eller osann) som den som (radikal)feminismen presenterat om mannen de senaste 40 åren.

När en grupp förföljs och smutskastas nås alltid en punkt där denna grupp slår tillbaka, och är det en så stor grupp som halva befolkningen så riskerar denna reaktion att slå hårt tillbaka. Det är det som oroar mig, för jag önskar verkligen inte en polarisering åt andra hållet i vårt samhälle (som radikalfeministerna gjort upplägg för ska kunna ske). Jag önskar att vi, istället för att lyssna på extremisterna – som vi gjort alltför länge – kunde respektera att vi är män och kvinnor. Att vi är olika, med olika livsval och intressen, och kunde acceptera varandras olikhet utan att några (som t ex Gudrun Schyman, Birgitta Ohlsson, Maria Sveland, m fl) måste inbilla sig att de är så upphöjda av ”den enda sanningen” att de har rätt att tvinga alla att följa deras ”sanning”. Det som gör att jag känner en viss oro för ”Maskulint Initiativ” är att det ska utvecklas till samma hatiska propagandaapparat som F! och ROKS. Ironiskt nog skulle F!:s stora framgång i EU-valet kunna visa sig vara det som börjar bli backlashen för extremfeministerna, eftersom sansade människor kan känna, att nu är det nog! Det skulle naturligtvis glädja mig, eftersom jag – liksom européerna i övrigt – inser att F! är ett extremistparti. Men är jag därför beredd att rösta på ett osäkert kort som jag fruktar kan bli lika extremistiskt i längden – fast åt andra hållet? I dagsläget inte. Jag vill först se att detta nya parti lever upp till principer som i dagsläget helt saknas hos F! och övriga feministiska partier och organisationer. Saklighet, respekt för alla olika åsikter, vetenskapligt baserad grund för beslut och frånvaron av tvingande och moralistiska lagar! Om de visar sig leva upp till detta är jag övertygad om att inte bara jag – utan t ex många fler kvinnor än som röstar på F! – skulle ge partiet sin röst. Förutsatt att de också kan balansera andra viktiga frågor – och det är inte så lätt!

MILITANT FEMINISM EN VIKTIG GRUND FÖR ÅSIKTSFÖRTRYCK OCH –POLARISERING

Det kan väl inte undgå någon att åsiktspolariseringen och intoleransen mot andras åsikter har accelererat stort i och med forum som Facebook och vissa kommentarsfält. Självklart kan man snegla på sir Winston Churchill, som lär ha sagt: ”människor är inte så dumma som du tror, de är dummare”, och hävda att det beror på det. Naturligtvis gör det också det i viss mån, men det beror också på vilka krafter vi låter få spelrum i samhället. Vi har låtit militant feminism få fritt spelrum i det svenska samhället och det har infekterat alla nivåer. Könsmaktsordning skulle nog kunna sägas vara den militanta feminismens sharia-lagar och genusforskning är dess teologi.

Det absolut största misstaget som gjorts i Sverige under sent 1900-tal var att börja stifta nya ideologiskt grundade lagar och regler, som t ex om könskvotering. När man inför sådana har man exkluderat kunskap och duglighet och dessutom via lag börjat att könsdiskriminera. När staten inte tar hänsyn till de grupper som man då exkluderar och trampar på kommer dessa att reagera. Detsamma gäller när lagar och regler tar sitt avstamp i teorin om könsmaktsordningen. Det är en teori som enligt väldigt mångas mening – bl a min egen – är helt ovetenskaplig, inte minst för att en majoritet – törs jag påstå – av svenska folket inte tror på den, utan inser att könsrollerna vuxit fram i symbios under årmiljoner, därför att det var mest gynnsamt för artens fortlevnad. När man då – som könsmaktsordningen gör – skuldförklarar halva befolkningen och en liten elit upphöjer sig själv till rätten att bestämma att alla måste åtlyda deras åsikter så blir det reaktioner. Det är inte konstigare än att män och kvinnor på 1800-talet – tack vare förbättrad standard via industrialiseringen – började ifrågasätta kvinnors och fattigare mäns utestängande från yrken och utbildningar. Som alla vet – men som den elit som upphöjt sig själv till rätten att tvinga andra att göra ”rätt” inte vill se – så botar man inte en orättvisa med en annan.

Lika illa är det med tokiga genusteorier. Precis som med könsmaktsordningen så vet de flesta genom erfarenhet och möten med människor, att människor är olika kön på grund av nedärvd biologi. Att då med t ex föräldrapenningen tvångsdela densamma mellan föräldrarna blir ett övergrepp på människors egen förmåga och rätt att välja – bara för att tillfredsställa de ”troendes” egon. Likaså att göra om förskolor till genusförskolor mot föräldrars vilja eller att styra forskningspengar, anslag och karriärmöjligheter efter ”rätt” ideologisk inställning i genusfrågan. Förutom att det också diskvalificerar hbtq-människors insikt om att de inte ”uppfostrats” till att bli det de är.

En annan ideologiskt styrd lag är sexköpslagen som drabbar minst två grupper i samhället, sexarbetare och sexköpare, men som upprör även andra just på grund av sin moralistiska och ideologiska grund. Människor må ha vilken åsikt de vill, men då staten agerar inkvisitor och straffar människor enbart utifrån en ideologisk och moralistisk idé så vilar det på samma grund som t ex raslagar eller kommunistiska klasslagar.

Inte ens till synes sansad information som kablas ut, som av denna, där statistiken förvånande nog i stora delar verkar riktig, saknas denna ”vi vet bäst ni måste göra enligt vår ideologi” attityd. Rubriken säger att feminismen har gått ”för kort”. Ska vi alltså förstå, att det är ideologiskt fel att kvinnor ska kunna välja att arbeta mindre, att män och kvinnor ska kunna komma överens om att kvinnan enligt egen önskan får vara mer hemma med barnen, att kvinnan arbetar mer i hemmet eftersom män utför mer förvärvsarbete, att män oroar sig mindre – trots att de misshandlas mer – m m? (Sedan måste man också ta i beaktande att detta handlar om anmält våld, inte oanmält, och som mitt nästa inlägg kommer att visa så misshandlas män i verkligheten lika mycket i förhållanden som kvinnor). Enligt min mening ser vi här en oerhörd intolerans inför individers vilja och rätt att själva göra val i sitt liv till förmån för en ideologisk enhetlighetstanke om likriktning som inte står fascism och kommunism efter. Och hur mycket av kvinnors större rädsla blåses inte under av militant feminism och deras språkrör i medierna? De backar minsann inte i sin iver att monsterförklara mannen utan skrämmer då gärna kvinnor i onödan.

Varför ska människor som upplever att staten inte lyssnar på dem lyssna på staten? När sedan kritiken bemöts med smutskastning, nedtystande och uppenbart bedräglig s k ”vetenskap” och fakta (som exemplifieras i mitt nästa inlägg) så får man en stor förtroendeklyfta i samhället, och har man en sådan så polariseras samhället obönhörligt. Politiker och medier har svikit stort i och med att ensidigt gynna militant feminism och vända saklighet, vetenskaplighet och objektivitet ryggen och låtit de självupphöjda ”sanningsinnehavarna” få utöva tvångspolitik mot andra. Deras svar till kritikerna har mer eller mindre blivit: ”men varför ska vi lyssna på er för när vi har rätt. Ni får göra som vi säger”. Därför är militant feminism en grundorsak till samhällets polarisering, strypandet av åsiktsfriheten, som tycks accelerera allt mer, och att den allt vanligare hatkulturen fått explodera. När militanta feministiska hatare klagar över att de bemöts hatfullt så lockas man att säga: ”Som man bäddar får man ligga”. Visar man inte tolerans så bemöts man inte tolerant. Därmed inte sagt att jag försvarar hatkulturen. Den vänder jag mig mot varifrån den än kommer.

REINFELDT VITSAR TILL DET PÅ ETT JULPARTY

Fredrik Reinfeldt har dragit en massa vitsar i årets jultal. Jag känner mig lite lockad att i samma anda kalla honom ”Fritzi”, för att skämta till det, så som han själv gör. Men hans vitsar är inte särskilt roliga. De är bara patetiska! Så jag lägger Fritzi åt sidan. Det känns däremot inte särskilt förtroendeingivande att Reinfeldt måste ta utgångspunkt i fiction för att beskriva ”verkligheten” i sextraffickingen (Roslund & Hellström) och som vanligt måste det värsta exemplet man kan finna vara en ”spegling” av ”verkligheten”. Och att prata om att människor ska ha frihet att forma sina liv samtidigt som man omyndigförklarar sexarbetare som själva valt yrket hur vitsigt är det? Man bara skakar på huvudet åt sådana skämt.

Sedan ljuger antingen Reinfeldt eller polisen. Det finns inte något fall med en 13-åring i svenskt rättsväsende. Och själv måste jag också vara traffickerad. Jag har nämligen en skuld till banken för köp av lägenhet. (Reinfeldt skämtar indirekt om att kvinnor som lånat pengar för att komma hit och sexarbeta inte ska behöva betala tillbaka sin skuld). Men Reinfeldt ska få ett erkännande. Han är en hyfsad skådespelare – men verkligen ingen lysande komiker – även om det manus som skapats för honom bara är ett hopkok av myter, hyckleri och trams.

”Hur stort är då människohandel- eller traffickingproblemet” frågar Reinfeldt och drar till med en guesstimate i storvitsarklassen från UNODC. 140.000 säljer sex (och är alltså traffickingoffer) i Europa påstår han obekymrad om att det inte har det minsta med verkligheten att göra (I UNODC:s rapport 2008 kunde man inte finna mer än två-tre tusen fall enligt domstolsstatistiken, och t o m BRÅ anser att det är otroligt att det kan existera mörkertal för ett brott som sextrafficking, BRÅ 2011:18 s 21). När man använder ”guesstimates” kan man påstå vad som helst för att jaga upp skräcken och strunta i verklighet och vetenskap. Så följer naturligtvis myten om miljardindustrin (som professor Ann Jordan redan dödat). Men det bekymrar inte Sveriges statsminister/-komiker. Han kan stå och dra vitsar rakt ut ändå (även om det är oklart om han vet att det är en vits).

Sedan drar han upp svenska polisens gamla guesstimate om 400-600 kvinnor. I det sammanhanget kunde det ju ha varit på sin plats att han påpekat hur usel den svenska polisen är, som inte löser mer än en hundradel av dessa påstådda fall. Klart som fan att de inte är säkra på siffrorna eftersom det är ren fantasi. Det måste väl ändå betecknas som det största ”understatement” som förekommer i talet. Intressant också hur han indirekt menar att man måste få ”rumänskorna” att säga saker som den politiskt korrekte Reinfeldt vill höra från dem (”vi måste få flickorna att erkänna”).

Ja, han är en riktig ”valsare” den är Reinfeldt. Kul kille som drar vitsar på jul partyt. Sverige har lägre efterfrågan på sexköp än i andra länder tack vare sexköpslagen vitsar han till det. Inget fel på fantasin där inte! Men varför vägrar han träffa personer som är kritiska till sexköpslagen? Har han något emot Fredrik Federley, så att han aldrig träffar honom, eftersom alla han träffar är överens om att sexköpslagen är bra? Ska en svensk statsminister, även om han drar vitsar på ett julparty, verkligen sortera bort dem som inte delar hans åsikter?

Konceptet ”nu ska jag visa mig som en empatisk person som ömmar för individer” (även om de knappast existerar) är ju ganska typiskt för de som politiskt känner sig hotade. Det kostar inget att sprida dessa konstruerade och påhittade ”empatiska” påståenden, eftersom man ändå inte måste betala för det. Kan man vända opinionen genom att dra vitsar kan det vara värt priset. Fredrik Reinfeldt är inget undantag.

Första gången postad december 2013.

CAMERON FÖRKROPPSLIGAR MORALISMEN

Man upphör aldrig att förvånas över hur stark, enfaldig och fanatisk moralismen är. Men ibland blixtrar de till med så absurda drag att sir Winston Churchills ord genast dyker upp: ”Folk är inte så dumma som du tror, de är dummare”. Nu senast gäller det David Cameron i UK, som tänker införa blockering av internetpornografi som standard. Naturligtvis påstår han att han ”inte håller detta tal för att jag vill moralisera eller skapa panik, men därför att jag som politiker och far djupt känner, att tiden för handling har kommit. Detta handlar helt enkelt om hur vi skyddar barnen och deras oskuld.”

Vad säger det oss om våra s k ”demokratier”, när vissa personer anser sig så upphöjda att de har rätten att tvinga på alla andra sina idéer, när de anser sig vara innehavare av en sådan sanning att den inte kan ifrågasättas, så som Cameron gör i detta fall? Tyvärr så vittnar det väl också om människors egen flathet, när de inte vågar stå upp och protestera mot övergreppen mot deras egen frihet, självbestämmande och myndighet. Men självklart är det moraliserande som Cameron gör, han rent av förkroppsligar moralismen i detta just nu. Det finns ingen som helst vetenskaplig grund för att porr skulle vara skadligt eller påverka människor till att bli brutala eller våldtäktsbenägna (se här och här) och redan president Johnsons kommission, som var färdig med sin rapport 1970, menade att ”empirisk forskning ägnad att klargöra frågan har inte funnit aktuella bevis för att exponering för rakt sexuellt material spelar en märkbar roll i orsakandet av avvikande eller kriminellt uppförande bland ungdomar eller vuxna. Kommissionen kan inte komma fram till att exponering för erotiskt material är en faktor i orsakandet av sexbrott eller sexuellt avvikande.” I själva verket kom kommissionen fram till att pornografi hade en sexupplysningseffekt som kunde vara gynnsam!

Vad gäller ”barns” skada av pornografi så är det ett faktum att det inte finns någon enda vetenskaplig undersökning på denna jord som kan styrka att sex i sig är skadligt för barn, om man inte plockar ut rent kliniska populationer där sex ändå aldrig är ensam orsak till att barnen mår dåligt (drygt 95 procent av alla barn som utsatts för övergrepp har ett mönster av kombination av olika former av övergrepp, som våld, negligering och psykiska kränkningar). I vår kultur är det naturligtvis ingen bra grej att exponera barn för porr, inte minst p g a samhällets institutionaliserande fördömande, men ett obligatoriskt ”familjevänligt filter” finns det inget som helst behov av, eftersom det redan existerar en mängd sådana för de familjer som vill blockera porr för sina barn. I detta fall handlar det alltså alls inte om att skydda några barn, utan enbart om att få en ny kontrollmekanism över människorna i samhället. I och med att filtret ska vara standardutrustning, och man måste avsäga sig det, så kan man lista alla ”snuskpellar”. Informationen kommer sedan att kunna användas av myndigheter och tidningar för att ifrågasätta, smutskasta och stöta ut individer – eller beröva dem vårdnaden om sina barn – och i denna strävan är man beredda att indirekt kriminalisera den stora majoriteten av sitt eget folk! I Kinsey-rapporten 1948 fann man, att 93 procent av männen var sexualbrottslingar – eftersom så många någon gång brutit mot landets sexuallagar – men sedan följde en period på 60- och halva 70-talet då vi försökte att anpassa lagar och normer till verkligheten. Nu är vi emellertid på väg tillbaka till medeltiden, med kraftigt moraliserande normer och lagar, som ska göra merparten av befolkningen till brottslingar igen, och staten ska övervaka folks sexualvanor lika effektivt som sedlighetspatrullerna i städerna och bikten gjorde det under samma tidsperiod. I ljuset av detta är Bertold Brechts ord mer aktuella än någonsin: ”Varför upplöser inte regeringen folket och väljer ett nytt folk”.

David Cameron framstår som en djupt oanständig människa, och hans påstående om att detta skulle handla om att skydda barn är inget annat än humbug. Men jag fruktar att våra egna okunniga hycklare i riksdagen snart ska följa efter. Ett folk får de politiker de förtjänar då de inte har kurage att stå upp och säga ifrån.

En annan bloggare som skriver om detta är Motpol.

NI BORDE SKÄMMAS!

Idag var jag på feministiskt väckelsemöte (det har hänt några gånger tidigare). Det var ett seminarium om huruvida vi ska utvidga sexköpslagen till att omfatta svenskar som köper sex utomlands. Överhuvudtaget är principen absurd, att vi inbillar oss att svensk lag ska stå över andra länders lag på deras eget territorium. Det är naturligtvis en tanke som bara kan väckas hos människor som är så övertygade om att de är innehavare av den enda sanningen att de har rätt att tvinga på alla andra denna sanning. D v s ideologiska fanatiker.

På den här typen av väckelsemöten är det bara ”rätt” personer som ska sitta, eller (som i det här fallet) stå i panelen, och det ska levereras påstådda fakta (som i verkligheten inte är fakta alls) som ska stärka den andäktigt troende församlingen i deras övertygelse. På detta väckelsemöte levererades t ex det fullständigt osanna påståendet att den s k ”utvärderingen” av sexköpslagen ”visar” att det har skett en attitydförändring gentemot sexköp i Sverige. Förutom att det är ett helt ounderbyggt påstående så är det också skrämmande vilken inställning detta avslöjar hos dem som tycker att det är okej att staten går in och ska bestämma människors attityder och åsikter. I detta fall var det centerkvinnornas Carina Matsson som ställde sig bakom tanken att det är staten som ska bestämma vad folk ska tycka, istället för att folket ska bestämma statens inriktning, men varken den av verkliga fakta avvisandes Morgan Johansson (S) eller moderaten opponerade sig mot detta.

Carina Matsson försökte också slå i oss att det inte handlar om moral. Nej, hon hade minsann ingenting emot att folk hade sex med varandra, så länge det var ömsesidigt. Men det är ingenting annat än moral det handlar om när man utser sig själv till att vara den som har tolkningsföreträde kring vad som är ”rätt” sex. För enligt Matsson så är sexköp en makthandling av en man gentemot en kvinna (män som köper av män eller kvinnor som köper av kvinnor och män är tydligen väldigt frånvarande i hennes världsbild). Att sexarbetarna själva och deras kunder anser att det är en ömsesidig handling har naturligtvis ingen som helst betydelse för Matsson, för hon är så mycket bättre vetande än alla andra att hon har rätt att bortdöma deras upplevelser och bara upphöja sin egen ”sanning”.

Jag tycker det är motbjudande med människor som Matsson, som vägrar att ta till sig verklig forskning och fakta och som måste ta till anekdoter som ”bevis” för vad de säger. I titeln på seminariet ingick ordet ”Phuket”, för att vi verkligen skulle förstå vad det handlade om, och Matsson åberopade sin dotter, som minsann hade jobbat i norra Thailand med sextraffickingoffer, vilket ”bevisade” hur förfärlig sexhandeln är för alla kvinnor. I konsekvensens namn borde en person som arbetar med lärare eller andra som ”gått in i väggen” kunna tas som bevis för att alla yrkeskårer där folk kan må dåligt skadar alla som jobbar inom yrket. Skulle Matsson godta att en skolpsykolog, utifrån alla elever han/hon kommer i kontakt med som mår dåligt, skulle säga att alla elever mår dåligt? Skulle inte tro det, eftersom vi då måste slå igen alla skolor. Jag är också helt säker på, att Matsson aldrig ens tänkt tanken att läsa professor Thomas M Steinfatts sammanfattning av det som förmodligen är världens största undersökning av prostituerade. Under tolv år djupintervjuade han med sina thailändska medarbetare över 4000 barprostituerade i Bangkok, Phuket och Pattaya (2002, Working at the Bar. Sex Work and Health Communication in Thailand, London). Inte någon enda hade tvingats in i sexarbete och 69 procent ansåg att de hade ett bra jobb. I Australien har flera undersökningar också visat, att inomhusprostituerade (där 95 procent av alla sexarbetare) har bättre arbetstillfredsställelse än genomsnittsamerikanen och att de inte mår sämre än den australiensiska genomsnittskvinnan (Wase, Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen, Stockholm).

Det värsta med dessa människor, som bara kan se sin egen ideologiska uppfattning, är dock deras cynism, egoism och fullständiga ignorerande av de människor som de påstår sig hjälpa. Sexarbetarna i vare sig väst eller Sydostasien (eller någon annanstans) vill ha deras s k ”hjälp”. I debatten om prostitution på The Economist 6-10 september 2010 (där en överväldigande majoritet av läsarna sedan röstade för avkriminalisering/legalisering av sexarbete) skrev kambodjanska sexarbetare detta inlägg: Vi är sexarbetare från Kambodja – våra liv och vår industri har förstörts av anti-traffickingindustrin. Vi brukade arbeta på bordell, där vi har säkerhet och solidaritet efter många år av organiserande som sexarbetare. Nu är vi skingrade på gatan där det är farligare. Vi skickas också till rehabiliteringscentra eller till anti-trafficking NGO:er som håller oss olagligt och försöker att ”nyträna” oss. De försöker att lära oss att sy. Vet de inte att stora antal av sexarbetare i Phnom Penh är före detta klädesarbetare eftersom klädesindustrin betalar så lite och villkoren är så dåliga. Nu vet vi de verkliga siffrorna [av traffickerade kvinnor] och då vet vi att det går mindre än en halv traffickerad kvinna på varje NGO anti-trafficking skydd i vårt land!! Fröken Melissa [Farley] talar mycket om hallickar. Den största hallicken vi nu ser i Kambodja är människor som hon. Anti-trafficking-industri-hallicken. Kvinnor och män som gör sina stora förtjänster och deras NGO:ers eller får forskningsanslag genom att studera oss genom att driva ett center där de håller oss illegalt i internering och kallar det rehabilitering. Vi vämjes på anti-trafficking-hallickar! Vi vill ha bort lagar kring sexarbete. Vi vill få ett slut på anti-traffickingindustrinSom sexarbetare i Asien använder vi nu slogan ”Rädda oss från räddare” (se bifogade kampanjbild från de sydostasiatiska sexarbetarorganisationerna).

Men människor som dem på det feministiska väckelsemötet tar ingen som helst hänsyn till andra människors önskemål och åsikter, utan kör över dem enbart för att erhålla sin egen ideologiska självtillfredsställelse. Utan att blinka fordrar de att kvinnor och män som försöker förbättra sin egen och sina näras situation genom sexarbete ska återvända till fattigdom, armod och ofta förtryckande miljöer. När man har en sådan inställning borde man bara skämmas! Carina Matsson, Morgan Johansson och de andra på detta seminarium borde skämmas grundligt för denna djupt inhumana inställning. Den har inte det minsta med anständighet att göra!

Jag respekterar att människorna på väckelsemötet har en annan åsikt än jag, men jag förkastar deras övertygelse om att de har tolkningsföreträde till vad som är ”rätt” sex, att de tar sig rätten att tvinga alla andra att leva efter deras ”rätt” och deras hatiska inställning till dem som inte vill följa deras övertygelse. På det sättet skiljer de sig inte det minsta från fascister, nazister, kommunister eller religiösa fanatiker.

Första gången postad juli 2013.